Konsumenttvister – är glaset halvfullt eller halvtomt?

Många konsumenter blir lurade av företag och HAR rätt enligt lagar och praxis. Ändå FÅR de inte rätt. Allmänna reklamationsnämnden i Sverige hjälper många att slippa gå till domstol för att få tillbaka pengar för trasiga prylar och dåligt utförda tjänster. Jag har följt ARN i 25 år och tycker att det i det stora hela ett bra system. Konsumenten får gratis hjälp att lösa en tvist med en hantverkare, en resebyrå eller en bilverkstad. Visst, det finns baksidor – ett helt halvårs handläggning, beloppsgränser och enbart skriftliga underlag för beslut. Men det är MYCKET bättre än domstolsvägen.
Dock är ju ARN:s beslut endast rekommendationer. Som följs av knappt tre av fyra företag i de fall konsumenten får rätt. I snitt. Inom vissa branscher är det klart bättre, i vissa andra klart sämre, typ sex av tio följde förra året rekommendationerna. Det gäller inte minst hantverkstjänster. Det märks också på alla förtvivlade samtal som vår konsumentvägledning får.
Nu kan man ju fråga sig: Är sex av tio okej? Ska vi vara nöjda? Är glaset halvfullt eller halvtomt? Igår stod konsumentminister Birgitta Ohlsson i SVT:s Aktuellt och var nöjd. Inslaget handlade också om den norska modellen, där ett utslag i deras Forbrukertvistutvalg kan gälla som dom i domstol, alltså vara en ”exekutiv handling” som en konsument kan gå till kronofogden med för att få rätt mot en trilskande företagare. Mycket intressant. Jag uttalade mig positiv till detta. Inte att vi ska kopiera den norska modellen, men väl att inspireras av den. För något behöver definitivt göras. Följsamheten av ARN:s beslut pekar – tyvärr – nedåt. Det är mycket oroväckande.
Birgitta Ohlsson höjde Råd & Röns svarta lista till skyarna – tack för det. Och listan göra att följsamheten förbättras ytterligare något, utöver ARN:s statistik. Men det räcker inte. Även om vi aldrig kommer att få 100 procent följsamhet, på grund av konkurser och annat, så behöver siffrorna bli bättre. För många konsumenter blir blåsta av oseriösa och nonchalanta företag. Det får inte bli större skillnad mellan att ha rätt och att få rätt. Det måste bli MINDRE skillnad.

Mat för äldre måste bli bättre!

Mycket mat på sjukhus och i äldreomsorg äts inte upp. Vilket bidrar till att undernäring är ett större problem än fetma på våra sjukhus och på äldreboenden. Det här fick vi klart för oss på dagens seminarium ”Den goda maten” i Stockholm, som anordnats av Sveriges Konsumenter. Det finns mycket engagemang, kunskap,  det finns en fart och fläkt i debatten idag, det finns många goda exempel. Men det återstår många problem – med inkompetens, dålig styrning, politisk feghet och systemfel. Att servera måltider för äldre handlar inte om industritänk. Det här kan få mig att känna riktig helig vrede. Jag vill inte att mina föräldrar – som båda hittills klarat sig från såväl sjukhus som äldreomsorg – ska behöva stirra ner på en trist, smaklös, doftlös, sörja i en död miljö vid tillfällen som borde innebära glädje och gemenskap och som faktiskt ska vara dagens höjdpunkter. Jag vill inte se dem bli sjuka och sjunka in i apati för att maten inte är aptitlig. För mig framstår det som självbedrägeri att tro att man kan tjäna pengar på att göra en industriprocess av något så mänskligt och personligt som våra lunch och vår middag. Här är vi idag helt chanslösa som konsumenter, inga möjligheter att påverka. Lyckligtvis har de offentliga måltiderna blivit en politiskt riktigt het potatis de senaste åren och jag hoppas att vi i alla fall bidragit lite, lite. För det förtjänar den. Maten ska nämligen inte bara vara acceptabel, den ska vara god. Måltiderna för våra äldre, sjuka – liksom självfallet våra barn – ska bygga på kunskap om kost, miljö och etik, om behovet av en bra ”matmiljö”, om hur man gör en professionell upphandling och hur man följer upp den. Vårt projekt ”Den goda maten” visar att det är bättre att maten lagas nära dem som ska äta den, att doften är viktig, att man helst ska ha fler alternativ att välja på. Rätt mycket självklarheter. Ändå finns problemen där, tristessen, undernäringen. Här behövs krafttag. Här behövs inspiration och goda exempel. Men också väckarklockor och larmartiklar. Mer om dagens seminarium och hela projektet kommer inom kort på www.sverigeskonsumenter.se

Vettig årets julklapp

Det är alltid med viss bävan och trötthet man ser fram emot ”Årets julklapp”, handelns årliga jippo. Med tanke på de flesta tidigare utnämningarna – nya prylar, inte sällan teknikdito – har det handlat om att bidra till att få fart på julhandeln, så att man kan slå nya rekord i försäljningssiffror. En julhandel då man inte kränger mer än förra året anses av köpmännen och deras organisationer som jättetrist och olycksbådande. Tyvärr rapporterar även media i den andan. 2011 års julklapp blev emellertid en färdigpackad matkasse, med motiveringen: ”I år tar vi fasta på den tjänstifieringstrend som vi har uppmärksammat i detaljhandeln. Årets vinnare hjälper stressade konsumenter med en del i det omtalade vardagspusslet.” Det är faktiskt riktigt vettigt. Att konsumtionsväxla från varor till tjänster är nödvändigt för en hållbar utveckling, dessutom är det ju bättre att mat körs ut av en bil till femtio hushåll än att alla tar sina bilar till det stora köpladan utanför stan. Om matkassen dessutom innehåller ekologiska varor är det ju ännu bättre. Än vettigare var faktiskt de alternativa årsjulklappar som börjar dyka upp – ett smart sätt att opinionsbilda med draghjälp av handelns ”institution”. Naturskyddsföreningen lanserar en ål som julklappp, vilket vid ett första betraktande får en och annan att lyfta på ögonbrynet. Men det handlar om att köpa rätten att fiska en ål, och sedan inte använda den. Biståndsorganisationen Action Aid lanserar en get, som julklapp. Självfallet inte som en bräkande gåva under grannen utan bidrag till fattiga bönder i Afrika. Bravo. Det finns många, många alternativa julklappar. Att handeln valde matkassen kanske är ett tecken på att statsminister Reinfeldts utspel på partistämman (se tidigare blogg och ledare i nyhetsbrevet) börjar hörsammas och uppmärksammas.

Grattis, Katarina – och ni andra

Trött men nöjd. Så känner jag mig en av höjdpunkterna på ”konsumentåret” – gårdagens utdelning av årets konsumentpris Blåslampan. Som ju gick till Katarina Johansson, författare till boken med den fyndiga titeln ”Badskumt”. Lättläst och viktig larmklocka, en av allt fler om de kemikalier som vi omges av och smetar in oss i. Och som vi vet alldeles för lite om. Och betalar massor för. Här behövs debatt och mer granskningar, hygien- och kosmetikabranschen har länge klarat sig för alltför lätt undan. Så grattis till dig, Katarina. Grattis också till de tre andra finalisterna, alla mycket välmeriterade även de. Juryn hade inget lätt arbete, kan jag avslöja. Vem ska få priset nästa år? Välkommen med nomineringar redan nu.

Nöjd är jag också med eftermiddagens seminarium ”Hur ska företagen rädda världen?”. Hur, inte om de ska rädda världen. Ni som inte var med missade något. Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria, inledde med intressanta tankar om varför vi konsumerar så mycket och så miljömässigt och etiskt fel. Han talade om det ”konsumentionsindustriella komplexet”, där flera faktorer samverkar, bland annat reklam och gammaldags sätt att mäta ekonomisk framgång. En intressant bakgrund till diskussionen om den ohållbara konsumtionshetsen var statsministerns tal på moderatstämman (läs ledaren i nyhetsbrevet om det). Därefter fick ICA, klädföretaget Houdini och hemelektronikbranschen svara på hur de jobbar. Hoidini imponerar, men det gör tyvärr varken ICA och de vilt TV- och datorsäljande hemelektronikföretagen. Jobbet har bara börjat och ansatserna syns knappt i butikerna. I den efterföljande debatten fick Åsa Romson svara på varför inte politikerna gör mer, Svensk Handels Yvonne Ingman svara på varför inte handeln gör mer och jag svara på frågan om konsumenternas roll mitt i allt detta. Eftersom detta är min blogg tänker jag upprepa mina egna poänger: Att alla tre parter har ett jobb att göra, att hänvisning till konsumentmakt inte får bli ett svepskäl att inte göra mer, att det måste bli lättare att välja rätt, att företagen inte kan vänta på superstarka köpsignaler utan måste gå före och faktiskt folkbilda även de. Handeln måste bli lok och inte bakvagn. Debatten kom också att handla en del om köttet, vilket jag kommer att återkomma till inom kort.

Frisk reklamdebatt behövs

Vart är reklamens på väg? På vems villkor? Vill vi  det? Det var några av de frågor som dryftades på seminariet ”Reklam i nya kläder” som Konsumentverket ordnade idag på Nalen i Stockholm. Själv var jag med i den avslutande debatten och det var härligt med en het diskussion om detta som vi ständigt omges av – oftast utan att vi märker det. KO Gunnar Larsson fanns med liksom Sveriges Annonsörers VD Anders Ericsson och Hans Sydow från reklambyrån Satchi & Satchi. De senare två målade en tämligen ljus bild och menade att dålig eller påträngande reklam straffar sig. Ändå var de väldigt accepterande för olika former av smygreklam, typ om tillverkarnas ”ambassadörer” anonymt går runt och talar om och visar upp prylarna. Eller dyker upp på chattar.

Jag menar att vi måste debattera reklamen mycket mer, utkräva ansvar för reklamens effekter på allt från vår hälsa till våra attityder till jämställdhet. Jag och många andra menar också att vi befinner os på ett sluttande reklam när det gäller reklam som inte går att känna igen som reklam. Det handlar om ärlighet, att vi inte ska behöva gå omkring i tillvaron och fundera på om våra medmänniskor ständigt har syftet att kränga prylar till oss.  Jag framförde också att vi riskerar att få ett A- och ett B-lag där de som har råd kan köpa sig fria genom att betal-TV-kanaler och betal-Spotify. Vilket i mitt tycke är en tokig utgångspunkt och visar hur långt vi har kommit i acceptans – när massivt reklambombardemang är det normala och man måste köpa sig fri från att slippa se det. Det finns också en hel del utmaningar i framtiden när det gäller marknadstillsyn – hur får man en fungerande sådan när annonser på nätet är individuellt anpassade efter just dig och dessutom är lika kortlivad som en flyktig gas?

Intressant är också den statistik som Institutet för Reklam- och Mediastatistik presenterade, där internet håller på att gå om tryckta medier. Problemet är att den ”bara” tar upp de 32 miljarder som årligen läggs på traditionella reklamköp i Sverige. PR, produktplacering, sponsring och smygreklam faller utanför – och det är en växande del. Och det handlar om många, många miljarder även där. Här finns en genuin ovilja från t ex PR-branschen att lämna ut siffror. dags för lagkrav på det, måhända? Debatten visade tydligt att det över huvud taget behöver behövs mer kunskap, mer forskning ur ett konsumentperspektiv på reklamen. Och, som sagt – mer debatt!!

Moderat nytänk (?)

Fredrik Reinfeldt överraskade i sitt inledningstal på partistämman i Örebro idag. Sveriges Konsumenter är här som utställare och det är mycket intressant att möta både moderata toppolitiker och gräsrötter i det ”tältmöte” som en sån här tillställning är. Men till överraskningen. Jo, när han klev upp på scenen här i Conventum pekade han ut tre områden där det var extra viktigt att lyssna in väljarna. Det första han tog upp var överkonsumtion, stressen att ständigt köpa nytt, talesättet ”Den som har flest prylar när han dör vinner”. Det han lyssnat in – och vädjade till partikamraterna att lyssna in – var tröttheten över detta och trenden att köpa och sälja begagnat mellan privatpersoner. De andra två områdena var jämställdhet mellan könen och vikten av starka institutioner. Ska jag tolka auditoriet var det nog ganska överraskande och inte så ”moderat-typiskt”. Det kändes väldigt glädjande att han lyfte just överkonsumtionen, det ska bli mycket spännande att se vad det blir i reell regeringspolitik av detta. Särskilt av en regering som inte precis varit några miljölämpar. Spännande blir också att följa vad som ska hända inom jämställdheten. Talade också med förre kvinnoförbundsordföranden Magdalena Andersson, som var lyrisk över vad hon hört. Fredrik Reinfeldt poängterade också att politik är att ”värna allmänintresset”. Och det är svårt. Allmänintresset hyr inte dyra konsulter, till skillnad från alla särintressen. Så sant. Fråga oss på Sveriges Konsumenter. Vi vet.

Reinfeldt talade ju i första hand till sina egna, men det inte den kaxige vinnaren som talade, det var istället två andra ledord han präntade in: Lyssnande och Ödmjukhet. Särskilt att lyssna. Däremot nästan inget av mantrat ”Ansvar”…Moderaterna har vunnit en miljon nya väljare sedan de blev ”nya” moderaterna, så många att de nya väljarna nu är fler än de gamla traditionella högerväljarna. Och det har de gjort genom att lyssna, enligt partiledaren.

Pyttetextskandal – igen

Bara en av fem kunde enkelt läsa text på de tre förpackningar vi visade upp för kunder i en butik. Ack ja. Barilla, Semper och Anthon Berg har bara att ställa sig i skamvrån. I maj gick vi och Konsumentföreningen Stockholm ut med en larmrapport om att texten på livsmedelsförpackningar var för liten. Inte bara det, kontrasten var dålig, det blänkte, var för långa rader och ofta svårt att hitta rätt information bland alla språken. Alltså i stort sett alla typografiska misstag man kan göra. Ingen av de utpekade företagen hade någon godtagbar förklaring, för det mesta var det bara en talande tystnad. Vi anmälde och har sedan också uppvaktat Livsmedelsverket som skulle kunna göra mycket mer åt denna skandal. Och vi tänker inte ge oss. Nu följer vi upp detta med en ny kartläggning, där vi bett hundra kunder i en butik läsa vad det står på tre förpackningar. Trots idoga försök skakade de allra flesta bara bekymrat på huvudet. Kommentarer som ”jag har gett upp för länge sedan” och ”jag får bara huvudvärk” kunde höras. Är det inte otroligt hur vi på något sätt avtrubbats över det faktum att så mycket är svårt att läsa? Jag tycker att det är ett hån mot konsumenterna, vittnar om en oerhörd nonchalans. Dessutom är det olagligt. Vad jag förstår är saken under debatt i branschen. Bra. Låt det bli resultat också. För, som sagt, vi kommer inte att ge oss.

Facebook eller FRA – vem vet mest om dig?

Reklamen blir allt lurigare. Fiffig teknik blir allt bättre på att träffa rätt, att veta att just JAG, just NU, sitter och längtar efter ett bantningsmedel, en Xbox 360 eller en måltid för två på en fiskrestaurang. Allt vi gör på internet öppnar svindlande möjligheter för dem som vill sälja någonting till oss. Men denna omfattande kommersiella kartläggning debatteras knappt. Jämför med de uppror som skakat Sverige när FRA och Ipred varit på tapeten. Då har det handlat om signalspaning och upphovsrättsskydd och inneburit möjligheter att titta in i våra datorer. Men det görs ju redan, i stor skala av två gigantiska och amerikanska bolag. Hur mycket kan vi lita på dem? Hur vet vi vad de tänker göra med våra uppgifter i framtiden.
Facebooks 800 miljoner användare står inför stora förändringar. De kommer säkert att lanseras som förbättringar för oss användare men de som är vinnare är företagen. Det som utmärker bland annat Facebook är att vi förutsätts gilla läget. Grundläget är att vi accepterar öppenhet och kartläggning, vill vi inte det måste vi säga ifrån, agera aktivt. I Facebook är detta VÄLDIGT krångligt för stora grupper av användare (vilket naturligtvis är avsiktligt).
Just nu är det faktiskt en del upprördhet om förändringarna på sociala medier och i pressen. Men pengarna är för stora, de tekniska möjligheterna för enkla att utnyttja för att de stora spelarna ska stanna upp eller radikalt tänka om. Så utvecklingen lär fortsätta. Vi gillar trots allt Facebook och Google som tjänster. Och uppskattar okritiskt att tjänsterna är gratis i kronor utan betalas med data kring din användning. Annars hade de aldrig varit så populära. Och vi vänjer oss. Gradvis.
Det behövs en grundlig och stor debatt om vart vi är på väg. Konsumenterna måste få sina grundläggande rättigheter tillgodosedda. Dessutom måste vi ha rätt att få veta vad andra vet. Likaväl som vi kan få ut våra sjukjournaler eller myndighetsuppgifter så borde det vara en självklar rätt att få ut sina datauppgifter. Och den bild de har av oss. Integriteten är en stor framtida konsumentfråga. Här behövs ansvarstagande från företagen, här behövs kunskap hos konsumenterna om hur marknadsföringen fungerar så att vi kan välja och välja bort hur vi vill bli kartlagda. Och det behövs insikt från politikerna, som måste vara beredda att lagstifta för att värna konsumenterna.

Obegripligt om kostråden

Livsmedelsverket har varit först i Europa att ta fram miljösmarta kostråd. Jag har själv följt arbetet som ledamot av verkets strategigrupp för konsumentfrågor och jag har  varje gång sagt ”Heja!”. Det har inte heller varit så komplicerat, enligt kostexperterna – det som är skadligt för kroppen är också ofta skadligt för naturen. Kött äter vi t ex för mycket av till förfall för kroppen och klimatet. Det finns ett skriande behov hos konsumenterna om råd som kombinerar hälsa och miljö, eftersom de flesta vill göra gott för båda. De gröna kostråden har också fått en stor uppmärksamhet i hela EU och setts som ett föredöme. Så vad händer på hemmaplan? Jo, Kommerskollegiet stoppar råden i sin övernit för att de kan tänkas vara ”protektionistiska”. Kött- och charkbranschen har lobbat intensivt för att de gröna kostråden ska bort och nu har Eskil Erlandsson slutgiltigt satt P för myndigheten att sprida sina väl underbyggda råd till allmänheten (de ligger som nedtonad ”information” på Livsmedelsverkets hemsida. Det är helt otroligt! Här skulle regeringen – och centern – kunna visa framfötterna i miljöarbetet och så fegar de ur. Därför har vi, Naturskyddsföreningen, ABF och nätverket Dyraremat.nu protesterat kraftfullt i debattartikel i Svenska Dagbladet och bestämt oss för att lägga ut kostråden på hemsidan. Vilket fått stor och välförtjänst uppmärksamt i media. Så kampen går vidare.

Bankernas etiska hemläxa

Tåget är i rörelse. Finansbranschen är som alltid tröga men det är tydligt att vägen mot mer hållbara investeringar har börjat. Och förhoppningsvis var vårt etikseminarium idag ett litet myrsteg i rätt riktning. Det var i alla fall ett välfyllt och uppskattat seminarium på Europahuset i Stockholm. Debatten var livlig och det blev klart var de största hindren finns: ovana, vilsna och motsträviga företag i finansbranschen, konsumenter som tycker att det är svårt att välja hållbart sparande och inte presenteras för sådana alternativ, politiker som inte vill skynda p processen och media som skriver om näringslivet som de alltid gjort. Finansmarknadsminister Peter Norman inledde med att beskriva problemen som vi i konsumentrörelsen brukar göra: Konsumenterna är i kraftigt underläge, informationen dålig och branschen arrgogant och motsträvig. Dock ville han inte reglera för att underlätta för konsumenterna. Bankrepresentanten skyllde på att ”inga kunder frågar efter etiska fonder”, IF Metalls representant om att det ‰r mycket snack och lite verkstad – hos alla banker. Och konsumentrepresentanterna påpekade att det visst fanns regler och normer för etik och miljö- t ex ISO 26000. Och så fick journalisterna en släng, även av moderatorn Anders Andersson och paneldeltagaren Annika Creutzer.

Min egen konklusion är att ansvar måste tas på alla kanter och att branschen inte kan sitta still och vänta. De måste röra sig mot en framtid där etiska fonder och etiska investeringar är regel och inte undantag. För dit måste vi komma. Och potentialen för förändringar vad gäller miljö, mänskliga rättigheter, jämställdhet och hälsa är enorm om även banker och fondbolag bestämmer sig för att alla de miljarder de slussar runt inte ska användas för att första.