Författararkiv: jan.bertoft

Ruggig, stötande utlåning

Publicerat av
Svara

Krediter som förstahandsval vid fakturering, systematisk och snabb vidareförsäljning av skulder, människor som aldrig blir helt skuldfria och där skulderna bara växer och ockerräntor på snabblån – problemen med dagens kreditsamhälle är många. Anna Hedborg har lyckats spegla dem väl i den utredning som lades fram till konsumentminister Birgitta Ohlsson idag. Det är en ruggig bild där utsatta människor ofta lockas/frestas/pushas in i skuldgivning. Även om den enskilde alltid har ett stort ansvar kan affärsmetoderna här inte betraktas som annat än fula och stötande – och många fall säkert olagliga. I alla fall inte ”återhållsamma” som de ska vara enligt lagstiftningen. Anna Hedborg kommer med en lång rad genomgripande krafttag där jag bara kan säga: Bravo, ett ord i rättan tid!”. Till min glädje vill också Birgitta Ohlsson ha en snabb hantering så att det blir skarpa beslut i riksdagen före valet. Bravo, igen!

Jag har suttit som expert i utredningen och det har varit en mycket intressant resa att tillsammans med ett dussintals andra experter från olika branscher och myndigheter diskutera vad som kan göras åt problemen. Förslagen är Annas egna, och hon har gjort ett storartat arbete tillsammans med sina medarbetare. Förslagen siktar in sig på rätt saker, de är konsumentvänliga, de tar tag i de obalanser och orättvisor som finns i samhället idag. Jag har under utredningen argumenterat för ytterligare en åtgärd – ett räntetak. Men därav blev tyvärr intet. Jag har därför skrivit ett särskilt yttrande, en avvikande åsikt i utredningen. Jag tycker att skälen är mycket tunga, särskilt som vi dragits med problemen med 1000-procentsräntor ända sedan 2006 och de är rena ”motorvägen in i skuldfällen”. Lägg till det i din lagstiftning, Birgitta Ohlsson! Mer finns att läsa här och här.

Normkritisk jul, tack!

Publicerat av
Svara

Media har de senaste veckorna fyllts av spekulationer huruvida det blir rekord i julhandeln eller inte. Detta efter en prognos från Handels Utredningsinstitut (HUI). Så här lanseras den: ”Förutsättningar finns för en god jul för svenska konsumenter och för svensk detaljhandel. Hushållen är köpstarka och konsumentförtroendet är på nivåer vi inte sett på flera år. Orosmoln finns emellertid fortfarande när det gäller hushållens prioriteringar…”. Vad betyder det? Jo, att handeln oroar sig för att människor kanske tröttnat på pryl- och statushets, att de fått nog av att barn får så mycket klappar att de storknar och att de börjat reflektera över alla prydnads- och nyttosaker som snabbt börja samla damm och hamnar i grovsoprummen. Ur ett hållbarhetsperspektiv är naturligtvis den överdrivna julhetsen förkastlig, det förbrukar massor med resurser och förstör miljön på många sätt. Jag skulle kunna fortsätta om hela galenskapen att stressa runt och tömma både plånboken och kraftreserverna när julen i grunden handlar om något helt annat. Men ni kan allt det där. Det märkliga och intressanta är att mediarapporteringen så ensidigt visar det traditionella synsättet på tillväxt. Och här sitter staten, näringslivet och massmedia i samma båt – hög konsumtion enligt enligt traditionella mönster anses bra. Business as usual. Vi ska handla utav helsike, dessutom allt oftare med lånade pengar. Kredtibolagen är aldrig så aktiva som före jul.

Särskilt förvånansvärt är det att inte journalister har ett mer normkritiskt synsätt – mot HUI och mot hela cirkusen. I nästa vecka avslöjas ”Årets julklapp” och då lär vi på nytt se mängder av okritiska artiklar igen. Var finns miljö- och etikvinklarna i press, radio och TV? Var finns ifrågasättandet av att det omfattande köp, slit och släng-tänket (där vi nästan hoppar över slit-ledet)? Var finns alternativen?

En av våra partiledare reflekterade faktiskt över den här problematiken på en partistämma härom året. Han tog upp ”de ganska omfattande funderingar som finns i vårt svenska samhälle kring konsumtionssamhället.”, och fortsatte: ”Är det livets mening? Flest prylar när vi dör vinner Är det det som är syftet? Och också den här tanken – om alla konsumerar lika mycket som vi, klarar världen av det totalt sett? Känslan av att vara lite mer försiktig med konsumtionen, göra det mer hållbar, bli mer rädd om det man har, ett ökat intresse att sälja på blocket via nätet det man har haft till någon, familjer som diskutera att avstår från att ha julklappar på julafton, stressen som många känner av en sorts hets att konsumera, och kanske ännu värre för dem som inte alls har råd”. Partiledaren heter Fredrik Reinfeldt (jo, jag lovar) och han ansåg att ett nyfiket parti måste haka på såna här trender för att vara i takt med tiden. Trots att orden kom från självaste statsministern kan man säga att de föll ganska platt. Allt fortsatte som vanligt. Vi får se hur länge. Förr eller senare kommer en seriös, omfattande debatt om hur vi ska leva på ett sätt som inte lånar av framtida generationers möjligheter att överleva.

Slaget om frihandeln är igång

Publicerat av
Svara

I två dagar har konsumentkämpar från USA och EU diskuterat i Bryssel. Ämnet kommer att gälla dig, mig och alla andra konsumenter – ett kommande frihandelsavtal mellan just USA och EU. Förkortat TTIP. Det är sega, omfattande och svårbegripliga förhandlingar under ståtliga deklarationer om att alla kommer att vinna på detta. Så enkelt är det tyvärr inte. Frihandel är bra och kan innebära stora vinster för konsumenterna. MEN det finns alldeles för mycket som pekar på att detta drivs stenhårt att företag och näringsliv som vill urvattna konsumentskyddet i EU – och att de har åtminstone de amerikanska förhandlarna med sig. Det är en extremt sluten process med en skriande obalans mellan intressena. 700 företrädare för företag får tillgång till utkasten till avtalstexter men som känt bara en (1) konsumentföreträdare och hon har fått munkavle. Någon ändring på detta lovades inte. Över huvud taget misslyckades de amerikanska regeringsföreträdarna att ingjuta något förtroende eller hopp om ökat inflytande för konsumentorganisationer – vare sig det gäller finansiella tjänster, livsmedel, nanoteknik, GMO, dataintegritet, upphovsskydd eller något annat av alla de områden detta handlar om. Lite bättre lät det från EU-sidan. Konsumentkommissionären Mimica lovade transparens, involvering av konsumentorganisationer, att inte sänka konsumentskyddet etc. ”Konsumentskyddet är inte russinen i kakan, det ÄR kakan” var ett av hans citat och det låter ju hoppfullt. En annan företrädare lovade att inte kompromissa om försiktighetsprincipen – central i allt konsument- och miljöskydd. Återstår att se hur långt det där håller när det kommer till kritan. Konsumentorganisationerna i rummet var inte övertygade, eftersom det alla vet att i slutet handlar om hård press från företagssidan och svårbegripliga men viktiga detaljer i avtalstexterna. Så vi får se. Men ett stort steg vore att öppna upp hela upp processen och på allvar låta konsumenternas företrädare få reellt inflytande. Kör med öppna kort! Det skulle skapa förtroende.

Falskt skryt om kyckling

Publicerat av
Svara

Så här skriver Svensk Fågel på sin sida om campylobacter: När problemet uppdagades i samband med den så kallade campylobacterkrisen i slutet av 1980-talet var hela 60 procent av kycklingarna smittade. Tack vare den svenska kycklingbranschens övervakningsprogram, punktinsatser och riktade projekt samt flera studier har man nu kommit ned till avsevärt lägre nivåer av campylobacter i svensk kyckling.” Idag vet vi att detta skryt inte stämmer. Råd & Rön har just publicerat ett test av färsk filé från Sveriges och Danmark och resultatet är både skrämmande och oroväckande. Av de prover som togs i somras visade sig 62 procent (alltså som på 80-talet) innehålla magsjukebakterien. Dessutom – vilket är väl så oroväckande – finns antibiotikaresistenta bakterier i över häften av proverna. Visserligen är livsmedel långtifrån huvudorsaken till antibiotikaresistens, men dels vet vi för lite om detta, dels måste allt göra för att bromsa utvecklingen. Att antibiotika fortsätter att bita på sjukdomar är en överlevnadsfråga för mänskligheten.

Vi konsumenter måste kunna lita på att vår mat är säker. Det som händer är att extrem prispress leder till att man dagtingar på säkerheten. De drabbade är – förutom kycklingarna – vi konsumenter. Detta är stora och fullständigt onödiga hälsorisker. Obligatorisk ursprungsmärkning är ett av medlem, men framför allt måste branschen vakna och ta i med hårdhandskarna. Dessutom måste vi få en debatt om vilka faktiska faror dagens högindustrialiserade matproduktion faktiskt innebär för djur, människor och natur.

Värdiga pristagare!!

Publicerat av
Svara

Louise Ungerth och Fredrik Gertten – så heter de två mottagarna av Blåslampan 2013. De fick i kväll ta emot sina priser plus en check om 10 000 kronor från konsumentminister Birgitta Ohlsson. Under publikens jubel.

Grattis!!! till att börja med. Att det blev två pristagare detta år visar på ett sätt att det var mycket välförtjänst – det var svårt att välja en (jag var med vid jurymötet). Louise har arbetet i många år på Konsumentföreningen Stockholm med  kampanjer och folkbildning. Fredrik har gjort två mycket uppmärksammade filmer – Bananas och Big Boys Goes Bananas. Det som förenar båda är att de lyckats förändra. De är därmed föredömen eftersom de visar att det faktiskt går. Trots att man har mycket mäktiga fiender. Trots att det kan tyckas svårt att ändra invanda beteendemönster hos konsumenter och slentrian hos industrin.Grattis igen. Här finns motiveringarna.

Prisutdelningen avslutade dagen på temat ”Företagen och dina hemligheter”. Det var en mycket engagerande och intressant eftermiddag med många nya inblickar och tankar. Suveränt modererat av Plus-journalisten Åsa Avdic (som hade höstpremiär på TV samma kväll). Författaren Fredrik Alverén gav ett smakprov över hur vår nya sköna värld kan se ut med digital koll på oss och våra tankar. Det var riktigt läskigt. Och de tre politikerna som var med var rörande överens om mycket – att lagstiftningen aldrig hinner med och att det är svårt att politiskt helt lösa problemen som finns med integriteten.

Spotify – en honungsfälla

Publicerat av
Svara

Spotify fyller år i veckan. Det som de konservativa och förändringsskraja skivbolagen tidigare djupt avskydde har blivit deras guldkalv och älskling. Och konsumenternas. Jag har själv ett sånt där abonnemang där man kan lyssna offline och jag tycker det är toppen. Varje vecka kommer jag på nån ny gammal låt från mina unga år som jag kan återupptäcka och minnas fester, kärlek, vänner och mycket annat. Passerade just 400 låtar. Spotify är genialt och ett bevis på att det går att tänka nytt och smart och få snurr på det affärsmässigt. Men det finns ett stort MEN: Spotify gör dig snudd på livegen. För när du nu hittat alla låtar och byggt upp din musiksamling och delat och spelat – hur skulle du då kunna SLUTA med Spotify? Vi blir helt enkelt väldigt sårbara. Det är som digitalålderns ”blandband”  – kassetter som var ovärderliga och unika och väldigt personliga. Köper du en CD har du betalat en gång och har skivan i evighet (nåja, nästan). Att sluta med Spotify innebär att allt försvinner som en rökpuff. Ungefär som att bli bestulen på alla fotoalbumen där hemma. Hemskt. Men det talas det knappt om.

Roaming är dumt

Publicerat av
Svara

När vi åker utomlands vet vi att det blir dyrt att ringa, att ta emot samtal, att sms:a – och inte minst att ta emot datatrafik. Detta kallas på engelska roaming och har länge varit ett rött skynke både för konsumenterna och för EU-Kommissionen. Att det är så dyrt att många avstår från att kolla mail via telenätet, de väntar tills de kommer till en wifi-zon på ett kafé, konferenslokal eller hotell. Igår gästades Stockholms av Kommissionens näst högsta ledare – vice ordföranden och kommissionären Neelie Krous. Denna politiske veteran hade bett om inspel på det stora telekom-paketet som hon släppt och som hon hoppas ska vara genomförts innan nästa sommar. Jag var där för Sveriges Konsumenter, liksom operatörer, Google, Facebook och många andra. Sedan tidigare finns det tak för avgifter för telefoni men nu är planen att de ska bort helt. Varför ska vi ha en gränslös marknad för allt utom telekom-tjänster? argumenterar Krous. Och hon har ju helt rätt. Själv var hon riktigt ilsk på roamingen vid mötet igår ”Om jag laddar ner Financial Times kostar det tio pund, betydligt mer än att köpa den i kiosken?”. Roaming är ett omodernt och slentrianmässigt sätt att enkelt tjäna pengar, menade hon, det förhindrar nya affärsmodeller. De operatörer som var där muttrade självfallet missnöjt och hade olika tekniska förklaringar till att det skulle bli dyrare för konsumenterna. Vilket jag inte tror på, det är naturligtvis en betingad reflex om EU vill minska en så enkel intäktskälla, låt vara att sydeuropeiska operatörer tjänar mer på grund av mer turistande där (även i DN idag). Men för svenska konsumenter har jag svårt att se några nackdelar. Dessutom finns ju ett betongargument: Försvinner roamingavgifterna skulle ju konsumenterna börja använda telenätet för datatrafik mycket mer, så de tjänar nog sina pengar ändå.

Miljöpartiet satsar mest

Publicerat av
Svara

Partierna har lagt sina budgetar och när röken nu skingrats framstår Miljöpartiet som segrare. Ur konsumentperspektiv, vill säga. Tittar man i sifferkolumnerna är de det enda partiet som ökar satsningen på de frivilliga konsumentorganisationerna – och de som satsar mest på Konsumentverket. I reda pengar är det 35 miljoner, vilket på fyra år är 140 miljoner. Det slår med råge Birgitta Ohlssons satsning om 60 miljoner på samma tid – och då koncentrerade till en central vägledning som har sina fördelar men också sina stora risker (vilket vi påtalat på olika sätt). Miljöpartiet är faktiskt det enda parti som höjer det blygsamma anslaget till konsumentorganisationer från 12 till 27 miljoner, alltså mer än en fördubbling. Bidraget om summa 12 miljoner, kaffepengar iden statliga kassan, har stått still sedan 2008, trots inflation, trots ökad konkurrens om medlen, trots brist på finansiering till en rörelse som alla erkänner behövs mer än någonsin men som knappast kan hänge sig åt sponsring av trovärdighetsskäl. För de föreslagna 27 miljonerna skulle skattebetalarna kunna få betydligt mer konsumentmakt för pengarna – i form av konsumentröster vid fler bord där besluten fattas, i form av mer oberoende information och stöd, i form av fler remissvar och synpunkter på förslag som berör oss alla, debatt och mer tryck mot företag som blåser oss och som inte tar sitt ansvar. Mer konsumentperspektiv, mer konsumentnytta, mer balans mellan näringsliv och oss alla som handlar det företagen producerar. För det behövs.

Förbjud skiten – för barnens skull

Publicerat av
Svara

När företag frivilligt åtar sig att rensa bort farligheter från sina hyllor så är det en bra väg att gå. Om det fungerar i verkligheten. Gör det inte det får inte politiker tveka utan drämma till med förbud. Annat är fegt och ett svek mot konsumenterna. Som nu i fallet transfetter, förtjänstfullt rapporterat av Svenska Dagbladet idag. Huvudsyftet med denna industriprodukt är att förlänga hållbarheten med billigt fett. Transfetter är synnerligen oönskade, noll konsumentnytta och tydliga och klart bevisade hälsorisker. Bland annat ökar det risken för bröstcancer. Det borde väl räcka en bit. Men icke. Eskil Erlandsson vägrar följa det beslut som riksdagen fattat för flera år sedan utan hänvisar till att branschen ska ordna saken på egen. Branschen – alltså industrin och handeln – har gjort en hel del. Men inte tillräckligt visar dagens larm. Riskprodukter är pommes frites, olika sorters kakor och bakverk, pajer, piroger, kex, godis, glass, snacks och mikrougnspopcorn, alltså sånt som barn gärna äter. Och gissa vilka barn som löper stor risk, vars föräldrar är hänvisade till de allra billigaste varorna. I Danmark har man ett förbud, i flera andra länder också. I Sveriges segdrar vi, blockerar vi och curlar företagen. Vakna, Eskil!

Att leva på hoppet duger inte

Publicerat av
Svara

Konsumentminister Birgitta Ohlsson lanserar idag en ny reform som ska stärka konsumentmakten. Hoppas hon. Det är andra gången på en vecka som ministern med pukor och trumpeter (SvD och nu DN Debatt) lanserar nyheter. Se förra blogginlägget. Idag handlar det om 60 miljoner på fyra år (d v s 15 miljoner i snitt per år) som ska satsas på en central telefonväxel hos Konsumentverket som ska hjälpa konsumenterna.

Vi delar problembilden, vi tycker det är bra att det satsas pengar eftersom konsumentvägledningen idag är otillräcklig och djupt orättvis i sin fördelning över landet. Vi gillar lösningen med ”en väg in”, ett gemensamt telefonnummer till all konsumentvägledning. Men även om ansatsen är god så är lösningen åt fanders. Tyvärr har Birgitta Ohlsson köpt det paket som utredningen ”Konsumenten i centrum” kom med förra sommaren. Fast med klart mindre pengar än de blygsamma belopp som även de var för små. Sedan dess är vi många som varnat ministern och hennes medarbetare om vad som kan hända om man bara kör på enligt utredningsförslaget. Ändå blir det så här. Obegripligt. Jag ville inte riktigt tro att det var sant när jag slog upp DN denna soliga söndagsmorgon. Birgitta Ohlsson har säkert slagits för mer pengar, något annat skulle förvåna mig. Sannolikt fick hon vika sig i den stora budgetstriden. Birgitta Ohlsson vill göra avtryck. Hon vill kunna visa på resultat när vi går in i ett valår. Därför framstår det som desto mer obegripligt att hon är beredd att gambla, att ta risken att summan av kardemumman blir ett enda stort minus för konsumenterna. Och detta ett valår. Den stora osäkra faktorn i hela ekvationen är nämligen hur kommunerna kommer att reagera. I Stockholm har moderaten Sten Nordin redan flaggat för att en central konsumentvägledning kan frigöra resurser för andra kommunala satsningar. Birgitta Ohlssons egna partivänner ute i landet kommer inte att bussigt följa ministerns intentioner och satsa mer på förebyggande arbete med konsumentfrågor, inte i andra partier heller oavsett vilken sida blockgränsen de finns. Den som rört sig ute i kommunerna veta att okunnigheten och oförståelsen om konsumentvägledningen – tyvärr!!!! – är stor. 84 kommuner har idag ingen vägledning alls eller bara någon enstaka timme i veckan och hamnar därmed under ”skamgränsen”. Det handlar om två miljoner människor. Birgitta Ohlsson ”hoppas” nu att detta inte leder till nedrustning. Det gör jag också. Innerligt. Men det räcker inte. Sitter man i regeringen och spelar man med så höga insatser – konsumenternas tillgång till rådgivning på en komplex och lurig marknad – så kan man inte bara önsketänka och hoppas. Det är tufft där ute. Kommunerna är mäktiga. Man måste ha en mycket konkret plan för hur de ska övertygas. Som förslaget nu ser ut hade man bara kunnat säga att de sammanlagt 60 miljonerna kunde gjort betydligt större nytta i lokala stimulanspaket.