“Glad gris” meningslöst märke

Den som köper kotletter och annat fläskkött på ICA kan numera mötas av ett nytt märke, “Glad gris” med en teckning på just en sådan. Märket är troligen en reaktion på den senaste tidens debatt om dålig djurhållning av grisar, antibiotikaresistens etc. Och det är väl bra att man reagerar. Men på det här sättet..! Frågan är vilka kriterierna är för att få märket. Räcker det med att köttet kommer från ett djur som är fött, uppfött och slaktat i Sverige (vilket redan framgår av förpackningen). Och vad är en “glad” gris? Det är jätteviktigt med en tydlig märkning som hjälper konsumenten att göra medvetna köp, men konsumenterna är INTE betjänta av den här typen av luddiga och idylliserande märken och beteckningar som egentligen inte betyder någonting. Trams!

Grymt viktigt med svinkoll

Djurens väl och ve har återigen blivit en megafråga, nu orsakad av den synnerligen läsvärda boken ”Döden i grytan” och nya larm om sjukhussjuka bland grisar. Pressen ökar ytterligare mot industri, uppfödare och politiker, vilket är välkommet. Vi drar vårt strå till stacken genom att starta Facebook-gruppen ”Svinkoll”. Välkommen att gå med där du också! Från livsmedelsindustrin är det däremot just nu mycket tyst. De ägnar sig istället åt diverse befängda konspirationsteorier på sin blogg. Suck. Ägna er åt att bemöta och arbeta med själva sakfrågan istället, säger jag. Ni skulle kunna göra mycket mer för att trycka på så att överanvändningen av antibiotika minskade och utvecklingen vändes rätt.

Klokt om barnfetma

En av mina husgudar är fetma-professorn Claude Marcus. Med sitt lugna men djupt engagerade sätt och hela sin akademiska tyngd delar han ut råsopar till fega politiker som inte vill ta krafttag mot barnfetman. Som enligt honom är en klassfråga, fattiga barn blir fetare även om snittet över riket ser snyggare ut än tidigare. Ikväll var det folkhälsominister Maria Larssons tur i Aktuellt-studion. Alla krav på godisförbud i skolor eller ”söt skatteväxling” bemöttes med att det ”inte var så enkelt”, det vill säga ett rungande nej. Sanningen är denna: För att få bukt med barnfetman krävs lagstiftning och reglering av företagens verksamhet, hur mycket man än önsketänker. Så länge skräpmat och godis finns lättillgängligt och marknadsförs till unga mycket mer än nyttigheter så räcker inte att lita på någon god vilja. Det handlar om nåt så megastort som barnens hälsa och då måste både barn och föräldrar få stöd. Vi vet vad som behöver göras, det har utretts i grunden, förslagen är många. Men när det gäller företagens svängrum backar eller duckar politikerna. Så här klarsynt förklarade Claude Marcus det i DN häromdagen: ”Jag tror att det beror på en önskedröm om att det här ska lösa sig ändå och att politiker inte ska bestämma för mycket.”

Naturens hämnd – igen

Stordriften i de enorma djurfabrikerna runt EU skapar nya smitthärdar. Vår jakt på billigt kött kan leda till ökad antibiotikarestens – och i allra värsta fall hota vår egen överlevnad. Om detta har rapporterats både i den nya boken ”Döden i grytan” och i mängder av stora reportage.  Senast gäller det sjukhussjukan MRSA, som sprider sig bland Europas svin och nu även nått Sverige. Alltihop är just – sjukt! Instängning, långa frakter och andra delar av dagens industriella djurhållning strider inte bara mot förnuftet utan även mot naturen. Massanvändning av antibiotika för att skyla över djurplågeri slår nu tillbaka. Det har skett tidigare – galna ko-sjukan är ett annat exempel på en slags naturens hämnd.

Frågan är inte ny, men den är stor och jätteviktig. Och komplex. Det handlar ju inte om att fläskkött är farligt – men att dagens konsumtion och produktion kan få ödesdigra konsekvenser. Här delas ansvaret av uppfödarna, industrin, handeln, politikerna – och oss konsumenter. Vi måste ifrågasätta om vi måste äta stora mängder billigt kött – eller om vi kan äta mindre kött från djur som haft det bra. För det behövs stopp för handelns enögda lockpristänk (fläskkarré för 25 kronor kilot…hmmm), mer info och etiskt tänk från industrin och politiker som vågar utmana mäktiga lobbyintressen. Vad vi inte vill ha är politiker som bara pekar på konsumentmakten för att slippa ta sitt ansvar. Om inte ökad antibiotikaresistens är en väckarklocka för svinerier i djurhållningen – vad krävs då för att få en ändring?

Tomat startar valdebatt om mat?

Miljöpartiet har fått bassning för en valaffisch med en KRAV-märkt tomat. Man kan förstå att opolitiska organisationen KRAV reagerar. Samtidigt är det mycket positivt att ett av partierna lanserar ekologisk mat som en valfråga på sin affischer. Sex veckor till valet och nu börjar den egentliga valrörelsen. Vilka andra partier hakar på och gör maten – eller andra konsumentfrågor – till riktiga ”bubblare” i valrörelsen?

Miljöpartiet satsar på maten

Miljöpartiet är sist ut i Almedalen, men när det gäller pengar till konsumentpolitiken ligger de i täten. Mer till verk, organisationer ska det bli men också till konsumentvägledning (även om de inte vill göra den obligatorisk). Mat och miljö förekommer också allt oftare i tal och utspel. De vill ha momsfrihet för ekologisk mat, vilket torde vara unikt. Samma sak med byggstopp för externa köpcenter. De har däremot aktivt valt att avstå från samlat konsumentpolitiskt program. Istället finns en övergripande motion från 2007 och lite här, lite där på webben. Av valprogrammets 36 handlar ett fåtal om konsumentfrågor, ett om ”Den goda maten” och ett om ”Jordbruk med hänsyn till djuren”.  Om maten blir en ”bubblare” i den fortsatta valrörelsen, som vissa tror, så kommer miljöpartiet att kasta sig in i den diskussionen med liv och lust.

Det är ganska svårt att mäta partiernas reella intresse för konsumentfrågorna, det har min genomgång av de olika partierna på bloggen visat. Det är förstås ännu svårare att förutse vad ett parti faktiskt kommer att göra i regeringsställning. Inget blocken har ett gemensamt program för vad de vill göra för oss nio miljoner konsumenter. Men blir det rödgrönt efter valet kommer högst sannolikt miljöpartiet att ta hand om en hel del av frågorna. Indikatorer finns i program och utspel. Men också av en sån sak som att miljöpartiet efter valsegern i Stockholms stad 2002 drev igenom en rejäl satsning på kommunal konsumentvägledning, med egen nämnd och egen förvaltning.

Centern vill – men kan de?

Hej konsument! Så lyder den käcka rubriken på centerpartiets konsumentprogram från 2006. Centern har haft huvudansvaret för livsmedlen genom Eskil Erlandsson och därmed goda möjligheter att genomföra sina idéer. Programmet är bra, fler idéer, som Richterskala vid matlarm, har lånats av oss och det är vi självfallet glada för. De ville ha utökad konsumentkunskap i skolan och de vill ha stärkt konsumentskydd för offentliga tjänster. Ändå är Erlandsson en besvikelse, eftersom han inte verkar ha kämpat för programmet alls och har ett så utpräglat företagsperspektiv. Det första han gjorde var att stoppa ett försök med ”smileys” på livsmedelsbutiker och restauranger. Och att motsätta sig krav på obligatorisk ursprungsmärkning.

Vad vill då centern framöver? Ja, ungefär samma saker om man ska tro deras hemsida. Det låter till stora delar bra, även om det till och med under rubriken Konsumentpolitik står: ”Det är viktigt att små företag får tillgång till enkla och billiga märkningar.” En tydlig brasklapp och fingervisning.  Frågan som en väljare bör ställa sig är: Om de inte levererat  sina konsumentlöftenpå fyra år, vad säger att de gör det kommande år?

Idag har vi vår konsumentpolitiska utfrågning – den enda i sitt slag i Almedalen. Välkommen om du är på plats, 13.15 i Fornsalens kafé. Då ska vi pressa såväl centern som de andra partierna på vad de verkligen vill – och om de tror att de kan.

Moderat konsumentpolitik – finns den?

Hur ser den moderata konsumentpolitiken ut? Det är en bra fråga. Området har mer eller mindre av tradition varit en vit fläck på den moderata politiska kartan. När vi genom åren försökt få en talesman till en politisk debatt i våra frågor har moderaterna ofta haft påtagligt svårt att ta fram ett namn. Grundsynen har, hårddraget, varit: Marknadskrafterna klarar jobbet, samhälleligt stöd ska minimeras, näringslivet ska inte belastas med tvång, nej frivillighet och självsanering är mottona.

Moderaterna är först ut som parti årets Almedalenvecka. Klockan 19 ikväll talar Fredrik Reinfeldt. Det blir säkert ett intressant tal, men sannolikt kliniskt rent från konsumentfrågor. Så var står de då i år? Ja, inför vår egen utfrågning i Visby på onsdag har vi scannat partiernas hemsidor. Hos det största borgerliga partiet är det mycket magert. Frånsett en rapport om mat och miljö. Den är ett steg framåt, den första i sitt slag. Tilltalande intentioner, visst. men väldigt allmänt hållet – inga löften, inga ökade resurser, ingen skäpt lagstiftning om man undantar djurtransporterna. Kunskap och märkning är lösningarna. Och poängteras det ”Regelkrånglet för matföretagare ska fortsätta minska”, vilket säger något om var perspektivet ligger. Tonen går igen i vår egen enkät. Vi får se om vi får fler svar på onsdag – på Almedalens enda konsumentpolitiska utfrågning.

I morgon är det vänsterpartiets dag. Jag återkommer till deras konsumentpolitik då.

Bokslut om blodfoder

Mediastormen verkar ha blåst över för den här gången. Avslöjandet om grisarnas ”kannibalfoder” har ekat både här och där och för min del inneburit spräckta dagsscheman, en synnerligen tidig morgon (TV4 Morgon) och en möjlighet att slå ett slag för ursprungsmärkning och sätta ljuset på ”priset för lågpriset”.

Vad har det lärt oss? Jo, att mat mycket är en fråga om känslor. Att djuruppfödning inte är nåt gulligt, renstädat och Bregott-idylliskt. Att det i Sverige (men inte i övriga EU) finns en samsyn om det oetiska i att grisar äter grisdelar. Att frågan är komplex och kräver mer utredning: Vad är egentligen den minst dåliga proteinkällan för grisar – animaliskt foder (utan grisdelar) eller soja från Sydamerika?  

I midsommar och därefter kommer vi sannolikt att grilla som vanligt. Stora maffiga stekar med nån liten sallad till. Bra vore om debatten kunde ha det goda med sig att vi på sikt mera funderar på och diskuterar hur vi köper och konsumerar kött. Varken hälsan, klimatet eller djuren mår bra på att vi äter allt mer kött till låga priser. Min förhoppning – och övertygelse – är att vi på lite längre sikt kommer att äta mindre kött från djur som mått bra och ätit ”sunt” foder. Och att vi tills dess kommer att uppleva ett antal ytterligare djurskandaler.

Lågprisköttets pris

Grisar äter fett och blod från andra grisar som foder. Sedär en smaskig nyhet såhär i grillsäsongens inledning. Ekot avslöjande idag kom nog som en anstötlig nyhet för de flesta. Grejen är att blod och fett undantagits från ”kannibalförbudet” i EU, och att även om köttbranschen i Sverige tar avstånd så finns det mycket kotletter från angränsande EU-länder i butikerna som kommer från djur som ätit delar av sina artsfränder. Något påvisat hälsoproblem är det inte – däremot ett etiskt problem. Själv var jag med och kommenterade nyheten i P1 Morgon och underströk att det saknas konsumentnytta (som så ofta) och att detta är priset för att vi får billigt kött. En lösning är bättre ursprungsmärkning, men grundbulten är att vi till varje pris ska ha lågpris och att butiker fokuserar nästan bara på priset. Vi kan inte fortsätta så i längden, andra värden som kvalitet, miljö, etik och djurskydd måste komma in. Och gör det också alltmer, vi kommer att se en växande etisk ”våg”, tro mig. Vi kanske inte behöva äta massor av billigt kött, kanske bättre att äta mindre. Lika mycket pengar och bättre både för djuren, miljön och hälsan. Mer om detta kan du höra i P4 Extra idag, efter klockan 13.