Avtalsterror

Låt mig gissa: När du ser att du måste godkänna nya avtalsvillkor på nätet eller i din smarta telefon så gör du det – utan att läsa igenom dem. Rätt, eller hur? Vi utsätts för allt mer ”vägspärrar” i form av oändligt långa och krångliga avtalsvillkor innan vi kan handla, beställa eller använda nya appar och program. iTunes har oskicket att med några månaders mellanrum komma med nya avtalsvillkor. Det senaste var på 61 sidor. 61! Finns det någon som läser allt detta? Som hinner läsa. Och som begriper (utom en handfull affärsjurister). iTunes avtalsterror är ett exempel på att en amerikansk friskrivningskultur håller på att breda ut sig. En sak är att det ska vara ordentliga avtalsvillkor den gången jag köper en villa eller en lägenhet. Men varför måste jag godkänna avtal när jag ska ladda ner en app eller köpa en tågbiljett till Katrineholm. Till paradoxerna hör också att villaavtalet är klart mer begripligt än det för att ladda ner nåt litet spel till sin iPhone. När avtal nuppdateras – som i iTunes –  är det ju också en högst berättigad fråga om man ska lägga det nya jättelång avtalet bredvid det förra och gå igenom det rad för rad för att se om det blivit några förändringar. Eller hur hade det tänkt sig det hela? Sveriges Konsumenter gick idag ut med en Väckarklocka om oskicket och vi planerar att fortsätta kampanjen. För det här är en klart konsumentproblem. Internet och ständig uppkoppling har gjort att vi utsätts för allt mer för situationer där vi ska godkänna jättelånga avtal. När jag intervjuades av en journalist i frågan i eftermiddags kände jag hur förbannad och trött jag egentligen var på detta, både som privatperson och konsumentföreträdare. Högst rimliga krav är: Begriplig text. Och kortare. Tvång på sammanfattning över det som är viktigt för dig. Utpekande av förändringarna mot tidigare avtal. Och självfallet ska det vara en balans i ett avtal, det ska inte bara vara friskrivningar, att företaget svär sig fritt från alla besvär och problem som produkten över huvud taget skulle kunna föra med sig.

Sluta fuska med ordinariepris

Det är samma visa varje år: Rapporter om reabluffar kommer säkert som ett julkort på posten. Har just pratat i TV4 Morgon och Aktuellt om detta, vår vägledare Maria Wiezell har pratat i SVT Morgon om detta återkommande problem. Mellandagsrean är en betongstabil institution, som i år körde igår redan på juldagens morgon (då det inte ens hunnit bli mellandagar). Från handelns sida laddar man om efter julhandeln och vi ska lockas att tro att vi kan göra världens fynd om vi bara är beredda att bryta friden hemma och köa lite på nåt köpcenter. Men frågan är om det verkligen är fynd vi gör. Det ”ordinarie” pris man hänvisar till kan mycket väl vara fejk. Eller möjligen otydligt. Göteborgs-Posten avslöjade att MediaMarkt höjt priserna precis innan jul för att sedan kunna påstå att du ”sparar” hundringar eller tusenlappar. Det är naturligtvis helt oacceptabelt och klart vilseledande. Några ursäkter finns inte. Jag förstår att folk blir förbannade. Och här ligger en del av kärnan i problemet: vad är det för pris man relaterar till? Här fuskas det en hel del, inte bara i mellandagsrean. Det handlar om allt från frukten på Hötorget som säljs till ”halva priset” till textilier och elprylar som ständigt ”reas” ut. Halva priset – i förhållande till vadå? Alla vill vi göra fynd och då frestas många handlare att ta i för mycket. Eller i en del fall ljuga oss rätt i ansiktet. Här behövs en uppstramning av regelverket och ett slut på fusket. Att ”priser fluktuerar”, som handeln förklarar, räcker inte som ursäkt, det betyder ju att ordinariepriset sätts godtyckligt och då blir det ju rätt värdelös information för konsumenterna. Påståenden av vad man ”sparar” blir ju också väldigt ihåliga.

Liksom slut med andra trix. Som lockvaror som är slut redan när butiksportarna slår upp. Sånt är förbjudet men förekommer ändå. Och det är bara så lågt, så dåligt! Skälet till att det ändå sker är att riskerna för handlaren är små jämfört med möjligheten att locka folk till butiken så att man kan kränga en lite dyrare pryl. Vem vill åka hem tomhänt om man spetsat på ett köp..?

Viktiga vardagshjältar

Under de 25 år som jag arbetat med konsumentfrågor har jag följt en yrkesgrupp väldigt nära: konsumentvägledarna. Det är en styrka på sammanlagt några hundra tappra och kunniga själar som ofta i kamp mot tidsbrist och dålig förståelse både från politiker och buffliga företagare uträttar stordåd. Och sparar massor av pengar och tid åt såväl konsumenter som samhälle. Alla är överens om att denna grupp är ”viktig” men resurserna är oftast försvinnande små. Nu har Konsumentverket landat en rejäl rapport och slår än en gång fast att den är viktig. Men också att behoven är enorma, eftersom kunskapen om lagliga rättigheter och skyldigheter är alldeles för liten. Och att den är relativt okänd. Man kan fråga sig hur kommunerna tänker, när de är så försiktiga med att marknadsföra servicen… Alltnog: Rapporten har nu överlämnats till regeringen och det är bara att hoppas att man drar slutsatsen att det behövs en rejäl uppryckning. Verket föreslår en utredning, men det får i så fall inte bara bli ett sätt att begrava eller skjuta upp frågan. Ett problem är att det kommunala självstyret gör att servicen är mycket ojämn över landet och en del har bara en ren ”alibi-verksamhet”, några timmar i veckan för att slippa schavottera på Konsumentverkets årliga lista. Vi har flera gånger framfört till verket att detta inte är en ”digital” fråga, att det finns mängder av kommuner i gråzonen, som inte har en vägledning värd namnet. Förra våren gjorde vi en ”skamlista” med dessa kommuner. Nästa år får vi se om kommunerna bättrat sig.

SJ har mycket att bevisa

SJ, SJ gamle vän… Så löd en visa jag minns från barndomen, när SJ kallades ”hela svenska folkets järnväg” (om än ibland med bitande ironi). Frågan är hur många som idag klassar det anrika järnvägsbolaget en gammal vän, pålitlig och trofast. Förra vinterns tågkaos har vi alla i färskt minne. Och nu är nytt extremväder på gång, enligt rapporterna. Och så dessa ständiga förseningar. När jag träffar folk från Konsumentverket i Karlstad är tågstrul alltid på tapeten. Nu hävdar SJ att de gjort allt för att förra vinterns kaos inte ska upprepa sig. Åtgärder och planer radas upp på hemsidan. Hmmm. Vi får se… Oavsett vilket ska det alltid, alltid kunna ge användbara besked till dem som väntar (inte bara ”det är stopp i trafiken…”). Och så ersättningar för sena resor. Det ska bli bättre, säger de. Men tittar man noga så gäller det bara i rabatt på kommande SJ-resor. Vill man ha ut det kontant – vilket känns mer naturligt – så får man bara en fjärdedel av pengarna. Riktigt, riktigt dåligt. Och ingen ersättning för följdskador, till exempel att man missade ett flyg eller ett avgörande möte på destinationsorten. Redan nu vet vi vad som behöver förbättras ytterligare. Det slutgiltiga facit har vi efter vintern, när vi ser om de gjort sin läxa.

Lyssna förresten på ”Plånboken” på onsdag i P1. Om SJ.

Gärna fler företag – men ärliga och kunniga

Ser på TV-Rapport att allt fler startar eget . 51 000 nya företag har startat de senaste tio månaderna, 15 procent fler än samma period förra året. Goda nyheter – det bidrar till tillväxt, konkurrenskraft och minskad arbetslöshet. MEEEEN…jo, det finns ett stort men: En del dess av dessa ivriga entreprenörer vill gärna ta en genväg till de snabba stålarna. Det kan handla om mirakelprylar, abonnemang och mobiltjänster. Hos de konsumentvägledare som sitter vägg i vägg med mig lämnar det hejdlösa krängandet tydliga spår i form av förtvivlade pensionärer, lurade småbarnsfamiljer och utblottade ungdomar. Tänk om all den energi som läggs ner på ”kreativa” affärsidéer och ”smarta” tjänster kunde användas till något gott och meningsfullt istället.

Det är den ena sidan av saken. Den andra är att mitt i den starta eget-yra som råder just nu glömmer man att det faktiskt krävs kunskap för att hantera vanliga privatpersoner som kunder. Det finns ett helt batteri med lagparagrafer som man som företagare – liten som stor – är tvungen att följa i sin relation till kunden. Om garantier, reklamationer, vad som gäller vid förseningar och fel i vara eller tjänst. Tyvärr är okunskapen om allt detta förbluffande stor, såväl bland säljare, näthandlare och butiksägare som hos hantverkare. Här behövs ett kunskapslyft. Här behövs en insikt hos branschorganisationer, arbetsförmedlingar, ministrar och alla andra som har med saken att göra att man måste lära sig konsumenträtt – också. Det är helt otroligt att det bara glömts bort i alla ambitiösa satsningar på att vi ska bolagisera oss ur lågkonjunkturen. Alla de här företagen behöver ju kunder för att fungera, liksom. Det är som i Lorry-sketchen: ”Tänkte inte på det…”. Och så slutklämmen: Det är faktiskt så att man tjänar på att kunna konsumentlagarna – både i bättre PR och mindre nedlagd tid på reklamationer. Någon som säger emot?

Ge de många offren en chans

Många konsumenter känner sig misshandlade av stora företag. Det kan gälla flyg, el, banker, försäkringar, läkemedel, tele eller konsertarrangörer. Men det är skillnad mellan att ha rätt och att rätt. Och vad man orkar kämpa för, särskilt om det inte gäller jättebelopp. Just nu sitter jag på en EU-konferens om grupptalan, vilket är mer intressant än vad man kan tro. Om du inte känner igen begreppet är det inte konstigt, det har knappt använts i Sverige, även om möjligheten finns sedan 2003. Grupptalan innebär att någon i domstol strider för många drabbade konsumenter mot ett och samma företag. Ibland är det småsummor för var och en – ibland stora summor. Idag finns lite olika system i Europas länder, men bristerna är stora Ambitionen är att skapa ett EU-gemensamt system men det är en stor stridsfråga. Näringslivet är livrädda för att få ett amerikanskt system med så kallad ”class action”, där företag drivs mot konkurs av bombardemang av miljonskadestånd. Resan är lång mot ett system som är rättvist och enkelt för oss konsumenter och trots en massa stolta ord så händer ingenting. Två nyckelfrågor är: Vem ska få representera konsumenterna?I många länder är det en organisation som vår. Och ska man förutsätta att alla offer är med (opt-out) eller ska det krävas aktivt godkännande av var och en (opt-in). Där den fungerar bäst idag har man ett system med opt-out, och slutsatsen idag är tydlig: Ge konsumentorganisationer och andra demokratiska representanter betydligt bättre möjlighet att väcka grupptalan. För alla offer direkt – utom de som aktivt avsäger sig hjälp.

Se i övrigt BEUC:s utmärkta broschyr om ”tio gyllene regler” för grupptalan.

Dyra lån blir ännu dyrare

Räntan har höjts. Gissa vilka som drabbas värst… Självfallet de som är värst skuldsatta. Nej, nu menar jag inte de som har höga skuldbelopp (bolån etc) utan de som har dyra lån. Alltså kortfristiga snabblån med flera hundra procents ränta. Tro inte att SMS-låneföretagen kommer att vara bussiga och frivilligt bjussa på sin marginal. Dyrt blir ännu dyrare. I E24 idag tar jag upp detta problem. Det finns något moraliskt djupt stötande i reklamen från dessa företag som bygger på lockropen ”varför vänta med att infria dina drömmar – ta ett lån”. En hel generation riskerar att få en förvriden bild av allvaret i att låna, särskilt som skolundervisningen i privatekonomi är skamligt nära noll.

Nu när vi närmar oss årsskiftet och den nya konsumentkreditlagen – med hårdare regler för snabblån – kommer dessutom nya varianter. Testballonger från låneföretagen som kanske, kanske inte faller utom lagen. Folkia lockar med en sorts lån för att betala räkningar. ”Vi tar hand om dina räkningar” låter ju trevligt, men räkningar lär bli skyhög. Det finns all anledning att se upp. Vad innebär det att få en bindande relation till ett högräntebolag iställer för elbolaget, CSN, banken? Vi riskerar att få en utveckling som i USA, där ”payday-loan” ger långivare full access till de intäkter som ramlar in.

Varför betala för att betala?

Förbannad på fakturaavgifterna? Du är inte ensam. Vi är många som irriteras över att det dyker upp en extra post längst ner på räkningarna. Kallas den inte fakturaavgift kallas den administrativ avgift eller något annat innovativt. Ett tillägg är det i alla fall till det man trodde var priset, ett tillägg på 15 – 35 kronor. Göteborgs-Posten har räknat ihop vad ett hushåll kan få betala i såna här avgifter. Det blir närmare 1600 kronor om året – för fast telefon samt en mobiltelefon, el, bensinkort, matkonto, försäkring och en avbetalning på en bil. Rätt mycket pengar, alltså.

Fakturaavgifter har funnits så länge det funnits fakturor och de verkar inte vara i avtagande, snarare tvärtom. Nu har de till och med börjat dyka upp för autogirobetalningar, hos t ex Telia och Trygg Hansa.

Två saker kan sägas. Ett: Detta är ett sätt att smyghöja priset. Detta är att lura kunderna. När väl kunden är ”hemma”, alltså har accepterat villkoren lägger man en extra avgift. 195 kronor blev plötsligt 220. Simsalabim – lite extra förtjänst.

Och två: Varför ingår inte alla kostnader i slutpriset? Det borde vara självklart. I andra sammanhang är det förbjudet att komma med överraskande tillägg – skatten på flygpriset, moms på målerijobbet (som förutsätts ingå i priset till privatpersoner). Eller som nu senast – att handlare tar ut en kortavgift, vilket är i lag förbjudet från och med augusti.

Tänk följande tanke: När du betalar maten görs ett tillägg för kassörskans lön. När du köper en platt-TV kommer en extra avgift för handlarens lokalhyra. Det skulle vi naturligtvis aldrig acceptera. Men vi accepterar fakturaavgifter. Eller tvingas acceptera. Läs i Råd & Röns ledare vad som händer den som försöker stryka avgiften.

Fakturaavgifter är ett otyg. Och de är diskriminerande. Det finns sätt att slippa dem, att skaffa e-faktura. Men det drabbar vissa grupper, de som inte har internet, inte känner sig säkra med internet eller inte har dator över huvud taget. Och de är många.

De som tar ut avgifterna säger att det är så dyrt med pappersfakturor. Dels tror jag att det är ett svepskäl för att kunna presentera ett lägre pris på själva grundprodukten. Men det bygger också på idén att ”dyra” kunder ska betala sina egna extrakostnader. Nu är det ju så att kunder är olika dyra.I en butik kan vissa kräv30 minuter att bestämma sig, andra lika många sekunder vilket kräver olika mycket personal. Extremen är försäkringar där vissa betalar i decennier utan att behöva använda försäkringen medan andra drabbas olyckor, krockar och inbrott.

Tyvärr är avgiften laglig. Den finns med i det finstilta, det som du inte hann eller orkade läsa när du tecknade avtal om telefoni, bredband, el, försäkring etc. Frågan är om den ska fortsätta att vara laglig. Om det går att förbjuda kortavgifter kan jag inte se några skäl för att inte förbjuda fakturaavgifterna.

Lånekrämarna tappar mark

SMS-lån har varit en sjukt sätt att utnyttja många svaga konsumenters utsatthet. Varför ska man egentligen ta ett lån som innebär en ränta som omräknat till årsränta innebär flera hundra procent, ibland flera tusen? Inte för att man tycker att det är kul. Utan för att man inte ser någon annan utväg. Eller för att man förletts att tro att det är fördelaktigt. Men nu minskar antalet obetalda lån betydligt. Med tanke på att vilda västern rått på lånemarknaden de senaste åren är det glädjande siffror Kronofogden redovisar, 23 000 inkomna ärenden andra halvåret 2009, 16 000 inkomna ärenden första halvåret i år. Det är bara att hoppas att detta verkligen är ett trendbrott, men mycket talar för det. Dels har de allra värsta avarterna i reklamen stoppats av Konsumentverket, dels debatten varit livlig och många därmed fått upp ögonen med det förrädiska i dessa lån. Till det senare har många goda krafter bidragit, även vi med vår rapport ”Att kränga lån till utsatta”. Flera företag verkar också ha försvunnit från marknaden.

Om mindre än fyra månader skärps lagkraven betydligt på utlånarna, vilket vi krävt länge men nu äntligen blir av. Om myndigheterna jobbar på att den efterlevs och får pengar för jobbet) ska förhoppningsvis marknaden rensas från de värsta avarterna. Dessutom måste den nya skuldsaneringslag som alla utom moderaterna stöder bli verklighet. Samtidigt hoppas jag att vi får en rejäl debatt om själva företeelsen att lättsinnigt marknadsföra lån som en lösning på problemen och därmed nöta in inställningen ”Lev loppan nu och tänk inte på följderna”.

Välkommen triclosan-debatt

Debatten om användandet av ”bakteriefria” produkter drar igång igen efter en artikel på DN Debatt idag. Det är mycket välkommet. Sveriges Konsumenter och andra konsument- och miljöorganisationer har kritiserat kemikaliebranschen och handeln för tio år sedan när triclosan och andra bakteriedödare började bre ut sig. Då gavs löften om försiktighet och utrensning. Tomma ord, visade det sig nu när vi uppmanas att utrota alla obehagliga dofter med ”antibakteriella” träningskläder, lakan, skor, skärbrädor m m. Naturskyddsföreningen och Svenskt Vatten KO-anmäler nu Polygiene för vilseledande marknadsföring och kräver förbud. Det är lätt att instämma. Sådana här medel är ett oskick, de är ett hot både mot miljön och på sikt också vår hälsa och de är helt bakvänt sätt att angripa ”problemet” med obehagliga dofter och bakterier. Konsumentnyttan väger lätt mot riskerna. Ingen ska få lura i oss att man kan ersätta normal hygien med ”mirakelprodukter”. Ingen ska få använda skrämselpropaganda för att få oss att köpa dessa produkter mot förment hotfulla bakterier.