Högtryck för konsumentfrågor

Massmedia har den senaste veckan varit ovanligt späckat med konsumentfrågor. Glädjande! Man kan bara hoppas att det smittar av sig på årets övriga 51 veckor, så att dessa vardagsfrågor får sin rättmätiga plats i spalter, radio- och TV-inslag. Det har handlat om djungeln av miljömärken (DN söndags), problemet med all mat som slängs av butikerna (Bland annat Aktuellt i tisdags med Louise Ungerth och TT under sommaren, där jag själv uttalat att butikerna borde sänka priset på mat nära bäst före-datumet), ny lag om TV-reklamen (alla medier). Och så bisfenolen (se gårdagens blogg). Hur ofta har vi sett en debattartikel i ”drakarna” om konsumentpolitik? I tisdags kom den i alla fall, rubricerad ”Ge oss en konsumentpolitik värd namnet” och signerad journalisten Carl Öström. I söndags hade också DN en utmärkt och kritisk ledare om att centerpartiet vill låta bönderna använda mer antibiotika i djurhållningen, ett mycket märkligt förslag med tanke på problemen med antibiotikaresistensen.

Bisfenol-seger

Det lönar sig att protestera! Det visar dagens regeringsbeslut att man förbereder ett förbud mot bisfenol-A i nappflaskor och andra platsprodukter. Ett självklart och nödvändigt förbud, som borde kommit lång tidigare. Vi hoppas (och tror) att vår grupp på Facebook har bidragit till denna omsvängning i frågan. Nu satsar man nämligen på ett nationellt förbud, inte att gå den långa och sega EU-vägen. Även om en bred europeisk lösning oftast är att föredra får man inte dra sig för att slå med nationella förbud när det behövs. Det går nämligen ofta, inte minst om det handlar om risker för människors hälsa. Och här kontrasterar andra länders handlingskraft – till exempel Danmarks – bjärt mot Sveriges.

Halvhjärtat om ekokläder

Ni kan mycket bättre!! Det är uppmaningen till H&M, Lindex, KappAhl och de andra stora klädkedjorna efter vår rapport ”Gröna trådar”, som släpps idag. Efter 24 butiksbesök är sanningen att man får leta efter miljöplaggen, att personalen knappt kan svara på en enda fråga och att märkningen mest är förvirrande. Våra kläder är rena kemikaliebomberna, det går att göra mycket, mycket mer. Det är en fråga om att ta ansvar, att gå före, att inte gömma sig bakom ett bekvämt ”det finns ingen efterfrågan”. Klädkedjorna borde kunna ställa ännu strängare miljökrav på sina leverantörer och exponera sin miljökläder mycket mer än idag. Visst, det görs en del och det är inte lätt att kontrollera alla led till den lilla underleverantören i Bangladesh. Men bristerna är stora. De satsningar som görs funkar inte hela vägen fram till skyltfönstret, annonsen och Frida, 18 år, i kassan. Till och med på webben är informationen ofta knapphändig och svår att finna. Kort sagt: Det känns halvhjärtat. Ibland inte ens det. Dressman var en kedja som inte ens var värd att undersöka på grund av obefintligt utbud.
Men frågan är egentligen större än så. Klädbranschen, speciellt de stora kedjorna som finns i varenda köpcentrum, håller envist fast vid en köp-slit-släng-mentalitet. De pumpar ut billiga toppar och t-shirts för några tior, med ivrigt uppmuntrande annonser som stöd. Med påföljden att vi shoppar vi kläder som lösgodis. Vem får betala priset för det lågpriset, tror ni? Nej, den vägen är inte hållbar. Det handlar inte bara om ekologisk bomull och nya, miljöanpassade material utan även om kvalitet, om kläder som är hållbara i betydelsen slitstarka. Kvantitet istället för kvalitet. Köp en t-shirt som håller tre år istället för en varannan månad, som sedan blir putstrasor. Men det kanske inte klädkedjorna är intresserade av…
Intresserade är i alla fall konsumenterna. På kort tid har vår Facebook-grupp ”Gröna trådar NU” fått en rejäl tillströmning. Gå med du också.

Industrin viktigare än barnen?

Giftfria nappflaskor NU! är grupp som Sveriges Konsumenter startat på Facebook. Den har mött ett stort intresse och jag kan bara hoppas att så många som möjligt går med. Nappflaskorna är ännu ett exempel på att vi konsumenter tvingas delta i kemikalieindustrins ständiga fullskaleexperiment, att vi i grunden är försökskaniner. Även när det gäller sånt som BARN stoppar I MUNNEN. Stefan Jarls aktuella film är en annan väckarklocka. Sanningen är att vi vet för lite om det som omger oss och effekterna av att det hamnar inuti oss. Och inte minst cocktail-effekten, hur olika kemikalier samverkar. Hur kan det bara vara möjligt? Jo, kemikalieindustrin jagar kostnader och nya egenskaper. Samtidigt som de är en mycket mäktig lobbykraft i EU, som bland annat bidragit till att kemikalielagstiftningen REACH bara bidde en tumme.

Okej, faran med bisfenol-A är en misstänkt fara. Men det borde räcka! Vad hände med försiktighetsprincipen? Vem ska egentligen bevisa vad, ska samhället behöva visa farligheten eller tillverkaren bevisa ofarligheten? Vad är egentligen viktigast – industrin eller barnen? Här behövs en duktig omsvängning i EU i synsätt på balansen mellan företagens intressen och konsumenternas.