Om orättvisor är lätt att fundera kring, här när jag sitter i ett svalt sammanträdesrum i Bryssel och deltar i styrelsemöte i BEUC, det europeiska ”konsumentparaplyet”. De som lobbar för konsumenterna här i stan är dryga 30. De som lobbar för olika delar av näringslivet är många tusen. Och de har mycket högre lön och mycket större resurser att göra utredningar och betala forskare för ”rätt” resultat.

Utomhus är det lika hett som de strider och kraftmätningar som ständigt pågår. Vi har idag fått en rapport om ett möte med de europeiska bankernas företrädare. Arrogansen och fientligheten mot de få konsumentföreträdarna var så stor att till och med kommissionärer säger sig vara chockade.  Man kan tycka att den finansiella krisen skulle ingjutit en smula ödmjukhet hos dem som hanterar våra pengar, men så icke. Bankerna spelar i en egen division i resurser och brist på konsumentperspektiv, men bönder och livsmedelsindustri brädar också konsumentsidan hundra gånger om eller så. Det talas mycket om konsumentmakt i dessa dagar, men detta är också ett fält på där konsumentmakten behöver stärkas. BEUC representerar ju trots allt en halv miljard EU-medborgare som också är konsumenter.

Och på söndag börjar Almedalsveckan. Det är vad den här bloggen kommer att handla om kommande vecka. På plats kommer jag och mina kollegor att följa hur konsumentfrågorna hanteras av partierna. Så häng med!

Uppdrag granskning på SVT har nu levererat två utmärkta reportage som visat hur staten – vi skattebetalare – skottat in miljarder i två branscher, varav en hel del kan ifrågasättas. Det ena gäller bankerna, som under finanskrisen emottog enorma stöd och garantier – och samtidigt gav chefer bakom missgreppen svindlande avgångsvederlag och fortsatte med frikostiga bonusar. Det andra gäller elbranschen, där systemet med elcertifikat uppenbarligen missbrukats så att de stora bolagen kunnat få täckning för investeringar med tveksamt värde för miljön. Se gärna programmen på SVT Play. Granskningen av bankerna lär för övrigt fortsätta. Bravo! Det paradoxala är att regeringen så lättvindigt är så generösa mot ett näringsliv som borde kunna stå på egna ben i kraft av sina resurser. Men samtidigt satsar kaffepengar på konsumentpolitiken – alltså att bidra till att få starka och medvetna konsumenter som gör att marknaden fungerar som den ska.