I Sverige har vi en ockerparagraf. Som är värdelös, eftersom inga åtal väcks. Därför fortsätter snabblånen att grassera och skicka 10 000-tals människor in i skuldfällan. Det är alarmerande, tragiskt – och obegripligt. Det finns flera skäl till att Sverige utmärker sig på detta trista sätt, vilket återigen bevisas genom Kronofogdens nya siffror över antal överskuldsatta. Men ett av dem är att det är fritt fram att sätta vilken ränta som helst. Vilket resulterar i räntor på ända upp till fullständigt obegripliga 23 000 procent i effektiv ränta. Detta tycker alla är stötande och provocerande och stötande. Även finansmarknadsministern Peter Norman. Fast han gör inget, vilket inte är något mindre än en skandal. Det finns ett motmedel – ett lagstiftat räntetak. Det har diskuterats länge, men inget händer. Ett av argumenten är att det skulle kunna höja räntan för vissa lån och bli en sorts norm. Det är ett märkligt och smått töntigt argument. Om man tänker efter lite. Finns det några exempel från andra branscher där detta hänt..? Räntetak skulle heller inte vara något unikt för Sverige. Nederländerna har ett tak på så lite som 15 procent (!). Tyskland och Frankrike har också räntetak med en viss procentsats över genomsnittsräntan och snart får sannolikt även Finland det. Där kommer den då att ligga på runt 50 procent. Vad avhåller Sverige. Ja, säg det. Regleringsnoja? Osämja i regeringen? Handlingsförlamning? Oavsett vad det är så är det ett svek mot alla dem som nu eller snart kommer att ta de svindyra snabblånen – och kanske hamna i skuldfällan. Det är lika mycket ett godkännande av en bransch som har som enda affärsidé att sälja svindyra lån till utsatta människor.
Kategoriarkiv: Finansiella tjänster
Mobilbetalning på villovägar
Det har dragit upp till debattstorm om att sms-betalningar stoppas för enkla tjänster som buss- och tunnelbanebiljetter. Bakgrunden är komplicerad med lika delar stopp för penningtvätt och ha-begär hos alla de stora mobiloperatörerna, som gemensamt försöker få genomslag för sin lösning WyWallet. Debatten är sund och skjuter in sig på väsentligheterna ur konsumentsynpunkt: Krångligheten för konsumenterna och integriteten. Mobila betalningar är framtiden men det får inte innebära att vi bejakar allt nytt. Ibland kan utvecklingen hamna på villospår. Själv har jag många gånger köpt bussbiljett via sms och det har varit väldigt praktiskt de gånger man glömt sig SL-remsa eller glömt ladda kortet. Kontanter funkar ju inte, inte heller kreditkort (på bussen, alltså). Ett sms och saken är biff, en toppenlösning för sällanköparna som tillåter en att vara lite mänsklig. Dessutom en möjlighet för dem – mina föräldrar till exempel – som inte har en smartphone men väl klarar att skicka ett sms. Nu blir det olika lösningar för olika företag, som kräver appar och registrering. Vilket är förenat med krångel och utelämnande av personuppgifter. Det är ett otyg att vi i alla sammanhang måste ge ifrån oss data, som sedan kan användas för reklam och i många fall kan lämnas vidare och som vi inte har kontroll över. Våra köpmönster kartläggs in i minsta detalj och vi måste på allvar fråga oss vad vi egentligen är beredda att acceptera. Vi befinner oss på ett sluttande plan och det måste vara okej att vara vara konsument trots att man inte är särskilt tekniskt lagd och vill slå vakt om sitt privatliv.
Jag har bytt bank
Idag har jag bytt bank. Helt och hållet. Efter ett schysst förhållande på nästan 20 år åkte den gamla banken ut. Jag som brukar propagera för att byta bank och visa storbankerna att de inte bara slentrianmässigt ska räkna med sina gamla kunder har nu även privat gjort slag i saken. Skälet var boräntan.
Jag kan konstatera två saker: 1. Det går defintivt att pruta på boräntan. 2. Det är inte så enkelt som man tror att byta bank. Att spela ut bankerna vad gäller räntan gick, men villkoret för att få rabatt är alltid att man är helkund. Det skiljde flera tiondels procent mellan högsta och lägsta anbudet (nej, jag tänker inte berätta vilken bank det blev till slut). Idag skulle alla avtal skrivas under. Det blir en del och i det mesta fungerar principen att den nya banken håller i alla kontakter och fixar allt. Man slipper ”göra slut” med gamla banken. Det hela tog sammanlagt tre timmar och då var allt inte helt klart. Det beror framför allt på två saker: De stående överföringarna som finns från gamla kontot måste man ändra själv (däremot går det bra att ändra autogiro från nya banken). Och när fonder skulle föras över från gamla banken fanns det flera som inte den nya banken förvaltade. Och då måste de ligga kvar i gamla banken, med avgifter och allt. Eller flyttas någon annanstans. Inte bra. En varning också för att det kan bli ränteskillnadsersättning om man inte för över exakt den dagen lånet förfaller (vi hade någon vecka kvar). Lite sura pengar.
Så systemet kan definitivt förbättras. Bäst vore om man kan införa nummerkontoportabilitet, alltså att man får ta sig gamla kontonumret med alla överföringar till och från. Men dessutom behövs en del annat jobb hops bankerna också.
Vi hoppas på en Norman-effekt
Idag är det ju dagen B som i budgetpropp. Även om det mesta redan är känt genom månader av PR-släpp så har ju först idag den samlade bilden. För en som arbetat i decennier med konsumentfrågor är den tudelad. Den som gläder mig är framför allt satsningen på konsumentskydd på finansiella tjänster. Snacka om behov. Extra roligt var det se att regeringen lyfte upp det som en av de viktigaste nyheterna i årets budget. Mig veterligen har ordet ”konsumentskydd” aldrig hållts fram på den här höga nivån och på regeringens första sida, som det som man vill slå sig för bröstet för. En trend, måhända..? Kanske det. Låt oss hoppas det. Här kan man verkligen snacka om behov, med tanke på alla konsumenter som känner sig kuvade, lurade, förvirrade och allmänt förbannade på banker, finansbolag och smarta försäkringsrådgivare med sina komplexa ”produkter”. Bakom satsningen står finansmarknadsminister Peter Norman, en man som talar som en konsumentrepresentant i många lägen, med samma indignation, och som utlovar rader av krafttag mot oligopolfasoner och lomhördhet mot kunderna. Låt oss hoppas att han kan infria förväntningarna, det vore i så fall verkligen på tiden. Mer pengar har han i alla fall fått loss, till konsumenternas bästa. De går främst till Finansinspektionen och Konsumentverket.
Sämre är det på andra området. Liksom det varit de senaste decennierna är konsumentpolitiken ett pytteområde som närmast är ett kortfattat annex till utgiftsområde 18. 197 miljoner använder staten här, ungefär 0,2 promille av hela statsbudgeten. Tydligen är konsumenterna inte värda mer. Upprörande är också att stödet till konsumentorganisationerna är helt oförändrat, inte ens indexuppräknat. Detta till skillnad från myndigheterna som oftast får kompenseras för kostnadsökningar. Var finns regeringens engagemang för civila samhället – i annat än ord? Vidare saknas Norman-liknande satsningar på alla andra konsumentområden – livsmedel, boende, energi, digitala tjänster… Där är det business as usual. Ord om hur ”viktigt” det är, men inga resurser. Låt oss alltså hoppas på en Norman-effekt på hela konsumentpolitiken. Fast ännu större.
Äntligen en ocker-debatt
Ocker har kommit rejält i fokus med SVT Aktuellts förnämliga granskning av snabblåneföretagens skyhöga räntor. Över 23 000 i effektiv ränta är det riktig skräckexemplet men vad är räntor på över 100 procent på årsbasis om inte ocker. I Finland funderar man på att införa ett lagligt räntetak på 35-50 procent. Här i Sverige har det hittills varit i praktiken fritt fram att sätta precis vilka räntor man vill utan straff. Vilket är en skam och ett misslyckande för ett civiliserat samhälle. Själv satt jag i SVT:s morgonsoffa i morse och krävde att något göra. Och kanske börjat något äntligen hända. För nu börjar plötsligt Konsumentverket och åklagarna samverka (inte en dag för tidigt) och ikväll ska Peter Norman svara i Aktuellt på vad regeringen gör för det som pågått alldeles för länge. Vi ska komma ihåg att de här bolagens affärsidé är att kränga svindyra krediter till människor som är utsatta på olika sätt. Även om individens ansvar är stort måste vi komma bort från dagens ”skyll dig själv-politik”. De som lockar med förverkligande av drömmar och snabba pengar har också ett mycket stort ansvar. Kläm åt dem! Titta på Aktuellt ikväll.
Affärsidé: Låna till dem som inte kan betala
Alarmerande siffror kom från Kronofogden härom dagen, allt fler hamnar i skuldfällan på grund av sms-lånen. Det var ju detta problem som konsumentkreditlagen skulle råda bot på. När den kom för halvannat år sedan fanns bland annat krav på strängare kreditprövning. Detta för att undvika att skuldsatta shoppade runt på en massa smålån. Nu sker uppenbarligen det ändå, vilket innebär att det slarv och regelbrott som finns inte kontrolleras tillräckligt noggrant. Nu var finansmarknadsministern snabbt ute och lovade skärpning genom att tillsynen flyttade till Finansinspektion. Så långt gott och väl (fast varför har det inte skett tidigare..?). Men det räcker inte. Varje dag ramlar människor dit och förstör sin framtid. Även om individen har det slutliga ansvaret så gäller det även dem som lånar ut ett stort ansvar. Särskilt om det sker genomslarvig kreditprövning, aggressiv marknadsföring och svindlande höga räntor. Snabblåneföretagen har en högst tveksam verksamhet som ställer till stor skada. Deras möjligheter måste kringskäras och kontrolleras betydligt mer än idag. Bland annat borde det vara självklart, i ett civiliserat samhälle, att inte tillåta effektiva räntor på hundratals eller ibland tusentals procent. Dags att ta i denna heta potatis efter alla år av juridiskt suckande (ocker faller under allmänt åtal, ett skäl till stiltje i frågan).
Inom kort sätter den statliga Överskuldsättningskommittén igång sitt arbete, under Anna Hedborgs ledning. Jag är med som expert från Sveriges Konsumenter. Utredningen är nödvändig, närmast akut, och jag ser fram emot att vara med.
Bra kampanjjornalistik om pensionstjuvarna
Den senaste veckan har Dagens Nyheter förtjänstfullt bevakat spelar kring våra pensionspengar. Det är enorma belopp vi talar om och här är naturligtvis uppfinningsrikedomen stor på hur man ska kunna mjölka ur oss så mycket som möjligt. De har fått fortsätta ostört länge nog utan annat än ovett från ministrarna men nu verkar det bli hårdare tag. Vi ska få reda på i kronor vad avgifterna kostar oss och det är en helt annan femma än att se några procent. I vissa fall kan det vara så illa som att insparade två miljoner under fyrtio år reduceras till en miljon när pengarna ska tas ut och börja användas. Resten tar säljarna och finansbolagen. Hårresande. Egentligen rena stölden! Dessutom kommer vi – hoppas jag – att få förbud mot provisioner och mot att kränga krångliga och dyra ”produkter” via telefon. Vi hoppas att det blir verklighet och att inte bankerna och fondbolagen genom sin kraftfulla lobbying lyckas stoppa någon del. Pengar att satsa på advokater och PR-konsulter saknar de ju inte… Sedan måste det ju också till en kraftig tillsyn. För, som Gunnar Ohlsson på Konsumenternas försäkringsbyrå påpekade, har vi ingen kontroll blir även bra regler verkningslösa.
Dagens Nyheters bevakning är ett exempel på gammal hederlig kampanjjournalistik. Istället för snuttar biter man sig fast i en fråga och belyser den brett, ur olika vinklar, många dagar i följd och ger sig inte. Sådant kräver resurser men jag tror det är ett vinnande recept för massmedia, att det betalar sig genom ökat förtroende från publiken.
Ett annat bra exempel på kampanjjournalistik är Svenska Dagbladets nya ”skolmatskoll”. Även här behövs ju båda bra regler – och bra kontroll!!!
Bra rutet, Kennedy!
Om två dagar – torsdag – är det internationella konsumentdagen. Tänk – en hel dag bara för att fokusera på våra rättigheter (eller brist på dem). Tyvärr brukar dagen gå tämligen spårlöst förbi, till skillnad från Kanelbullens dag…Ack ja, men blir lätt luttrad i den här branschen. I år hoppas vi på drag i frågorna, det handlar nämligen om bankerna. Högaktuellt – inte bara här i Sverige utan över hela världen. Det är märkligt vad lika problemen beskrivs av de hundratals organisationer som ingår i Consumers Internernational, om arrogans, brist på transparens, höga avgifter, alla trumf på hand etc. Mer om CI:s kampanj ”Våra pengar, våra rättigheter” kan du läsa på deras hemsida.
15 mars är det också på dagen 50 år sedan president John F Kennedy höll sitt historiska och framsynta tal om konsumenternas rättigheter. Han riktade det till amerikanska folket och kongressen och sa bland annat: ”Gruppen konsumenter omfattar per definition oss alla… De är den största ekonomiska gruppen, påverkar och påverkas av nästan alla offentliga och privata ekonomiska beslut. Men de är den enda viktiga grupp… vars åsikter ofta inte hörs. ” Och så radar han upp den ena kraftfulla åtgärden efter den andra. Det är intressant att se hans tro på politikens roll som skydd för konsumenterna. Där har en del av dagens politiker en hel del att lära. Läs gärna hans tal, mycket intressant. Hans tal blev också upprinnelsen till de åtta grundläggande konsumenträttigheterna, som numera har FN-status. Och som vi ska uppmärksamma under vårt jubileumsår.
Bankernas undanflykter
Drevet har gått mot bankerna i veckan. Nya undersökningar visar vad vi egentligen alltid vetat – att alltför få byter bank för att det upplevs som krångligt och det är liksom ”skit samma” vilken storbank man har. Ilskan är stor bland konsumenterna. Och vad hur bemöter bankerna det hela. Jo så här: Swedbanks Michael Wolf framträdde i SVT:s Agenda i söndags – klädsamt klädd i tröja för att understryka folkligheten. Han la ut texten om varför ökad räntemarginal i kombination med en vinst om 15 miljarder var bra för kunderna. Jag känner mig inte särskilt övertygad, men han talade övertygande med många krångliga ord och blev aldrig riktigt ställd mot väggen. Symptomatiskt.
Bankföreningen uttalade sig i Dagens Nyheter om ministrarnas raseri. Reaktionen var även den symptomatisk: ”Vi önskar att Anders Borg istället förde en seriös dialog. Hans kritik slår mot branschens 40 000 anställda som varje dag anstränger sig och gör ett bra jobb.” Invändning 1: Dialog med bankerna brukar inte leda till någon större konsumentnytta, det brukar bara vara ett sätt att vinna tid. Invändning 2: Personalen gör ett bra jobb, men om kritiken drabbar dem borde ledningen tänkt på det tidigare.
Sluta snacka om bankerna – gör nåt!
Bankmarknaden är ett skämt, konstaterar DN idag på sin förstasida. Bara sju procent har bytt bank de senaste tre åren. Bra nyhet, men vem är förvånad? Resultaten har varit de samma i alla liknande undersökningar. När jag jobbade på Råd & Rön på 90-talet skickade vi med en enkät till läsarna om bankerna. Svarsmängden slog alla rekord, vi fick betala betydligt mer än planerat i svarsporto. Även vreden slog rekord. Folk var helt enkelt skitförbannade på bankerna. Men bytte – det gjorde de inte. För krångligt och för liten skillnad mellan jättarna, var orsakerna. Nu hör man ministrarna Anders Borg och Peter Norman muttra var och varannan dag i media över bankerna. De tycker folk ska byta. Jo, det är väl bra. Men det räcker inte. För att få bankerna att ändra sig behövs politiska åtgärder. Det får vara slutsnacka. Ett krav som Sveriges Konsumenter haft i många år – och bland annat finns i vår valplattform från 2010 – är att göra det möjligt att flytta med sig kontonumret. Nummerportabilitet, kalas det. Funkade utmärkt på mobilnumren och ledde till mycket större konkurrens mellan mobilbolagen. Nu säger ju bankerna att det blir för dyrt. Men det ska man ta med en stor nypa salt. Det är en ryggmärgsreflex partsinlaga från bankerna för att de helt enkelt inte vill. Pengarna kunde lämpligen skalas av från bankernas goda vinster, efter tvång från regeringen. Det skulle ju dessutom bli billigare för kunderna i längden p g a bättre konkurrens. Så även om en del av omställningskostnaden knuffades över på kunderna så – vilket alltid är risken – borde det bli bättre i längden. För så här kan vi inte ha det längre.