Hantverkseländet fortsätter

Alla känner vi väl någon som har haft problem med hantverkare hemma. Om vi inte rentav själva har bittra erfarenheter. Det kan gälla de renovering av badrum eller kök, det kan gälla ombyggnad av villan eller radhuset. Jag har själv bekanta som fått sömnlösa nätter, ont i magen, förlorat mycket pengar och snudd på skilit sig. Det handlar om fusk, slarv, fördyringar och förseningar. Nu bekräftar färsk statistik från Konsumentverket och från vår egen konsumentvägledning att eländet fortsätter . Det toppar helt enkelt listan på klagomål. OK, det finns många seriösa hantverkare men all erfarenheter visar att detta är ett stort problem. Ett av huvudskälen är att det ofta saknas skriftliga avtal – även vid omfattande renoveringar på 100 000-tals kronor. Ett stadigt handslag och förtroendeingivande prat verkar vara tillräckligt för att många av oss inte ska ”bråka” om formaliteter. Åter dags att damma av Sveriges Konsumenters krav på skriftliga avtal vid alla större jobb. Inga papper – då har kunden tolkningsföreträde.  Men det finns andra skäl också. Bland annat brist i kommunikation, hantverkaren tycker det är självklart att rören ska gå si men du tycker att det är lika självklart att de ska gå så. Man talar olika språk. Båda behöver kunskap. Men alltför ofta handlar det om nonchalans, inkompetens, rent förakt för dig som kund. Skuttar och lycksökare som tror det räcker med att de köper en skruvdragare för att få kalla sig hantverkare. Och det ät förstås fullständigt oacceptabelt. TV-programmet Fuskbyggarna är ett tydligt tecken i tiden och beskriver ytterligheterna. Men problemen är tillräckligt stora med alla grå halvamatörer. Hur många till ska bli lurade innan nåt görs av branschen och av politikerna?

P.S. Tips: Råd & Rön har en hantverksguide i det nummer som kommer i veckan.

Avtalsterror

Låt mig gissa: När du ser att du måste godkänna nya avtalsvillkor på nätet eller i din smarta telefon så gör du det – utan att läsa igenom dem. Rätt, eller hur? Vi utsätts för allt mer ”vägspärrar” i form av oändligt långa och krångliga avtalsvillkor innan vi kan handla, beställa eller använda nya appar och program. iTunes har oskicket att med några månaders mellanrum komma med nya avtalsvillkor. Det senaste var på 61 sidor. 61! Finns det någon som läser allt detta? Som hinner läsa. Och som begriper (utom en handfull affärsjurister). iTunes avtalsterror är ett exempel på att en amerikansk friskrivningskultur håller på att breda ut sig. En sak är att det ska vara ordentliga avtalsvillkor den gången jag köper en villa eller en lägenhet. Men varför måste jag godkänna avtal när jag ska ladda ner en app eller köpa en tågbiljett till Katrineholm. Till paradoxerna hör också att villaavtalet är klart mer begripligt än det för att ladda ner nåt litet spel till sin iPhone. När avtal nuppdateras – som i iTunes –  är det ju också en högst berättigad fråga om man ska lägga det nya jättelång avtalet bredvid det förra och gå igenom det rad för rad för att se om det blivit några förändringar. Eller hur hade det tänkt sig det hela? Sveriges Konsumenter gick idag ut med en Väckarklocka om oskicket och vi planerar att fortsätta kampanjen. För det här är en klart konsumentproblem. Internet och ständig uppkoppling har gjort att vi utsätts för allt mer för situationer där vi ska godkänna jättelånga avtal. När jag intervjuades av en journalist i frågan i eftermiddags kände jag hur förbannad och trött jag egentligen var på detta, både som privatperson och konsumentföreträdare. Högst rimliga krav är: Begriplig text. Och kortare. Tvång på sammanfattning över det som är viktigt för dig. Utpekande av förändringarna mot tidigare avtal. Och självfallet ska det vara en balans i ett avtal, det ska inte bara vara friskrivningar, att företaget svär sig fritt från alla besvär och problem som produkten över huvud taget skulle kunna föra med sig.

Här kommer lite beröm…

Låt mig så här i inledningen av 2011 få vara lite positiv. Möjligen överraskar det någon, men vi tycker också att det finns mycket som är bra och som går åt rätt håll för oss konsumenter. Konsumentrörelsens roll är mycket att vara en nagel i ögat, en vakthund, en motkraft mot kommersiella krafter. Vi har våra medlemmars uppdrag att kritisera och ifrågasätta handel, industri, jordbruk, politiker, myndigheter. När de glömmer eller struntar i konsumenterna. För vem ska göra det annars? När media vänder sig till oss för kommentarer gör det naturligtvis för att vi har en ståndpunkt som står i motsatsställning till en annan part på marknaden, vi är en del i en intressekonflikt. För så fungerar journalistiken. Men det innebär naturligtvis inte att vi tycker att allt är becksvart och att alla är skurkar. Tvärtom, de flesta företagare är seriösa, de sliter och de gör rätt för sig. Dialog är viktig – också. Det viktiga är målet: Förbättringar för konsumenterna. En stor del av handeln tillämpar också regler som är långt generösare än vad lagen säger, till exempel vad gäller garantier och öppet köp. Och när det gäller ansvar för miljö och social rättvisa händer det  en hel del, vilket jag poängterat i tidigare blogginlägg. Så nu vill jag ge lite mer konkret ros till två företag som gjort något riktigt bra. De är inte fläckfria, det finns kritik att rikta mot annat de gör men just nu låter vi riset ligga. Jag talar om Eon och Ica. Kraftbolaget Eon har i stora annonser i dagspress och affischer i lokaltrafiken uppmanat oss att inte låta elgrunkorna hemma stå i standby-läge över natten. Bravo! Fler gjorde göra som ni, sprida viktiga budskap som bidrar till en hållbar utveckling på betald annonsplats. Det görs naturligtvis också för att skapa goodwill åt Eon, men strunt i det. De gör en insats. Samma sak gäller Ica, som anställt 400 funktionshindrade, gett dem meningsfulla arbetsuppgifter ute i butikerna och därmed visa att alla kan bidra, att alla har ett värde och visat vägen för andra. Visst har de skickligt gjort en PR-grej av det, men det ändrar inte på det faktum, att det är en synnerligen god gärning. Och som gör att jag med lätt hjärta kan säga: Lär av Eon och Ica! Eller kanske snarare: Häng på trenden. Den som hoppar på tåget sent kommer att få konsumenternas hårda dom över sig.

Sluta fuska med ordinariepris

Det är samma visa varje år: Rapporter om reabluffar kommer säkert som ett julkort på posten. Har just pratat i TV4 Morgon och Aktuellt om detta, vår vägledare Maria Wiezell har pratat i SVT Morgon om detta återkommande problem. Mellandagsrean är en betongstabil institution, som i år körde igår redan på juldagens morgon (då det inte ens hunnit bli mellandagar). Från handelns sida laddar man om efter julhandeln och vi ska lockas att tro att vi kan göra världens fynd om vi bara är beredda att bryta friden hemma och köa lite på nåt köpcenter. Men frågan är om det verkligen är fynd vi gör. Det ”ordinarie” pris man hänvisar till kan mycket väl vara fejk. Eller möjligen otydligt. Göteborgs-Posten avslöjade att MediaMarkt höjt priserna precis innan jul för att sedan kunna påstå att du ”sparar” hundringar eller tusenlappar. Det är naturligtvis helt oacceptabelt och klart vilseledande. Några ursäkter finns inte. Jag förstår att folk blir förbannade. Och här ligger en del av kärnan i problemet: vad är det för pris man relaterar till? Här fuskas det en hel del, inte bara i mellandagsrean. Det handlar om allt från frukten på Hötorget som säljs till ”halva priset” till textilier och elprylar som ständigt ”reas” ut. Halva priset – i förhållande till vadå? Alla vill vi göra fynd och då frestas många handlare att ta i för mycket. Eller i en del fall ljuga oss rätt i ansiktet. Här behövs en uppstramning av regelverket och ett slut på fusket. Att ”priser fluktuerar”, som handeln förklarar, räcker inte som ursäkt, det betyder ju att ordinariepriset sätts godtyckligt och då blir det ju rätt värdelös information för konsumenterna. Påståenden av vad man ”sparar” blir ju också väldigt ihåliga.

Liksom slut med andra trix. Som lockvaror som är slut redan när butiksportarna slår upp. Sånt är förbjudet men förekommer ändå. Och det är bara så lågt, så dåligt! Skälet till att det ändå sker är att riskerna för handlaren är små jämfört med möjligheten att locka folk till butiken så att man kan kränga en lite dyrare pryl. Vem vill åka hem tomhänt om man spetsat på ett köp..?

Förbjud skiten!

Danskarna har visat vägen igen. Nu förbjuder de vissa parabener i krämer och kosmetika för små barn. Parabener används i konserveringsmedel, men har i en del forskningsstudier visat sig kunna vara hormonstörande. De hänvisar till en av de mest självklara tumregler i världen – försiktighetsprincipen. Det vill säga – finns det något mindre riskabelt alternativ, använd det! Om det över huvud taget behövs. Opinionen i vårt grannland har också sagt ett rungande ja till förbud i en ny undersökning. Vi har inte kunnat göra något liknande här, men jag är säker på att svaret skulle bli detsamma. Mer om detta på vår egen hemsida och hos danska Forbrugerrådet. Det är lätt att bli förbannad på hur vi med nån sorts självklarhet förväntas ingå ett fullskaleexperiment för kemikalier och att kontrollen är så liten (även om den blir något bättre med nya Reach-reglerna i EU). Visst finns fördelar med nya kemikalier men konsumentnyttan väger oftast alldeles för lätt. Kemikalieindustrin med alla sina arbetstillfällen är en mycket mäktig lobbykraft. Tidigare har det handlat om Bisphenol A, azo-färger m m. Även där har Danmark vågat gå före. Många argumenterar i ett sånt här läge för märkning. Det har sin plats i många lägen, men vi kan inte märka oss ur alla problem. Vi får inte i alla lägen lägga över ansvaret på stressade konsumenter. Vi måste kunna ha modet att säga tvärt nej.

Kortföretagens polisfasoner

Det känns plötsligt obehagligt att ha Visa och MasterCard-kort i plånboken. Orsak: De spärrar betalningar till Wikileaks. När två globala nyckelspelare i betalningssystemet agerar poliser på detta sätt kan man fråga sig vart vi är på väg. Risken är att vi hamnar i ett kontrollsamhälle där banker och andra privata aktörer efter eget – eller någon stormakts – godtycke kan tysta misshagliga röster. Visst, Wikileaks är en kontroversiell organisation  men det är ändå ljusår till knarkkarteller och Usama bin Laden. Visa och Mastercard ska sköta sitt jobb – betalningar. Resten ska lämnas till myndigheter och regeringar. De ska också komma ihåg att deras storhet bygger på konsumenternas förtroende. Ingenting annat. Läs mera på debattsajten Newsmill, med bland andra civilutskottets ordförande Maryam Yazdanfar och  där statsvetaren Sten Ljungkvist menar att detta hotar hela betalningssystemet.

Beredskap KOSTAR

Träffsäker reklam på Stockholms central

”Trött på att vänta?” undrar Telenor i sin kampanj, som av en händelse finns på stora skyltar i Central-stationens avgångshall i Stockholm. Sällan har jag sett en bättre målgruppsanpassning av reklam. Snabbare internetuppkoppling i Telenors fall blir en bitande, men troligen fungerande, ironi för alla de som väntar på att tåget ska komma eller gå. Igår var jag där för att vänta in en kollega för mötet med finansmarknadsministern och blev vittne till vad som händer vid tvärstopp på stambanan p g a signalfel, timslånga förseningar. Vad kostar inte kaoset samhälle, företag och enskilda i inställda, försenade och icke beslutsmässiga möten..?
I förmiddags var tågkaoset temat i riksdagens trafikutskott. Ingen vill riktigt kännas vid ansvaret, men det finns många som borde ta det. Det handlar om effektivare organisation, det handlar om samordning mellan dem som har hand om tåg, spår och stationer. Nu har samordningen blivit ett sorts fullskaleexperiment. Nyckelordet är också beredskap. Beredskap kostar (titta bara på försvaret..). Bilden som växer fram är att alla milda vintrar gjort att man sett möjligheter att spara. För att sedan tas på sängen. Av snön. Regeringen, nuvarande och tidigare, har stor skuld i det som sker. Utredaren Per Unckel, som knappast kan beskyllas för att tillhöra oppositionen, sa idag följande: ”Man behöver inte vara Einsten för att räkna ut att järnvägskapaciteten måste byggas ut för att slippa störningar”. Vidare, om snöplogslok och annan vinterutrustning: ”Resurserna finns inte i tillräcklig utsträckning, de måste fram så fort som möjligt”. Så fram med friska pengar för en hållbar satsning på det mest miljövänliga (och dessutom trevligaste) färdsättet vi har.
Hur det gick för kollegan på väg med tåg? Hon hann. Eftersom hon inte vågat chansa på att hinna fram utan åkt upp kvällen innan. Andra jag vet har gjort likadant. Och med ett sånt förtroende ligger tåget som färdsätt riktigt, riktigt illa till.

Lomhörda banker, tandlösa lagar mot ocker

En intressant dag: Först möte med finansmarknadsminister Peter Norman om konsumentproblemen med banker och andra finansföretag. Vi presenterade en lång katalog över vad som behöver göras – åt finansinstituetens lomhördhet, brist på information, höga avgifter, långa obegripliga avtal etc etc etc etc. Därefter möte med civilutskottets socialdemokrater om konsumentfrågor. Även där ett stort intresse för våra synpunkter. Även om vi inte vet än vad som resulterar i reella politiska åtgärder, så är det glädjande att intresset för konsumenterna ökar hos politikerna. Det har jag fått tydliga kvitton på denna höst, flera gånger. Äntligen, får man väl säga.

Mötena råkade ske samma dag som konsumentkreditlagen beslutades av riksdagen, uppmärksammat av bland annat Ekot. Det är en välkommen lag, som inte kommer en dag för tidigt. SMS-låneskojeriet har pågått alltför länge och nu kan det förhoppningsvis bli stopp för många av snabblånens förödande avarter. Men samtidigt pågår det försök att lansera nya ”produkter” som kanske inte täcks av av lagen. Folkia tar hand om våra räkningar till snuskigt hög ränta och andra lär följa. Många problem återstår att lösa, inte minst möjligheter att stoppa de skyhöga räntorna. Där är lagstiftningen idag totalt tandlös.

Viktiga vardagshjältar

Under de 25 år som jag arbetat med konsumentfrågor har jag följt en yrkesgrupp väldigt nära: konsumentvägledarna. Det är en styrka på sammanlagt några hundra tappra och kunniga själar som ofta i kamp mot tidsbrist och dålig förståelse både från politiker och buffliga företagare uträttar stordåd. Och sparar massor av pengar och tid åt såväl konsumenter som samhälle. Alla är överens om att denna grupp är ”viktig” men resurserna är oftast försvinnande små. Nu har Konsumentverket landat en rejäl rapport och slår än en gång fast att den är viktig. Men också att behoven är enorma, eftersom kunskapen om lagliga rättigheter och skyldigheter är alldeles för liten. Och att den är relativt okänd. Man kan fråga sig hur kommunerna tänker, när de är så försiktiga med att marknadsföra servicen… Alltnog: Rapporten har nu överlämnats till regeringen och det är bara att hoppas att man drar slutsatsen att det behövs en rejäl uppryckning. Verket föreslår en utredning, men det får i så fall inte bara bli ett sätt att begrava eller skjuta upp frågan. Ett problem är att det kommunala självstyret gör att servicen är mycket ojämn över landet och en del har bara en ren ”alibi-verksamhet”, några timmar i veckan för att slippa schavottera på Konsumentverkets årliga lista. Vi har flera gånger framfört till verket att detta inte är en ”digital” fråga, att det finns mängder av kommuner i gråzonen, som inte har en vägledning värd namnet. Förra våren gjorde vi en ”skamlista” med dessa kommuner. Nästa år får vi se om kommunerna bättrat sig.

Lok eller bakvagn?

”Det finns ingen efterfrågan”. Har ni hört den förut? Ursäkten från handlare att de inte säljer en viss vara. Eller vägrar satsa seriöst på sånt som är skonsamt mot miljön eller mot människor i produktionen. Veckans tema har varit handelns ansvar för hållbar utveckling. Det råkade bli så att tre möten med ”tunga” företrädare för handeln denna vecka till stor del handlade om miljö och socialt ansvar. Frågan är om handeln ska vara loket i en hållbar utveckling. Eller en passiv bakvagn, som bara hänger med, en part som försiktigt inväntar ett tryck från konsumenterna. Hittills har de passat, sällan haft modet att utmana traditionella uppfattningar om vad som säljer. Inte vågat gå före, själva driva utvecklingen. Men i resonemangen denna vecka har jag hört mer än tidigare att man faktiskt inser sitt ansvar. Att man faktiskt kan använda sin förmåga att sälja till att sälja in etik – också. Ansvarsfull konsumtion. Att slit och släng och prisfokus faktiskt delvis är deras eget fel, eftersom det är vad deras egen reklam basunerar ut. Att ansvar till och med kan vara en konkurrensfördel, oavsett bransch.
Det är långt till en verklig förändring. Det har hänt för lite hittills. Det går långsamt, detta är en supertanker. Och det finns alltid stora risker för ”greenwash”, alltså bedrägliga fasader hos företagen. Julhandeln inger inte precis någon större förhoppningsvis, med sin traditionella, sanslösa prylhysteri (läs nyhetsbrevets ledare denna vecka). Men det finns en rörelse där ute. Nån sorts långsamt uppvaknande. Nu ska bara fler ruskas om, fatta galoppen. Och farten måste öka. För än så länge bidrar handeln knappt alls till hållbar utveckling.