Blåögt om marknadskrafter

Blev det som vi tänkt oss? Det är en av de retoriska frågorna som hänger sig kvar från Håkan Juholts linjetal i förmiddags. Det handlade om marknader som konkurrensutsatts, där vi gått från att vara medborgare till att vara kunder. Juholt ägnade mycket kraft åt marknadskrafterna, åt de avregleringar som vi upplevt de senaste decennierna. Han poängterade att han inte var emot privata alternativ, men det var följderna han ifrågasatte. Apoteken till exempel. ”Höga överpriser på apoteken förvandlas till miljonvinster i skatteparadis”. Eller elmarknaden, som fortfarande efter femton år levererar ytterst lite konsumentnytta. Just där fylldes för övrigt Juholts röst av vrede: Han ville ha mycket tuffare kontroll av elbolagen. ”Och där tänker vi agera”. Ska bli spännande att se hur.

Det är ett faktum att vi gått från att vara medborgare till att vara kunder på allt fler områden. Men om vi ställer Juholts fråga ”Blev det som vi tänkt oss?”, så tror jag att många svarar NEEEEJ. På båda sidorna blockgränsen. I alla fall om man menar FÖR KONSUMENTERNA. Och det är ju ändå för vår skull som man avreglerar marknader. Vad lära vi oss av detta? Jo, just det som Sveriges Konsumenter tjatat om ända sedan organisationen föddes: Ska man avreglera och konkurrensutsätta så kan man inte bara köra igång fullskaleexperimentet. Man måste göra en ordentlig konsekvensanalys först. Här har det brustit och brister fortfarande. Det är häpnadsväckande att de faktiska konsekvenserna på ekonomi, tillgänglighet, utbud och annat centralt för dig och mig och alla andra konsumenter blir så mycket av gissningslek och så lite av professionell, vetenskaplig analys. Blåögt, det är vad det är.

Hallå! Varför glöms kvinnorna?

Hälften av alla människor är kvinnor. Det kan man inte tro när man ser annonsering, tittar på produktinformation, ser utbud och hör säljsnacket i stora delar av handeln. Och läser bruksanvisningar. Jag är visserligen man men det är ju rätt uppenbart att det finns mycket kvar att göra, vilket är värt att uppmärksamma idag på kvinnodagen. Ta hemelektronikbranschen eller byggvaruhusen – hur tänker de när det gäller målgruppen kvinnor?? Inte alls, tror jag. Exponeringen, informationen – rätt mycket är mer avskräckande än lockande för kvinnor. Jag har inga belägg för det men jag tror jag gissar rätt om jag säger att en överväldigande majoritet av säljarna på Siba, OnOff, BauHaus och deras konkurrenter är män.

Det korkade är ju att de missar en massa kunder genom traditionellt, stereotypt tänkande. Skärpning! Jag vet många i min närhet, varav en hel del råkar vara kvinnor, som har dåligt självförtroende när det gäller teknik (”äh, jag begriper ju inte det där…”). Vad gör handel och tillverkare  för att ändra på det? Inte mycket. Det finns en särskild tekniksajt för kvinnor som heter Lilla gumman (fyndigt namn!) som kan rekommenderas och som försöker förklara hur det funkar – egentligen. Att titta på den är att bli otäckt varse om hur långt vi har kvar.

Och eftersom det är kvinnodagen – varför är reklamen ännu är 2011 så förbannat könsstereotyp? Titta bara på leksaksreklamen. Suck. Ett jämställt samhälle är en fråga om logik och rättvisa och hållbar utveckling.

”Det är ingen som frågar…”

”Det är ingen som frågar efter det.” Det är standardinvändningen från handel och industri mot förändringar. Speciellt om det handlar om social rättvisa och miljö. Det gäller mat. Det gäller hemelektronik. Det gäller leksaker, som härom dagen när jag föreläste på Leksaksbranschens dag. Mitt svar är: Att man inte frågar efter det där, i köpsituationen, är inte detsamma som att man inte skulle köpa om det fanns möjlighet. Tänk er detta: Du vet att nallen eller bilen där i hyllan kanske framställs under omänskliga förhållanden. Du skulle egentligen vilja vara säker på att just den är människo- och miljövänligt tillverkad, där borta i Kina. Men steget därifrån till att fråga – det är långt. Med en tonårig expedit i kassan, som troligen inte har en susning. Med ungarna hängarna i hasorna. Med en växande kö bakom. Och ont om tid…

Det finns ett rejält publiktryck för miljö och etik, det märker vi på Sveriges Konsumenter och det visar sig tydligt på att till exempel KRAV-märkt mat inte räcker för att motsvara efterfrågan. Men brist på klar information och klara kriterier tillsammans med exponering och annonsering som inte visar på alternativen är höga barriärer mot en förändring. Vad det handlar om är att göra det lätt att göra rätt. Det blir det exempelvis om det finns etiska alternativ väl synliga. Det blir det om butiken i sig går i god för att de inte säljer nåt annat än schyssta grejer. Att man sätter sitt varumärke i pant på att man tar ansvar hela vägen till plantagen eller fabriken. Det ni – ICA, Toys R’Us, Elgiganten och alla andra – där har ni en utmaning. Göm er inte bakom den tunna ursäkten att ingen uttryckligen frågar. Skyll inte heller på att kunderna bara bryr sig om priset. I en debatt med ICA-chefen Anders Svensson härom veckan hänvisade han till att ”alla våra undersökningar” visar att priset kommer först. Jo, det gör det ju säkert. Men vad kommer tvåa och trea på listan för kunderna? Det är också viktigt, och värt att ta fasta på. Får man dessutom en uppmuntran att tänka på nåt annat än priset så finns det hopp om en mer hållbar utveckling…

Schyssta leksaker är lönsamt

Varje unge lär har sisådär 500 prylar i sitt rum. Om jag tittar i familjens egen barnkammare stämmer nog det, även om tappra försök ibland görs att decimera kramdjur, spel och pysselset. Nu tycker inte leksaksbranschen att det här räcker, de skulle vilja lansera en ”andra julafton” för att få fart på försäljningen. Så har skett i Tyskland, där Barnens dag har återinförts. Till glädje för leksakshandlare och barn men inte nödvändigtvis för föräldrarna.

Detta har jag lärt mig på Leksaksbranschens dag, som jag var inbjuden till idag. Dock var det tyska inslaget ett undantag från hela dagens tema, som faktiskt var mänskliga rättigheter och säkerhet. Schyssta, säkra leksaker var mottot och det hedrar dem. Och viktigt med tanke på att fyra av fem leksaker kommer från – just det – Kina. Sveriges Konsumenter deltog härom året i ett stort projekt som visade att det fanns stora brister i arbetsmiljön i Kina och att det var si och så med leksaksjättarnas etikarbete. Det finns fortfarande stora brister, men det rör sig långsamt framåt. Lite väl långsamt, kan jag dock tycka. I alla fall fick jag möjlighet att prata för denna hundrahövdade församling av leksakstillverkare- och handlare och ingjöt då hur svårt det är för en vanlig konsument att handla etiskt. Det finns ingen märkning, personalen vet (oftast) inget om arbetsförhållandena vid tillverkningen, det finns inga etiska alternativ och försöker man hitta information på webben så är det mest luddiga utfästelser. Men de vittnade ändå om att konsumenternas intresse ökade, vilket gladde mig och jag tyckte det fanns ett intresse för tesen att det måste vara lätt för konsumenterna att göra rätt. Och min slutbild med texten ”Socialt ansvar är en god affärsidé” möttes av en hel del nickanden. To be continued…

Upprörande bonusnonchalans

Vilken annan bransch kan så uppenbart strunta i sin regler och myndigheter som finansföretagen? Idag kom en rapport från Finansinspektionen att mer än hälften av företagen struntar i bonusreglerna. Så här skriver myndigheten: ”Att felen i stor utsträckning rör bristande tillämpning är uppseendeväckande och pekar på en låg förståelse och insikt i branschen som helhet.” Starka ord för att komma från en annars tämligen försiktig myndighet. Nu ska detta ”utredas”. För mig är det obegripligt att man inte tar i betydligt mer merd hårdhandskarna direkt. Finansbranschen är exceptionell i lomhördhet, nonchalans och brist på markkontakt. Tittar man bakåt de senaste decennierna så kan man se korta perioder av kris, då sektorn kräver garantier och ingripande från samhället och där emellan långa perioder där man gör ofattbara vinster inte tycks bry sig om den debatt som rasar där ute i samhället. Peter Norman och Anders Borg – dags att gå från skarpa ord till skarp handling.

Hopplös jakt med nya avgifter

När vi kan njuta av all världens musik och film var och när som helst uppstår nya bekymmer för dem som bevakar upphovsmännens- och -kvinnornas rättigheter. Teknikens raketfart gör att gamla betalningsmodeller snabbt blir föråldrade. En gång införde man en ”kassettskatt”, som idag tas ut på DVD- och CD-skivor samt mp3-spelare. Däremot tas den inte ut på mobiltelefoner, USB-minnen och hårddiskar, där mycket av allt nedladdat finns idag. Så vad göra? Jo, organisationen Copyswede försöker skugga utvecklingen genom avgifter just på dessa ”nya” lagringsmedier. De avser att köra igång redan 1 april och menar sig ha stöd i lagen. Det har lett till ett ramaskri – dels från elektronikbranschen, dels från många konsumenter. Särskilt som en extern hårddisk skulle kunna bli flera hundra kronor dyrare genom tilltaget. Så vad tycka om detta? Jo till att börja med: Självfallet ska upphovsrättshavarna ha betalt. Frågan är om detta är det smartaste sättet. Det nya tilltaget slår ganska vilt omkring sig – externa men inte interna hårddiskar, mp3-spelare men inte mobiltelefoner. Dessutom infinner sig frågan om det moraliskt riktiga i att ”dubbelbeskatta” alla dem som lagligen laddat ner betald musik på sin externa hårddisk, vars pris höjts med kanske 40 procent på grund av den nya avgiften. Ovanpå detta är det ju en högst temporär åtgärd. Streaming och molntjänster får allt större genomslag och avgifter på fysiska lagringsmedier kan snart bli ett slag i luften. Så de nya avgifterna känns – hur ska jag säga – en smula desperata.

Lästips: Sveriges Konsumenter har tillsammans med BEUC tagit fram digitala rättigheter.

Fröer till (s)tärkt konsumentpolitik

Flera av de politiska partierna genomgår idag en djup identitetskris, de brottas med den klassiska frågan om ”meningen med föreningen”. I botten finns bleka valresultat och en chockad undran om vad som egentligen gick fel. Vissa balanserar nära fyraprocentsspärren, varav flera kämpar med bilden av transportkompani åt moderaterna (c och kd).  Vi på Sveriges Konsumenter, som jobbat mycket med konsumentfrågorna i valet förra året, har försiktigt påpekat att platsen som ”konsumentens bäste vän” bland partierna är ledig. Här finns en guldchans att profilera sig. Därför vare det med visst intresse som jag kastade mig över vad socialdemokraternas kriskommission presterat. Det är  118 sidor rekommendationer för en omstart, för att bli ”Sveriges mest öppna, nyfikna och ödmjuka parti” (oj!). Intressant på många sätt och absolut rätt angreppssätt för ett parti som uppenbart missat så grovt. Jag slår in sökordet ”konsument” och hittar en hel del tankar om medborgaren som konsument, om marknadens möjligheter och begränsningar, om vår roll i en grön omställning. Och så följande stycke ur avsnittet ”Människan som kund”: ”..Att denna konsumentmakt alltid utövas individuellt snarare än kollektivt behöver dock inte vara givet. Konsumentperspektivet har tidigare varit en viktig del av både arbetarrörelsen och andra sociala rörelser och skulle kunna kanaliseras för att öka människors gemensamma makt idag.”

I rapporten finns fröerna till många intressanta diskussioner om konsumentens roll, ställning och möjlighet att påverka. Det ska bli intressant att följa den fortsatta socialdemokratiska resan på konsumentområdet. Liksom de övriga partiernas. Jag tror att vi här har en av de stora framtidsfrågorna. Frågan är snarare NÄR än OM.

Det förkastliga svinnet

Ska man säga något positivt om all mat som kastas och all okunskap kring datummärkningar så är det möjligen: Det kan i alla fall inte bli sämre. Idag kommer nya siffror från Konsumentföreningen Stockholm, som borde ha medalj för att man fört upp svinnet på dagordningen. Och för att man kampanjar. Förutom att var fjärde matkasse blir sopor klarar majoriteten inte av att skilja på bäst före och sista förbrukningsdag. Hur har det kunnat gå så illa? Det finns såklart många förklaringar. Stora förpackningar är en men mycket handlar det om kunskap och om mentalitet. Här får vi betala priset för att Hem- och konsumentkunskapen är skolans minsta ämne. Här får vi betala priset för att begreppet hushållning nästan ramlat ur Svenska Akademins ordlista. Här får vi betala priset för att gamla hederliga informationskampanjer a la anslagstavlan är ett minne blott. Det behövs kunskapslyft som kan skapa en sorts mat-självförtroende som gör att man vet att köttresterna med lite komplettering blir en utmärkt pytt, gryta, soppa eller omelett. Det kan ge det mat-självförtroende som gör att man inte slänger utan att titta och lukta först. I brist på Anslagstavlan och som komplettering till ”Släng inte maten-kampanjen” – kanske kan livsmedelsindustrin och handeln klämma in lite folkbildning i sina  jätteannonser, precis som Eon gjorde nyligen om standby-problemet. Sedan behövs ett nytänk när det gäller datummärkningen, kanske ”minst hållbar till”. Då kanske man kan få oss alla att förstå att mjölken kan vara utmärkt drickbar i flera veckor efter ”bäst före”.

Kan bankerna rädda världen?

Svar: Ja, det kan de. Banker, fondförvaltare, försäkringsbolag och andra skulle kunna bromsa miljöförstöring, krig, slavarbete, diskriminering, smittsamma sjukdomar och mycket annat elände – om de bara brydde sig på allvar. Eller rättare sagt: Om de investerade ansvarsfullt. Tänk tanken att alla som placerade pengar ställde bestämda krav på att pengar inte ska gå till sånt som förstör. Och om bankerna ställde miljö- och sociala krav när de beviljade lån. Det skulle bli en tsunami som i ett slag överträffade decenniers politiskt och diplomatiskt arbete. Ikväll ska jag leda ett samtal som Fair Trade Center ordnat på Hotel Anglais i Stockholm. Temat är: Vad gör dina pengar ikväll? En bra fråga. Har du tänkt på det? Jag försöker, men anar att jag inte alltid lyckas så bra. Dock handlar det långtifrån bara om konsumentmakt, om olika ”etiska fonder”. Det handlar om hela systemet för finansiella analyser och finansiellt agerande. Hur ändrar men kurs på denna supertanker? Jag tror det kan bli ett mycket spännande samtal med ägare, förvaltare, forskare och frivilligorganisationer. Välkommen!

Idiotpolitik tömmer haven

Vi ska äta mer fisk, tycker kostexperterna. Problemet är att den håller på att ta slut. I galenskap överträffar EU:s fiskeripolitik med råge den hårt kritiserade jordbrukspolitiken. 90 procent av EU:s fiskbestånd är utsatta för överfiskning – och ändå fortsätter det. Med stora skattefinansierade stöd upprustas stora fiskefartyg och dammsuger bottnarna i våra hav. Helt i strid med både vetenskapen och allmän logik. Politik när den är som sämst. Härom veckan hamnade jag bredvid Isabella Lövin, författare till den viktiga boken ”Tyst hav” och idag EU-parlamentariker, på ett flyg från Bryssel. Hon beskrev lobbyisterna som avlöste varandra vid utskottsmötena. Först en representant från fiskeribranschen, sedan för handeln som krävde ”garanterad tillgång till fisk”. Parlamentarikerna nickade förstående, berättade Isabella och sa också att någon konsumentrepresentant aldrig synts till. Vi och BEUC skulle gärna engagera oss, men vi räcker tyvärr inte till för allt. Här krävs en helt annan inriktning, inte minst nu när EU:s fiskeripolitik revideras.

Detta är ett av de tydligaste exempel på att politiker gärna talar om ”hållbar utveckling” men samtidigt kraftigt subventionerar det motsatta. Under rubriken ”Du betalar miljöförstöringen” i senaste numret av tidningen Neo uppmärksammar både Maria Wetterstrand och ultraliberalens Mattias Svensson denna dystra sanning. Läsvärt (tyvärr inte utlagt på nätet)! Läs även Svenska Dagbladets ledare idag söndag, på samma tema.