Trasiga prylar lönar sig

LU-16029572

Tycker du att strumporna, mobilen, spisen går sönder misstänkt fort? Varför går de inte att reparera? Varför går de inte att uppgradera eller använda med gamla sladdar och laddare? Det här är saker konsumenter över hela Europa klagar över. ”Planerat åldrande” är ett stort problem – både för våra plånböcker och för miljön. Idag hålls en stor konferens i Bryssel om vad man kan göra åt problemen. Det finns exempel på planerat åldrande där man avsiktligt förkortar livslängden – glödlampan är ett av de första exemplen. Det hade gått att få den att lysa i decennier men ändå tog de ofta slut efter något år.

Det finns mycket konspirationsteorier och myter kring detta, en hel del säkert riktiga. Men problemet är större än då – det lönar sig helt enkelt för bra att producera varor som inte håller så länge som de skulle kunna. Detta är i grunden galenskap. Värst drabbar det dem som har det sämst ställt och som tvingas köpa billiga prylar. Det drabbar miljön och dem som bor där sällsynta mineraler utvinns, och där vårt elektronikskrot hamnar (Afrika, i båda fallen).

Hur komma ur detta? På sikt handlar det om stora systemförändringar, att gå mot en ”cirkulär ekonomi”, där vi köper tjänster och inte prylar. Nya affärsmodeller, som skapar drivkrafter för industri och handel att göra grejer som håller så länge som möjligt. Hyr en mobiltelefon och betala för tjänsten, eller en tvättmaskin och betala per tvätt. Men kortsiktigt finns flera saker att göra: Tvinga företagen att redovisa kostnader per användning under hela livslängden, per tvätt, per utskrift, per dammsugning etc. Och, som vi i europeiska konsumentorganisationen BEUC tycker, utvidga garantitiderna med ytterligare år. Och gör det mycket enklare och billigare att reparera. Allt detta går inte att överlåta på industrin. Det kräver politiska åtgärder.

Många fina fiskar i motionsfloden

2887 motioner har kommit in till riksdagen i år. Uppemot 200 av dessa handlar om konsumentfrågor, vilket bådar gott inför de kommande fyra åren. Riksdagsledamöter från alla politiska partier har krävt förändringar och skärpningar vad gäller konsumenträtt, livsmedel, hälsa, kemikalier, energi, digitala tjänster.

Även om S, MP och V:s ledamöter inte fått föreslå något som är ”budgetpåverkande” (d v s fördyrande) så finns ändå en mängd krav från båda blocken som kan spara pengar åt oss konsumenter, förbättra vår hälsa och på olika sätt underlätta livet. Med viss stolthet kan vi konstatera att en hel del känns igen från vår ”100 krav för en starkare konsumentpolitik”.

Tretton S-ledamöter vill till exempel ha stärkt konsumentvägledning och skriver ”Det är angeläget att det kommunala konsumentarbetet lyfts fram och får en större prioritet. /…/ För att stärka det lokala arbetet bör en översyn göras för att se hur staten kan stötta detta arbete.”

Andra ”fiskar” i motionsfloden:

  • Stopp för ockerräntor (M o S).goldfish-30837_1280
  • Mer privatekonomi i skolan (M)
  • Hållbar mat (V)
  • Giftfri vardag (de flesta partier)
  • Minskad antibiotikanvändning i djurhållningen (M och C)
  • Hårdare krav på telefonförsäljning (C, M och SD
  • Statlig livsmedelskontroll (SD)
  • Bättre mobiltäckning i glesbygd (S)
  • Pant på mobiltelefoner (MP).

Bläddring kan rekommenderas, klicka här!

Nu har inte alla dessa motioner så stora möjligheter att gå igenom – i alla fall inte direkt. Förra mandatperioden fick 1,6 procent ja i riksdagen. Det skulle motsvara ungefär 3 av de 200 motioner som handlar om konsumentskydd. Men frågorna lever vidare i frågestunder, debatter, utredningar och har i flera fall goda möjligheter att bli propositioner. I många fall kan dessutom lagstiftning redan vara på väg, så den låga siffran betyder inte på något sätt att 98,4 procent aldrig blir verklighet, långt därifrån.

Snabbstoppa farliga kemikalier

Så har det hänt igen. Ett test av kläder visar att det finns för höga halter av kemikalier som kan innebära faror för liv och hälsa. En t-shirt av populära ungdomsmärket Hollister är ”värstingen” i Råd & Röns test som publiceras idag. I en debattartikel skriver jag och min kollega Carina Lundgren på Råd & Rön att det får vara nog nu. Miljöminister Åsa Romson och regeringen måste leva upp till de intentioner som fanns i regeringsförklaringen att agera snabbare för att stoppa farliga kemikalier.

Egentligen är det fullständigt självklart. Vi och våra barn ska inte vara försökskaniner för kemikalieindustrin. I fallet med t-shirten finns det bättre alternativ som inte är dyrare. Vad håller de på med? Vi pratar om kläder vi bär på kroppen stora delar av dygnet. Det handlar om ämnen som finns i tryck på tröjor som kan störa möjligheterna att få barn i framtiden. Inga småsaker. Med tiden nöts ämnena och hamnar i dammet, vilket utsätter våra minsta för helt onödiga risker. Jag vet att det pågår arbeten både vad gäller riskkemikalier och vad gäller arbetsvillkor i textilproduktionen.

Men vi är i 2014 och debatten har pågått länge. Vi borde ha kommit mycket längre. EU-maskineriet har visserligen infört Reach, men ändå blir det alldeles för ofta långbänkar medan fler människor utsätts för kända risker. Eller okända på grund av att vi vet för lite om ämnen som används. Vi behöver ett snabbspår i EU. Vi behöver vända på kuttingen – istället för att ett ämnes farlighet ska vara jättebevisat måste vi mer utgå från försiktighetsprincipen i realiteten och trycka på stoppknappen om vi vet för lite. Det är märkligt svårt att åberopa hälsoskäl för enskilda länder för att stoppa kemikalier. Danmark har försökt detta med de nu stoppade ftalaterna men backat inför risken att gå på pumpen i en senare domstolsprocess inom EU. Vems intresse tjänar det? 

Vi borde över huvud taget kommit bort från köp- och slängmentaliteten. Sveriges Konsumenter satsar nu stort på att uppmuntra till hållbar konsumtion av kläder genom projektet Stilmedveten. Alltså att ta vara på det man har. Inte som idag, köpa nytt och slänga två tredjedelar av den mängden vid rensning av garderoben. Samtidigt storsatsar Utbildningsradion på samma tema, bland annat genom programserien Kvalitet, som går på SVT1 kl 22.00 ikväll.

Stilmedveten

 

Maktmissbruk av Ticnet

Är man stor ska man vara snäll. Ticnet har närmast monopol på biljettförsäljning via nätet här i landet. De är inte snälla. Jag skulle säga att de missbrukar sin stora makt. Deras villkor är väl gömda och hårresande. Genom att fylla i dina uppgifter och klicka på ”Acceptera” får en massa andra företag tillgång till dina privata uppgifter, NIX sätts ur spel och du kan bombarderas av reklam och säljsamtal fast du inte förstår hur i herrans namn de fått reda på allt det där om dig.

För att du ska få köpa en sketen biljett till en konsert på Globen en enda gång avkrävs du av Ticnet namn, adress, mobilnummer, e-postadress. De vill veta ditt kön (!). Och – värst av allt: Dessutom kartlägger de dina beteenden och dina intressen genom vad du gör och handlar på hemsidan. Sedan kan de lämna ut eller sälja alla dessa uppgifter, denna ”profil” till vem de behagar, i Sverige, i EU eller i övriga världen. De flesta konsumenter ser inte att de går med på det, eftersom uppgifterna effektivt gömts undan längst ned och längst bort på hemsidan. Ingen människa har tid att läsa alla de långa avtal man tvingas gå med på för enkla internettjänster. ”Med ditt medgivande kan du även bli kontaktad direkt av tredje part” är en av nyckelmeningarna hos Ticnet, men de allra flesta hittar naturligtvis aldrig dit och skulle de ändå göra det är det förståeligt och mänskligt att inte förstå hela innebörden. Detta vet naturligtvis Ticnet, så det är svårt att frigöra sig från misstanken att de kör en riktigt fuling.

Det är rena hånet mot konsumenterna. Alternativet blir att avstå från att gå på konserter, teatrar och idrottsfester. Det är inte rätt. Det kan inte vara rätt. Det är inte ett konsumentskydd värt namnet. Idag anmäler vi Ticnet till Konsumentverket för att få en prövning eftersom vi anser att deras villkor är oskäliga. Med tanke på alla avtalsvillkor som konsumenter måste godkänna på nätet och med tanke på alla personuppgifter som krävs av oss för småtjänster så måste det bli en rimlig situation och ett skydd för alla vanliga, stressade konsumenter som varken har tid eller kompetens att leta efter lurigheter.

Vi gick på Ticnet redan i somras med vår rapport ”I agree – men till vad?”. Då anmälde vi fem av tolv granskade företag till Datainspektionen för brott mot personuppgiftslagen. Resultatet: Noll. Inspektionen gjorde ingenting åt det. Och Ticnet gjorde inget – förutom att göra uppgiften om könstillhörighet frivillig. Bravo!

Inför ett räntetak NU

Den nya finansmarknadsministern Per Bolund har fått en riktig bomb i knät. SVT har förtjänstfullt avslöjat hur bra det går för snabblåneföretagen, något de själva vill tala väldigt tyst om. Bland deras kunder hamnar var tjugonde hos Kronofogden, men själva har de fördubblat verksamheten och vinsterna stigit med femtio procent under de senaste fem åren, visar SVT:s granskning. Detta är en hån både mot de överskuldsatta och mot samhället i stort. Snabblåneföretagen med sina effektiva räntor på tre- och fyrsiffriga procenttal har funnits i Sverige sedan 2006 och ifrågasatts sedan dess. Snabblånen är rena motorvägen in i skuldfällan. Bolunds företrädare Peter Norman var medveten om problemen och har långsamt skärpt kontrollen och infört tillståndskrav. SVT:s avslöjande visar att det inte räckt. Genom sin marknadsföring lockar snabblåneföretagen tusentals människor, ofta unga, att överge sunt ekonomiskt tänkande och låna horribelt dyrt till konsumtion.

Nu får det räcka. Sverige måste ansluta sig till de 14 EU-länder som infört ett räntetak. Det enda argument som talar emot är omsorgen snabblåneföretagen. Eller..?. Ett räntetak skulle drastiskt tvinga dem att inte låna ut pengar till människor som inte kan betala. Och troligen sanera marknaden dramatiskt, som det gjort sedan exempelvis Finland införde räntetak.

Ett räntetak är ett av Sveriges Konsumenters 100 krav, som har stöd en klar riksdagsmajoritet enligt vår valenkät (se fråga 53). Bland annat de två  regeringspartierna. Att inte agera nu är ett svek mot alla dem som nu eller snart kommer att ta de svindyra snabblånen – och kanske hamna i skuldfällan. Det är lika mycket ett godkännande av en bransch som har som enda affärsidé att sälja svindyra lån till utsatta människor.

En konsumentregering (?)

En konsumentminister i finansdepartementet. Grattis, Per Bolund! Och grattis konsumenterna, får jag väl säga. Eller hoppas. Under mina 25 år med konsumentfrågor har jag aldrig tidigare sett dem få större tyngd i en regering. Jag kan jämföra med Ann-Christine Nykvist i förra s-regeringen som var konsument- och jordbruksminister och med Birgitta Ohlsson som var EU-minister i statsrådsberedningen. Båda var hårt engagerade i konsumentfrågor och hade ”tyngd” i regeringen. Men detta är starkare. Särskilt mot bakgrund av att regeringsförklaringen lyfte fram konsumentfrågorna på ett flera viktiga punkter. Per Bolund kommer dessutom att ha hand om finansmarknaden, som verkligen berör konsumenterna och som är ett av våra fyra prioriterade områden.

Det blir naturligtvis inte bara Bolund som ska jobba för konsumenterna i nya regeringen. På UD finns Margot Wallström, tidigare konsumentminister, och Isabella Lövin, stark konsumentföreträdare. Där ligger EU-frågorna och det är i EU som huvuddelen av svenska konsumentlagar kommer till. Sedan kommer frågorna, som vanligt, att hamna på många andra ministrar. Men det gäller även andra, inte minst miljö-, energi-, civil-, bostads-, utbildnings- närings-, folkhälso- och andra ministrar. I den förra regeringen rörde det sig om 14 ministrar. Att det finns en folkhälsominister verkar lovande, ordet folkhälsa har knappt hörts senaste åren.

Maten, då? Stefan Löfven talade om en ny livsmedelsstrategi med mer inriktning på svenskt och ekologiskt. Glädjande. Dessutom ska det bli lättare att ställa miljökrav i offentlig upphandling, vilket är bra men har sagts förr. Nu hamnar frågorna efter årsskiftet hos Mikael Damberg på näring. Få se vad det innebär, om de drunknar där eller om det blir ett lyft för konsumenterna, som är beroende av prisvärd, säker och hållbart producerad mat varje dag. Bonderörelsen är knappast glada att inte längre ha en ”egen” minister.

Åter till regeringsförklaringen. Miljöprofilen är tydlig. Man är inte nöjd med att 14 av 16 nationella miljömål inte är uppfyllda (vem är nöjd med det?). Det blir nationella lagar för att få en giftfri vardag, inte minst för barnen. Där har vi mycket att lära av Danmark. Vi kan inte alltid vänta på EU. Vi fick också ett löfte om att framtida frihandelsavtal (läs: med USA) inte ska urholka nationell lagstiftning. Det tolkar vi som att miljö- och konsumentskyddet inte ska försämras. Det är den linje som BEUC och Sveriges Konsumenter benhårt driver. Vi är för frihandel, men konsumenterna ska bli vinnare och inte förlorare. Andra intressanta noteringar är satsningar på stöd till solfångare, satsningar på järnvägsunderhåll. Ordet ”konsument” hördes en enda gång i den halvtimmeslånga regeringsförklaringen – när det gäller den personliga integriteten. Uppenbarligen ska den skyddas mer när företagen samlar allt mer data om oss. Bra. Att ordet inte hördes oftare säger ju förhoppningsvis – och sannolikt – ingenting om totalvärdet av regeringens insatser. Kort sagt så kan vi redan nu konstatera att mycket av det vi skriver i våra 100 krav för en starkare konsumentpolitik finns med eller anas i regeringsförklaringen. Återstår att ser vad som blir verklighet. Inte minst handlar det ju det om hur förslagen behandlas i riksdagen, som fått betydligt större makt än tidigare. Vi kommer att följa frågorna och uppvakta alla som behöver uppvaktas.

Slutligen ett grattis till Alice Bah-Kuncke, dagens ”skräll”. Hon har i flera år varit jurymedlem för Blåslampan. Ingen dålig merit, men kanske inte avgörande för den nya rollen som kulturminister…

Ge oss en stark konsumentminister!

Snart är stunden inne. Stefan Löfvén ska visa korten och avge sin regeringsförklaring. Och presentera sina ministrar. Det är väl så viktigt som regeringsförklaringen. Vid regeringsbildningar brukar konsumentministern vara bland de sista som får en placering bland departementen. I ett fall glömdes den nästan bort (av Göran Persson). Vanligt är att den hamnar som ”undertitel” hos någon, tyvärr inte sällan hos någon med relativt svag ställning inom regeringen. Birgitta Ohlsson hade en betydligt starkare ställning än företrädaren Nyamko Sabuni, men Ohlsson titulerade sig tyvärr sällan konsumentminister och det var inte brett känt att hon hade denna viktiga post. Nu vill vi antingen se en minister med konsumentfrågorna som förstahandsområde, en konsumentminister. Eller att frågorna får stor tyngd i ett starkt departement med närhet till marknadsfrågor, till exempel miljö- eller näringsdepartementet.  Detta skulle ge en tydlig signal om att regeringen verkligen värnar alla Sveriges nio miljoner konsumenter. Viktigt är också att det blir en minister med ett personligt engagemang. Man kan i sammandrag säga att det är tre saker som avgör om det blir en stark och bra konsumentpolitik – alla börjar på P: Placeringen, Personen – och så förstås Pengarna.

Vad gäller den framtida politiken noterar vi S och MP:s starka engagemang för konsumentpolitiken i vår valenkät med de 100 kraven. Av riksdagspartierna brädades de bara av V, men även FP visade stort engagemang i konsumentfrågorna. Alla partier instämde i minst 50 procent av våra krav, så det borde finnas möjlighet till blocköverskridande överenskommelser. Tydligt var att nästan alla partier ville ha tuffare tag mot bluffar, fusk och aggressiva säljmetoder och värnar om en oberoende rådgivning för alla. Allt fler förstår också att en stark konsumentpolitik ytterst är en fråga om rättvisa, demokrati och en hållbar utveckling. Det ska bli spännande att höra regeringsförklaringen och följa regeringens fortsatta arbete för Sveriges nio miljoner konsumenter. Inte minst blir det intressant att följa stödet till konsumenterna i att kunna göra miljöriktiga val. Det måste bli lättare att välja ”rätt”, alltså hållbart. För alla konsumenter, inte bara dem med höga akademiska examen och mycket pengar.

Bluff om bränsleåtgång

Lita inte på biltillverkas löften om bränsleåtgång. Det är den enda rimliga slutsatsen av det nya test som gjorts av vår systerorganisation Altroconsumo, som publiceras av BEUC idag (BEUC är den europeiska konsumentorganisationen). De som drabbats av den nu avslöjande bluffen har fått betala uppemot 5000 kronor per per år för bilbränsle än om tillverkarnas uppgifter stämt. Rena lurendrejeriet. Plus konsekvenserna för miljön och klimatet. Oansvarigt och kortsiktigt av biltillverkarna! Efter labbtest visade det sig att tillverkarna hävdat att bilarna var 18 – 50 procent mer effektiva än de i själva verket var. De två testade modellerna var Fiat Panda 1.2 and Volkswagen Golf 1.6 TDI. Altroconsumo ska nu gå till domstol med en grupptalan för att kunderna ska få igen sina pengar. Här behövs krafttag, både från tillsynsmyndigheter och andra aktörer för att det ska bli slut på sådan här vilseledande information.

Läs mer

Om dyr och billig kyckling

Jag älskar KRAV. Jag tycker det är ett enkelt sätt att låta konsumenterna ta ställning för naturen och djuren och för giftfri mat. Jag ser till min glädjen att efterfrågan på ekologiskt stiger med raketfart. Jag håller helt med Naturskyddsföreningen på DN Debatt i söndags om att eko-booomen är en möjlighet för svenska bönder som de inte får missa. Ibland bär det ändå emot. I helgen köpte jag en KRAV-kyckling. Den kostade 255 kronor. Det är 4-5 gånger mer än vad man får betala för en vanlig kyckling. Jag vet att just kyckling är ovanligt dyrt att producera ekologiskt, jämfört med mjölk, grönsaker och mycket annat (där man ändå kan ifrågasätta om prisskillnaden är rimlig mot konventionellt producerad). Och det är klart att just det faktum att produktionen är så liten gör den dyr. Högre volymer ger ju sänkt pris – det är därför offentlig upphandling är så viktig, som en drivkraft mot en mer hållbar produktion. Men när jag håller den där kycklingen i handen så kan jag ändå inte låta bli att tänka två saker: 1. Varför är det så dyrt att producera just ekologisk kyckling? Är KRAV-kraven rent av FÖR höga. Skulle det kunna gå att sänka någon del av kraven för att få en större andel ekologiskt? Vi äter ju ändå en väldig massa kyckling. Tanke 2: Hur kan den vanliga kycklingen vara så BILLIG? Är det rent av där skon klämmer? Lågpriset har alltid ett högt pris – fast inte i butiken eller vid matbordetKycklinguppfödning idag är en oerhört industriell process och slakten har ganska högt ”spill” just för att allt gå så snabbt och mekaniskt. Det finns all anledning att syna kycklingbranschen mer i sömmarna – både den utländska och den svenska.

Nya Kommissionen inger både hopp och oro

Först: Ett stort grattis till Cecilia Malmström som ny handelskommissionär. En mycket duglig politiker med ett stort hjärta för konsumentfrågor har placerats på en av de tyngsta och mest strategiska posterna i EU. Hon kommer att vara ansvarig för frihandelsförhandlingarna i USA och vi hoppas och tror att hon kommer att slåss för att hindra försämringar för konsumenterna, inte minst när det gäller livsmedel och kemikalier. Decennier av vunna segrar i EU får inte raderas, inte heller den så viktiga försiktighetsprincipen. Malmström markerade också att konsumentfrågorna är viktiga att väga in i en första intervju i SVT-nyheterna igår. I övrigt kan noteras att konsumentfrågorna placeras blir justitiekommissionärens bord, från att tidigare ha klumpats ihop med hälsa. Justitie är en mycket tyngre post, så det har förutsättningar att bli bra. Återstår vad tjeckiskan Vera Jourova vill och kan.

Det är alltid en fråga om det är bäst om konsumentfrågorna ingår i en tung så kallad portfölj med mycket makt eller som en egen, mer lättviktad portfölj. Detsamma gäller ju regeringsbildningen – en egen konsumentminister långt ner i ministrarnas hackordning eller ihop med näring, EU, eller justitie som tillhör de mest inflytelserika. Där har nuvarande konstruktion i Sverige där konsumentpolitiken  finns hos EU-ministern som sitter i statsrådsberedningen varit en god ordning. Sedan hänger som vanligt mycket på bakgrund, förankring och intresse hos personen som får posten.

För att återgå till EU:s nya kommission finns det också flera orosmoln. Ett sådant är att klimatfrågan klumpats ihop med energi, istället för att tidigare varit en egen portfölj (som under den starka kommissionären Connie Hedegaard).  En annan är fokuset på ”better regulation”, som säger att regler ska vara få och effektiva. Bra om det leder till bra lagstiftning med effektiv tillsyn men som lätt blir en förevändning att plocka bort reglering som inte sällan skapats för att förbättra för konsumenterna.

Flera andra kommissionärer blir viktiga – inte minst litauiskan Vytenis Andriukaitis som har hand om hälsa och mat. Konsumentfrågorna kommer in överallt eftersom det faktiskt handlar om EU:s inre marknad. Det finns en kommissionär för konkurrens, finansiell marknad, digital marknad och en egen för just inre marknad. Mycket står på spel – och mycket hänger på att chefen själv – ordförande Jean Claude Juncker begriper att förtroende och säkerhet hos unionens 500 miljoner konsumenter är avgörande för om jätteprojektet med en fungerande inre marknad omfattande 28 länder ska lyckas.