Härom veckan slängde jag ett antal värdekuponger från ICA och Coop. Orsak: De hade gått ut. Nu inför Coop den gamla hederliga återbäringen – en företeelse som kanske vissa tycker är gammaldags men som definitivt har en fördel: Den förvandlas inte till en papperslapp som riskerar att glömmas i en hög av andra papperslappar. De representerar ett verkligt värde (som dessutom är tilltalande stort i Coops fall). Jag förstår inte varför ICA och Coop redan tidigare har satt pengarna direkt på kontot, så att de dras av vid nästa köp istället för att skicka på oss papperskuponger. Eller jo, det förstår jag. De kalkylerar naturligtvis med att en stor del aldrig löses in. Och simsalabim, så har de både fått oss att känna oss gynnade som kunder och dessutom sluppit kostnaden. Konspiratoriskt? Knappast. Så varför inte göra som Coop? Ni behöver ju inte kalla det återbäring, kalla det ”bonus” eller nåt annat trevligt. Alternativt – sänk priserna!
Kategoriarkiv: Livsmedel
Värdig vinnare av Blåslampan
Vilken dag och kväll! Helt matt efter en eftermiddag med trendseminariet ”Konsument 2020”. Och sedan en kväll med galamiddag och utdelning av konsumentpriset Blåslampan. Sveriges Konsumenter och Råd & Rön har växlat upp rejält och idag bjudit in till ett späckat seminarium om kvalitetsfrågor, glömda konsumentgrupper och ”gratisgenerationen” och sedan en middag med trevligt folk från organisationer, företag, myndigheter och media.
Och vem blev det då som, för åttonde gången, fick ta emot blåslampan (jo, det är en äkta, graverad blåslampa)? Dessutom ur handen av vår nya konsumentminister Birgitta Ohlsson. Jo, det syns ju på bilden, det blev Mats-Eric Nilsso – journalisten och författaren som verkligen satt en blåslampa på livsmedelsindustrin genom bland annat boken ”Den hemlige kocken”. Jätteroligt, med tanke på det medvetande hos konsumenter som boken skapat och de genomgripande förändringar som den åstadkommit i livsmedelsindustrin. Och som de faktiskt tackar honom för idag (vilket de inte gjorde när boken kom). Det behövs mer av omskakande, avslöjande, klargörande böcker, filmer, reportage. Mycket återstår att upptäcka om det som händer bakom kulisserna. Hoppas priset inspirerar flera att gräva – och därmed öka konsumentmakten.
Mats-Eric var en av de fyra finalisterna, de andra var Stefan Jarl, Zarah Öberg och Pricerunner. Läs mer om seminariet och priset här och här.
Fett ruggigt i USA
I USA är man biggest in the world – även i kroppshyddan. Har varit i Florida en vecka på semester och slagits av hur många som är väldigt feta. Fetmaepidemin startade i USA och den håller fortsatt nationen i ett stadigt grepp, trots enorma informationskampanjer. Antalet feta är 34 procent, antalet överviktiga nästan lika många. Helt otroliga siffror. Epidemin kostar amerikanerna 550 miljarder kronor per år och drar ner tillväxten, förutom allt lidande det orsakar. Problemet är hela matkulturen, inte minst det enorma intaget av söt mat och dryck. Den massiva reklamen har en stor skuld, mot den har hälsokampanjer inte en chans. Och så rör sig medelamerikanen alldeles för lite. Inte bara kör de bil överallt, på nöjesparkerna sågs mängder av permobiler med feta människor, som alltså inte kunde gå mellan attraktionerna. Det är tragiskt att se och tioåriga dottern trodde knappt sina ögon. I det sammanhanget är det rena hånet när hamburgerställena sätter upp reklam med “fritt från transfetter”. Visst, transfetter är ett problem men ett löjligt litet sådant i USA vid sidan av allt “vanligt” fett och socker man vräker i sig. Reklam som den på bilden är bedrägligt, den tar bort fokus från de verkliga problemen och skapar en illusion av att man med en liten justering (transfetterna) kan fortsätta som vanligt.
Stoppa godisifieringen
Vi svenskar äter mest godis i världen – 17 kilo per person och år. En tredjedel är plockgodis. 13 procent av barnen idag äter godis varje dag (var tog lördagsgodiset vägen?). Själv har jag slagits av att det paradoxala i att samtidigt som godis alltmer försvinner från butikskassorna breder lösgodiset ut sig längre in i butiken. På en central plats breder meter efter meter ut sig av staplade lådor med lockande smågott i grälla färger. I småbutiker kan godishyllorna dominera stort. Forskaren Helena Sandberg, som deltog på Konsumentverkets konferens ”Unga konsumenter – utsatta och kapabla”, talade om en ”godisifiering”. Allt mer i samhället förknippas med karameller och kolor. Godis marknadsförs som ett ”måste” till bio och TV-tittande. Produkter, även leksaker, får formen av geléhjärtan och laktritskonfekt. Sajten Gratisgodis.se lockar barn till ökad konsumtion av sötsaker.
Är detta ett problem? Ja, klart att det är. Ungefär vart femte barn lider idag av övervikt eller fetma samtidigt som diabetes 2 ökar. Klart att det också beror på att de rör sig för lite men godis spelar definitivt en betydande roll. Den massiva marknadsföringen bidrar – men det är också en prisfråga. Godis är också billigt och stora skyltar med ”4.90 per hekto” har vi alla sett. Godis ger en vinst på 25-35 procent, eftersom det är billiga ingredienser – grissvålar och andra restprodukter plus billigt socker. Och här finns ytterligare en paradox: Du och jag subventionerar detta via skattsedeln. De som odla socker får gårdsstöd via EU:s jordbrukspolitik (CAP), vilket ur folkhälsosynpunkt måste betraktas som hål i huvudet. Inför en sockerskatt, föreslog fetmaläkarna Claude Marcus ochStephan Rössner, i en debattartikel i våras. En ”söt skatteväxling”, alltså – en punktskatt som på tobak och alkohol. Definitivt ett förslag att ta upp till diskussion.
GMO handlar om makt
GMO-debatten har väckts till liv igen. För några veckor sedan rasade några forskare över ”teknikfientligheten” som de menade hindrar en nödvändig utveckling. Svenska Dagbladet skriver idag om att fler och fler av butikskedjorna gör som City Gross, erbjuder garanterat GMO-fri mat. Det är inte komplikationsfritt att ha en fri från-märkning men i det är i grunden svårt att se alternativ idag eftersom GMO smygs på oss bit för bit. Inte minst handlar det om fodret till djuren. Att vara kritisk till GMO är därför inte att vara bakåtsträvare. Min och många andra konsumenters skepsis till GMO handlar om att vi vet för lite om de långsiktiga miljöfarorna och framför allt handlar det om makten över maten. Ska ett fåtal stora företag få binda upp bönder i stora delar av världen med ”sina” grödor, ”sina” bekämpningsmedel etc. Vart leder det i framtiden? Eller som Camilla Sparring med flera skrev i sitt svar på forskarnas debattartikel häromveckan: ”Problemet när det gäller GMO är att den tekniken får enorma konsekvenser för växtodling, djurhållning och livsmedelsproduktion. Den leder oss in i ett läge som vi får svårt att ta oss ur. Ska vi välja genmodifiering bör det därför vara ett beslut som vi alla är delaktiga i, inte ett beslut som ett antal mer eller mindre köpta forskare med stöd av GMO-industrin fattar åt oss.”
Budgetsmulor
Söker man ordet ”konsument” i årets budgetproposition får man väldigt få träffar – tror knappast det har varit färre något av de år jag utfört detta test. Nästan inga träffar under rubriken livsmedel (otroligt!). Däremot relativt många träffar på finansiella tjänster (riktigt bra!). Men generellt sett har inte statsbudgeten konsumenten i fokus. Konsumentpolitiken är och har alltid varit ett pytteområde. Det gäller även pengarna, 187 miljoner. Obegripligt, om ni frågar mig. Alla talar om konsumentmakt, om konsumentskydd, om svårigheterna att välja på allt fler marknader. Om SMS-lån, dold reklam och annat elände. Men potten fortsätter att vara närmast löjligt liten. Däremot satsas det rejält på utbudssidan i marknadsekonomin. Matlandet Sverige är en sån jättesatsning, som helt saknar konsumentperspektiv. Visst är det viktigt med företagande, med entreprenörsskap, det ger jobb och skapar tillväxt. Men om bara bråkdelen av de pengar och den uppmärksamhet och den politiska tankemöda som ägnas företagen istället ägnades de miljoner som företagen ska ha som kunder – då hade det varit ett lyft. Tänk på det. Och gör gärna ”konsumenttestet” genom att använda sök-funktionen. Och läs Sveriges Konsumenters pressmeddelande om förslaget till statens finanser år 2011.
Billig ananas = utsugning
Så har det hänt igen: Rovdrift på människor har avslöjats som en följd av att vi kan frossa i billig mat. Denna gång gäller det ananas. När du och jag betalar en tia så går 40 öre till dem som gjort det stora jobbet – skött odlingarna, skördat, bearbetat. Ofta till priset av sin egen hälsa. Och miljön. Se filmen och annat material som tagits fram av Consumers International. Hoppas att du blir lika upprörd som jag. På DelMonte och Dole som är orsaken. På ICA och andra aktörer här hemma i goa, trygga Sverige som inte är bättre på att ställa reella krav. Det behövs för att få en förändring. Detta behöver vi påminnas om igen och igen – att det låga priset har ett högt pris. Om människor bara visste – så skulle de aldrig acceptera detta. Det är min fulla övertygelse. Därför behövs såna här avslöjanden, så att vi kan få till det kunskapslyft som gör att konsumentmakten kan slå till med full kraft. Och tvinga utsugarna att ge vettigt betalt och sluta förstöra hälsan och miljön för dem som finns långt därborta där ananasen gror och växer.
Tankar inför ödesdagen
Stockholm city var idag ett politiskt tivoli. Banderoller och talare i vartenda hörn som frenetiskt försökte övertyga de sista själarna. När jag vandrade hem passerade jag Kungsträdgården, där jag fick den osannolika upplevelsen att höra Peter Eriksson sjunga ”Blommig falukorv” (ärligt talat, Peter, du är bättre på att tala politik…). Det fick mig att reflektera kring det jag hade i min kasse just då – maten. Det har faktiskt varit en valfråga. Inte så mycket, men i alla fall lite. I gårdagens slutdebatt syntes den inte, men i många andra debatter. Andra konsumentfrågor har tyvärr inte kommit upp till de höjderna, men uppmärksamheten kring den offentliga maten och ursprungsmärkningen kan förhoppningsvis visa på att konsumentfrågor inte bara är en fråga om utbud och efterfrågan utan också en fråga om politik. Offentlig mat kommer alla gånger att fortsätta att vara en het fråga. Och det är bra för de tre miljoner barn, sjuka och äldre som inte har någon möjlighet att utöva sin konsumentmakt och i alltför många fall äter mat som de inte vet vad den innehåller och var den kommer ifrån. Om den nu är så aptitlig att de vill äta den.
Sveriges Konsumenter har satsat mycket på valet – att program, enkät, upprop, debattartiklar, analyser, brev m m. Titta gärna på allt vi har på vår hemsida, under ”Valet 2010”, innan du bestämmer dig i morgon. Men inom några timmar, kanske dagar är allt klart, allt över. Då är det dags att ladda om, för att vara med och påverka framtidens konsumentpolitik. Vår ordförande Inger Persson och jag har skrivit brev till de båda möjliga regeringsbildarna och påtalat vikten av en stark sådan. Och vikten av en egen konsumentminister. Läs breven på hemsidan. Och hjälp oss att få genomslag för den i sig självklara idén att en fungerande marknad, starka företag och tillväxt bygger på att även konsumenterna är starka. Behöver du mer ammunition, läs vårt material och tidigare inlägg här på bloggen.
Vi ses på andra sidan valdagen.
Moderat matprat
Är glaset halvfullt eller halvtomt? Det brukar vara frågan om man inte vet om man ska vara glad eller ledsen över något. Det gäller exempelvis moderaternas rapport ”Valrörelse i matlandet Sverige”, släppt av partiets talesman i miljö- och matfrågor, Sofia Arkelsten. Även om hon poängterar att det inte har tagits på någon partistämma – och den inte står att finna på moderat.se – som får man nog betrakta den som ”halvofficiell” moderatpolitik (hon använder ”Vi vill..”, vilket är ett tecken på det). Låt oss börja med det positiva – att den finns över huvud taget. Maten har varit en av de vita fläckarna på den moderata politikkartan, men nu finns en vägledning. om hon kan bidra till att lyfta maten i valets slutspurt så är det också lovvärt. Dessutom är flera av intentionerna hedervärda och lätta att sympatisera med. ”Hela EU ska ha säkra kontroller” och ”Sveriges behöver nolltolerans mot brott mot djur” är bra. MEN… samtidigt är det knappast något som skiljer blocken åt och dessutom undrar man stillsamt hur det ska gå till. Och hur hårt man kommer att slåss för detta i regeringsställning framöver, särskilt i ljuset att man haft chansen i fyra år.
Min kritik i övrigt gäller just vagheten, de allmänna formuleringarna. Parat med att det ska vara frivilliga ursprungsmärkningar och frivilligt på alla kanter. När det väl luktar obligatorium, till exempel för azo-färger, så ska man märka sig ur problemet istället för att helt avskaffa dessa onödiga tillsatser. Företagsperspektivet är tyvärr tydligt (inte minst genom att hela det första kapitlet handlar om matföretagande”). Moderaterna har en bra bit kvar innan de är ”Sveriges enda konsumentparti”.
Märkbart pressad Maud
Äntligen kom en konsumentfråga upp i SVT:s partiledarutfrågning: Ursprungsmärkning. Det var när centerns Maud Olofsson stod i rampljuset. Vallöfte 2006: Obligatorisk ursprungsmärkning. Resultat 2010: Ingenting. Olofsson hade tydliga problem att omdefiniera ordet ”obligatoriskt” och det torde vara uppenbart för alla TV-tittare att här har centern svikit. Under åren har vi pressat jordbruksminister Eskil Erlandsson (c) gång på gång men han har ihärdigt duckat. Trots att det skulle gagna både konsumenterna och faktiskt också Sveriges bönder om vi fick betydligt skarpare regler för ursprungsmärkning av mat. Frågan har ju uppmärksammats gång på gång av alla djurskyddsskandaler, nu senast genom boken ”Döden i grytan”. Ursäkten till centerns märkliga ställningstagande sägs vara omsorg om de små livsmedelsföretagen, som skulle få högre kostnader. Till dem är det bara att säga: Grattis till skicklig lobbying. Möjligen har moderaternas anti-regleringsiver spelat in. Hursomhelst betvivlar jag att det skulle vara så omöjligt att hitta en metod att effektivt märka mat utan att utan att småföretagen faller som dominobrickor. Om man har lite god vilja att hjälpa konsumenterna.