Lurad på gammal ost

Nu avslöjas ytterligare en skandal med ommärkning av mat – denna gång av Aftonbladet. ICA har ertappats med fingrarna i syltburken, fast nu handlar det om ostar. Kunderna har lurats genom att ett nytt datum har satts ut när osten packats om. Människor har till och med blivit sjuka. Självfallet är detta helt hårresande och oacceptabelt, sannolikt också olagligt enligt Livsmedelsverket. Det handlar inte heller om några småbutiker utan exempelvis vinstmaskinen ICA Kvantum i Kungens kurva. Att reducera svinn är en sak, det är bra. Men det ska vara ärliga tag och det ska inte ske på bekostnad av människors hälsa. Troligen är detta dessutom bara toppen på ett isberg som avslöjats nu. Hur mycket ommärkt har inte du och jag antagligen släpat hem..? Efter köttfärsskandalen för några år sedan blev det sannolikt skärpning i leden, men så sakta började oskicket breda ut sig igen. Det här är genuint uselt av de handlare som gör det och säger en del om moral och profithunger. Men det säger också en del om den bristande livsmedelskontrollen på många håll. Sveriges Konsumenter har föreslagit förstatligande av livsmedelskontrollen parat med rejäla resurser. Kanske dags för det nu…

Fullskaleexperiment på burk

I veckan har Svenska Dagbladet kampanjat om riskerna med att äta burkmat. Fyra reportrar har gjort sig själva till mänskliga försökskaniner och resultatet är alarmerande: Klart höjda halter av Bisfenol A, en kemikalie som tidigt förbjudits i nappflaskor och som man nu hårdstuderar för att kolla hur den påverka människors hälsa. Det är bra jobbat och Svenskan och sätter än en gång fingret på ett antal problem. Det största är att vi har för dålig koll på alla kemikalier – både den direkt effekten av dem på människor och den så kallade cocktail-effekten, alltså effekten i kombination med andra kemikalier. Människor, inklusive barnen, får ständigt agera försökskaniner för att kraven på tillverkarna inte är tillräckligt tuffa. Försiktighetsprincipen borde tillämpas mycket hårdare och man måste på allvar diskutera vem som egentligen ska ha bevisbördan för farlighet och ofarlighet. Och vem som ska göra städjobbet. Det finns lagar om ansvar för produkter men fortfarande är det sällan förorenaren betalar – det är samhället och vi människor med vår hälsa.

Larmet om bisfenol A är inte det första. Det har varit många fler, det kommer många fler. Såväl Margot Wallströms provtagningskampanj som Stefan Jarls film ”Underkastelsen” visar hur illa det sammantaget är ställt. Skälet är för mycket chanstagningar, för mycket fullskaleexperiment. Resultatet visar sig  sällan på kort sikt, vilket är en del av problemet. Om ett par decennier kanske vi har ett tydligare facit för allt vi utsätter vår hud, lungor och mage för – men då kan det ju vara så dags. I fallet med burkmaten kan man ställa sig en rad frågor: Varför upptäcktes inte detta tidigare? Varför krävs det journalister för att utröna en tydlig risk med vardagsmat? Vad är inte det om ett kraftfullt underbetyg till såväl politiska beslutsfattare, till Livsmedelsverket och andra tillsynsmyndigheter, till livsmedelsindustrin som med full vetskap om potentiella risker med bisfenol A ändå petar in dem i direktkontakt med den mat vi äter. Det är riktigt uselt. Och oacceptabelt.

ICA i skottgluggen

Idag kom två intressanta rapporter: Livsmedelsbranschens undersökning om att konsumenterna mer och mer går på priset. Och Svenska Dagbladets granskning av ICA, som visar att vissa av butiksägarna tjänar multum, i vissa fall mer än Annika Falkengren på SE-banken. Paradoxen är att vi aldrig betalat så lite för maten och de som säljer den inte tjänat så mycket (i alla fall vissa av dem).

Vägen till fortsatt framgång ska tydligen också vara att satsa på lågpris, det är i alla fall vad ICA:s ledande företrädare sagt, bland annat i branschtidningen ICA-Nyheter. Vilket ger anledning till oro. Det är naturligtvis bra att maten inte är onödigt dyr, men det finns ett högt pris för lågpris-racet i form av dålig kvalitet, förstörd miljö, plågade människor i produktionen och plågade djur. Ordet ”prisvärt” är mycket bättre än ”billigt”. Att vi så ensidigt är intresserade av lågpris tror jag heller inte på. Hur ställdes egentligen frågorna i branschens undersökning..? Det vi hör från medlemmar och andra är ett ökat intresse för kvalitet, miljö och etik. Många är naturligtvis tvungna att köpa billigast möjliga mat för att de har ont om pengar, men många vill ta en ansvar genom vad de köper. De är allvarligt oroade av klimatförändringar och djurskandaler och vill inte bidra. Då måste de få en möjlighet att göra det. Och då är det oansvarigt att bara annonsera på priset, att köra ut billiga kotletter som lockvaror, att inte göra det enkelt att hitta hållbara alternativ som gör det lätt att välja rätt. Varför är kött en volymvara? Varför inte en drive för mindre kött men med kvalitet? Här sviker handeln genom att bara kommunicera pris i ändlösa helsidesannonser till konsumenterna. Här sviker ICA, som borde ha råd att göra betydligt mer för en hållbar utveckling och som i kraft av sin dominans borde vara föregångare.

Dagens rapporter reser också frågan om ICAs dominans. Har man över hälften av marknaden och tjänar hutlöst så kan man med fog fråga sig hur konkurrensen egentligen fungerar. Konkurrensverket har tittat på frågan och menar att man inget kan göra. Kanske dags för en nytt titt. Och en rejäl debatt. Det finns mycket att säga om bristande konkurrensen och brist på ansvar hos bankerna men den debatten får för den skulle inte freda den viktiga livsmedelsbranschen från kritik.

Mat för äldre måste bli bättre!

Mycket mat på sjukhus och i äldreomsorg äts inte upp. Vilket bidrar till att undernäring är ett större problem än fetma på våra sjukhus och på äldreboenden. Det här fick vi klart för oss på dagens seminarium ”Den goda maten” i Stockholm, som anordnats av Sveriges Konsumenter. Det finns mycket engagemang, kunskap,  det finns en fart och fläkt i debatten idag, det finns många goda exempel. Men det återstår många problem – med inkompetens, dålig styrning, politisk feghet och systemfel. Att servera måltider för äldre handlar inte om industritänk. Det här kan få mig att känna riktig helig vrede. Jag vill inte att mina föräldrar – som båda hittills klarat sig från såväl sjukhus som äldreomsorg – ska behöva stirra ner på en trist, smaklös, doftlös, sörja i en död miljö vid tillfällen som borde innebära glädje och gemenskap och som faktiskt ska vara dagens höjdpunkter. Jag vill inte se dem bli sjuka och sjunka in i apati för att maten inte är aptitlig. För mig framstår det som självbedrägeri att tro att man kan tjäna pengar på att göra en industriprocess av något så mänskligt och personligt som våra lunch och vår middag. Här är vi idag helt chanslösa som konsumenter, inga möjligheter att påverka. Lyckligtvis har de offentliga måltiderna blivit en politiskt riktigt het potatis de senaste åren och jag hoppas att vi i alla fall bidragit lite, lite. För det förtjänar den. Maten ska nämligen inte bara vara acceptabel, den ska vara god. Måltiderna för våra äldre, sjuka – liksom självfallet våra barn – ska bygga på kunskap om kost, miljö och etik, om behovet av en bra ”matmiljö”, om hur man gör en professionell upphandling och hur man följer upp den. Vårt projekt ”Den goda maten” visar att det är bättre att maten lagas nära dem som ska äta den, att doften är viktig, att man helst ska ha fler alternativ att välja på. Rätt mycket självklarheter. Ändå finns problemen där, tristessen, undernäringen. Här behövs krafttag. Här behövs inspiration och goda exempel. Men också väckarklockor och larmartiklar. Mer om dagens seminarium och hela projektet kommer inom kort på www.sverigeskonsumenter.se

Vettig årets julklapp

Det är alltid med viss bävan och trötthet man ser fram emot ”Årets julklapp”, handelns årliga jippo. Med tanke på de flesta tidigare utnämningarna – nya prylar, inte sällan teknikdito – har det handlat om att bidra till att få fart på julhandeln, så att man kan slå nya rekord i försäljningssiffror. En julhandel då man inte kränger mer än förra året anses av köpmännen och deras organisationer som jättetrist och olycksbådande. Tyvärr rapporterar även media i den andan. 2011 års julklapp blev emellertid en färdigpackad matkasse, med motiveringen: ”I år tar vi fasta på den tjänstifieringstrend som vi har uppmärksammat i detaljhandeln. Årets vinnare hjälper stressade konsumenter med en del i det omtalade vardagspusslet.” Det är faktiskt riktigt vettigt. Att konsumtionsväxla från varor till tjänster är nödvändigt för en hållbar utveckling, dessutom är det ju bättre att mat körs ut av en bil till femtio hushåll än att alla tar sina bilar till det stora köpladan utanför stan. Om matkassen dessutom innehåller ekologiska varor är det ju ännu bättre. Än vettigare var faktiskt de alternativa årsjulklappar som börjar dyka upp – ett smart sätt att opinionsbilda med draghjälp av handelns ”institution”. Naturskyddsföreningen lanserar en ål som julklappp, vilket vid ett första betraktande får en och annan att lyfta på ögonbrynet. Men det handlar om att köpa rätten att fiska en ål, och sedan inte använda den. Biståndsorganisationen Action Aid lanserar en get, som julklapp. Självfallet inte som en bräkande gåva under grannen utan bidrag till fattiga bönder i Afrika. Bravo. Det finns många, många alternativa julklappar. Att handeln valde matkassen kanske är ett tecken på att statsminister Reinfeldts utspel på partistämman (se tidigare blogg och ledare i nyhetsbrevet) börjar hörsammas och uppmärksammas.

Pyttetextskandal – igen

Bara en av fem kunde enkelt läsa text på de tre förpackningar vi visade upp för kunder i en butik. Ack ja. Barilla, Semper och Anthon Berg har bara att ställa sig i skamvrån. I maj gick vi och Konsumentföreningen Stockholm ut med en larmrapport om att texten på livsmedelsförpackningar var för liten. Inte bara det, kontrasten var dålig, det blänkte, var för långa rader och ofta svårt att hitta rätt information bland alla språken. Alltså i stort sett alla typografiska misstag man kan göra. Ingen av de utpekade företagen hade någon godtagbar förklaring, för det mesta var det bara en talande tystnad. Vi anmälde och har sedan också uppvaktat Livsmedelsverket som skulle kunna göra mycket mer åt denna skandal. Och vi tänker inte ge oss. Nu följer vi upp detta med en ny kartläggning, där vi bett hundra kunder i en butik läsa vad det står på tre förpackningar. Trots idoga försök skakade de allra flesta bara bekymrat på huvudet. Kommentarer som ”jag har gett upp för länge sedan” och ”jag får bara huvudvärk” kunde höras. Är det inte otroligt hur vi på något sätt avtrubbats över det faktum att så mycket är svårt att läsa? Jag tycker att det är ett hån mot konsumenterna, vittnar om en oerhörd nonchalans. Dessutom är det olagligt. Vad jag förstår är saken under debatt i branschen. Bra. Låt det bli resultat också. För, som sagt, vi kommer inte att ge oss.

Obegripligt om kostråden

Livsmedelsverket har varit först i Europa att ta fram miljösmarta kostråd. Jag har själv följt arbetet som ledamot av verkets strategigrupp för konsumentfrågor och jag har  varje gång sagt ”Heja!”. Det har inte heller varit så komplicerat, enligt kostexperterna – det som är skadligt för kroppen är också ofta skadligt för naturen. Kött äter vi t ex för mycket av till förfall för kroppen och klimatet. Det finns ett skriande behov hos konsumenterna om råd som kombinerar hälsa och miljö, eftersom de flesta vill göra gott för båda. De gröna kostråden har också fått en stor uppmärksamhet i hela EU och setts som ett föredöme. Så vad händer på hemmaplan? Jo, Kommerskollegiet stoppar råden i sin övernit för att de kan tänkas vara ”protektionistiska”. Kött- och charkbranschen har lobbat intensivt för att de gröna kostråden ska bort och nu har Eskil Erlandsson slutgiltigt satt P för myndigheten att sprida sina väl underbyggda råd till allmänheten (de ligger som nedtonad ”information” på Livsmedelsverkets hemsida. Det är helt otroligt! Här skulle regeringen – och centern – kunna visa framfötterna i miljöarbetet och så fegar de ur. Därför har vi, Naturskyddsföreningen, ABF och nätverket Dyraremat.nu protesterat kraftfullt i debattartikel i Svenska Dagbladet och bestämt oss för att lägga ut kostråden på hemsidan. Vilket fått stor och välförtjänst uppmärksamt i media. Så kampen går vidare.

Skickligt lobbat, restaurangbranschen

Momsen ska sänkas på den mat vi äter på krogen. Med tanke på hur stora skattepengar denna jättesatsning kostar är det förbluffande lite man vill säga om effekterna. När Maud Olofsson vid dagens presskonferens fick frågan vände hon den till att ”Vi måste ju lyssna på branschen!”. Liknande hördes från alliansbröderna, som alla uttalade sig lika vagt om vad detta skulle leda till. Frågan är då: Vad kommer den att leda till för oss konsumenter? Ja, är det någon som på allvar tror att priserna kommer att sänkas? Vid tidigare momssänkningar i andra branscher har företagen raskt trollat fram påstådda kostnadshöjningar och så har effekten ut mot kunden varit plus minus noll. Det är en naturlig reaktion – att alltid spana efter möjligheter till marginalhöjningar. En sänkning av momsen är rena gudagåvan. Den enda slutsats man kan dra av detta: Grattis restaurangbranschen! Att med så vaga argument och i kristider lobba igenom ett så kostsamt politiskt beslut är värt vilken PR-utmärkelse som helst. Här har vi utan tvekan Årets lobbyist!

Almedalen på gott och ont

Årets politiska megashow är igång – Almedalsveckan i Visby. Sveriges Konsumenter ska dit (se hemsidan), jag ska dit. Jag ser verkligen fram emot det, men uppriktigt talat med lite blandade känslor. Jag har på plats följt politikerveckan sex år i rad och mycket har hänt. I år är det – igen! – fler evenemang än någonsin, 1500. Detta trots att det är året efter ett valår. Förra året var det också rekord och då suckades det (för vilken gång i ordningen vet jag inte) att nu kan det väl ändå inte bli mer. Vem ska gå på allt detta? Så konkurrensen var och är stenhård, rätt många seminarier kommer att ha glest med publik. Tidigare år har jag sett flera påkostade hearings med dyra lokaler och moderatorer i trettiotusenkronorsklassen, där den handfull som satt i bänkarna uteslutande var från delatagarnas egna organisationer.

Men för att bena ut fenomenet Almedalen – först det positiva:
Tillgängligheten och mötena: Det är en avslappnad mötesplats där gräddan av Sveriges beslutsfattare strosar runt i samma kvarter med shorts och ett leende på läpparna. Det är unikt och gör det enkelt för organisationer som vår att knyta nya kontakter, få en pratstund eller boka ett möte längre fram.
Kvaliteten: Seminarierna är ofta av mycket hög klass, med aktuella teman och högintressanta och kompetenta föreläsare. Enorma möjligheter att kompetensutveckla, skaffa nya data. Att föra fram sina ståndpunkter och vara med i intressanta diskussioner. Och allt är gratis. Ett gigantiskt folkbilningsuniversitet, inklämt på en vecka. Jag vet kunskapstörstande semesterfirare som passar på att ta för sig av smörgårdsbordet – både det bildliga och det bokstavliga. Och som får sin kändismöteskvot fylld för ett par år framåt (ett semestertips, kanske…!)

Sedan det negativa:
Money talks: Hotell och attraktiva arenor är fullbokade flera år i förväg till skyhöga priset. Som stiger hela tiden. Vi har blivit sv med boende för att PR-firmor bjudit dubbla hyran. Plånbokens storlek gör att de, storföretag och för den delen stora organisationer har mycket större möjlighet att få genomslag. Klyftan har ökat mellan stora och små aktörers chans att synas. Även det offentliga Gotland deltar i racet, Gotlands museum tredubblade förra året sin hyra för en halvdag till 15 000 kronor.
Berättigade satsningar? När Försvarsmakten satsar 900 000 kronor (DN idag) att vara med kan man fråga sig om det är rätt användningav skattepengar. För de vill ju påverka politikerna, sina uppdragsgivare. Ska de det? Är det värt det?

Alltnog: Almedalsveckan är igång och det ska bli mycket intressant vad fokus blir i år. Jag kommer som vanligt att ha på mig konsument-glasögonen och höra av mig här på bloggen och via Twitter. Vill du kolla förra årets blogginlägg från de olika partiernas dagar så kolla in juli 2010 här nere till höger.

Själva satsar vi på en hel eftermiddag om offentligt upphandlade måltider – en sprängande aktuell politisk fråga. Kom till Gotlands Högskola tisdag eftermiddag om du är i Visby. Jag och ordförande Örjan Brinkman inleder och vi kan lova en intressant eftermiddag tillsammans med våra medlemsorganisationer.

Dubbelt lyft för EU-konsumenterna

I åratal har två maffiga regelpaket manglats inom EU:s beslutsmaskineri. Båda kommer att få daglig effekt på unionens alla 500 miljoner invånare, från Pajala till Palermo. Det ena är konsumenträttsdirektivet och det andra livsmedelsmärkningsförordningen. Bakom dessa krångliga benämningar döljer sig grundläggande rättigheter som den att få reklamera en trasig vara, ångra ett köp och att få grundläggande och ibland livsviktig information om vad maten innehåller. Sveriges Konsumenter har varit involverade i båda på på nära håll sett hur läget har pendlat mellan att bli ett jättepaket med faktiska försämringar för konsumenterna till mera tummetottar. I vår har det varit extraintensivt i båda parlemnet och ministerråd – som måste vara överens i båda fallen. Starka lobbykrafter har agerat för exempelvis änna slapapare krav för läsbarheten på livsmedelsförpackningarna.

Alltnog. Nu är det klart, eller i alla fall nästan. Läs mer på vår hemsida. Man kan konstatera att tack vare konsumentrörelsen blev det faktiskt riktigt bra. Det har varit ett hårt och slitsamt arbete, inte minst från europeiska BEUC. Men det har gett resultat. Man har lyssnat på oss. Så nu blir det ångerrätt för köp av gatuförsäljare, vilket vi inte hade tidigare. Det blir samma ångerrätt för alla EU-länder, 14 dagar. Det blir klara och tydliga regler för information på livsmedelsförpackningar. Minimikravet på bokstäver kunde vara bättre (idag 1,2 millimeter) men det vill till att det nu också blir tydliga krav på kontrast och annat som ska göra det lättare att se vad maten innehåller. Det känns skönt att lagstiftningspaketen har kommit hamn och snart kan börja förbättra vardagen för oss konsumenter. Vad vi lär oss av de gångna årens arbete är att konsumentrörelsen behövs. Och att den måste ha muskler att hålla sträckan ut.