I veckan har Svenska Dagbladet kampanjat om riskerna med att äta burkmat. Fyra reportrar har gjort sig själva till mänskliga försökskaniner och resultatet är alarmerande: Klart höjda halter av Bisfenol A, en kemikalie som tidigt förbjudits i nappflaskor och som man nu hårdstuderar för att kolla hur den påverka människors hälsa. Det är bra jobbat och Svenskan och sätter än en gång fingret på ett antal problem. Det största är att vi har för dålig koll på alla kemikalier – både den direkt effekten av dem på människor och den så kallade cocktail-effekten, alltså effekten i kombination med andra kemikalier. Människor, inklusive barnen, får ständigt agera försökskaniner för att kraven på tillverkarna inte är tillräckligt tuffa. Försiktighetsprincipen borde tillämpas mycket hårdare och man måste på allvar diskutera vem som egentligen ska ha bevisbördan för farlighet och ofarlighet. Och vem som ska göra städjobbet. Det finns lagar om ansvar för produkter men fortfarande är det sällan förorenaren betalar – det är samhället och vi människor med vår hälsa.

Larmet om bisfenol A är inte det första. Det har varit många fler, det kommer många fler. Såväl Margot Wallströms provtagningskampanj som Stefan Jarls film ”Underkastelsen” visar hur illa det sammantaget är ställt. Skälet är för mycket chanstagningar, för mycket fullskaleexperiment. Resultatet visar sig  sällan på kort sikt, vilket är en del av problemet. Om ett par decennier kanske vi har ett tydligare facit för allt vi utsätter vår hud, lungor och mage för – men då kan det ju vara så dags. I fallet med burkmaten kan man ställa sig en rad frågor: Varför upptäcktes inte detta tidigare? Varför krävs det journalister för att utröna en tydlig risk med vardagsmat? Vad är inte det om ett kraftfullt underbetyg till såväl politiska beslutsfattare, till Livsmedelsverket och andra tillsynsmyndigheter, till livsmedelsindustrin som med full vetskap om potentiella risker med bisfenol A ändå petar in dem i direktkontakt med den mat vi äter. Det är riktigt uselt. Och oacceptabelt.