Kategoriarkiv: Konsumentpolitik

Snabba cash med höga risker

Publicerat av
Svara

I tider när reporäntan ligger på minus finns det en bransch som utan att rodna tar över tusen procent i ränta. Snabblåneföretagen. Hur är det möjligt, rent principiellt? Och när antalet ansökningar hos Kronofogden för obetalda snabblån överstiger 50 000 varje år och vi har dubbelt så många så kallade evighetsgäldenärer med livstid i ”ekonomiskt fängelse”? Ett mysterium. Ett politiskt misslyckande. I alla fall än så länge.

Snabblån har vi haft i snart tio år. Trots gradvis strängare regler florerar ett hundratal företag som på nätet glatt erbjuder välkomna cash till svindlande räntor. I många fall är betalningsanmärkningar inget hinder och det inga besvärliga frågor ställs om vad pengarna ska användas till. Kreditreklam ska vara ”måttfull och återhållsam” men här är budskapet glasklart – låna till vad du vill och skjut bekymren på framtiden. Den som tvivlar rekommenderas googla på ordet ”snabblån”. Verksamheten göder också en växande inkassobransch liksom en affärskultur som paradoxalt innebär att den bästa kunden är den som inte betalar i tid.

De som försvarar verksamheten brukar argumentera att snabblånen är en ytterst liten del av den totala utlåningen (bostadslånen är såklart helt dominerande) och lånen är mycket uppskattade och att de flesta sköter sig. Ändå är det helt uppenbart att de ställer till mycket elände och i många fall är ”en motorväg in i skuldfällan”. Och även om ansvaret till sist vilar på individen så finns det också ett stort ansvar på både samhället och på långivarna. Som de senare definitivt inte tagit.

Regeringen förbereder uppenbarligen ny lagstiftning för att stävja problemen. Jag ser fram emot det konkreta utfallet och effekten för konsumenterna. I dagarna startar också en ny statlig utredning om en ”mer ansvarsfull marknad för konsumentkrediter”. Jag är en av nio experter som under det kommande året ska diskutera vad som går att göra åt överskuldsättning till följd av framför allt snabblånen. Man kan tycka att frågan är tillräckligt utredd och att det är synd att det ska behöva ta ytterligare flera år innan strängare lagstiftning är på plats. Men det är ändå bra att de riktigt skarpa förslagen nu lyfts upp på allvar. Som räntetak, en fråga vi i Sveriges Konsumenter drivit ända sedan vi skrev rapporten ”Att kränga krediter till utsatta” 2009.

Det är ovärdigt ett modernt, civiliserat samhälle att år efter år acceptera effektiva räntor på 1000-tals procent. Samhället har markerat genom bestämmelser om ocker i lagen att oskäligt höga räntor inte är okej. Tyvärr fungerar inte lagen i praktiken. Skärpt myndighetskontroll och strängare straff har haft alldeles för liten effekt och Kronofogdens statistik visar fortsatt alarmerande siffror. Jag har svårt att förstå tveksamheten med detta. Vem vill man skydda?

Får långivaren ta vilka räntor som helst minskar incitamenten att ta ordentlig kreditprövning och faktiskt säga nej till utlåning. Någon form av räntetak finns idag i mer än hälften av EU:s medlemsländer och har bevisat, snabb effekt. Enligt en EU-rapport finns det i 15 EU-länder åtminstone vissa bestämmelser om maximibeloppet för räntan under avtalsperioden. I tre länder (Irland, Grekland, Malta) finns en fast övre ränta, medan det i tolv länder (Finland, Belgien, Spanien, Nederländerna, Italien, Portugal, Polen, Frankrike, Tyskland, Slovakien, Slovenien och Estland) används ett relativt tak, som oftast binds till den genomsnittliga marknadsräntan.

Räntetak är naturligtvis inte det enda som behövs, vilket utredningen också ska ta itu med. Det ser jag fram emot. Men bakom frågan om snabblån ligger också en mycket större fråga – den om konsumtionskrediter i stort. Är det vettigt att vi konsumerar så mycket på lån. Är det så vi ska skapa tillväxt? Vad gör ”lån som lösning” med sunt ekonomiskt tänkande i längden? De som vuxit upp med reklam ”köp nu – betala sedan” – hur ska de uppmuntras till återhållsamhet och sparande?

Hallå på Konsumentdagarna

Publicerat av
Svara

Konsumentdagarna är de kommunala vägledarnas årliga högtidsfest. Från när och fjärran kommer man för att mötas, lära sig nytt och diskutera aktuella konsumentfrågor. I år äger dagarna rum på vägarledarlösa Lidingö. För konsumentminister Per Bolund var det första gången. För min del var det – när jag med viss fasa räknade efter – 28:e året i rad. Jag har hunnit ”avverka” inte mindre än tolv ministrar.

Den stora nyheten sedan förra Konsumentdagarna är hjälpsajten ”Hallå Konsument”. Det har varit ett komplicerat projekt med höga ambitioner och en storsatsning i den resurssnåla konsumentvärlden. Media nappade rejält på lanseringen och sedan dess har det varit ”upptaget” mest hela tiden. Väntetiderna har många gånger legat på 30 minuter och ibland så länge som 80 minuter. Detta samtidigt som telefoner till del tystnat ute hos de kommunala vägledarna. I Stockholms län har antalet samtal gått ner med ungefär 50 procent under april. Hänvisningarna från Hallå Konsument – på webben och i telefonen – till de kommunala vägledningarna har också varit usel och tafflig. Vilket är mycket märkligt, med tanke på hur Konsumentverket alltid understryker vikten av en kommunal vägledning. Vägledarna har reagerat med ilska och besvikelse och Per Bolund såg sig nödgad att försäkra att det ”inte finns någon avsikt att ersätta den kommunala vägledningen med en statlig”.

IMG_5701Nu ska man komma ihåg att tjänsten är ganska ny, men frågan kan lätt bli riktigt jobbig om kommunala politiker börjar dra den olyckliga slutsatser att här går det att spara pengar. Att förneka risken är strutspolitik, det har redan skett i ett par fall. Skulle – gud förbjude – Hallå Konsument blir en allt vanligare ursäkt för att lägga ner lokal vägledning vore det konsumentpolitiskt haveri och en enorm försämring för konsumenterna. Tanken var ju att Hallå Konsument skulle vara ett komplement till den kommunala vägledningen och inget annat. Rådgivning på plats har ju sina egna, tydliga fördelar (möjlighet till förebyggande arbete, tar emot besök, lokalkännedom och lokala nätverk). Ministern berättade mycket intressant om bredare konsumentpolitik och hållbar konsumtion. Men här är en fråga som kräver insatser från honom och där gav han tyvärr inga besked (någon frågestund gavs inte heller).

Den kommunalt drivna konsumentvägledarna fyller 40 år i år. I en allt mer komplex vardag för konsumenter är det nödvändigt att dessa vardagshjältar får fortsätta stärka konsumenterna och därmed ha en chans att bli både 50 och 60 år.

Nya e-handelsregler krävs nu

Publicerat av
Svara

Trots att EU:s inre marknad funnits i decennier och e-handel ger enorma möjligheter köper vi inte särskilt mycket över gränserna. Konsumenter tycker helt enkelt att det är för svårt och osäkert att handla från andra länder, det finns ett drag av ”köp–nationalism”. Bara ungefär var tredje konsument har handlat från ett företag med säte utanför Sverige. Man är bland annat rädd för bedrägerier och litar mer på svenska företag. Detta enligt en ny rapport från Konsumentverket, Konsumentrapporten 2015. Lite obehagliga vibbar om det bygger på fördomar om företag i andra länder. Men faktum är att det fortfarande finns hinder och problem som behöver lösas.

BloggdigitaltDenna vecka presenterades en ny strategi från EU-kommissionen om en ”digital inre marknad”. Den tar upp just denna problematik och andas inte så lite frustration. Ordförande Jean-Claude Juncker säger att detta är en jättechans för EU och samtidigt utstrålar han frustration över att det går så trögt, typ ”nu får det för fan hända nåt”.

Botemedlen är flera. Viktigast är konsumenträttigheter för nedladdade produkter som filmer och böcker. Där släpar lagstiftningen efter och det är stora skillnader mellan en fysisk bok och en digital bok när det gäller reklamation, ångerrätt etc. Viktigt är också stopp för ”geo-blocking”, alltså att du från Sverige inte kan handla på vissa nätsajter i andra länder. Det förhindrar konkurrensen och går på tvärs mot själva grundidén med en öppen inre marknad. Nätneutralitet är ett annat viktigt krav, alltså att alla faktiskt ska tillgång till tjänster på nätet, utan begränsningar, inlåsningseffekter och tekniska spärrar. Det måste gå att läsa samma material på paddan, telefonen och datorn. Annat otyg som roamingkostnader för datatrafik är också problem liksom föråldrade medel för kopieringsskydd som ”kassettavgifter”. Att vi kan vara säkra på att våra personuppgifter hanteras schysst och begripligt är också avgörande.

Vad det i grunden handlar om är konsumenternas förtroende. Och det måste både lagstiftare och företag jobba för, det kommer inte av sig själv. Där har det hänt för lite. Kommissionen har en superviktig utmaning i att ro i hamn förändringar som sätter konsumenterna i centrum och skapar ett högt, reellt och begripligt skydd när vi köper via nätet. Liksom en myndighetskontroll som ser till att regler efterlevs genom bl a tuffa sanktionsmöjligheter. Annars kommer utvecklingen att röra sig trögt framåt. Och det förlorar både konsumenter och affärsliv på (i alla fall de företag som vågar tänka modernt och inte bara försvarar gamla positioner).

I Sveriges Konsumenter har vi sedan tidigare drivit frågorna (se våra krav i ”100 krav för en starkare konsumentpolitik”). Nu tar vi fram en ny digital strategi för att se till att konsumenternas intressen tillvaratas.

 

Fagra löften om frihandelsavtal

Publicerat av
Svara

Årets förkortning är TTIP, som står för frihandelsavtalet mellan EU och USA. Idag hölls en hearing i riksdagen om denna brinnande politiska fråga. Många röster hördes om hur viktigt detta är för jobb, tillväxt och internationella relationer. Och som vår ordförande Örjan Brinkman sa i sitt föredrag – hur kan man vara emot att riva hinder?

Men skälet till att det finns anledning att tveka är inte själva principen om friare handel, det är snarare detaljerna och följderna i framtiden. Och där är det viktigt att mota Olle i grind och följa processen hela vägen till färdigt, underskrivet avtal. Vilket vi i europeiska konsumentrörelsen aktivt gör. Inställningen är därför ”Ja, men…”. Inte ”Ja, amen”, som LO:s representant idag träffande uttryckte det.

IMG_5533

 

 

 

 

 

 

 

Debatten växer i styrka och i höst kommer det antagligen att vara full storm. Det kommer inte bara att handla om livsmedel och kemikalier. Det borde också handla om integritetskrav och gemensamma regler för roaming (mobil- och datakostnader). Liksom antibiotikaanvändning i djurhållning. Alla dessa tre områden ligger idag utanför förhandlingarna.

En av de fundamentala stridsfrågorna, även i dagens diskussion, stavas ISDS. Lägg förkortningen på minnen. Det handlar om företags möjligheter att stämma stater om deras investeringar går snett på grund av nationella ingripanden. Sådana här avtal finns i tusental mellan länder men har tidigare gett väldigt stor makt åt enskilda företag. Både konsument-, miljö-, och fackföreningsrörelsen är emot denna mekanism, som alltså sker bakom stängda dörrar, utanför de vanliga domstolarna.

Ett av skälen är att stater kan bli ängsliga och försiktig att skärpa sitt konsument- och miljöskydd. Kommissionären Cecilia Malmström, som var med idag, försäkrade att det nya skyddet ska vara ”uppdaterat” och ”minimerat”. Och hon menar, med stöd av Mikael Damberg från svenska regeringen, att om ISDS ingår i ett nytt avtal EU-USA så får det absolut inte innebära att vi förhindras skärpa nationella regler för folkhälsa eller miljöskydd. Det är ett av de absolut viktigaste löftena som avgivits om TTIP. Återstår att se hur det ska förverkligas. USA är inte vilken motpart som helst.

Delat är bäst

Publicerat av
Svara

Det kallas delningsekonomi eller kollaborativ ekonomi. Egentligen handlar det om något så enkelt som att dela, vilket vi egentligen gjort sedan vi bodde i grottor. Utnyttja de resurser som vi har istället för att kasta eller låta stå oanvända. Men nu har det blivit modernt och håller på att explodera.

Det handlar om samåkning, klädbibliotek, lånecyklar, lägenhetsbyte, bilpooler, soffsurfning, crowdfunding, shareware, verktygs- och leksakspooler. Airbnb, en webbsida där det går att hyra privatbostäder, har fler uthyrningar de senaste åren än de stora hotellkedjorna, enligt KTH-forskaren Karin Bradley. En sjättedel av USA:s ekonomi lär vara ”sharing economy” och från hela världen kommer ständigt nya idéer.

En del av de här funktionerna har funnits länge, annat är nyare. Det som gjort den nya utvecklingen möjlig är internet och smarta telefoner. Man kopplar ihop dem som har något och dem som behöver – vare sig det gäller prylar, ytor eller tjänster. Och inte minst – man kan sätta betyg och avge omdömen. Tillit och transparens är nämligen bränslena i den nya ekonomin.

IMG_5386Själv har jag i tjugo år bott i kollektivhus, 25 hushåll hjälps åt fyra kvällar i veckan att laga mat i en gemensam lokal i huset (bilden). Det fungerar utmärkt, spar tid och pengar och gör att vi lär känna varandra i grannskapet. Bara fördelar. Dessutom är det miljövänligt. Vi kokar en gryta till 35 personer vid samma tillfälle (och använder allt mindre kött) och tar vara på eventuella rester till lunchlådor och framtida bufféer.

Hela trenden är i grunden sund och välkommen och en mycket viktig del av en hållbar utveckling. Varför måste vi äga så förbannat mycket, när vi kan spara tid, pengar och jordens resurser på ett smart och i grunden självklart sätt? Och vi har bara sett början. Kanske gör den nya ekonomin att vi kan betrakta de senaste femtio årens slit- och slängmentalitet som en historisk parentes.

Utvecklingen är större än man kan tro. Det påverkar hur vi betalar och skapar nya ”valutor” men leder också till problemen med integriteten. Vissa intressen känner sig hotade – hotell, taxibolag, tillverkare av slit- och slängprylar. För oss i konsumentrörelsen håller detta att segla upp som en stor fråga. I det europeiska konsumentparaplyet BEUC, med 40 medlemsorganisationer runt om i Europa, leder jag en strategigrupp om hållbar utveckling. Där är nya – eller nygamla – konsumtionsmönster viktiga delar. Men det finns också stora utmaningar.

Konsumenträtten är en. Lagstiftningen bygger på att vi köper en pryl eller tjänst av ett företag för pengar. I delningssituationer är det inte alltid klart vad som säljs, vem som är konsument och producent. Är t ex den som hyr ut sin soffa via couchsurfing.com köpare av en förmedlingstjänst eller en uthyrare? Här måste till ett helt nytt regelverk och det arbetet måste starta nu.

Försäkringar och ansvar är en annan. När ingen äger är det frågan om vem som ska stå för risken och kostnaderna när något går snett. Gäller hemförsäkringen om man hyr ut eller delar ägodelar och boytor?

Integriteten är en annan. Mycket av de nya tjänsterna bygger på att vi hittar varandra via olika plattformar på internet. Vi söker, delar och tycker till. Vad händer med de uppgifterna? Säljs de vidare, som ”profiler” för att företag ska skicka reklam till oss. Hur ska vi som konsumenter förstå situationen utan att behöva vara kroniskt misstänksamma och ägna timmar åt långa, krångliga avtal?

Inget av det är olösligt. Men lagstiftarna, företagen och vi konsumenter måste tänka i nya banor. Våga tänka i nya banor, för här finns enorma möjligheter.

Hallå kommunpolitiker!

Publicerat av
Svara

Idag lanseras en ny ”hotline” för konsumenter. Och en ny webb. Avsikten att ge bättre stöd åt alla dem som får problem med hantverkare, resebyåer, bilverkstäder, teleoperatörer och andra trilskande företag. ”Hallå konsument!” är det pigga namnet på både telefonservicen och webben som Konsumentverket nu drar igång. Vi önskar dem lycka till och hoppas att de verkligen kan leverera reell konsumentnytta. Jag tror det. Ett femtontal nya kunniga ”hjälpare” är ett välbehövligt tillskott till de 130 årsarbetskrafter eller 260 personer som arbetar som kommunala konsumentvägledare runt om i landet. Och webben verkar innehållsrik och informativ vid en första titt. 13 andra språk än svenska finns konsumentråden på. Att konsumenterna är hävdar sina rättigheter och får stöd är bra för alla. Inte minst de seriösa företagen.

Det är ingen hemlighet att vi har varit kritiska mot den nya tjänsten tidigare. Vår ordförande skrev ett särskilt yttrande i den utredningen som föregick regeringsbeslutet och han uttalar sig i SVT idag. Idag håller vi tummarna och hoppas att tjänsten når så många konsumenter som möjligt med konkret hjälp. Inte minst gäller det alla utsatta konsumenter, som inte känner till att hjälp finns och kanske har svårt att formulera sina problem. Frågan är hur långt 15 tjänster räcker, med tanke på hur stora behov som finns av stöd. På premiärdagen var telefonköerna uppåt en halvtimme. Och då drar den egentliga marknadsföringen igång i nästa vecka..

Det stora orosmolnet är vad som händer i kommunerna framöver. Vi tillhör dem som säger att man ska tala öppet om risken att kommuner nu lägger ner sin vägledning med hänvisning till att det nu finns en central konsumentupplysning. Detta måste med alla medel bekämpas. Det handlar om att nå dem som inte kan få hjälp via webben eller via telefon, att få den lokala och regionala kopplingen till företagen i närheten som konsumenterna har problem med.

Här har regeringen ett jätteansvar. De fick ärva Hallå Konsument! av den förra regeringen och idag är konsumentminister Per Bolund i Karlstad för att klippa av ett band (eller hur invigningen nu går till). Vad tänker du göra mer för att säkerställa att den lokala konsumentvägledningen finns kvar, Per?

Idén med en central tjänst är att den ska ge kommunerna utrymme för det viktiga förebyggande arbete – idag sorgligt eftersatt – genom att avlasta de kommunala konsumentvägledarna när det gäller mängden av dagliga samtal. En vacker tanke, men tyvärr en bra bit från verkligheten. Inom kommunerna pågår en ständig jakt på besparingar. Räddningen för vägledningen är ofta att den är så liten vid sidan av trafik, omsorg, socialtjänst etc att man inte kan spara några större summor på att göra den ännu mindre. Här krävs en större förståelse hos politikerna med nyttan och nödvändigheten. Inte minst måste Sveriges Kommuner och Landsting vakna ur sin dvala agera i denna fråga. Om de 15 tjänsterna i Karlstad ”äts upp” av neddragning eller nedläggning runt om i landet – ja, då har vi ett RIKTIGT stort problem. Som kommer att leda till ökade klyftor, ökad utslagning och till sist kommer att hamna i regeringens knä.

Vadå bankerna ”har inte råd”..?

Publicerat av
Svara

Två gånger de senaste veckorna har jag hört bankerna hänvisa till alltför höga kostnader för att slippa tillmötesgå konsumentkrav. Den ena gången gällde mer detaljerade hållbarhetsredovisningar, och framfördes på en hearing med konsumentminister Per Bolund. Den andra gällde kontanthantering på lokalkontoren och framfördes på en hearing i riksdagen i torsdags. I båda fallen är det svårsmält, märkligt och i grunden oacceptabelt. Vad gäller kontanthantering så kan man dessutom konstatera att en av storbankerna (Handelsbanken) faktiskt behållit kontanter på alla sina kontor, så det låter sig ju göras, trots ojanden från bland annat Bankföreningen.

building-580320_1280Storbankerna gör enorma vinster år i rad och bröt förra året 100-miljardersvallen (före skatt). Vilket provocerat fram en en växande rörelse som kräver tillbaka det som vi skattebetalare fått lägga ut för att rädda samma banker på 90-talet och krisen 2008-2009. Regeringen verkar också provocerad och talar om en särskild bankskatt. Lägger man därtill bankernas ovilja att följa sina egna policier när det gäller att inte investera i företagen som säljer vapen till Saudiarabien (se vår nyhet), så blir bilden en extremt lomhörd bransch som tror sig kunna spela i en egen division.

Vid torsdagens hearing fick Per Bolund frågan vad han tyckte om konkurrensen mellan bankerna. Som statsråd är det ju känsligt att påstå att den är dålig, eftersom det skulle vara att sätta sig över myndigheter och rättsapparat. Men även om det finns ett 15-tal banker i Sverige dominerar de fyra stora (SEB, Handelsbanken, Swedbank och Nordea) totalt och rörligheten hos kunderna är få liten.

När jag får frågan om vad man kan göra som kund så brukar jag – och många andra – säga ”byt bank”. Det är ju bara så man kan få fart på konkurrensen och förmå bankerna att satsa mer på service och miljö. Fler borde absolut byta bank och ha flera banker. Men det är samtidigt lättare sagt än gjort, av tre skäl: Bankbytet upplevs som krångligt, banktjänster levereras ofta i paket (”bundling”) med sparande, lån och försäkringar och för kunderna kan de olika bankerna ofta upplevas som ”samma skit”. Det måste alltså göras lättare att byta bank, men ”byt bank” får inte bli ett mantra från politiken som skäl för att avstå från mer konsumentvänliga lagar och regler.

Konsumentmakt låter vackert men funkar tyvärr sällsynt dåligt i just denna bransch. Därför behövs mer politik. Både för att bankerna ska leverera bättre service, inklusive möjligheter att sätta in och betala med kontanter på bankkontoren. Och för att de ska ta ett reellt och ökat ansvar för hållbar utveckling.

Frågetecken kring matstrategin

Publicerat av
Svara

Sveriges har fantastiska förutsättningar att producera mat. Här vill regeringen få mer fart i en färdplan som kallas Livsmedelsstrategin. Startskottet gick igår inför flera hundra matmänniskor på Nalen i Stockholm. Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht startade entusiastiskt med breda visioner om en ökad produktion, om förädlad svensk mat som skulle bli en exportsuccé, om näringen och om vikten av att det blir hållbart (detta gummibegrepp som alla omfamnar men som alla har egna tolkningar av).
10153830_881123238572544_1810085024218520597_n
Efter sin inledning fick han frågan om konsumenternas roll och svarade då ”Kan inte vi kroka arm med konsumentsidan så kan vi inte lyckas med detta.”. Det låter bra. Vi tar det som en generös inbjudan att delta och influera. För det är sant – att utan förtroende från de svenska konsumenterna att varorna är bra, säkra och hållbara kan man titta sig i månen efter en succé för en ny offensiv satsning.

Men vad betyder det i praktiken? Luttrad som jag är vill jag se resultatet innan jag tror att det verkligen blir bra både för konsumenterna, företagen, samhället, djuren och naturen. Särskilt oroväckande är det eftersom en plattform för hela strategiarbetet verkar vara Rolf Annebergs stora utredning om svenskt lantbruks konkurrenskraft. Här gavs flera varningssignaler i form av öppenhet för slappare regler för kemikalier. Och inför följande formulering: ”Det behövs en bättre balans mellan djurskydd och konkurrenskraft”. Sånt brukar aldrig betyda fördel djuren.

Sveriges Konsumenters egen livsmedelsstrategi är för övrigt en utmärkt input och start i arbetet. Varsågod – bara att kopiera!

”Nya Nix” räcker inte

Publicerat av

Efter omfattande kritik har nu Nix-telefon skärpt sina regler, med start idag. Sent ska syndaren vakna, kan man tycka. Nix har funnit i snart 15 år och problemen har varit kända länge. ”Reglerna har dock vissa undantag, vilka nu ska stramas åt ordentligt” skriver Nix på sin hemsida. Det är en kraftig överdrift. Och absolut inte tillräckligt.

SONY DSCTelefonförsäljning tillhör det som konsumenterna är mest upprörda över – det är i alla fall min erfarenhet efter många, många samtal med människor och efter att ha lyssnat på konsumentvägledare och medlemsorganisationer. Vi tycker att det är hög tid för strängare lagar mot irriterande, påträngande och ibland bedrägliga säljsamtal. Tyvärr kommer massor av konsumenter även i fortsättningen att bli uppringda i hemmet eller på sina mobiler TROTS att de har nixat sig.

Sveriges Konsumenter har tidigare gått igenom Nix-reglerna och hittat tolv avgörande problem. Efter de nya Nix-reglerna kvarstår en rad av dessa. Här är några exempel:
• Personuppgifter är numera handelsvara. Genom att klicka i ”Jag godkänner” när du handlar på nätet förlorar ofta Nix sin funktion, eftersom du därmed ger klartecken till att en mängd företag som du aldrig har handlat av får ringa upp dig eller kontakta dig på annat sätt. Så gör till exempel Ticnet. Redan idag informerar företagen om att de kan kontakta dig i marknadsföringssyfte och att du har möjlighet att avstå, men det hjälper ju inte eftersom den informationen försvinner (eller göms) i mängder av av annan information. ”Nu stänger vi detta hål”, säger Nix. Det kallar jag önsketänkande. Detta är big business och att tro att Nix skulle kunna förhindra denna handel är väl naivt.
• Fortfarande har vi problem med att ”etablerade kundförhållanden” långt ifrån alltid upphör efter 1 år, vilket de ska enlig lag. Det finns exempel på företag som inte raderar sina kunduppgifter förrän efter 5 år.
•Regeländringen kommer inte att stoppa säljföretag som kallar sin försäljning för marknadsundersökning och lockar med gratisprodukter som tack för hjälpen, vilka sedan visar sig vara starten på abonnemang.
• Och kanske viktigast av allt: Fortfarande lyser hårdare sanktioner med sin frånvaro. Dels kan företag utanför branschorganisationerna fortsätta strunta i reglerna, dels är en prickning i DM-nämnden inte något kännbart straff (upp med en hand alla som vet vad DM-nämnden är och som sett deras avgöranden…).

Kunderna mullrar mot bankerna

Publicerat av
Svara

Bankerna är sena att hoppa på etik- och miljötåget. Det är de flesta eniga om, numera en och annan även inne i bankerna. Konsumenterna också, tycks det. En vecka efter lanseringen av Fair Finance Guide har över 2000 konsumenter aktivt använt sajtens mailfunktion för att klaga på sin bank. Den sajt som vi nu lanserar ihop med Amnesty, Diakonia, Naturskyddsföreningen och Fair Trade Center ger äntligen konsumentmakten en rejäl chans. 2000 är naturligtvis bara toppen på isberget, bara en liten del av alla missnöjda tar sig tiden att söka upp sajten och skicka ett mail. Bankerna får nu (ännu) en anledning att skärpa till sig ordentligt när det gäller vad de gör med våra pengar.

Invigningen av Fair Finance Guide med bland annat ansvarig minister Per Bolund.

Invigningen av Fair Finance Guide med bland annat ansvarig minister Per Bolund.

Även jag har skickat ett mail med klagomål på min bank. Efter ett dygn kom ett svar, av standardtyp, där de uttryckte ”förståelse om jag var besviken på dem”. Men man skrev också att de ”ser detta som en möjlighet för oss att bli bättre.” Låter ju bra. Men fortsättningen oroar: ”Vi tar självklart till oss av denna kritik och ser att vi kan bli bättre på att kommunicera vårt hållbarhetsarbete i våra policies och riktlinjer.”

Jaha. Kommunikationsargumentet, ”vi gör mycket men måste bli bättre att berätta om det”. Min bank är inte ensam om det, men i grunden är det struntprat. Bankerna måste förändra sitt arbete i grunden, byta attityd och införa helt nya styrmedel och incitament. Från det översta styrelserummet ner till golvet på bankkontoren. Att de skyller på dålig kommunikation visar att de trots allt inte fattat vidden av de förändringar de måste göra. Därför blir det också intressant att se Fair Finance Guides fortsatta arbete med fallstudier – alltså vad policysnacket betyder i verkligheten.

Ett hinder i sammanhanget är den påstådda motsatsen mellan avkastning och hållbar utveckling. Det finns gott om lönsamma, miljöriktiga investeringar och det är en farlig myt att man måste ”offra” något för att satsa på miljö och mänskliga rättigheter. Bankerna har en enorm makt och har alldeles för länge styrts av kortsiktiga intressen och brist på ansvar för klimat, miljö, människorättsbrott med mera. En liten ändring penningflöden och villkor för utlåning kan åstadkomma kolossala förändringar till det bättre.

Skärmavbild startsida

Dagen innan vår lansering hade konsument- och finansmarknadsminister Per Bolund kallat till en hearing i ämnet med makthavare i och utanför finansbranschen. Enigheten verkade stor om att tåget nu rullar allt fortare, att mycket mer måste göras – i alla fall bland de initierade företrädare som satt runt bordet. Ser med spänning fram emot vad detta kan betyda i realiteten.

Här behövs inte bara konsumenttryck utan även politik. Bolunds invit var ett tecken på att han ser hållbara investeringar som en central fråga. Nu måste de driva på för att bankerna ska bli mer transparenta och rapportera strukturerad och jämförbar hållbarhetsinformation – både i Sverige och i EU. Regeringen har redan tillsatta en utredning om hur fonders etiska aspekter kan bli mer begripliga för kunderna. Det är bra, men låt mig varna för övertro på att ”mer information” ordnar biffen. Det måste vara lätt att välja rätt” men bankerna kan inte luta sig tillbaka med ursäkten att ”ingen frågar efter det”. Politiken kan också satsa mer på forskning om konsumentbeteende för att främja en hållbar utveckling.

Sammantaget finns det skäl att vara optimist. Men bankerna har en enorm läxa att göra. Och vi konsumenter måste vara aktiva.