Kategoriarkiv: Konsumentpolitik

Digitalt årets trend i Visby

Publicerat av
Svara

Almedalsveckan startar. När jag står där på soldäck känner jag både förtjusning och bävan när Visby dyker upp ur havet. Som avslutning på arbetshalvåret spinner den årliga politikkarusellen igång. Intensivt är bara förnamnet. Fem gånger ska jag upp på scenen i olika ämnen, dessutom blir det mängder av möten, kunskap, insikter från morgon till sen kväll. Efteråt behöver man ligga platt på marken, stirra upp på himlen och bara andas. IMG_7958

Intensivt – men fantastiskt. Unikt på många sätt, folkbildande, vitaliserande. Varje år jag kommer hit förundras jag över att något sådant här över huvud taget är möjligt. En veckas folkuniversitet och åsiktstorg om aktuella frågor, nerknött bland medeltida gränder, murar och ruiner. Med makthavarna på plats, i kortärmade skjortor.

Rekord är det – som vanligt – med 3821 seminarier. Det verkar aldrig sluta öka. Tisdag mellan klockan 13 och 14 hålls exempelvis över 100 seminarier. Egentligen helt sjukt.

Trendordet i år är ”digital”. Närmare 500 seminarier handlar på något sätt om digitaliseringen och dess konsekvenser. Jag pratar om bankernas digitalisering och om kundattityder om integritet. Min roll där är, som så ofta annars, att bidra med konsumenternas behov, förutsättningar och rättigheter (de som finns och de som borde finnas).

Hållbar utveckling är också allt mer populärt. 941 seminarier när man säker på nätet mot 667 förra året. Hälsa: 358 mot 202 förra året. Siffrorna säger ju inte allt, det handlar ju om på vilket sätt mantra som ”hållbart” kommer in. Men de ger i alla fall en indikation.

Livsmedelsstrategin var en väntad het potatis till årets Almedalsvecka (12 seminarier tar upp detta, varav vi är med på ett i morgon klockan 16 i E35 på Campus Gotland). Landsbygdsministern hade hoppats kunna stoltsera med en helt färdig proposition, men förhandlingar pågår fortfarande med alliansen. Vi från konsument-, miljö- och djurskyddsrörelsen får fortsätta tala krav och förväntningar, hur det kan bli en win-win för producenter och konsumenter.

Sammanlagt är Sveriges Konsumenter med på ett tiotal seminarier, som ”konsumentröst”. Behovet är naturligtvis mycket större. En stor del av de seminarier som hålls har ett behov av ett konsumentperspektiv. Ofta talas det över huvudet på de som berörs – kunder, konsumenter, människor. Ordet ”konsument” ger bara 90 sökträffar på Almedalswebben, alltså dryga 2 procent av seminarierna. Det kunde självfallet vara bättre.

Kommunal vägledning forever

Publicerat av
Svara

I en komplex värld med ökade klyftor behöver konsumenterna stöd. Alternativet: Det blir väldigt besvärligt och dyrt för de mest utsatta. Och för samhället. Därför är den kommunala konsumentvägledningen livsviktig att slå vakt om. Exakt hur handlade en debatt på Konsumentdagarna i Borås om, som jag deltog i.IMG_5007

Konsumentvägledningen har fyra decennier på nacken. De är vardagshjältar som med blygsamma medel åstadkommer små mirakel. Kommunal vägledning har flera unika egenheter värda att slå vakt om – den känner och kan prata direkt med lokala företag, den tillåter personliga besök för krångliga ärenden, den kan förebygga istället för att enbart släcka bränder. Förra året startade en helt nya aktör, Hallå Konsument, som centralupplysningstjänst. Den har fungerat väl gentemot konsumenterna, bortsett från oacceptabelt långa köer. OCH bortsett från att tjänsten i sig ger bränsle åt nedläggningar i kommunerna. Vi var många som varnade för detta redan från början och nu verkar vi – tyvärr! – få rätt. Senaste rapporten Läget i landet bär syn för sägen.

Så vad göra nu då? Ja, deltagarna i panelen idag hade olika idéer. Samverkan var ett nyckelord. Konsumentminister Per Bolund sa att att det var ”väldigt oroande” och pratade om tio nya miljarder till kommunerna, som bland annat kan användas för konsumentstöd.

Mina svar löd ungefär så här:

  • Utnyttja de tillgångar som finns – alltså Konsumentverket, rådgivningsbyråerna och vägledningen i över 200 kommuner (som har fått kraftigt minskat antal samtal). Det kräver inte minst bättre hänvisning från den centrala ”ingången” till kommunerna. Eftersom många tänker ”Konsumentverket” när de har ett konsumentproblem bör även myndighetetens växel och hemsida hänvisa till kommunerna. såväl från Hallå Konsument men
  • Förhindra en nedläggningslavin. Konsumentverket, ansvarig minister Per Bolund och andra kan göra mer – turné med Sveriges Kommuner och Landsting, regionala träffar, riktade pengar. Och så måste den ekonomiska nyttan med konsumentstöd utredas, så att krassa kommunalpolitiker kan få de avgörande pengaargumenten. Forskningspengar, tack.
  • Öka det förebyggande arbetet. En stor del av idén bakom Hallå Konsument var att det skulle ”frigöra resurser” för att mota Olle i grind i samtal med unga, arbetslösa, invandrare etc. Så har det inte blivit, det förebyggande arbetet minskar. Här behövs pilot- och temaprojekt, goda exempel med mera.
  • Utnyttja den ideella kraften. Frivilligorganisationerna är många och har flera fördelar: De är snabbfotade, de når direkt ut till målgrupper som annars är svåra att nå och de kan vara raka i svåra frågor om livsstil och normer (hur ska jag konsumera hållbart, vad ska jag undvika att köpa, vilka företag agerar oetiskt etc). Myndigheter kan inte och ska inte göra allt.
  • Synliggör behoven och definiera en god konsumentvägledning. Det blir allt mer som en konsument ska klara av. Vi behöver en diskussion om rimlighet, delaktighet och om vad en ”normalkonsument” är. Det borde öka den politiska motivationen att satsa på konsumentstöd. Per Bolund, Konsumentverket och andra behöver peka med hela handen och säga att det krävs vissa grundkriterier, kanske använda vår mall för en ”skamgräns”.

Dessutom behöver vi skaffa bättre underlag för analys. ”Seismografen” – den årliga rapporten Läget i landet – utgår i hög grad från vilka som har och inte har kommunal vägledning. Som om det vore digitalt. Var tredje vägledare jobbar mindre än fyra timmar i veckan, alldeles för otillgängligt och för lite för att kunna behålla kompetensen. Dessutom späs konsumentvägledningen ut, kan man säga, när den blir en del av en mer generell rådgivning på kommunens kontaktcenter.

Konsumentvägledarnas Förening har larmat om den vikande trenden, senast i SVT:s Plus. De föreslår nu ett obligatorium, alltså att kommunerna ska tvingas ha konsumentvägledning. Fortsätter nedläggningarna kanske det är enda vägen.

Jag hatar att shoppa

Publicerat av
Svara

Vårsolen skiner, naturen bjuder på galaföreställning och jag försöker få så mycket tid som möjligt med vitsippbackar, fågelkvitter och fika på en stenhäll. Men på vägen dit passerar jag den ena överfulla parkeringsplatsen efter den andra utanför gallerior och möbelvaruhus. Och jag förundras ständigt: Hur kan det vara så lockande att gå därinne i konstljus mellan skyltdockor och extraerbjudanden? Själv hatar jag att shoppa, försöker undvika det så mycket som möjligt och tycker alternativen är mycket trevligare. Särskilt illa tycker jag om att köpa kläder, men bara tanken att skrota omkring på Mall of Scandinavia gör mig trött. Är gallerian jättestor – desto värre. Då tar det längre tid att komma ut.

parking-371504_1920Varje gång jag korsar havet av parkerade bilar på väg mot porten till köppalatset känns det som om jag åldras lite i förtid. Varför är jag här? Måste jag? Varje gång jag känner mig trött på något där hemma – till exempel kaklet i köket – behöver jag bara tänka på alla tid som måste ägnas på olika byggvaruhus för att lusten att renovera ska gå över. Det är rätt bra som det är…

Observera att jag inte moraliserar utan ger min egen bild, som en liten motbild till all marknadsföring och den kultur som riktar in sig på att det bästa stället vi kan tillbringa vår fritid på är en butik. Att shoppa för nöjes skull är inte min grej, det är inte så jag vill ”fånga dagen”. Samtidigt ser jag att allt fler förstår att vi inte bara kan fortsätta så här. Någonstans är också de flesta överens om vi har tillräckligt med saker. Vi kan inte fortsätta att ”shop to you drop”. Det är inte hållbart. Plus att vi missar en massa. Själva livet. Vänner. Familj. Fåglarna. Vågor som slår mot stranden. Böckerna. Filmerna. Reflektionerna. Tanken som tillåts löpa hela vägen till slutet.

Lite extra löjeväckande blir det att jaga runt efter prylar som man ”måste” ha för att kunna idka friluftsliv. Det påminner mig om sketchen i Hasseåtagerevyn ”Svea Hund” där Lena Nyman ska köpa en påse stenkulor åt sonen men blir påsåld rader av omistliga tillbehör – kulhölster, kulskor, fingerskydd etc…

Det bästa i livet är gratis och det kan ju kännas hotfullt för den traditionella ekonomin. Handeln, till exempel, som ju sysselsätter många människor. Men om jag vill bidra till sysselsättning och BNP finns det ju en spirande flora av upplevelsetjänster som ger lokala jobb, ofta utanför storstäderna.

Jag vet att shopping kan ge en kick hos många, det blir som en sorts lyckokänsla vars mekanismer liknar godisets och spritens. Med efterföljande abstinens och längtan efter nya rus. Jag säger INTE: Frigör dig. Sluta shoppa. Men jag säger: Fundera lite på alternativen, de som inte är en del av marknadsföringen och en del av slit- och slängkulturen. Eller kanske snarare slit- och flängkulturen.

Strategi på villospår?

Publicerat av
Svara

Igår gick åtta organisationer ut med ett öppet brev till ministrarna Romson, Bucht och Bolund om den kommande livsmedelsstrategin. Vägen till en sådan har varit gropigare än många förutsett. Och nu måste regeringen visa att de menar vad de sagt, även miljöpartiet (även om de har bråda dagar just nu). Det handlar om konsumenternas förtroende. Om de nationella miljömålen. Om djurskyddet.

Det var tretton månader sedan stod landsbygdsminister Sven-Erik Bucht på Nalen och pratade om den kommande livsmedelsstrategin. Han förkunnade att ”Kan inte vi kroka arm med konsumentsidan så kan vi inte lyckas med detta.”. Det lät bra. För så är det – utan tilltro att varorna är bra, säkra och hållbara kan man titta sig i månen efter en succé för en ny offensiv satsning.

Efter ett år av dialog och lobbying - vart är livsmedelsstrategin egentligen på väg?

Efter ett år av dialog och lobbying – vart är livsmedelsstrategin egentligen på väg?

Sedan dess har vi och flera av våra medlemsorganisationer aktivt drivit konsument- och hållbarhetskraven i dialoger, seminarier, debattartiklar och skriftliga inspel om ”konsumenten i centrum”. Vi har uppvaktat ministern och vi har format en gemensam vision tillsammans med miljö- och djurskyddsrörelsen. Vi, som representerar medborgarna, har lobbat. Det har även lantbrukarna och industrin gjort.

En viktig poäng för konsumentrörelsen är folkhälsan. Ska en strategi handla om vilken mat som helst, bara den är svensk? Ska den tillåtas krocka med en politisk ambition – på ett annat departement – att bekämpa ”fetmabomben” och andra problem till följd av att vi äter för fet, söt och för salt mat.

Om tre månader ska jag debattera livsmedelsstrategin i Almedalen. Förhoppningsvis vet jag vilken. Hela arbetet är försenat, processen är sluten och är just nu en mycket het potatis inom regeringskansliet. Planen är att den ska presenteras före sommaren, efter beredning inom regeringen och förankring hos oppositionen.

Blir det en ren produktionsstrategi? Samma som förr, fast mer? Trots att marknaden – alltså vi konsumenter – skriker efter mat som är schysst mot miljön, schysst mot djuren, schysst mot den egna hälsan. Den säljer allt mer trots att marknadsföringen är massiv för det som är ohälsosamt – läsk, chips, godis. Liksom för kött och chark. Eller som Johanna Sandahl, Naturskyddsföreningen, skrev på DN Debatt nyligen: ”Det är oroande att representanter för livsmedelskedjan inte tycks bejaka denna marknadspotential utan i stället driver att Sveriges miljö- och djurskyddsregler ska försvagas”. Hållbar mat kan inte vara något ”extra”, en nischprodukt. Hållbar mat måste finnas för alla. Det måste vara själva normen

Förtroende för svenska mervärden är det som kommer att avgöra om strategin blir flipp eller flopp. ”Konkurrensneutralitet” urholkar bilden att svensk mat generellt har klara fördelar. Svenskt lantbruk har svårt att konkurrera med lågt pris. Dessutom är priset för ett lågt pris ofta högt i långa loppet – för miljön, hälsan och djuren.

I takt med att klimatförändringarna och antibiotikaresistensen blir synliga för oss alla kommer konsumenternas krav att öka. Även på marknadsföringen och informationen. Hur länge tror ni att det räcker med att säga ”svenskt” utan att förklara närmast övertydligt varför det är bättre än säg danskt eller tyskt? Transparens är också viktigt, framför allt vad gäller djurhållningen. Den dagen kommer när konsumenterna faktiskt vill se hur det går till i svin- och kycklingfabrikerna. Inte i mönsteranläggningar utan i vilken som helst. Tål branschen det?

Livsmedelsstrategin kan bli en win-win, som också bidrar till ökad lönsamhet i svensk matproduktion. Men då krävs att konsumentförtroende och hållbar produktion fylls med reellt innehåll.

Köttet – ett känsligt kapitel

Publicerat av
Svara

Veckan har gått i köttets tecken. Måndagen blev allt annat än köttfri, när en landsbygdsminister och en liberal debattör utlöste stora känslosvall i den alltid lika politiskt känsliga köttfrågan. Sven-Erik Bucht yttrade i Ekot att kött varken var dåligt för miljön eller hälsan. För det fick han skäll – även av sina egna. Även jag blev alldeles paff och undrade vad regeringskollegorna från miljöpartiet egentligen tyckte. I senare uttalanden backade Bucht och ansåg också att intervjun var för hårt klippt.

Fakta är att köttkonsumtionen har skenat de senaste decennierna. Vi behöver äta mindre men bättre kött av både miljö- och hälsoskäl. Dagens köttfrossa är en parentes. Det av EU subventionerade lågprisköttet för oss i fördärvet.

IMG_6901Buchts uttalande ökar på oron inför den kommande livsmedelsstrategin, som skulle speglas av ”bred samsyn” och med hållbar utveckling som ledstjärna. I nästa vecka är det nytt möte i den så kallade dialoggruppen och hoppas vi på raka svar på frågor om varför processen försenats och varthän det egentligen barkar. Bucht talar mycket om ett konsumentperspektiv (senast på ett riksdagsseminarium igår – bilden). Men vad betyder det egentligen i praktiken? Och var tar folkhälsan vägen i strategin?

Liberalen Carl B Hamiltons inlägg på DN Debatt kom lite i skuggan av Bucht-intervjun. Men Hamilton svor rejält i kyrkan genom att tala om ”köttprotektionism”. Hamilton har en poäng i att svenskt kött per definition inte nödvändigtvis är bäst ur smak- och kvalitetsynpunkt. Men han verkar ha missat att antibiotikaresistens är ett extremt allvarligt hot och där är svensk djuruppfödning bättre än i andra länder. Och ursprungsmärkning är något konsumenterna vill ha för att kunna göra välinformerade val. Hur kan en inbiten liberal ha någonting emot det? Hamilton fick också duktigt med repliker.

I den förträffliga P1-reportageserien Matens pris sändes i veckan ett avsnitt om ”Köttet och politiken” som resonerade kring varför det här med kött är så känsligt. Bucht medverkar och menar att köttskatt är uteslutet, Anders Wijkman vittnar om hur det blir helt tyst bland politikerna när styrmedel kring köttet förs på tal. Detta trots att insikterna växer om vikten av att äta vegetariskt och om nackdelarna med dagens köttproduktion och –konsumtion. Men köttet är en central del av vår kultur och det finns en utbredd inställning – inte minst bland män – att politikerna inte ska påverka det jag lägger på grillen. När det tydligen är helt okej när det gäller bensin, tobak, alkohol och parfym. Och när kött faktiskt är subventionerat genom EU:s jordbrukspolitik. Här vågar väldigt få politiker utmana väljarna. Eller mäktiga lobbyintressen hos jordbruket och industrin.

Trenden är tydlig – ökat medvetande om köttets baksidor. Men det går alldeles för långsamt. Information kommer inte att räcka, det krävs även modiga politiker som tänker långsiktigt och inför styrmedel. Det verkliga priset måste synas på prislappen. Handeln måste också göra mer för att bidra till att vi köper mindre men bättre kött, om vi nu ska ha kött. Att det är omöjligt är bara snack. Varför ska just köttet vara en volymprodukt? Kunderna lägger gärna pengar på knäckebröd, olivolja, youghurt, potatis och andra varor där det finns ”premiumprodukter” så varför skulle det inte funka på köttet? Där det faktiskt är nödvändigt både av folkhälso-, djurskydds-, miljö- och klimatskäl. Vilket också föranleder mig att slå ett slag för den förträffliga Köttguiden!

På konsument-radarn 2016

Publicerat av
Svara

radarKlimatavtal, volkswagenskandal, fulsälj, ekoboom – vi ser tillbaka på ett händelserikt år för konsumenterna. Det knappt påbörjade 2016 blir ett än mer spännande år, men samtidigt finns många orosmoln. Här är några tydliga trender och förutsägelser:

  • Allt är uppkopplat, allt sprids. Tekniken rusar på, vi bär på allt fler prylar som är uppkopplade. På fjärran företagsservrar samlas allt mer data om dig och mig som vi inte har någon kontroll över. Ett nytt EU-direktiv kan stärka konsumentskyddet men kontrollmyndigheterna måste vakna och handeln med data om våra privatliv uppmärksammas.
  • Mat och hälsa blir en mer politisk fråga. Hur kommer regeringens nya livsmedelsstrategi att vara en hjälp för att få ner den skadliga konsumtionen av fett, socker och salt? Ska strategin vara på producenternas villkor eller konsumenternas eller bådas? Snart avgörs det.
  • Fokus på kött – och alternativen. Köttfrossan och djurfabrikerna blir allt mer ifrågasatta – och det handlar om vår egen hälsa, om djurens hälsa och om planetens väl. Om antibiotikaresistens. Varför kan grisar behandlas som vi aldrig skulle drömma att behandla hästar och hundar? Fler ser sambanden, skär ner på köttet, köttersättningsprodukter boomar och vegetariskt breder ut sig i restaurang- och receptvärlden.
  • Fulsäljare, fuskare och finansnasare ska stoppas. Hur länge ska vi stå ut med pushiga telesäljare, fuskande biltillverkare och ”rådgivare” som kränger onödigt dyra fonder. Under 2015 visade regering och riksdag att de tröttnat på att konsumenter luras och under 2016 kan vi vänta oss skärpt lagstiftning. I EU har avgasfusket blivit en väckarklocka som kommer att få följder.
  • Delat är dubbelt bra. Delningsekonomi med pooler, bytessajter och hyrsystem blir allt hetare och innebär både sparade pengar och sparad miljö. Men det får inte ske på bekostnad av konsumentskydd och arbetsrätt. Detta ska utredas och kommer att debatteras allt mer i takt med att branschen expanderar.
  • Ingen slipper undan ansvaret för planeten. Längre. Bankerna är giganten som äntligen verkar vakna och börjat ta ansvar för miljö och etik. Så sakteliga. Svensk Handel ska nu bevisa att det finns ett faktiskt innehåll i mottot ”hållbar handel”, trots julhandelshysteri. Två branscher som knappt börjat är hemelektronik och resor. Trycket mot dem kommer att öka 2016. Klimatavtalet i Paris har gjort klart att nu är det på riktigt.
  • Stöd åt alla. 2016 kan bli ett avgörande år för den lokala och den förebyggande konsumentvägledningen. Telefontjänsten ”Hallå Konsument” måste förbättras parallellt med att precis alla måste betona att den ska vara ett komplement till den mycket mer månghövdade och nödvändiga kommunala rådgivningen.
  • ”Vem kan kan man lita på?” blir en allt viktigare fråga när kommersiella budskap smygs på oss eller kamoufleras som redaktionell text. Vi befinner oss på ett sluttande plan, samhället behöver säga ifrån och reklambeställare och reklammakare tvingas ut i debatten.

Se där några stora frågor som är på Sveriges Konsumenters radar 2016. I vår kommer en reviderad form av ”100 krav för en starkare konsumentpolitik” som vi kommer att driva stenhårt. Det behövs. Bakom alla punkter ovan finns nämligen en starkt oroande trend: Den att klyftorna ökar – mellan dem som kan sina rättigheter och dem som inte kan dem, som förstår språket och inte gör det, som lånar billigt och som lånar svindyrt, som begriper ny digital teknik och som inte gör det, som anammar nya betalningsmedel och som använder kontanter, som använder internet och som inte gör det (vilket är 840 000 människor idag!!). Tillgänglighet och delaktighet är två ord vi kommer att få höra mer av 2016. Och vi kommer att allt oftare ställa frågor som ”Vad är en normalkonsument?” och ”Vad är rimligt att klara av som vanlig konsument?”. Mer information är inte svaret, snarare politik och mobilisering ute där konsumenterna finns. Det handlar om rättvisa, demokrati – och solidaritet.

 

Vem kan man lita på?

Publicerat av
Svara

Framtidens kommunikation kan man säga mycket om. Det här, till exempel:

I ett tilltagande mediadån, nya digitala genvägar och en tätnande valfrihetsdjungel gör sig en gammal refräng allt mer påmind: Vem i hela världen kan man lita på? Då behövs ett konsumentperspektiv mer än någonsin.

Framtidens kommunikation måste i mycket högre utsträckning ske på konsumentens villkor. Trovärdigheten och begripligheten kommer att skilja vinnarna från förlorarna.

Det här var slutknorren i mitt föredrag igår fredag på 25-årsjubileet för JMG på Göteborgs universitet, den institution som utbildar journalister och kommunikatörer. För länge sedan utbildade jag mig själv här, fast det då hette Journalisthögskolan. Sällskapet på jubiléet var fint, bland annat var SVT:s chef Hanna Stjärne och journalistikprofessorn Jesper Strömbäck (t h i bilden) också där och pratade. De sa mycket intressant om journalistik, bland annat följande:IMG_6736

  • ”Publiken samlas i var sitt hörn där de får sina åsikter bekräftade.” (Stjärne)
  • ”Google har mer reklamintäkter i Sverige än alla landets tidningar tillsammans. Det säger något” (Stjärne)
  • ”Rörlig bild är vårt nya språk.” (Stjärne)
  • ”Vi har ett desinformationssamhälle snarare än ett informationssamhälle, fullt av fragmentiserad och irrelevant information.” (Strömbäck)
  • ”Det blir allt svårare att nå dem som inte vill bli nådda.” (Strömbäck)
  • ”Mångfalden syns inte i journalistiken, 28 procent är utlandsfödda eller har en eller båda föräldrar som är det.” (Strömbäck)

Mycket av det som av det här berör oss också som konsumenter. Och det finns många beröringspunkter mellan mediapublikens och konsumenternas intresse och behov. Mycket som förenar mig konsumentföreträdare och journalistikens roll. Framför allt gäller det underifrånperspektivet och rätten att begripa sådant som berör en.

I mitt anförande under jubileumsseminariet försökte jag förena publik- och konsumentintresset. Även om jag inte är journalist i professionen längre så är jag det mycket i själen. Denna blogg blir extra lång, för här kommer resten av mitt anförande (lätt redigerat), med tre spaningar:

Min första spaning gäller konsumentperspektivet.

Vi konsumenter lever i en tid av stora förändringar – global handel, fler val, ny teknik, informationsöverflöd, dold reklam, aggressiva säljmetoder och större fokus på hållbar konsumtion. Samtidigt: Klyftorna blir större mellan olika grupper. Många känner att de inte hänger med, att de exkluderas.

Det är här Sveriges Konsumenter försöker påverka. Vårt uppdrag är mycket att vara blåslampa och väckarklocka, att med vår kommunikation och som representanter ändra synen. Att ställa fundamentala frågor, som:

  • På vilket sätt gynnas konsumenterna? Vad är konsumentnyttan?
  • Vad är möjligt, rimligt att klara av som konsument, i den stressade vardagen? Vad händer med dem som inte hänger med i den tekniska utvecklingen eller exempelvis har kognitiva funktionshinder?
  • Vad är det egentliga priset när marknaden misslyckas på ett område, till exempel genom så kallat fulsälj? Vad förlorar det enskilde? Samhället?

Egentligen rätt självklara frågor. Ändå är de inte det. Konsumentperspektivet har länge varit en bristvara. I politiken. I näringslivet. I journalistiken. Trots att konsumenterna är ett kvalificerat allmänintresse har de alltför ofta varit en grupp man inte riktigt förstått sig på, glömt bort eller velat glömma bort.

Politiken och även myndigheter har mer lutat åt ett producent- och företagsperspektiv, inte minst i EU. I denna ”inre marknad” med 500 miljoner konsumenter har banker, bönder, kemiindustri, bilindustri, energibolag haft ett mycket tungt inflytande på lagstiftningen. I Bryssel finns ungefär 10 000 lobbyister, varav 40 företräder konsumentintresset.

I Sverige är konsumentpolitiken ett pytteområde utgiftsmässigt. Företagens svängrum har ofta värnats, även om det drabbar stora grupper av konsumenter. Tre exempel är regler för telefonförsäljning, snabblån och skönhetsoperationer. Myndigheternas information till konsumenterna har haft stora brister, inte minst för att nå många olika grupper av konsumenter. Vi är ett mångkulturellt samhälle och det märks inte i information och kommunikation.

Men…Det händer saker. Konsumentperspektivet bryter sakta igenom, både i beslutsfattande och kommunikation. Politiken i EU och Sverige skärper gradvis konsumentskyddet. Och allt fler myndigheter får inskrivet ett tydligare konsumentperspektiv i sina instruktioner. Deras webbsidor har fått en konsumentflik. Sedan ska det ju vara ett användbart innehåll också, vilket inte alltid är fallet.

Massmedia då? Ja, även om man inte längre talas om kastrulljournalistik är konsumentjournalisterna ytterst få jämfört med kollegorna på kriminal- och ekonomisidan. Vi har ett EkonomiEko men inte ett konsumentEko. Varför? Nyhetsinslag kan ibland handla om hästköttsskandaler, mellandagsrea eller amorteringskrav, men annars är det ganska tyst och mörkt.

Lysande undantag finns. G-P har länge haft en egen, förtjänstfullt arbetande konsumentredaktion. I etermedia finns Plus och P1:s Plånboken. SVT:s Nyhetsredaktion har vid några tillfällen gjort en del lysande flerdagssatsningar, bland annat om överskuldsättning och skönhetsoperationer. TV4:s Kalla Fakta avslöjade hur tandläkare luras genom överdebiteringar. Svenska Dagbladet håller fram tydliga exempel på bankvärldens arrogans och rofferi.

Ja, och så Råd & Rön, förstås. Med sina tester och sin svarta lista. En annonsfri fyrbåk i mörkret, annonsfri endast i sällskap med Kalle Anka och Kamratposten.

Jag tycker ändå att det finns ett ökat intresse i media. Möjligen tillbakahållet av gamla inkörda tankebanor. Eller av oro för vad annonsörerna ska säga

Att jag inbjuds hit till JMG tar jag också som ett tecken på ökat intresse.

Till er studenter vill jag säga: Det finns inget mer tacksamt, mer vardagsnära, mer användbart för publiken. Under min tid på GT hade jobb hela tiden och läsarkontakten var enorm. Två vanliga rubriker var då ”Bluffen med…” Eller ”Så luras du av…”.. Det finns hur många storys som helst – gå ut i en vanlig mataffär, kolla reklamen, lyssna på konsumentvägledarna, gå till dig själv. Och förklara gärna de stora sammanhangen, det behövs. Jag skulle gärna prata mer om detta, men tiden är knapp.

Så över till nästa spaning: Internet. Ett seminarium om framtidens kommunikation kan inte förbigå dess roll, dess möjligheter och hot. Ingenting har betytt mer för en ökad konsumentmakt de senaste decennierna. Denna makt märks i jämförelsesajter, prisguider, testguider. Den märks i omdömen, kundrecensioner genom sajter som Pricerunner, Yelp, AirNnB,. Erfarenheter från människor hjälper andra att slippa köpa grisen i säcken. Konsumentmakten märks också i kampanjer och upprop. På Facebook finns ”stoppa matfusket”, ”stoppa fakturaskojarna”. Flygbolag och försäkringsbolag har fått backa efter blixtsnabbt mobiliserade bojkott-kampanjer. Med mobilen kan vi scanna streckkoden och då, förutom all information, få reda på om pågående bojkotter eller buycotter (stödköp) mot tillverkaren.

Teknik och funktioner utvecklas snabbt. Vi konsumenter blir också själva leverantörer, producenter. Vi fyller sociala medier med innehåll, vi avger recensioner, vi värderas som gäster och köpare. Hela den nya delningsekonomin, där internetplattformar är grunden, bygger på deltagande och trovärdighet.

Men vi betalar också ett pris. Vi har ibland en ganska lättsinnig och omedveten syn på att lämna ifrån oss personuppgifter och dela med oss av sånt vi aldrig skulle berätta i en fysisk butik. Titta gärna på vår talande film ”If your shop assistant were an app” på vår hemsida. Vi tänker inte heller på att information i butikskedjornas medlemsdatabaser, smarta elnät, pulsklockor  och digitala kameror skulle kunna få ett eget liv och utnyttjas kommersiellt.

Det är vi som är varan på webben. Marknaden för försäljning av personliga data och konsumtionsmönster blir allt mer sofistikerad. Vissa talar om Övervakningskapitalism (”Surveillance Capitalism”).

För att inte konsumenterna ska bli förlorare ställs stora krav vad gäller transparens, tillgänglighet, integritet. Och nätneutralitet, för att förhindra nya monopol. Detta är till stora delar en fråga om gränsöverskridande politik. Konsumentlagarna måste helt enkelt hänga med i utvecklingen. Konsumenter måste få en rimlig chans att förstå avtalsvillkoren, ha kontroll över pusslet som läggs om oss.

Dit är det idag en bra bit. Men, om det uppfylls, väntar en spännande värld av kommunikation och interaktion som kan göra livet lättare och får marknadskrafterna att fungera bättre. Här är jag hyfsat optimistisk.
Tredje spaningen blir däremot mer dystopisk. Den handlar om att gränserna suddas ut mellan kommersiell påverkan och oberoende information. Marknadsföring är köpta budskap och ska gå att känna igen som sådana. Här är marknadsföringslagen tydlig om att mottagaren genast och enkelt ska kunna identifiera marknadsföring som just sådan.

Men det blir allt svårare. Fiffigheten är stor. Utvecklingen sker gradvis, nästan omärkligt. Vi befinner oss på ett sluttande plan.

När jag gick jobbade som journalist fanns det något som hette Textreklamkommittén. Då var det enklare, mer svart och vitt. Jag undrar vad de skulle sagt om Aftonbladets omdiskuterade ”branded content”..? Eller alla de tidningar vi får gratis som ser ut som oberoende journalistik.

Mycket av den här förskjutningen sker på nätet. Sociala medier är ett särskilt kapitel. Populära unga bloggare kan få 100 000 kronor för att visa upp en viss vara. Chattar infiltreras via så kallad buzz-marketing. Facebook ändrar gradvis sina villkor. EU-kommissionen och den europeiska konsumentorganisationen BEUC anklagar Google för att missbruka sin dominerande ställning genom att bland annat prioritera sökresultat till Google- tjänster framför konkurrerande tjänster.

Hur ska en alldeles vanlig människa ha koll på sånt? Hur ska tillsyns-myndigheterna ha koll på sånt? Eller barnen, de är chanslösa, trots att det finns särskilda regler för reklam till dem. Här finns också en starkt hälsoproblem, med all reklam för läsk, snacks och godis.

Reklambranschen talar om ”kommersiell yttrandefrihet”. Jag menar att det måste bli mycket mer allmän debatt om den ökade grumligheten. Vad har media för ansvar – mediaägarna, redaktionsledningarna, journalisterna? Vad har reklambyråerna för ansvar? Vart leder den här vägen? Återigen – det är en självklar, laglighet rättighet att kunna skilja kommersiella budskap från oberoende sådana.

 

 

Business as usual – trots klimatmötet

Publicerat av
Svara

Julhandeln och klimatmötet i Paris drar igång samtidigt. De hänger samman, fast det verkar idag som två parallella världar. Julhandeln förväntas ”slå rekord” och årets julklapp är ännu en pryl för dem som redan har allt. In genom brevlådan dråsar grälla broschyrer som manar oss att köpa, gärna på kredit. Svensk Handel nya motto ”Hållbar handel” är svårt att spåra i praktiken dessa dagar, möjligen lite i livsmedelshandeln, där eko-boomen fortsätter. Till största delen är det business as usual. Eller än mer uppsktruvat – två nya köphysteridagar har sett dagens ljus: Black Friday och Cyber Monday…

Klimathotet är på allvar. Det finns positiva tecken att vi är på väg att minska fossilberoendet och det är viktigt att inte tappa modet. Världens ledare uttrycker vilja och allvar. Men det är väldigt långt kvar. Nationellt valda politiker måste våga ta internationella, långsiktiga men idag obekväma beslut. Men även andra delar av samhället har ett tungt ansvar. Finansbranschen har jag tidigare skrivit om här på bloggen, även jordbruket och industrin och handeln måste göra mer.

KlimatOch vi konsumenter, vi har vårt ansvar. Vi i den rika världen kommer inte att kunna leva som vi har gjort tidigare. Även vi måste bidra, det kommer inte gratis och oförmärkt. Olje- och köttfrossan är en parantes. Vi gör idag gång på 3,7 jordklot i resurser. I grunden handlar det om en annan livsstil där vi byter, sparar, anpassar oss, konsumerar det resurskrävande mer till fest än till vardag. I vår uppskruvade statusvärld kan det också innebära fördelar – mer tid, mer social kontakt, mer naturupplevelser, mer plats istället för saker. För vad är det vi ofta upplever som problem i vardagen – jo, just det: Tidsbrist, ensamhet, hem som dignar av prylar vi aldrig använder och som gör att det känns ”ostädat”.

Själv är jag också sån – tidsbrist och för mycket prylar hemma. Men jag håller på att vänja mig vid att äta mindre kött, jag kan gott tänka mig att sänka temperaturen i lägenheten, jag cyklar mycket, familjen har skaffat elhybrid-bil och håller på att avveckla julklapparna. Inte så svårt, egentligen, men inte heller tillräckligt. Jag har alltid älskat att besöka spännande platser långt bort. Men måste jag välja, så är det ändå enkelt. Priset för lågprisflyget är för högt för planeten. Förorenaren betalar i det fallet inte, inte på låga vägar. Flyget är ett tydligt exempel på att miljöförstörande konsumtion uppmuntras medan miljöanpassad – jag talar om tåget – kostar mycket pengar och skrämmer bort konsumenterna med förseningar, annat strul och omständliga bokningssystem.

Konsumentrörelsen är en viktig drivkraft i arbetet för en hållbar planet. Vi har tillsammans inom europeiska organisationen BEUC formulerat många krav både på politiker och näringsliv, de senaste tillsammans med miljörörelsen om landets livsmedelsproduktion och med europeiska BEUC inför klimatmötet. På den senaste världskongressen med Consumers International nyligen fanns mycket fokus på klimathotet, ändrade konsumtionsmönster – och på konsumentrörelsens roll. BEUC:s direktör Monique Goyens ville inspirera fler inom konsumentrörelsen att arbeta med hållbar utveckling genom fem handfasta råd:

•”Name and shame” – publicera värstingarna, de som lovar en sak och gör en annan.
•Informera konsumenter om hur produkter påverkar miljö och rättvisa, inte minst genom testerna.
•Påverka politiker till mer ekodesign, alltså att hållbarhet byggs in i produkter från början.
•Lär konsumenter om alternativ till dagens konsumtionsmönster.
•Samarbeta med lokala initiativ på miljö- och sociala områden.

Släpp loss den globala konsumentmakten!

Publicerat av
Svara

Hur påverka vi globala företagsjättar? Hur använder vi internets möjligheter som kraft för att lära av varandra och förenas som konsumenter? Vad är konsumentrörelsens roll för att hindra miljökatastrofer? Det var några av huvudfrågorna på Consumers Internationals världskongress i Brasiliens huvudstad Brasilia förra veckan. Kongressen hålls var fjärde år och denna gång slogs rekord – 600 aktivister deltog, från 85 av de 140 länder där det finns medlemmar i detta ”Konsumenternas FN” där Sveriges Konsumenter är den svenska representanten.

Glädjen att mötas och glöden märks tydligt vid ett sånt här tillfälle. De flesta arbetar ensamt och i motlut i sina länder för att skapa rättvisa, transparens och hållbara villkor. När vi kommer samman märks det både hur olika vi är och lika vi är. I workshops, seminarier och luncher möter jag engagerade människor från Chile, Fiji, Indien, Ryssland, USA, till och med från länder som Bhutan och Libyen. Det ger perspektiv på vad som är viktigt. Men också på vad som förenar, vilket blir mer och mer. Och vilken kraft och potential som finns.

Nyvalde ordföranden i Consumer International, Barth Combée från Holland.

Nyvalde ordföranden i Consumer International, Barth Combée från Holland, talar om en ny era i organisationens historia.

För att släppa loss konsumentmakten lär vi av varandra. Kraften och kreativiteten är enorm. I Mexiko, som har stora problem med diabetes, lyckades konsument-organisationer få beslut om 10 procent sockerskatt och därmed minska (över)konsumtionen av söt läsk. Trots industrins motstånd. I Holland släppte vår motsvarighet Consumentenbond upp en zeppelinare med en pil ner på ett ansvarslöst företag. Som raskt ändrade sin hållning till kunderna. I Hongkong rankar konsumentorganisationen lokala företag efter hur de hanterar miljö- och rättvisefrågor. USA är inte bara födelseplats för Facebook och Google utan även för smarta appar som stoppar oönskad reklam och ger konsumenter möjlighet att kampanja tillsammans.

Uppklädda delegater från Asien inför middag.

Uppklädda delegater från Asien inför middag.

Konsumentmakten behöver ”släppas loss” ytterligare. Men det finns en stor enighet om att det inte bara kan ske med information och bättre märkningar av mat, kläder och bilar. Skärpt lagstiftning behövs, men här präglas många regeringar och parlament av naivitet, feghet och kraftlöshet. Konsumentskyddet måste stärkas, konsumentrösten finnas med vid beslutsborden. Mot skrupelfria snabblåneföretag (en allt vanligare företeelse runt världen) eller riskabla kemikalier i hygienprodukter kan inte politiken nämligen komma undan genom att hänvisa till konsumentens fria val.

Över kongressen svävande också hållbar utveckling och det förestående klimatmötet. Alla erkände konsumentrörelsens roll i detta, om än på olika sätt. Mer om detta i kommande blogg.

Omröstning under generalförsamligen.

Omröstning under generalförsamligen.

Avslutningsvis – några tänkvärda citat från Brasilia:

”Delningssajten AirBnB är betecknande för tiden vi lever i. Den är möjliggjord via internet, den har vuxit enormt och den visar att snabb förändring är möjlig.”

”Sluta fokusera på vilka REGLER vi har. Det räcker inte. Vi måste se vilka effekter de har på marknaden och för konsumenterna.”

”Vi måste alltid fråga: Hur många konsumentröster sitter vid bordet när besluten fattas?”.

”Det viktigaste i processen mot mer konsumentmakt är att regeringar faktiskt stöder konsumentrösten” (sagt av Gerd Billen, statssekreterare hos Angela Merkel).

”Framgången för en konsumentrörelse bygger på fyra faktorer: Inflytande, relevans för konsumenter, mandat och tillgänglighet.”

”Vi måste få bort bilden att det handlar om UPPOFFRINGAR att bli mer hållbar. Det måste  bli KUL och COOL att vara hållbar.”

”Vi går mot en ”övervakningskapitalism” – allt som kan digitaliseras kommer att digitaliseras och det kommer att övervakas och användas av kommersiella intressen.”

Brasiliens president Dilma Roussef inviger världskongressen.

Brasiliens president Dilma Roussef inviger världskongressen.

Det sista citatet kommer från Dilma Rousseff, Brasiliens president, som invigde konferensen. Hon sa bland annat: ”Vi har lyft 65 miljoner från fattigdom, med det är bara en början på en resa att göra människor till ”konsumentmedborgare”. Konsumenter båda stärks och försvagas idag. FN:s hållbarhetsmål är centrala för att säkerställa konsumenträttigheterna.”

För lätt och billigt att fuska

Publicerat av
Svara

Verkligheten har överträffat fantasin – igen. Världens näst största biltillverkare har nedlåtit sig åt systematiskt fusk med miljontals bilar. Även jag som jobbat nästan 30 år med konsumentfrågor tappar hakan. Det är ju inget litet postorderföretag utan en av de riktigt stora. Förutom att uppröras och ifrågasätta moralen, iimages-1ncitamenten och krisberedskapen finns det ett antal observationer att göra.

Konsumentens utsatthet. Fusk i den här skalan – vare sig det gäller bilar eller hästkött eller falska indexfonder – drabbar konsumenter, som inte har en chans att själva upptäcka att de blir lurade. ”Dieselgate” är ett av flera exempel där brist på oberoende kontroll i konsumenternas intresse och brist på avskräckande straff leder till storskaligt fusk. Just nu vet ingen hur konsumenterna ska kompenseras. Massor av människor har investerat stora pengar i en bil som inte var det som utlovats. Många kanske köpte bilen just för att den hade låga avgasutsläpp, låg bränsleförbrukning. Volkswagen ska ta in bilarna på verkstad vad det lider, men att minska utsläppen till de som utlovats kan naturligtvis få följder för prestanda och annat. Frågorna är fler än svaren.

Företagens drivkrafter att fuska. Systematiken och omfattningen är skrämmande. Hur har de vågat? Någon måste ha förstått att ett avslöjande skulle bli en megaskandal. Svaret verkar vara en kombination av kortsiktigt vinsttänkande, toppstyrda organisationer och små risker för avslöjande och straff. Incitamenten driver åt fel håll, det blir för lockande, för riskfritt och billigt att fuska. Bakom skandalerna ligger en stor portion politisk naivitet, parat med mäktiga lobbykrafter som stoppat strängare kontroller. Dags för ändring på det. Det gäller inte bara avgasutsläpp utan också bränsleförbrukning, som testas av tillverkarna under optimala förhållanden, långt från vardagsbilistens verklighet. Varför får det vara så?

Vad är det mer vi inte vet? Skandalen har bara börjat rullats upp. Var tar den slut? Andra bilföretag? Volvo försäkrar att de är ”rena”. Talar de sanning är det en konkurrensfördel, ljuger de torde det vara kört. I testkretsar minns man tidigare upptäckter att tvättmaskiner ”lärt” sig känna igen testlaboratorier och då sänkt vatten- och elförbrukning. Det talas nu om att liknande sker för hemeletronik, till exempel TV-apparater. Det behövs en genomgripande kartläggning. Slutsatser ska dras, som inte bara gäller bilbranschen. Det behövs strängare, oberoende kontroll. Det måste vara slut på naivitet och dalt.

Miljöboomen göder greenwash. Miljö säljer, vilket vi ska glädjas åt. Men det innebär också att det blir mer frestande att ta i lite för mycket. Det kan handla om att kalla varan ”ren” eller ”klimatsäker” eller rent av ”miljövänlig”. Men det kan också handla om att fejka avgasutsläpp, bränsleförbrukning eller elförbrukning, särskilt när EU skärper kraven och nationer subventionerar miljöbilar. Det handlar om stora pengar. Och då går det inte bara att lita på att företagen talar sanning. Återigen: Oberoende kontroller och avskräckande straff.

Den europeiska konsumentrörelsen BEUC och dess medlemmar (bland annat vi) kräver nu bland annat: 1. En omedelbar utredning av EU-Kommissionen om hur stor skandalen är och hur stora skador det orsakat konsumenterna. 2. Inrätta ett oberoende och ärligt system för tester. Och gör det snarast. 3. Ge konsumenter full kompensatiuon för skadorna. Brev har gått till Volkswagens VD (läs här) samt till flera kommissionärer med begäran om svar . Mina italienska kollegor har redan tidigare i år avslöjat att Volkswagen Golf förbrukar 50 procent mer bränsle än de angett. Där pågår nu ett process med grupptalan, som ska bli intressant att följa. Konsumentombudsmannen borde ta en rejäl funderare på något liknande i Sverige till följs av avgasskandalen.

Ägaren till en Volkswagen kan så länge inte göra så mycket mer än att avvakta. Enligt konsumentköplagen ska man kunna få ersättning för både kostnader för reparationer och den betalda arbetstid. Köpte man bilen huvudsakligen just för dess miljöprestanda skulle lagen kunna tolkas som att köpet kan hävas, alltså pengarna tillbaka.