Förbjud skiten!

Danskarna har visat vägen igen. Nu förbjuder de vissa parabener i krämer och kosmetika för små barn. Parabener används i konserveringsmedel, men har i en del forskningsstudier visat sig kunna vara hormonstörande. De hänvisar till en av de mest självklara tumregler i världen – försiktighetsprincipen. Det vill säga – finns det något mindre riskabelt alternativ, använd det! Om det över huvud taget behövs. Opinionen i vårt grannland har också sagt ett rungande ja till förbud i en ny undersökning. Vi har inte kunnat göra något liknande här, men jag är säker på att svaret skulle bli detsamma. Mer om detta på vår egen hemsida och hos danska Forbrugerrådet. Det är lätt att bli förbannad på hur vi med nån sorts självklarhet förväntas ingå ett fullskaleexperiment för kemikalier och att kontrollen är så liten (även om den blir något bättre med nya Reach-reglerna i EU). Visst finns fördelar med nya kemikalier men konsumentnyttan väger oftast alldeles för lätt. Kemikalieindustrin med alla sina arbetstillfällen är en mycket mäktig lobbykraft. Tidigare har det handlat om Bisphenol A, azo-färger m m. Även där har Danmark vågat gå före. Många argumenterar i ett sånt här läge för märkning. Det har sin plats i många lägen, men vi kan inte märka oss ur alla problem. Vi får inte i alla lägen lägga över ansvaret på stressade konsumenter. Vi måste kunna ha modet att säga tvärt nej.

Kortföretagens polisfasoner

Det känns plötsligt obehagligt att ha Visa och MasterCard-kort i plånboken. Orsak: De spärrar betalningar till Wikileaks. När två globala nyckelspelare i betalningssystemet agerar poliser på detta sätt kan man fråga sig vart vi är på väg. Risken är att vi hamnar i ett kontrollsamhälle där banker och andra privata aktörer efter eget – eller någon stormakts – godtycke kan tysta misshagliga röster. Visst, Wikileaks är en kontroversiell organisation  men det är ändå ljusår till knarkkarteller och Usama bin Laden. Visa och Mastercard ska sköta sitt jobb – betalningar. Resten ska lämnas till myndigheter och regeringar. De ska också komma ihåg att deras storhet bygger på konsumenternas förtroende. Ingenting annat. Läs mera på debattsajten Newsmill, med bland andra civilutskottets ordförande Maryam Yazdanfar och  där statsvetaren Sten Ljungkvist menar att detta hotar hela betalningssystemet.

Beredskap KOSTAR

Träffsäker reklam på Stockholms central

”Trött på att vänta?” undrar Telenor i sin kampanj, som av en händelse finns på stora skyltar i Central-stationens avgångshall i Stockholm. Sällan har jag sett en bättre målgruppsanpassning av reklam. Snabbare internetuppkoppling i Telenors fall blir en bitande, men troligen fungerande, ironi för alla de som väntar på att tåget ska komma eller gå. Igår var jag där för att vänta in en kollega för mötet med finansmarknadsministern och blev vittne till vad som händer vid tvärstopp på stambanan p g a signalfel, timslånga förseningar. Vad kostar inte kaoset samhälle, företag och enskilda i inställda, försenade och icke beslutsmässiga möten..?
I förmiddags var tågkaoset temat i riksdagens trafikutskott. Ingen vill riktigt kännas vid ansvaret, men det finns många som borde ta det. Det handlar om effektivare organisation, det handlar om samordning mellan dem som har hand om tåg, spår och stationer. Nu har samordningen blivit ett sorts fullskaleexperiment. Nyckelordet är också beredskap. Beredskap kostar (titta bara på försvaret..). Bilden som växer fram är att alla milda vintrar gjort att man sett möjligheter att spara. För att sedan tas på sängen. Av snön. Regeringen, nuvarande och tidigare, har stor skuld i det som sker. Utredaren Per Unckel, som knappast kan beskyllas för att tillhöra oppositionen, sa idag följande: ”Man behöver inte vara Einsten för att räkna ut att järnvägskapaciteten måste byggas ut för att slippa störningar”. Vidare, om snöplogslok och annan vinterutrustning: ”Resurserna finns inte i tillräcklig utsträckning, de måste fram så fort som möjligt”. Så fram med friska pengar för en hållbar satsning på det mest miljövänliga (och dessutom trevligaste) färdsättet vi har.
Hur det gick för kollegan på väg med tåg? Hon hann. Eftersom hon inte vågat chansa på att hinna fram utan åkt upp kvällen innan. Andra jag vet har gjort likadant. Och med ett sånt förtroende ligger tåget som färdsätt riktigt, riktigt illa till.

Lomhörda banker, tandlösa lagar mot ocker

En intressant dag: Först möte med finansmarknadsminister Peter Norman om konsumentproblemen med banker och andra finansföretag. Vi presenterade en lång katalog över vad som behöver göras – åt finansinstituetens lomhördhet, brist på information, höga avgifter, långa obegripliga avtal etc etc etc etc. Därefter möte med civilutskottets socialdemokrater om konsumentfrågor. Även där ett stort intresse för våra synpunkter. Även om vi inte vet än vad som resulterar i reella politiska åtgärder, så är det glädjande att intresset för konsumenterna ökar hos politikerna. Det har jag fått tydliga kvitton på denna höst, flera gånger. Äntligen, får man väl säga.

Mötena råkade ske samma dag som konsumentkreditlagen beslutades av riksdagen, uppmärksammat av bland annat Ekot. Det är en välkommen lag, som inte kommer en dag för tidigt. SMS-låneskojeriet har pågått alltför länge och nu kan det förhoppningsvis bli stopp för många av snabblånens förödande avarter. Men samtidigt pågår det försök att lansera nya ”produkter” som kanske inte täcks av av lagen. Folkia tar hand om våra räkningar till snuskigt hög ränta och andra lär följa. Många problem återstår att lösa, inte minst möjligheter att stoppa de skyhöga räntorna. Där är lagstiftningen idag totalt tandlös.

Viktiga vardagshjältar

Under de 25 år som jag arbetat med konsumentfrågor har jag följt en yrkesgrupp väldigt nära: konsumentvägledarna. Det är en styrka på sammanlagt några hundra tappra och kunniga själar som ofta i kamp mot tidsbrist och dålig förståelse både från politiker och buffliga företagare uträttar stordåd. Och sparar massor av pengar och tid åt såväl konsumenter som samhälle. Alla är överens om att denna grupp är ”viktig” men resurserna är oftast försvinnande små. Nu har Konsumentverket landat en rejäl rapport och slår än en gång fast att den är viktig. Men också att behoven är enorma, eftersom kunskapen om lagliga rättigheter och skyldigheter är alldeles för liten. Och att den är relativt okänd. Man kan fråga sig hur kommunerna tänker, när de är så försiktiga med att marknadsföra servicen… Alltnog: Rapporten har nu överlämnats till regeringen och det är bara att hoppas att man drar slutsatsen att det behövs en rejäl uppryckning. Verket föreslår en utredning, men det får i så fall inte bara bli ett sätt att begrava eller skjuta upp frågan. Ett problem är att det kommunala självstyret gör att servicen är mycket ojämn över landet och en del har bara en ren ”alibi-verksamhet”, några timmar i veckan för att slippa schavottera på Konsumentverkets årliga lista. Vi har flera gånger framfört till verket att detta inte är en ”digital” fråga, att det finns mängder av kommuner i gråzonen, som inte har en vägledning värd namnet. Förra våren gjorde vi en ”skamlista” med dessa kommuner. Nästa år får vi se om kommunerna bättrat sig.

Lok eller bakvagn?

”Det finns ingen efterfrågan”. Har ni hört den förut? Ursäkten från handlare att de inte säljer en viss vara. Eller vägrar satsa seriöst på sånt som är skonsamt mot miljön eller mot människor i produktionen. Veckans tema har varit handelns ansvar för hållbar utveckling. Det råkade bli så att tre möten med ”tunga” företrädare för handeln denna vecka till stor del handlade om miljö och socialt ansvar. Frågan är om handeln ska vara loket i en hållbar utveckling. Eller en passiv bakvagn, som bara hänger med, en part som försiktigt inväntar ett tryck från konsumenterna. Hittills har de passat, sällan haft modet att utmana traditionella uppfattningar om vad som säljer. Inte vågat gå före, själva driva utvecklingen. Men i resonemangen denna vecka har jag hört mer än tidigare att man faktiskt inser sitt ansvar. Att man faktiskt kan använda sin förmåga att sälja till att sälja in etik – också. Ansvarsfull konsumtion. Att slit och släng och prisfokus faktiskt delvis är deras eget fel, eftersom det är vad deras egen reklam basunerar ut. Att ansvar till och med kan vara en konkurrensfördel, oavsett bransch.
Det är långt till en verklig förändring. Det har hänt för lite hittills. Det går långsamt, detta är en supertanker. Och det finns alltid stora risker för ”greenwash”, alltså bedrägliga fasader hos företagen. Julhandeln inger inte precis någon större förhoppningsvis, med sin traditionella, sanslösa prylhysteri (läs nyhetsbrevets ledare denna vecka). Men det finns en rörelse där ute. Nån sorts långsamt uppvaknande. Nu ska bara fler ruskas om, fatta galoppen. Och farten måste öka. För än så länge bidrar handeln knappt alls till hållbar utveckling.

ICA har möjligheterna – agera!

Miljön var ett konferensrum på ICA:s huvudkontor i Solna. Vi var ett 20-tal som arbetar med konsument-, miljö- och människorättsfrågor, plus ICA:s eget folk. Och så två män från Chiquita. Alla var vi inbjudna att diskutera hur ICA kan bli bättre på socialt ansvar. Utgångspunkten var Consumers Internationals rapport om slavliknande förhållande bakom billig ananas i butiken. Heder åt ICA som tog initiativet till diskussionen. De fick många förslag, som flitigt antecknades. De lovade återkomma, rapportera. Bra, seriöst. Varför gör inte Coop detta? Nu är frågan hur ICA faktiskt tar hand om förslagen. Och med vilken entusiasm nya tankar tas emot av allt från högsta ledningen ner till alla tusentals enskilda ICA-handlare. Frågan är också varför inte mer gjorts tidigare. ICA och andra livsmedelskedjor har i alla år kommunicerat en enda sak till oss kunder – priset. De borde kunnat använda allt detta dyrt inköpta annonsutrymme bättre, nämligen att berätta om andra värden i produkten som kvalitet, miljö, etik och djurskydd. Men bättre sent än aldrig. Kanske kan vi till och med se figuren ICA-Stig tala om annat än finfina priser. Tänk om han kunde missionera i hållbarhet. Vilken folkbildningsinsats! Och vilken möjlighet för ICA att bräda konkurrenterna.  Så fortsättningen blir spännande.

Julefrid – jo, tjena…

Har gjort två korta studiebesök i Stockholms city – i fredags och idag på första advent. Kan konstatera att allt är som vanligt. Trängseln. De trötta blickarna. Anhopningen av kassar som gör alla människor till meterbreda ekipage. Ändå har det bara börjat. Handeln räknar med en ny rekordjul och säljjippot som går under benämnigen ”årets julklapp” är ännu en teknikpryl. Var och en av oss förväntas lägga 1600 kronor mer än en vanlig månad på shopping. Jag brukar akta mig för att moralisera över köpvanor, men måste ändå få fråga: Vem behöver alla dessa prylar? Ingen jag känner tycker att de har för lite saker hemma, nästan alla har för mycket de aldrig använder. Vart tog den hållbara julen vägen? Den etiska julen? På vårt och Råd & Röns framtidsseminarium ”Konsument 2020” nyligen var prognosen att handeln framöver skulle sälja mer begagnat. Mer upplevelser och tjänster. Och ta mer ansvar för etik och miljö. Jo, det låter jättebra. Men det är svårt att se en sådan utveckling i reklamblad, skyltfönster och trendprognoser.  Okej, det är högt tryck på KRAV-julskinkor. Men i övrigt..? Särskilt avlägset känns det för elektronikbranschen, som förväntas bli julhandelns vinnare och har ökat sin försäljning med nio procent i år.

Passionslöst

Vänder man på flaskan upptäcker man att det bara är en liiiiiten del av sanningen.

Man blir så trött. Hoppades lite naivt att industrin var på väg bort från skojet att benämna matvaror nåt de inte är. Du vet, svampsoppa med någon procent svamp och jordgubbskräm med nästan bara äpplen och bara spår av jordgubbe. Men nu har ärevördiga ICA begått ett rejält självmål genom att sälja en läsk med PASSIONS FRUKT i jättebokstäver på etiketten. Den som har god syn och bemödar sig att vända på flaskan ser att det inte precis är någon dominerande ingrediens. 0,014 procent passionsfrukt. Man tror knappt det är sant. Ungefär en tiondels promille. En femtedels milliliter, om jag räknar rätt på min kalkylator. Inte ens en droppe. Okej, det finns större konsumentproblem, men det här lurendrejeriet är definitivt inte värdig en butikskedja som ICA. Vad sägs om lite ärlighet?

Aaaaah, folkbildning

Har precis sett nya Plus på TV. En halvtimme har blivit en hel och Sverker har bytt program. Denna bastion inom konsumentjournalistiken skulle nu pröva en ny form och det skulle kunna bli ytligt, tramsigt, trist eller oengagerande. Men det blev det inte. De höll spänningen vid liv hela timmen ut med tre parallella historier. De kompletterade varandra, liksom de tre programledarna. Detta var TV som berörde (lite smetigt ibland i skildringen av kvinnan som sparade till teckenspråkskurs, men OK). Och i alla tre fallen var det genuin folkbildning, var och en på sitt sätt. Ytterligare nån miljon har nu klart för sig en av konsumentköplagens viktigaste regler: Att det inte är tillåtet att bolla drabbade kunder mellan olika parter. Och som fattar vad en Xbox är för grunka. Särskilt gillade jag uppsummeringen på slutet, med den självklara frågan om Dell tänker bemöta framtida kunder på samma sätt som skett när TV-kameran var där. Det klingade rätt ihåligt, det där som direktören sa om bemötande och service. Hoppas de följer upp.