Standard full av hopp

Jens Henriksson förklarar hur användbar den nya standadrden är i arbetet för en hållbar utveckling.

Idag äntrade Sveriges Konsumenter talarstolen här i Hongkong genom Jens Henriksson, vår inter-nationelle sekreterare. ISO26000 låter inte som något upphetsande, men det är det. Det är första gången vi har fått en genomgripande, komplett regelsamling för hållbar utveckling, som kan användas av företag, organisationer och andra som inte bara vill prata om miljö, mänskliga rättigheter och konsumentskydd utan faktiskt också göra nåt. Som Jens sa: Get started!! Standarden är klar, det ligger bara där och väntar på att användas. Jens har lagt ner ett stort och slitsamt jobb i flera år och varit en av dem som bidrog aktivt – genom det svensk/brasilianska sekretariatet – till att den blev av. Slutförhandlingarna men nu finns den där. Bara att komma igång!

Kina – ett miljöhopp?

EU-kommssionär Connie Hedegaard på CI-kongressen.

Hongkong ligger i nedersta änden av ett väldigt rike som alla talar om med 1,2 miljarder konsumenter. Efter en dag på Consumers International kongress i denna storstad inser jag att platsen är helt rätt.  Kinas privata konsumtion stiger blixtsnabbt och ”Mittens rike” är inte långt från att återigen blir en korrekt benämning. Temat för mötets första dag har varit Hållbar konsumtion – alltså miljö och etik. Om alla dessa människor kan fås att konsumera mer ansvarsfullt – snacka om förändringar!! Dessutom är det ju så att allt mer av det vi köper hemma i Sverige kommer från – Kina. Det är nyttigt att ibland få ett perspektiv utanför EU. Det händer massor utanför våra 27 länder i ”gamla världen”  och där finns en kolossal potential. Inte för att vi ska sluta agera ansvarsfullt i Sverige, utan för att se att det finns hopp och möjligheter på många håll i världen.

Dagens inledningstalare var sympatiskt nog EU:s klimatkommissionär Connie Hedegard. Jag har lyssnat på åtskilliga inledningstalande kommissionärer i mitt jobb och en hel del är kvalificerade sömnpiller. Dock icke denna danska entusiast, som höll ett riktigt, riktigt bra tal om konsumentrörelsens roll och om grön tillväxt. Om att vi för klimatets skull måste lägga om vår livsstil.

Så här, till exempel ”Hur övertyga konsumenter att handla hållbara produkterl? Alla har ett ansvar – politiker, affärslivet och konsumenterna. Ni i Consumers International har en viktig roll i att få folk att förstå att de har en roll att spela, varje gång de åker och shoppar eller sätter på värmen. Det måste visa sig vara värt att göra en insats.”

Och: ”Business as usual är inte längre ett alternativ. GRÖN är inte bara en slogan för miljöaktivister, det är en nödvändighet. Grön tillväxt, den enda sorts tillväxt vi har råd med.”

Världskongress om konsumentmakt igång

Just nu händer det mycket spännande saker här i Hongkong. Jag är här tillsammans med några kollegor – och med över 700 kollegor och konsumentkämpar från ett 70-tal av världens länder. Vi är på Consumers Internationals världskongress, som hålls vart fjärde år. Den har tjuvstartat idag med en inofficiell seminariedag innan det börjar mer officiellt ett globalt konsumentmingel nu klockan arton lokal tid. Temat är: ”Stärka morgondagens konsumenter.” Ämnen som tas upp är Rättvisa finansiella tjänster, Konsumentens rättigheter, Grön ekonomi, Företagens sociala ansvar, Säker och hälsosam mat och Konsumentens i den digitala världen. Kan det bli mer angeläget?

Det är frapperande hur mycket gemensamt vi har i så många länder vad gäller problemen. Och hur mycket det finns att lära av erfarenheter och lösningar av våra kollegor som kämpar i olika delar av världen. Det är samtidigt nyttigt att inse att det finns många andra perspektiv än dem vi har i EU. Vi är trots allt ”bara” 500 miljoner konsumenter – att jämföra med två av Asien tillväxtjättar Kina och Indian med båda mer än dubbelt så många konsumenter. Vi är inte världens mitt, det blir man mer än medveten här i det som faktiskt kallas ”Mittens rike”.

Följ världskongressen via Sveriges Konsumenters hemsida, via Consumers Internationals kongressblogg, via denna blogg och min twittersida. Några exempel på vad jag twittrat denna första dag: ”Vittnesmål från hela världen på konsumentkongressen: Bankerna gör INGET konsumentvänligt om de inte tvingas. Frivillighet funkar inte.”,”Öppnare världshandel – bra för konsumenterna? NGO:s på Hongkong-kongressen svarar ja – men problem med slavarbete o dumpning måste lösas”.

Mot nya höjder

Igår avtackade vi Inger Persson, Sveriges Konsumenters ordförande sedan tolv år. Hon fick välförtjänt mycket uppskattning för sin gärning och sitt slit. Fanns det en konsumenternas ”Hall of Fame” i Sverige så förtjänar hon definitivt en plats där. Inger har inte alltid synts på det offentliga konsumentscenen, hon har verkat i det tysta. Och hon har verkat bra, rott upp en liten och bräcklig rörelse till vad den är idag – modern, respekterad och med Råd & Rön och konsumentvägledning som självklara hörnstenar. Sveriges Konsumenter har bytt namn och blivit både röstbärare och affärsdrivande, med konsumentnyttan som stor och gemensam nämnare. Jag rekryterades av Inger för sex år sedan och vårt samarbete har varit mycket gott. Jag är tacksam för det. Och glad att hon fortsätter att jobba för oss, bland annat i ESK – Ekonomiska och Sociala Kommittén.

Det Inger har varit med om att bygga upp är inte på något sätt slutpunkten. Bygget är inte färdigt. Sveries Konsumenter har ambitioner. Ny ordförande är Örjan Brinkman. Han är generalsekreterare i Handikappförbunden och har varit styrelseledamot och vice ordförande hos oss i flera år. Han blir nu arbetande ordförande och jag ser fram emot att med honom och alla fantastiska medarbetare vara med och fortsätta att bygga en stark konsumentrörelse  För behovet av en sådan – det bara växer.

Var blev kokhönsen av?

Många av oss minns kokt höns med ris och currysås. Med välbehag. Men det är en maträtt man inte ser röken av längre. Kyckling som bara föds upp för att bli klubbor och bröst  finns överallt. Men inte de artfränder som värpt ägg ett helt liv. Vart försvinner de? I min barndom tog man vara på dem och gjorde ljuvliga långkok. När jag tog upp frågan på ett kanslimöte idag reagerade en av de yngre medarbetarna mycket frågande på begreppet ”kokhöns”. Uppenbarligen är detta en generationsfråga. Eftersom jag tycker att det måste vara ett miljövidrigt slöseri att vi inte tar vara på alla uttjänta värpare gör jag lite research. Jag ringer upp en god vän som jobbat sitt vuxna liv i fjäderfäbranschen. ”Åh, kokhönsen…”, skrockar han. ”De dog ut med min mormor, ingen vill betala för dem idag.” Efter ytterligare efterforskningar klarnar läget: Värphönsen har blivit mindre med tiden och det finns ingen avsättning för köttet. Förutom på export där köttet från de taniga djuren blir salladsingredienser. Skälen att de inte finns i svenska butiker eller restauranger är att kyckling är så billigt och att långkok inte är dagens melodi. Det finns ingen modern familjefar eller -mor som, när de sladdar in i butiken med vaga idéer på dagens kvällsvard, skulle greppa en kokhöna. Även om det skulle vara synnerligen billig mat.

Skälen är brist på såväl tid som kunskap. Jag kan tycka att det är lite synd. Möjligen skulle någon av alla de TV-kockar som befolkar tablåerna kunna göra en insats. De håller ju på att återinföra kalops och fläsklägg, så varför inte klassikern höns med ris och curry? Finns det månne någon butikskedja som skulle våga språnget? Jag hoppas att denna påskblogg inspirerat många av er att ta den gamla maträtten till heders igen. Kanske någon av er blir initiativtagare till Facebook-gruppen ”Kokhönsens vänner”.

Shopping – rena drogen

Belöningssystem – det är sånt som finns i vår skalle och som ser till att vi får en kick när vi gör det som behövs för artens fortlevnad. Alltså när vi äter eller har sex. Det här systemet förstärks dramatiskt om vi tar droger, allt från khat till kokain. Men i sådana fall kommer också en baksmälla. Och kicken minskar i takt med att man bli beroende, man är tvungen att ta drogen för att må bra. Här på Konsumentdagarna i Sunne har vi precis hört forskaren Mia Ericson på Göteborgs universitet beskriva hur annat fungerar precis som med rena droger. Sådant som shopping och spel. Samma kickar, samma beroende, samma svårigheter att ta sig ur. Detta gäller ju i vårt köptokiga samhälle ganska många, men de rent  ”sjukligt shoppinggalna” finns och är fler än vi tror. Men ingen pratar om problemet, trots att att det finns rena vårdbehov här. Någonstans här finns ett ansvar – från allt till klädkedjor som annonserar till TV-serier som ”sex and the city”. Och till min glädje ser jag här en spirande debatt med frågan om meningen med livet verkligen är att shoppa. Allt från boken av kvinnan som avstod från att shoppa kläder ett helt år till fler och fler initiativ för att återanvända kläder. Utan att peka finger åt dem som gillar att ta en sväng i klädbutikerna så välkomnar jag fler röster och mer debatt om avigsidorna med vår shoppingskultur och mätt erkännande av att detta faktiskt kan vara en sjukdom. Som till exempel fem procent i USA har under sin livstid. Det är kanske inte så illa här, men kanske inte så långt därifrån. Och det är värt att diskutera!!!
En vägledare ställde den berättigade frågan om inte mobiltelefoni också kunde skapa drogliknande beroende. Svaret är JA. Vägledaren hade ställt frågor till ungdomar i kommunen: Vad gör du om du glömt mobilen hemma? Svaren visade att det skulle vara rena katastrofen. Värt även det att uppmärksamma.

Kommuner begår lagbrott

Varje kommun måste ha  budget- och skuldrådgivare, det står i lagen. Dessa tjänstemän är vardagshjältar som gör ett hästjobb för att få människor på rätt köl, vilket sparar en massa pengar åt samhället. Men märkligt nog är det flera kommuner som struntar i detta. Jo, du läste rätt, de struntar i en obligatorisk verksamhet. Det gäller Emmaboda, Karlsborg, Ljusnarsberg, Ragunda, Örkelljunga och Örnsköldsvik. Och vad bli straffet? Förutom uthungring i media har det ännu inte blivit så mycket mer än ett argt brev från Konsumentverket. Det skulle behövas betydligt hårdare tag.
Förutom att det saknas på flera håll är väntetiderna för drabbade invånare fortfarande orimligt långa. Både Sveriges Konsumenter och Konsumentverket har krävt en maximal väntetid till första mötet på max fyra veckor. Vi har krävs det i vår valplattform, som vi fortsätter att banka i skallen på politiker som förtjänar det.
Konsumentverkets nya rapport från nu i veckan visar att längsta väntetiden är 40 veckor. 113 kommuner kan inte erbjuda hjälp inom en månad. Det går 43 000 invånare på en heltidsanställd budget- och skuldrådgivare. Det är mycket, mycket dystert.

Konsumentdagar i moll

Sitter just nu på tåget, på väg mot årets Konsumentdagar i värmländska Sunne. Det är alltid lika roligt att träffa alla engagerade, kunniga människor som dagligen jobbar för att lösa konsumenters problem. I eftermiddag är det ”höjdarna” som ska prata – konsumentminister Birgitta Ohlsson (som först skulle komma, därefter kallades till ett EU-möte men sedan ändrade sig igen och kom ändå) samt cheferna för Konsumentverket och Allmänna reklamationsnämnden. Även om återseendet på dessa årliga sammankomster brukar präglas av glädje så lär det bli en tydlig mollklang i år. Antalet vägledare fortsätter minska, och fortfarande har 66 kommuner knappt någon vägledning alls (se vårt utspel idag). Det ska bli intressant att se vad höjdarna, framför allt ministern, tänker säga om det – förutom att det är olyckligt och att verksamheten är viktig…

Lättare få skuldsanering

I veckan klubbades nya skuldsaneringslagen igenom i riksdagen. Äntligen. Det skedde trots moderaternas envisa – och obegripliga – motstånd. Nu blir det enklare att få skuldsanering och därmed kan man säga att en av Sveriges Konsumenters krav i 2010 års valplattform i alla fall delvis är uppfyllt. Jag har följt skuldsaneringslagens vandring ända sedan 90-talet. Då som nu finns det någon sorts uppfattning hos vissa att det skulle uppmuntra till lättjefullt leverne att man någon gång kunde bli kvitt sina skulder utan att betala igen precis varenda krona. Fråga vilken budget- och skuldrådgivare eller kronofogde som heelst: Så är det inte. Att sanera sina skulder – för dem som faktiskt passerar nålsögat att få sin ansökan beviljad – är en plågsam ökenvandring. Inte nåt quick fix eller easy way out, utan ett flerårigt helvete.

Återstår gör nu ett av de viktigaste kraven – förkortning av ökenvandringen från fem till tre år.

Det är riktigt att man som individ har ett oerhört stort personligt ansvar, det är rätt att det ska vara svårt att faktiskt  få skuldsanering. Men det ska vara möjligt att slippa ur det livslånga ”ekonomiska fängelse” som överskuldsättning annars skulle innebära. Särskilt som en ekononisk krasch ofta utlöses av en skilsmässa, arbetslöshet eller liknande. Har man begått ett kriminellt brott så har man ju sonat sina brott efter böter eller några år i fängelse. Då måste det vara möjligt även för överskuldsatta. Så nu väntar vi bara på uppfyllnad av ytterligare ett av Sveriges Konsumenters valkrav: Högst en månads väntetid på ett första möte hos kommunernas budget- och skuldrådgivare.

100 vägledare bort – jättesvek!

Konsumentvägledare gör ett jättejobb runt landet för att lösa tvister och sprida kunskap i konsumentfrågor. Ändå blir de bara färre och färre. 2003 var det 230 årsarbetskrafter. I årets rapport från Konsumentverket är de 100 färre – 130 årsarbetskrafter. Det är ytterligt oroväckande och i grunden en skandal. Eftersom detta sker när det blir allt knepigare att ta för sig som konsument. Trixiga teleabonnemang, luriga hantverkare och val på en massa nya områden gör att det krävs tid och kunskaper att både stå emot skojare och välja klokt.
Antalet kommuner med konsumentvägledning är ungefär konstant, till och med en liten ökning med några små kommuner som Vimmerby och Pajala. Men trots ljusglimtarna det blir det alltså mer och mer urvattnat. Förra året gjorde vi en översyn av de som ändå hade konsumentvägledning, fast bara lite, lite. 80 kommuner hamnade under vår och Konsumentvägledarnas förenings “skamgräns”. Hur det blir i år kommer vi att redovisa nästa vecka.
Ett av problemen att det är så lite konsumentvägledning. Ett annat att det är så olika. Det är helt enkelt orättvist. Att få hjälp med sina problem och kanske spara tiotusentals kronor – det är en fråga om du har oturen att bo i Leksand eller turen att bo i Storuman. Den första har ingen vägledning, den andra tio minuter per invånare och år, vilket är Sverigerekord. Men innan kräftgången har gått alltför långt så behöver alltihop ses över. Vilket är ett förslag från förra året från Konsumentverket. Gör en ordentlig, statlig utredning, tillsätt den snabbt, låt den få fria händer och sätt en kort deadline. Så här kan det inte fortsätta!