Värdiga pristagare!!

Louise Ungerth och Fredrik Gertten – så heter de två mottagarna av Blåslampan 2013. De fick i kväll ta emot sina priser plus en check om 10 000 kronor från konsumentminister Birgitta Ohlsson. Under publikens jubel.

Grattis!!! till att börja med. Att det blev två pristagare detta år visar på ett sätt att det var mycket välförtjänst – det var svårt att välja en (jag var med vid jurymötet). Louise har arbetet i många år på Konsumentföreningen Stockholm med  kampanjer och folkbildning. Fredrik har gjort två mycket uppmärksammade filmer – Bananas och Big Boys Goes Bananas. Det som förenar båda är att de lyckats förändra. De är därmed föredömen eftersom de visar att det faktiskt går. Trots att man har mycket mäktiga fiender. Trots att det kan tyckas svårt att ändra invanda beteendemönster hos konsumenter och slentrian hos industrin.Grattis igen. Här finns motiveringarna.

Prisutdelningen avslutade dagen på temat ”Företagen och dina hemligheter”. Det var en mycket engagerande och intressant eftermiddag med många nya inblickar och tankar. Suveränt modererat av Plus-journalisten Åsa Avdic (som hade höstpremiär på TV samma kväll). Författaren Fredrik Alverén gav ett smakprov över hur vår nya sköna värld kan se ut med digital koll på oss och våra tankar. Det var riktigt läskigt. Och de tre politikerna som var med var rörande överens om mycket – att lagstiftningen aldrig hinner med och att det är svårt att politiskt helt lösa problemen som finns med integriteten.

Spotify – en honungsfälla

Spotify fyller år i veckan. Det som de konservativa och förändringsskraja skivbolagen tidigare djupt avskydde har blivit deras guldkalv och älskling. Och konsumenternas. Jag har själv ett sånt där abonnemang där man kan lyssna offline och jag tycker det är toppen. Varje vecka kommer jag på nån ny gammal låt från mina unga år som jag kan återupptäcka och minnas fester, kärlek, vänner och mycket annat. Passerade just 400 låtar. Spotify är genialt och ett bevis på att det går att tänka nytt och smart och få snurr på det affärsmässigt. Men det finns ett stort MEN: Spotify gör dig snudd på livegen. För när du nu hittat alla låtar och byggt upp din musiksamling och delat och spelat – hur skulle du då kunna SLUTA med Spotify? Vi blir helt enkelt väldigt sårbara. Det är som digitalålderns ”blandband”  – kassetter som var ovärderliga och unika och väldigt personliga. Köper du en CD har du betalat en gång och har skivan i evighet (nåja, nästan). Att sluta med Spotify innebär att allt försvinner som en rökpuff. Ungefär som att bli bestulen på alla fotoalbumen där hemma. Hemskt. Men det talas det knappt om.

Roaming är dumt

När vi åker utomlands vet vi att det blir dyrt att ringa, att ta emot samtal, att sms:a – och inte minst att ta emot datatrafik. Detta kallas på engelska roaming och har länge varit ett rött skynke både för konsumenterna och för EU-Kommissionen. Att det är så dyrt att många avstår från att kolla mail via telenätet, de väntar tills de kommer till en wifi-zon på ett kafé, konferenslokal eller hotell. Igår gästades Stockholms av Kommissionens näst högsta ledare – vice ordföranden och kommissionären Neelie Krous. Denna politiske veteran hade bett om inspel på det stora telekom-paketet som hon släppt och som hon hoppas ska vara genomförts innan nästa sommar. Jag var där för Sveriges Konsumenter, liksom operatörer, Google, Facebook och många andra. Sedan tidigare finns det tak för avgifter för telefoni men nu är planen att de ska bort helt. Varför ska vi ha en gränslös marknad för allt utom telekom-tjänster? argumenterar Krous. Och hon har ju helt rätt. Själv var hon riktigt ilsk på roamingen vid mötet igår ”Om jag laddar ner Financial Times kostar det tio pund, betydligt mer än att köpa den i kiosken?”. Roaming är ett omodernt och slentrianmässigt sätt att enkelt tjäna pengar, menade hon, det förhindrar nya affärsmodeller. De operatörer som var där muttrade självfallet missnöjt och hade olika tekniska förklaringar till att det skulle bli dyrare för konsumenterna. Vilket jag inte tror på, det är naturligtvis en betingad reflex om EU vill minska en så enkel intäktskälla, låt vara att sydeuropeiska operatörer tjänar mer på grund av mer turistande där (även i DN idag). Men för svenska konsumenter har jag svårt att se några nackdelar. Dessutom finns ju ett betongargument: Försvinner roamingavgifterna skulle ju konsumenterna börja använda telenätet för datatrafik mycket mer, så de tjänar nog sina pengar ändå.

Miljöpartiet satsar mest

Partierna har lagt sina budgetar och när röken nu skingrats framstår Miljöpartiet som segrare. Ur konsumentperspektiv, vill säga. Tittar man i sifferkolumnerna är de det enda partiet som ökar satsningen på de frivilliga konsumentorganisationerna – och de som satsar mest på Konsumentverket. I reda pengar är det 35 miljoner, vilket på fyra år är 140 miljoner. Det slår med råge Birgitta Ohlssons satsning om 60 miljoner på samma tid – och då koncentrerade till en central vägledning som har sina fördelar men också sina stora risker (vilket vi påtalat på olika sätt). Miljöpartiet är faktiskt det enda parti som höjer det blygsamma anslaget till konsumentorganisationer från 12 till 27 miljoner, alltså mer än en fördubbling. Bidraget om summa 12 miljoner, kaffepengar iden statliga kassan, har stått still sedan 2008, trots inflation, trots ökad konkurrens om medlen, trots brist på finansiering till en rörelse som alla erkänner behövs mer än någonsin men som knappast kan hänge sig åt sponsring av trovärdighetsskäl. För de föreslagna 27 miljonerna skulle skattebetalarna kunna få betydligt mer konsumentmakt för pengarna – i form av konsumentröster vid fler bord där besluten fattas, i form av mer oberoende information och stöd, i form av fler remissvar och synpunkter på förslag som berör oss alla, debatt och mer tryck mot företag som blåser oss och som inte tar sitt ansvar. Mer konsumentperspektiv, mer konsumentnytta, mer balans mellan näringsliv och oss alla som handlar det företagen producerar. För det behövs.

Förbjud skiten – för barnens skull

När företag frivilligt åtar sig att rensa bort farligheter från sina hyllor så är det en bra väg att gå. Om det fungerar i verkligheten. Gör det inte det får inte politiker tveka utan drämma till med förbud. Annat är fegt och ett svek mot konsumenterna. Som nu i fallet transfetter, förtjänstfullt rapporterat av Svenska Dagbladet idag. Huvudsyftet med denna industriprodukt är att förlänga hållbarheten med billigt fett. Transfetter är synnerligen oönskade, noll konsumentnytta och tydliga och klart bevisade hälsorisker. Bland annat ökar det risken för bröstcancer. Det borde väl räcka en bit. Men icke. Eskil Erlandsson vägrar följa det beslut som riksdagen fattat för flera år sedan utan hänvisar till att branschen ska ordna saken på egen. Branschen – alltså industrin och handeln – har gjort en hel del. Men inte tillräckligt visar dagens larm. Riskprodukter är pommes frites, olika sorters kakor och bakverk, pajer, piroger, kex, godis, glass, snacks och mikrougnspopcorn, alltså sånt som barn gärna äter. Och gissa vilka barn som löper stor risk, vars föräldrar är hänvisade till de allra billigaste varorna. I Danmark har man ett förbud, i flera andra länder också. I Sveriges segdrar vi, blockerar vi och curlar företagen. Vakna, Eskil!

Att leva på hoppet duger inte

Konsumentminister Birgitta Ohlsson lanserar idag en ny reform som ska stärka konsumentmakten. Hoppas hon. Det är andra gången på en vecka som ministern med pukor och trumpeter (SvD och nu DN Debatt) lanserar nyheter. Se förra blogginlägget. Idag handlar det om 60 miljoner på fyra år (d v s 15 miljoner i snitt per år) som ska satsas på en central telefonväxel hos Konsumentverket som ska hjälpa konsumenterna.

Vi delar problembilden, vi tycker det är bra att det satsas pengar eftersom konsumentvägledningen idag är otillräcklig och djupt orättvis i sin fördelning över landet. Vi gillar lösningen med ”en väg in”, ett gemensamt telefonnummer till all konsumentvägledning. Men även om ansatsen är god så är lösningen åt fanders. Tyvärr har Birgitta Ohlsson köpt det paket som utredningen ”Konsumenten i centrum” kom med förra sommaren. Fast med klart mindre pengar än de blygsamma belopp som även de var för små. Sedan dess är vi många som varnat ministern och hennes medarbetare om vad som kan hända om man bara kör på enligt utredningsförslaget. Ändå blir det så här. Obegripligt. Jag ville inte riktigt tro att det var sant när jag slog upp DN denna soliga söndagsmorgon. Birgitta Ohlsson har säkert slagits för mer pengar, något annat skulle förvåna mig. Sannolikt fick hon vika sig i den stora budgetstriden. Birgitta Ohlsson vill göra avtryck. Hon vill kunna visa på resultat när vi går in i ett valår. Därför framstår det som desto mer obegripligt att hon är beredd att gambla, att ta risken att summan av kardemumman blir ett enda stort minus för konsumenterna. Och detta ett valår. Den stora osäkra faktorn i hela ekvationen är nämligen hur kommunerna kommer att reagera. I Stockholm har moderaten Sten Nordin redan flaggat för att en central konsumentvägledning kan frigöra resurser för andra kommunala satsningar. Birgitta Ohlssons egna partivänner ute i landet kommer inte att bussigt följa ministerns intentioner och satsa mer på förebyggande arbete med konsumentfrågor, inte i andra partier heller oavsett vilken sida blockgränsen de finns. Den som rört sig ute i kommunerna veta att okunnigheten och oförståelsen om konsumentvägledningen – tyvärr!!!! – är stor. 84 kommuner har idag ingen vägledning alls eller bara någon enstaka timme i veckan och hamnar därmed under ”skamgränsen”. Det handlar om två miljoner människor. Birgitta Ohlsson ”hoppas” nu att detta inte leder till nedrustning. Det gör jag också. Innerligt. Men det räcker inte. Sitter man i regeringen och spelar man med så höga insatser – konsumenternas tillgång till rådgivning på en komplex och lurig marknad – så kan man inte bara önsketänka och hoppas. Det är tufft där ute. Kommunerna är mäktiga. Man måste ha en mycket konkret plan för hur de ska övertygas. Som förslaget nu ser ut hade man bara kunnat säga att de sammanlagt 60 miljonerna kunde gjort betydligt större nytta i lokala stimulanspaket.

Konsumentskydd kan bli ÄNNU bättre

Ministrarna Ask och Ohlsson har i helgen fått debattplats för att kunna stoltsera med vad regeringen gör för konsumenterna. Det heter att ”Regeringen föreslår nya regler för att stärka konsumentskyddet. Bland annat bör ångerrätt införas för konsumenter som ingår avtal på offentliga platser.” Det är utmärkt att det blir bättre regler för konsumenter vid e-handel och av gatuförsäljare. Särskilt i det senare fallet är det många som blir ”överfallna” av unga provisionsdrivna krämare och sedan inte vet hur de ska tråckla sig ur. Så när säljer blir tuffare och allt mer går via nätet behövs anpassade, moderna och konsumentvänliga regler. Nu är det ju i sanningens namn så att det mesta av det Beatrice Ask och Birgitta Ohlsson skriver om kommer från EU:s konsumenträttsdirektiv, som man ändå hade varit tvungna att införa i Sverige. Direktivet är till stora delar fullharmoniserat, vilket ger litet nationellt svängrum. Med bättre blir det. Mot slutet av debattartikeln studsade jag dock till över följande passus: ”Telefonförsäljning är ett enkelt och effektivt sätt att marknadsföra och sälja varor och tjänster. Konsumenterna får tillgång till ett stort utbud av produkter vilket medför ökad konkurrens och pressade priser.” Direkt lånat av PR-avdelningarna på Swedma och Kontakta, låter det som. Och hur 17 vet regeringen att det leder till pressade priser? Har man mätt? Knappast. Det antar. Det är märkligt när man ser till de ökande problem som telefonförsäljarna ställer till med – och där eländet nu släpps löst även till mobiltelefonin. Det är knappast någon utveckling som möts av jubel från konsumenterna. Om det är nåt som får våra medlemsorganisationer att gå igång så är det påflugna, envisa och aggressiva försäljare. Nu ska det tillsättas en utredning som ska se hur man kan få ”ett väl fungerande regelsystem som gynnar både konsumenter och näringsidkare.” Hmmm. Varför inte göra som i hälften av alla europeiska länder – kräva ett förhandsbesked av konsumenterna innan man över huvud taget fick störa dem med sina ”erbjudanden”. Nu får vi hoppas att utredningen får mandat att föreslå även en sådan lösning och att man inte fegar ut med en massa begränsningar. Och att man inom regeringen inte försöker bedriva arbetsmarknadspolitik med konsumenternas frid och plånböcker som offer.

Obamas frihandelsfälla

President Obama landar i Stockholm i morgon, vilket får en direkt effekt för alla oss som bor i den här stan. Familjens alla rörelser måste planeras minutiöst och tidsmarginalerna utökas duktigt, till följd av alla avspärrningar. Man kan tycka det vara absurt att spärra av en huvudstad på grund av en enda gubbe men nu är det som det är. Hans besök har en direkt effekt även på oss som konsumenter  och den effekten blir mycket, mycket större och långvariga. Skälet till Obamas välvillighet mot oss vikingar är nämligen hoppet att vi ska få med oss EU att gå med på ett frihandelsavtal med USA, det som förkortas TTIP (lägg förkortningen på minnet). Detta är en jätteapparat som bara sporadiskt berörts i media och den har bara startat. Mycket handlar om att EU och USA ska vara överens om teknikaliteter, till exempel standarder för provning som knappast har någon effekt för oss i vardagslivet. Annat har det. Jo, frihandel är bra och fundamentalt men vi måste också slå vakt om det höga konsumentskydd som vi sakta segat oss fram till i EU. Det gäller EU:s restriktioner mot GMO, klordoppad kyckling, antibiotika som tillväxtfrämjare och annat som i grunden är en väg bort från en hållbar, sund utveckling. EU:s handelskommissionär har i media uttryckt sig påfallande lättvindigt om att vi kanske måste släppa på förbudet mot klordoppad kyckling. Här är det livsviktigt att konsumentintressena finns med vid förhandlingsbordet så inte företagens intresse dominerar. Och att det är en öppen process, så att vi inte vaknar upp en morgon och upptäcker att Hoppsan, där har vi sålt ut decennier av landvinningar för konsumenterna.. På ett seminarium i Almedalen i somras om TTIP ställde jag frågan om hur just detta allmänintresse togs tillvara och fick välvilliga men till intet förpliktigande svar. Varning utfärdas, alltså.

Vad döljer krogarna för oss?

Maten på krogarna har fått ny aktualitet i och med Mats-Eric Nilssons nya bok ”Saltad nota”. Vi på Sveriges Konsumenter har ju bedrivit kampanjen ”Klartext NU – vad är det i maten?” sedan i våras för att få fram tydliga regler för att informera konsumenterna. Eftersom vi ju har en självklar rätt att veta vad vi stoppar i kroppen – vare sig det är mat vi köper i butiken eller i krogen. Detta har jag skrivit om här på bloggen och uttalat mig om i olika medier, senast TT i helgen. Nu har Mats-Eric lyft ännu en sjaskig sanning i dagsljuset – den om hur restauranger fuskar med maten. Även om man anat en del är ju den bild som den nya boken ger förskräcklig. Och då kan man fråga sig att det inte bara är ”administrativt krångel” som är skälet till att restaurangbranschen så hårdnackat motsätter som tydlig och lättillgänglig information. Det kanske också är att de inte vill genera sig genom att behöva berätta vad maten egentligen består av. Det ger ännu mer anledning att tala om en ”matcensur”. Betänkligt i sammanhanget är ju att branschen lyckades lobba igenom en kraftig momssänkning förra året. Här borde alltså finnas utrymme för att förbättra både information och kvalitet. Utrymme som man använt till annat, uppenbarligen.

Stoppa uselt EU-förslag om nya regler för e-handel

Mycket av det som påverkar vår vardag bestäms ju i EU, som jag tjatat om många gånger innan. Det gäller till exempel den rätt till reklamationer etc när man köper varor eller laddar ner via nätet. Och det kommer vi ju att göra allt mer. Sedan förra året skvalpar ett förslag omkring i EU-apparaten som ska uppfylla den våta drömmen om samma regler i alla 28 medlemsländer. Det låter bra – men är det tyvärr inte. Sedan kommissionen lanserade denna idé har den intensivt motarbetats av konsumentrörelsen – och handeln. Det handlar om krånglig juridik men grejen är att man kan välja mellan två olika regelsamlingar när man handlar över gränsen. Antingen det nationella. Eller ett alternativ som inte finns i något enskilt medlemsland men liksom svävar ovanför EU och går att använda om man vill. Nu har vi och den svenska distanshandelsföreningen skrivit ett gemensamt brev där vi ber EU-parlamentariker och svenska regeringen stoppa förslaget. Eftersom det mest skapar förvirring och varken innebär förbättringar för konsumenterna eller handeln. Läs brevet här. Vad vi säger är att konsumenterna riskerar en komplicerad situation vid e-handel och e-handelsföretagens kostnader skulle öka. Inte mindre än fyra lagstiftningsscenarierna uppkommer vid köp av samma produkt men  olika kontraktsvillkor: 1. offline-transaktioner enligt nationell lagstiftning, 2. online-transaktioner med den nya köprätten 3. online gränsöverskridande transaktioner utan den nya köprätten 4.online inhemska kontrakt under nationell lag. Låter det krångligt? Det är det. Så, Birgitta Ohlsson, ansvarig i svenska regeringen för detta: Stoppa eländet!