Över 3300 seminarier – och ändå upplevde jag aldrig att det var glest eller tomt där jag tittade in under Almedalsveckan. Det verkar som om ”kvoten” besökare per seminarium är lika hög som tidigare år och tempot var det inget fel på. Nu när jag är tillbaka i Stockholm kan jag blicka tillbaka på en givande vecka som för mig och andra mycket handlade om maten – köttet, svinnet, antibiotikan och vad riksdagen kan göra för att vi ska få säker och hållbar mat. Just hållbar utveckling – miljö, fairtrade, djurskydd – var svårt att hinna följa eftersom det ofta pågick parallella seminarier kring detta. Ett av våra seminarier var veckans enda partiutfrågning om konsumentpolitik. Det handlade också om mat – bland annat om förenklandet av medvetna val, hem- och konsumentkunskapen i skolan, kontroll av kemikalier, muskler till Livsmedelsverket, offentlig upphandling och mycket mycket annat. Nio partier hann säga mycket under de 60 minuter utfrågningen pågick och det kändes som om de cirka 60 åhörarna fick bra besked om var skiljelinjerna går vad gäller mat och även de andra stora konsumentfrågorna som finns med i våra ”100 krav”. Se referat och en filmad version på vår hemsida. En titt rekommenderas. I övrigt var Almedalen för mig fylld av möten, nya insikter och en känsla av att ett ökande intresse bland politikerna för konsumentfrågorna – och för Sveriges Konsumenter. Inget av partiledartalen borrade visserligen i vad man ville göra för oss som konsumenter, men noteras kan bland annat att Miljöpartiet valde ursprungsmärkning för sin debattartikel i Dagens Nyheter. I övrigt kan jag bara säga – har ni chansen att åka till Visby under Almedalsveckan så ta den. Det är så mycket intressant och inspirerande på gång i tält, salar och bakgårdar som man aldrig får chansen att höra i så koncentrerad och så kvalificerad form annars. Min tonårsdotter gjorde Almedalsdebut de sista dagarna och hon var både utpumpad och lycklig efteråt. Det blir fler gånger, och jag kan rekommendera veckan som ”inskolning” i politik och samhällsfrågor till ungdomar.
Författararkiv: jan.bertoft
Ta parti för konsumenten
Almedalen – here we go
Politikerveckan har börjat. Under rubriken ”Almedalen” (som inte alls är en dal utan en platt park nere vid havet) trängs obegripligt många människor på en liten yta och möta, minglar, mättas med kunskap och insikter. Anländer igår och trängdes som alla andra (oavsett partifärg) i parken när Stefan Löfvén talade och det var redan då tydligt att Almedalen 2014 blir hetare och trängre än andra år. Räknade ut att jag varit här i tio år nu och om man arbetar med politik är det en höjdpunkt under året. Inte minst gäller det naturligtvis ett valår som detta.
Konsumentfrågorna dyker upp än här än där, men den enda breda partiutfrågningen står vi för. Det blir i morgon bitti klockan 9.00 (med frukost kl 8.30). Nio partier på sextio minuter utifrån våra hundra krav, vår valplattform. Det blir en utmaning för mig som moderator, men det blir en blandning mellan att partierna får tala fritt och ja- och nej-skyltar. Syftet är att få ett hyggligt svar på frågan – vilket parti är konsumenternas bästa vän i politiken? Om du är i Visby är du naturligtvis hjärtligt välkommen. För dig som inte är i Visby kommer vi att publicera en videoupptagning (heter det så nuförtiden..?) på vår webb.
Konsumentpolitik är ju inte det allra tyngsta av områden i Visby, trots att det berör alla. Kring detta resonerar jag i ledaren i nyhetsbrevet förra veckan.
Vi släpper inte nätföretagen
Du och dina personuppgifter är handelsvaror. Som ger bra betalt till dom som säljer dem. Det är en dold värld som vi – som är handelsvarorna – inte har nån insikt i. Utan bara upptäcker när vi får misstänkt skräddarsydd reklam. Eller telefonsäljare i örat fast vi har nixat oss. Sakta skjuts positionerna fram, villkoren blir fräckare, nätföretagen tar sig fler och fler friheter vad gäller den personliga integriteten. Ingen protesterar. Förrän nu. Idag har vi släppt vår rapport ”I agree – men till vad?” som tagits upp av SVT, Ekot, TT och många tidningar. Vi hoppas att det ska skapa både insikt, debatt och skärpning. Och eftersom vi inte litar på att nätföretagen backar frivilligt anmäler vi dem till den myndighet som har tillsynen – Datainspektionen. För lagbrott. Även det som inte är lagbrott som vi påtalar är oacceptabelt. Man kan inte bara dränka konsumenter i långa obegripliga avtalsvilkor och sedan säga att vi får skylla oss själva, eller slentrianmässigt kräva en massa onödiga uppgifter (Ticnets VD har klara svårigheter i SVT att förklara man behöver uppge kön för att löpa en sketen biljett på Ticnet). Jo, det måste bli en ändring. Det här är första steget. Vi kommer inte att ge oss. Vi ska följa upp den här rapporten. Eftersom det inte är rimligt att stora företag som Ticnet, Booking.com, Ikea och Adlibris utnyttjar oss konsumenter och tar sig mycket större friheter än de borde. Vi släpper er inte.
Investera i oföddas hjärnor
Rubriken är inte så makaber som det kan verka. Förra veckan var jag på en nordisk konferens om kemikalier i vardagen som hade ordnats bland annat av våra systrar och bröder i norska Forbrukerrådet. Vi fick höra en lång rad mycket kvalificerade föreläsare, bland annat nuvarande och före detta generaldirektörerna för svenska Kemikalieinspektionen, Nina Cromnier och Ethel Forsberg. Ethel har jag bloggat tidigare, som med sina uttalanden och sin bok ”Makt plast gift” får oss att inse hur mycket oprövade ämnen som finns runt oss och våra barn och vilken enorm makt industrin har. Nåväl, den som gjorde kanske mest intryck var den danske forskningsledaren Philippe Grandjean som kom med ett nytt perspektiv på hela kemikaliefaran. Vi har bara en chans att utveckla våra hjärnor. Under fosterstadiet är våra hjärnor extremt känsliga för påverkan och han anser att vi genom vårt vårdlösa sätt att använda kemikalier som vi vet för lite om utsätter nästa generation för obotliga hjärnskador – i form av allt från svårigheter att lära nya saker till svåra handikapp. Det är en ”tyst pandemi” som pågår, menar han och talar om en ”chemical brain drain”. Istället för att investera miljarder och åter miljarder på att få bättre resultat i skolan borde vi vända blickarna mot vad som händer i fosterstadiet. Och städa bort alla riskabla kemikalier. Det kan vara långt bättre använda pengar, menar han. Högst tänkvärt. Och hemskt. Helt riktigt vände sig Grandjean mot bristande kontroll av kemikalier och att det krävs tuffare bevis för att stoppa en kemikalie än att tillåta en. Detta är en ödesfråga och det är en gåta att politiker på såväl svensk som EU-nivå så lätt ger efter för kemikalielobbyn. Istället för att värna de födda.
Fräcka fondavgifter
Swedbank Robur har tagit bra betalt för fonder som inte gått bättre än index. Det är inte precis unikt i bankvärlden. Om detta har SvD-journalisten Joel Dahlberg skrivit många gånger, senast igår. Ibland skämtas det om att det är bättre att sätta en apa att kasta pil för att välja placeringar än att anlita överbetalda analytiker att ta hand om våra sparpengar. Själv placerar jag mer och mer i index-fonder, eftersom det skiljer såpass mycket i avgifter. Det märkliga är att det kan fortsätta. En skillnad på bara 1-2 procent fondavgifter gör MASSOR på sikt, mycket mer än vad man tror i och med att pengar tas undan från fortsatt värdetillväxt. Bankdirektörernas ursäkter om detta är krystade och pinsamma. Det finns egentligen ingen bra ursäkt att fortsätta ta bra betalt för nåt som inte ger ett tydligt mervärde. Visst, ingen kan sia om framtiden men det är så konsekvent till konsumenternas nackdel. I en fungerande marknad skulle det naturligtvis inte kunna gå att fortsätta klå kunderna på pengar för i stort sett ingenting. Nu startar en rättslig process om det som kallas ”dolda indexfonder” och i bästa fall kan det bli en rejäl näsbränna men frågan är om det kommer att rätta till själva grundfelet – obalansen i risktagandet. Det som retar mig och alla andra kunder till vansinne är att bankerna och fondförvaltarna sitter med alla trumf. Vi riskerar våra pengar. De riskerar ingenting, utom möjligen att kunderna byter bank eller förvaltare men vi tvekar ofta att göra det, bland annat för att det utlöser reavinster. Rimligt hade ju varit att om förvaltarna hade misslyckats med att ge nåt mervärde för kunderna skulle dessa kompenseras, till exempel genom avdrag på avgiften för att de misslyckats. Vilken förvaltare blir först med det? Jag är tyvärr pessimist – finansvärlden är hopplöst trög, lomhörd och von oben. Men medge att det är en bra idé.
Spännande ny lag
I slutet av nästa vecka får vi konsumenter ett starkare skydd. I alla fall på papperet. Detta tack vare EU. Som en trög supertanker flyttar sig konsumentlagstiftningen framåt och innebär förbättringar inte bara för oss här i Sverige utan i unionens alla hörn. På många håll har det varit minst sagt uselt med den saken. Vi i Norden har tidigare kunna stoltsera med att ha det bästa konsumentskyddet, men nu är inte detta en sanning längre. Det jämnar ut sig. Och blir alltså också långsamt bättre. Men långt ifrån fullbordat. Inte minst är det köp av digitala produkter, alltså nedladdningar, som behöver förbättras. Konsumenträttsdirektivet, som träder i kraft 13 juni, har varit en av dessa sega lagpaket som europeiska konsumentrörelsen BEUC och vi i Sveriges Konsumenter har ägnat mängder av energi åt att få bra. Och trots att vägen varit lång och vindlande och det höll på att sluta dåligt några gånger så blev det riktigt bra. Exempelvis får vi nu även laglig ångerrätt när vi köper av gatuförsäljare, vilket är en förbättring. Men lagboken och verkligheten är inte alltid samma sak, så nu blir det spännande att få se vad som händer. Det finns nämligen flera fällor. Lagen gäller avtal som ingås ”utanför affärslokaler”, alltså typ torg, gallerior etc. Vad som redan händer, och som våra konsumentvägledare hör, är att gatuförsäljare får tillstånd att sälja inne i affärer och slipper därmed ångerrätten. Det andra kruxet är ju hur konsumenten får informationen om sin ångerrätt. Uppfinningsrikedomen brukar vara stor att blanda bort korten så att kunden inte förstått sina rättigheter. Nya lagen innehåller flera förändringar, en av de mer uppmärksammade är rätten att få pengarna tillbaka även om prylen använts. Här ska man lägga märke till att handlaren har rätt att göra ett avdrag för just det. Med hur mycket – ja, det är synnerligen oklart. Här behövs praxis, alltså typfall i framför allt Allmänna reklamationsnämnden. Så mycket återstår.
Grattis EU-parlamentariker – nu börjar jobbet!
EU-valet är över och till min glädje kom konsument- och miljöfrågorna att få ganska stor plats i debatten. Till och statsministern betonade vad EU betyder för vår vardag i DN Debatt precis före valdagen. Danska grisköttet bidrog möjligen också till att det blev så. Nu har 20 parlamentariker utsetts. Vi säger grattis till ert viktiga kommande uppdrag. Kör hårt! Vi vet och ni vet att även om man är en av 751 i det väldiga parlamentet så går det att göra skillnad. Marit Paulsen och Isabella Lövin är bevis på det, båda för övrigt återvalda. Det finns mycket att leva upp till. Vi noterar till exempel att alla partier som fyllde i Sveriges Konsumenters EU-valenkät kommer att arbeta för strängare regler för antibiotika i djuruppfödningen. Vi noterar också att de två partier som instämde i flest av våra krav tillhör valets vinnare – Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ. Alla partier instämde i 70 procent eller fler av våra 50 krav men dessa två ”vann” alltså.
Större delen av alla lagar som gäller oss som konsumenter beslutas av Europaparlamentet och i kommande bataljer kommer det att visa sig hur mycket var och en av er står upp för konsumenterna. Ni kommer att utstå ett starkt lobbytryck från industri, banker, jordbruk etc med långt större resurser än konsumentrörelsen. Vi kommer nogsamt att se att ni lever upp till sina löften och påminna när ni inte gör så. Så – grattis än en gång, lycka till och à bientôt, som dom säger i Bryssel.
Bravo, handeln!
Rubriken kanske förvånar en och annan, som vet att jag brukar vara kritisk mot att handeln snackar mycket om hållbar utveckling men gör för lite. Nu gäller det ”bojkotten” av danskt griskött på grund av antibiotikaresistensen. I radions P1morgon i morse fick jag frågan om detta är bra. Mitt svar: Ja, det är bra att handeln höjer ribban för vad man släpper in till sina butikshyllor. Detta gäller produktionsmetoder, inte i första hand länder. När det gäller antibiotikaresistens är Danmark värre än Sverige men ännu värre är länder som Tyskland och Italien. Hittills har dagligvaruhandeln envist sålt kött på kvantitet snarare än kvalitet. Billigt ska det vara, till varje pris, urskillningslöst har de vräkt ut kotletter och filéer utan ansvar för hur djuren fötts upp. Vi konsumenter har det slutliga ansvar för vad man stoppar i kundvagnen men ett stort ansvar har handeln för utbud, exponering och inte minst marknadsföring. Handeln är på så sätt medskyldig till att konsumtionen av kött går upp och att det som ökar är kött från djur i vidriga och hälsovådliga ”fabriker” där antibiotika skyler över den katastrofala djurhållningen . Resistens är inget att leka med, enligt vissa experter går vi ”mot stupet i raketfart” och håller på att avhända oss botemedel mot allt från lunginflammation till cancer. Samma magnitud som klimathotet, med andra ord. Eller möjligen mycket värre. Nu verkar det som om handeln vaknar upp, vilket är ett gott tecken. Det som behövs är mer systematik, inte bara enskilda handlare. Varför inte ställa djurskyddskrav á la svenska regler för allt kött man köper in, oavsett var det kommer från? Debatten lär röra om i grytan och leda till förbättringar i Danmark liksom ökad medvetenhet hos konsumenterna. Sedan är detta i högsta grad en politisk fråga. Parlamentarikerna måste börja med att slänga ut lobbyisterna och städa upp i alla system som ökar antibiotikaresistensen, till exempel förbjuda provision till veterinärer för försäljning av medicinen. Detta handlar valet på söndag också om. Så förutom att rösta genom ditt handlande i butiken så är det viktigt att rösta i valet på söndag.
”Djävla ofog!”
Min gamle svärfar hade inte långt kvar. Vi satt runt honom på sjukhuset och höll igång samtalet. Jag berättade om att jag just börjat i en statlig utredning om telefonförsäljning. Då glödde ögonen till. Rösten, som var en plåga att använda, uttalande hest två ord. ”Djävla ofog!”. Han visste. Med sin artighet och dåliga hörsel var han ett lätt byte för unga provisionsdrivna säljare. Scenbyte. Ung, ambitiös bekant fick inget jobb – utom som telefonförsäljare. Efter en månad slutade hon, djupt skakad och illa berörd över att pressas att prata omkull äldre och andra oförberedda konsumenter i sina hem. Hon föredrog arbetslöshet. Scenbyte. Vårt hem, hustrun svarar och får en säljare i örat. En yngling rabblar sitt manus som antyder att han representerar Telia. På följdfrågor visar det sig att han inte alls gör det, han kör en fuling för att försöka få hustrun att byta till en helt annan, liten operatör. Hon går inte på det. Ynglingen avslutar snabbt samtalet.
Tre situationer som vittnar om de stora problem som finns med telefonförsäljning. I morgon är det möte i den statliga utredningen. Som expert där skulle jag kunna använda dessa exempel – eller något av allt annat som släkt och vänner berättar. Men det tänker jag inte göra och behöver inte göra heller. Våra medlemsorganisationer är rasande på telefonsäljarnas övergrepp och jämför dessa med hemfridsbrott. Konsumentverkets har precis kommit med en utmärkt rapport som visar svart på vitt hur stora problemen är, hur skojeriet satts i system och hur genuint illa människor tycker om telefonförsäljning. På den konferens som ordnades utifrån rapporten nyligen försökte branschen prata bort siffrorna och säga att ”nu ska vi lösa detta”. Svaret är förstås att siffrorna inte går att prata bort och de har haft alla chanser i många år. Att dessutom tillåta säljsamtal till mobiltelefoner i detta läge är närmast ett slag i ansiktet på konsumenterna. Nix-systemet vittrar dessutom sönder mer och mer i och med att vi får fler ”affärsrelationer” som vi godkänner via våra klick på internet. Det enda raka nu är att göra som de flesta andra länder i Europa – antingen införa krav på skriftliga avtal eller ett förhands-okej av konsumenterna för att få ringa upp (ett s k Jox-register). Helst både och. Det är glädjande att även Konsumentverket har den inställningen också. Branschen skramlar förstås om hot mot unga människors arbete. Verkets chef Gunnar Larsson gladde i alla fall mig genom att på konferensen avfärda detta som ”Skrämselpropaganda”.