Roaming är dumt

När vi åker utomlands vet vi att det blir dyrt att ringa, att ta emot samtal, att sms:a – och inte minst att ta emot datatrafik. Detta kallas på engelska roaming och har länge varit ett rött skynke både för konsumenterna och för EU-Kommissionen. Att det är så dyrt att många avstår från att kolla mail via telenätet, de väntar tills de kommer till en wifi-zon på ett kafé, konferenslokal eller hotell. Igår gästades Stockholms av Kommissionens näst högsta ledare – vice ordföranden och kommissionären Neelie Krous. Denna politiske veteran hade bett om inspel på det stora telekom-paketet som hon släppt och som hon hoppas ska vara genomförts innan nästa sommar. Jag var där för Sveriges Konsumenter, liksom operatörer, Google, Facebook och många andra. Sedan tidigare finns det tak för avgifter för telefoni men nu är planen att de ska bort helt. Varför ska vi ha en gränslös marknad för allt utom telekom-tjänster? argumenterar Krous. Och hon har ju helt rätt. Själv var hon riktigt ilsk på roamingen vid mötet igår ”Om jag laddar ner Financial Times kostar det tio pund, betydligt mer än att köpa den i kiosken?”. Roaming är ett omodernt och slentrianmässigt sätt att enkelt tjäna pengar, menade hon, det förhindrar nya affärsmodeller. De operatörer som var där muttrade självfallet missnöjt och hade olika tekniska förklaringar till att det skulle bli dyrare för konsumenterna. Vilket jag inte tror på, det är naturligtvis en betingad reflex om EU vill minska en så enkel intäktskälla, låt vara att sydeuropeiska operatörer tjänar mer på grund av mer turistande där (även i DN idag). Men för svenska konsumenter har jag svårt att se några nackdelar. Dessutom finns ju ett betongargument: Försvinner roamingavgifterna skulle ju konsumenterna börja använda telenätet för datatrafik mycket mer, så de tjänar nog sina pengar ändå.

Leve kontanterna – också!

Sedlar och mynt passerar allt mer sällan mellan oss konsumenter i handeln. Det här är en naturlig utveckling som har fördelar för många parter. Men istället för att bara ropa halleluja till den tekniska utvecklingen är det dag att höja ett varningens finger. Konsumenterna får inte bli förlorare. Förändringen måste ske med morot, inte piska. Den får inte ske på ett sätt som kör över dem som måste eller vill använda kontanter. Det kan handla om äldre, funktionshindrade, invandrare men också många andra grupper. Detta slåss Sveriges Konsumenter för, det har jag alldeles nyss sagt i P1 Morgon och sa igår på det dialogmöte som finansmarknadsminister Peter Norman bjöd in till. Risken finns att det nya betalsystem blir krångliga, dyra för konsumenterna och därtill integritetskränkande. Igår på ministermötet sa Svensk Handels VD Dag Klackenberg att handeln sitter med svartepetter i kontanthanteringen (på grund av bankernas höga avgifter). Risken är stor att det blir konsumenterna istället som sitter med svartepetter, när handel och banker inför olika krångliga system som alla kräver smartphone, som är belagda med öppna eller dolda avgifter och som tankar dig på personuppgifter även ör bagatellartade köp. Den utvecklingen vill vi inte ha. Kontanter är rätt praktiska – till toalettbesök, p-automater, veckopeng till barnen, en glass på stranden och andra småköp. Så även om vägen går mot minskade eller inga kontanter får det inte bli en motorväg där alla som går, cyklar eller åker risiga bilar kommer på efterkälken.

Mobilbetalning på villovägar

Det har dragit upp till debattstorm om att sms-betalningar stoppas för enkla tjänster som buss- och tunnelbanebiljetter. Bakgrunden är komplicerad med lika delar stopp för penningtvätt och ha-begär hos alla de stora mobiloperatörerna, som gemensamt försöker få genomslag för sin lösning WyWallet. Debatten är sund och skjuter in sig på väsentligheterna ur konsumentsynpunkt: Krångligheten för konsumenterna och integriteten. Mobila betalningar är framtiden men det får inte innebära att vi bejakar allt nytt. Ibland kan utvecklingen hamna på villospår. Själv har jag många gånger köpt bussbiljett via sms och det har varit väldigt praktiskt de gånger man glömt sig SL-remsa eller glömt ladda kortet. Kontanter funkar ju inte, inte heller kreditkort (på bussen, alltså). Ett sms och saken är biff, en toppenlösning för sällanköparna som tillåter en att vara lite mänsklig. Dessutom en möjlighet för dem – mina föräldrar till exempel – som inte har en smartphone men väl klarar att skicka ett sms. Nu blir det olika lösningar för olika företag, som kräver appar och registrering. Vilket är förenat med krångel och utelämnande av personuppgifter. Det är ett otyg att vi i alla sammanhang måste ge ifrån oss data, som sedan kan användas för reklam och i många fall kan lämnas vidare och som vi inte har kontroll över. Våra köpmönster kartläggs in i minsta detalj och vi måste på allvar fråga oss vad vi egentligen är beredda att acceptera. Vi befinner oss på ett sluttande plan och det måste vara okej att vara vara konsument trots att man inte är särskilt tekniskt lagd och vill slå vakt om sitt privatliv.

Den stora lilla revolutionen

Nano har väl de flesta hört talas om, pyttepyttesmå partiklar som sägs göra underverk men som vi i själva verket inte vet så mycket om. Något som långsamt letar sig in i allt fler produkter omkring oss och som i marknadsföringen omges av en air av sista skriket och rymdteknik.  Idag finns det i tusentals produkter – i morgon…?Ja, just i morgon är jag med och inleder på vårt seminarium om nanoteknik på konsumentens villkor. Kan bli riktigt, riktigt intressant. Läs mer här.

Vi har bara sett början på denna ”stora lilla revolution”. Det råder en teknikyra kring nano och mycket förhoppningar knyts. Men det börjar också växa fram en insikt att det liksom inte bara är att köra på i hundra knyck och hoppas att det går bra. Att det faktiskt kan finnas en stor baksida – att det kan vara farligt både för hälsan och miljön i vissa former. Senaste larmet pekade på att silver-nano skulle kunna vara lika farligt som asbest. Lite grann påminner utvecklingen om den som gäller GMO – teknikyra och storslagna löften, därefter baksmälla och kritik. Fast uppriktigt talat tror jag att vi kommer att ha större glädje som konsumenter av nanotekniken. Bara vi har full koll på riskerna. Genom forskning, lagstiftning, EU-gemensamma risklistor, spårbarhet etc. Och genom att fokusera på reell konsumentnyttan (inte sånt som marknadsförarna vill få oss att tro att vi behöver). Gör vi inte det kan nano visserligen vara till nytta – men också vara en roulette med liv, hälsa och miljö.

Gränslös mobilmarknad, tack!

Det talas mycket om den inre marknaden, att det måste bli lättare för oss konsumenter att köpa varor och tjänster från ett annat land. Det är närmast en helig princip och kommissionen är beredda att slås hårt för att få igenom lagförslag. Utom på ett område. Har nyligen varit utomlands och än en gång blivit påmind om att när det gäller att ringa och surfa via mobilen så gäller bara lokala marknader. Där slutar allt snack om en inre gränslös marknad för konsumenter. Vi är tvunga att koppla upp oss på lokala operatörer som tar ockerpriser för det så kallade roamingen, alltså att de överför röstsamtal och webbmegabittar till hemmaoperatören i Sverige – och sedan ibland vidare till något annat land. Det paradoxala är att om två personer ringer varandra från samma skidbacke i Österrike får båda betala dyrt eftersom samtalet förs upp till Sverige och sedan tillbaka igen. Detta är naturligtvis fullständigt orimligt och göder enbart en part – tele- och internetoperatörerna. Snacka om att skära guld med täljkniv. Varför får de hållas? Det är ju helt obegripligt? Dessutom gör det ju att de flesta håller nere sina samtal till ett minimum och låter bli att webbsurfa och ladda ner mail när de är utomlands via sitt mobilabonnemang. Med en mer rimlig kostnadsbild, det vill säga samma priser som inom Sverige, skulle det bli betydligt mer fart på trafiken. Och bekvämare för konsumenterna. Det skulle ske genom att vi får en lagstadgad rätt att koppla upp oss via lokala nationella operatörer inom EU för Internet och för mobil datatrafik oberoende av var man har sin egentliga hemmaoperatör. Befinner jag mig i London finns det ju ingen rimlig anledning till att jag ska gå omvägen om Sverige för att läsa BBC:s hemsida. Eller vem påstår egentligen motsatsen?

Facebook eller FRA – vem vet mest om dig?

Reklamen blir allt lurigare. Fiffig teknik blir allt bättre på att träffa rätt, att veta att just JAG, just NU, sitter och längtar efter ett bantningsmedel, en Xbox 360 eller en måltid för två på en fiskrestaurang. Allt vi gör på internet öppnar svindlande möjligheter för dem som vill sälja någonting till oss. Men denna omfattande kommersiella kartläggning debatteras knappt. Jämför med de uppror som skakat Sverige när FRA och Ipred varit på tapeten. Då har det handlat om signalspaning och upphovsrättsskydd och inneburit möjligheter att titta in i våra datorer. Men det görs ju redan, i stor skala av två gigantiska och amerikanska bolag. Hur mycket kan vi lita på dem? Hur vet vi vad de tänker göra med våra uppgifter i framtiden.
Facebooks 800 miljoner användare står inför stora förändringar. De kommer säkert att lanseras som förbättringar för oss användare men de som är vinnare är företagen. Det som utmärker bland annat Facebook är att vi förutsätts gilla läget. Grundläget är att vi accepterar öppenhet och kartläggning, vill vi inte det måste vi säga ifrån, agera aktivt. I Facebook är detta VÄLDIGT krångligt för stora grupper av användare (vilket naturligtvis är avsiktligt).
Just nu är det faktiskt en del upprördhet om förändringarna på sociala medier och i pressen. Men pengarna är för stora, de tekniska möjligheterna för enkla att utnyttja för att de stora spelarna ska stanna upp eller radikalt tänka om. Så utvecklingen lär fortsätta. Vi gillar trots allt Facebook och Google som tjänster. Och uppskattar okritiskt att tjänsterna är gratis i kronor utan betalas med data kring din användning. Annars hade de aldrig varit så populära. Och vi vänjer oss. Gradvis.
Det behövs en grundlig och stor debatt om vart vi är på väg. Konsumenterna måste få sina grundläggande rättigheter tillgodosedda. Dessutom måste vi ha rätt att få veta vad andra vet. Likaväl som vi kan få ut våra sjukjournaler eller myndighetsuppgifter så borde det vara en självklar rätt att få ut sina datauppgifter. Och den bild de har av oss. Integriteten är en stor framtida konsumentfråga. Här behövs ansvarstagande från företagen, här behövs kunskap hos konsumenterna om hur marknadsföringen fungerar så att vi kan välja och välja bort hur vi vill bli kartlagda. Och det behövs insikt från politikerna, som måste vara beredda att lagstifta för att värna konsumenterna.

Banker och musikbolag i skottlinjen

Hemma är det morgon, men här på konsumenternas världskongress i Hongkong går det mot seneftermiddag. Vi har hunnit igenom nästan hela andra dagen, som fokuserats på två viktiga områden: Finansiella tjänster och den digitala världen. Om vi börjar med det senaste så handlar det om integritet, tillgång och aktivism. Detta är en klart växande fråga för konsumentorganisationer i hela världen och har alltså flera sidor – möjligheter och hot. Hoten är allt från begränsande copyright-regler som drivs av de stora film- och musikbolagen och som skadar konsumenters tillgång till kultur och möjligheter att ta vara på det man köpt. Det skadar inte piraterna, som naturligtvis är värt allt fördömande. Här måste mycket göras. Och vi deltar i ett av Consumers Internationals projekt om nya, konsumentvänliga och lagliga sätt att dela musik. Möjligheterna är enorma – sociala medier används nu av konsumentrörelsen världen över för allt från nätverkande till svartlistning och bojkotter. Och utvecklingen har bara börjat. Sveriges Konsumenter är igång sedan ett år. Och vi har bara börjat.

Seminarierna om finansiella tjänster inleddes av Sue Rutledge från Världsbanken som förklarade att det absolut vanligaste klagomålet från kunder till banker och finansbolag är: Jag förstår inte. Över hela världen är villkoren så krångliga att inte ens högskoleutbildade konsumenter förstår dem. Det är en skandal att detta bara kan fortsätta. Men det förklaras av att kollegor från hela världen har samma bild av finanssektorn: Totalt lomhörda för konsumentsynpunkter och där bara tvingande lagstiftning fungerar som drivkraft. Under finanskrisen var konsumenterna de som kom i sista hand och Consumers International har fokuserat mycket på att påverka G20. Och lyckats, trots motstånd. Kampanjerna fortsätter, bland annat med flera aktiviteter i oktober-november. Möjligen deltar vi, detta ska diskuteras. Bland mycket som görs runt världen kan nämnas den amerikanske kampanjsajten Defend Your Dollars.

Följ utvecklingen på CI-kongressens egen hemsida , den uppdateras inte blixtsnabbt men där finns massor av material från kongressen.

Internetrevolutionen fortsätter

Just nu känns det dom om vi alla är egyptier. Vi kan  bara hoppas att det epokgörande som faktiskt hänt verkligen leder till demokrati. Förutom mod och beslutsamhet hos folket har tekniken spelat en stor roll. Liksom små lätta videokamerors förmåga att spegla händelser bidrog till att Berlinmuren föll har Internet spelat en avgörande roll i Tunisien och Egypten. Det är uppkopplade revolutioner och sådana är svåra att stoppa. Utan att på något sätt jämföra läget för Mellanösterns fattiga och förtryckta med svenska konsumenter finns det ändå något att lära: Att Internet med funktioner som twitter och facebook ger makt. Internet har inneburit mycket större möjligheter för dig och mig att jämföra priset men också att utbyta erfarenheter om företag, prylar och tjänster. Inget har ökat konsumentmakten så mycket de senaste decennierna som Internet och ändå skulle jag vilja säga: You aint seen nothing yet. Ny funktioner kommer att komma som blixtsnabbt kommer att sprida budet om såväl  skurkar som goda företag. Om tiotusen konsumenter runt om i landet är arga på samma sak kommer de att hitta varandra. Och tala om det. Medvetandet kommer att sticka som en raket och ordet bojkott kommer att få en helt ny innebörd. Och det är bra. Alldeles för många har hittills köpt grisen i säcken, därför att inga varningssystem har funnits. Alldeles för många har knutit näven i fickan och känt vanmakt när de blivit lurade, vilseledda eller störda. En liten påminnelse om kraften fick jag härom dagen när jag skulle förbereda en intervju om gatuförsäljare och fick reda på att det fanns en facebookgrupp med namnet ”Alla vi som hatar telefonförsäljare på stan!!!”. Den hade över 20 000 vänner!! Internetrevolutionen är sannerligen här.

Avtalsterror

Låt mig gissa: När du ser att du måste godkänna nya avtalsvillkor på nätet eller i din smarta telefon så gör du det – utan att läsa igenom dem. Rätt, eller hur? Vi utsätts för allt mer ”vägspärrar” i form av oändligt långa och krångliga avtalsvillkor innan vi kan handla, beställa eller använda nya appar och program. iTunes har oskicket att med några månaders mellanrum komma med nya avtalsvillkor. Det senaste var på 61 sidor. 61! Finns det någon som läser allt detta? Som hinner läsa. Och som begriper (utom en handfull affärsjurister). iTunes avtalsterror är ett exempel på att en amerikansk friskrivningskultur håller på att breda ut sig. En sak är att det ska vara ordentliga avtalsvillkor den gången jag köper en villa eller en lägenhet. Men varför måste jag godkänna avtal när jag ska ladda ner en app eller köpa en tågbiljett till Katrineholm. Till paradoxerna hör också att villaavtalet är klart mer begripligt än det för att ladda ner nåt litet spel till sin iPhone. När avtal nuppdateras – som i iTunes –  är det ju också en högst berättigad fråga om man ska lägga det nya jättelång avtalet bredvid det förra och gå igenom det rad för rad för att se om det blivit några förändringar. Eller hur hade det tänkt sig det hela? Sveriges Konsumenter gick idag ut med en Väckarklocka om oskicket och vi planerar att fortsätta kampanjen. För det här är en klart konsumentproblem. Internet och ständig uppkoppling har gjort att vi utsätts för allt mer för situationer där vi ska godkänna jättelånga avtal. När jag intervjuades av en journalist i frågan i eftermiddags kände jag hur förbannad och trött jag egentligen var på detta, både som privatperson och konsumentföreträdare. Högst rimliga krav är: Begriplig text. Och kortare. Tvång på sammanfattning över det som är viktigt för dig. Utpekande av förändringarna mot tidigare avtal. Och självfallet ska det vara en balans i ett avtal, det ska inte bara vara friskrivningar, att företaget svär sig fritt från alla besvär och problem som produkten över huvud taget skulle kunna föra med sig.

Sluta fuska med ordinariepris

Det är samma visa varje år: Rapporter om reabluffar kommer säkert som ett julkort på posten. Har just pratat i TV4 Morgon och Aktuellt om detta, vår vägledare Maria Wiezell har pratat i SVT Morgon om detta återkommande problem. Mellandagsrean är en betongstabil institution, som i år körde igår redan på juldagens morgon (då det inte ens hunnit bli mellandagar). Från handelns sida laddar man om efter julhandeln och vi ska lockas att tro att vi kan göra världens fynd om vi bara är beredda att bryta friden hemma och köa lite på nåt köpcenter. Men frågan är om det verkligen är fynd vi gör. Det ”ordinarie” pris man hänvisar till kan mycket väl vara fejk. Eller möjligen otydligt. Göteborgs-Posten avslöjade att MediaMarkt höjt priserna precis innan jul för att sedan kunna påstå att du ”sparar” hundringar eller tusenlappar. Det är naturligtvis helt oacceptabelt och klart vilseledande. Några ursäkter finns inte. Jag förstår att folk blir förbannade. Och här ligger en del av kärnan i problemet: vad är det för pris man relaterar till? Här fuskas det en hel del, inte bara i mellandagsrean. Det handlar om allt från frukten på Hötorget som säljs till ”halva priset” till textilier och elprylar som ständigt ”reas” ut. Halva priset – i förhållande till vadå? Alla vill vi göra fynd och då frestas många handlare att ta i för mycket. Eller i en del fall ljuga oss rätt i ansiktet. Här behövs en uppstramning av regelverket och ett slut på fusket. Att ”priser fluktuerar”, som handeln förklarar, räcker inte som ursäkt, det betyder ju att ordinariepriset sätts godtyckligt och då blir det ju rätt värdelös information för konsumenterna. Påståenden av vad man ”sparar” blir ju också väldigt ihåliga.

Liksom slut med andra trix. Som lockvaror som är slut redan när butiksportarna slår upp. Sånt är förbjudet men förekommer ändå. Och det är bara så lågt, så dåligt! Skälet till att det ändå sker är att riskerna för handlaren är små jämfört med möjligheten att locka folk till butiken så att man kan kränga en lite dyrare pryl. Vem vill åka hem tomhänt om man spetsat på ett köp..?