Giganten har vaknat

”Giganten” är den finansiella världen. Bankerna fortsätter göra storvinster men de har sakta börjat inse att även de har ett ansvar för den här planetens fortlevnad. Eller rättare sagt – de har tvingats inse. Trenden blev helt klart igår på vårt seminarium ”Kan bankerna rädda klimatet”, som vi ordnade med Råd & Rön i samband med utdelningen av Blåslampan.

”Nej bankerna kan inte rädda klimatet, i alla fall inte ensamma. Men klimatet kan inte räddas utan bankerna” var svaret på rubrikfrågan från en av paneldeltagarna. Bra sagt. Och jag tror inte riktigt att alla har insett hur enorm potential det finns till förändring om bankerna slutar investera våra pengar i miljöförstöring och mänskligt lidande.Blåslampan

Fair Finance Guides ”ansvarsbarometer” har uppenbarligen satt eld i baken, genom kombinationen av kundtryck och ”tävling” där ingen vill hamna sist. Men uppryckningen sedan förra året sker från en väldigt låg nivå och än verkar det vara en ganska liten fråga i bankernas direktionsvåningar. Jag har i fall inte hittills hört Jacob Wallenberg eller Annika Falkengren tala om hållbar utveckling eller klimatansvar (rätta mig om jag har fel).

Men de kommer att göra det. Vi lever verkligen i en genombrottets tid. ALLA talar hållbar utveckling, hållbar konsumtion, hållbar handel. Och allt fler företag GÖR saker också, inte bara snackar. Bankvärlden har varit sällsynt trög med att ”walk the talk” men nu vaknar jätten och när penningströmmarna går bort från fossila bränslen, bort från krigshärdar, bort från korrupta regimer – då kommer vi att se en bättre värld. Frågan är om tempot räcker, inte minst när det gäller klimatet. Vi måste hålla arbetet uppe – både bankerna, politikerna, vi som påtryckare och bankkunderna.

Här några fina citat från gårdagens paneler:

”Branschen går mer och mer mot att aktivt välja bra företag att investera i” (Klas Eklund)

”Vi har en ambition att göra det enklare att flytta sitt sparande” (Per Bolund)

”Vi måste se till att det blir dyrare att skita ner” (Emil Källström)

”Varför pratar aldrig bankernas ”rådgivare” hållbarhet med sina kunder – på eget inititiativ”(publikfråga – bra sådan).

”Panel med storbank, miljökämpe, två politiker från två block = vi var alla egentligen överens om allt” (Carina Lundberg Markow)

”Vi måste kunna kräva information från bankerna om var våra pengar är. ” (Svante Axelsson)

”Ekonomijournalister borde prata mer om hållbarhet. Vad är det vi tjänar pengar på egentligen?” (Jakob König).

Och så en till av samme projektledare för Fair Finance Guide:

”Vilken bank blir först att deklarera sig fri från investeringar i kol inför Paris-mötet?” En alldeles ovanligt bra fråga.

Konsumentpriset Blåslampan gick – mycket välförtjänst – till klädbutiken Swopshop. Ägaren Jane Olsson sken ikapp med utdelaren, konsumentminister Per Bolund. Swopshop är med och eldar på utvecklingen i en annan bransch – textil och kläder. Även där händer det fantastiskt spännande saker.

Veckan som gått har varit en av de mest intensiva under året för mig och Sveriges Konsumenter. Och roligaste. I måndags hade vi seminariet ”Livsmedelsstrategi med konsumenten i centrum” som också bjöd på många intressanta inlägg – om potentialen hos medvetna konsumenter, om nödvändigheten att satsa på kvalitet och hållbarhet, om risken för att strategin skulle bli ett ”pratpapper”. Se seminariet här.

Reklamens sluttande plan

Reklam är köpta budskap och ska gå att känna igen. Reklam har sitt existensberättigande men ska inte gå att blanda ihop med redaktionella budskap, vare sig det handlar om en tidningsartikel eller en blogg. Det här kan tyckas självklart  – och borde vara det – men det finns ändå en del som tycker att en sådan inställning tillhör en förgången tidsålder. Stora tidningshus, som man trodde var mer rädda om sin trovärdighet, flyttar nu bit för bit fram sina positioner. Aftonbladet har startat en särskild redaktion för ”branded content”, Partnersstudion, där Telia bland annat ska betala en USA-korrespondent som ska skriva om – just det – digitalisering. Ärevördiga Svenska Dagbladets webbsida (nedan) är också ett bevis på den tilltagande uppluckringen. Visst, det står annons men allt annat är exakt likadant som redaktionell text. Och det finns ett skäl till att Svenska Dagbladet går med på det. Skälet börjSkärmavbild 2015-10-15 kl. 18.04.49ar på P (undrar du vad jag menar – skicka ett mail).

Jag är själv utbildad journalist och kan väl säga om något liknande hade skett under min tid i dagspress hade det blivit ramaskri och skandal. Skillnaden mellan redaktionell text (framtagen av oberoende journalister) och reklam var glasklar och inga luriga försök att tumma på det godkändes. En korrespondent som betalats av Telia skulle aldrig få kallas journalist. En vän som utbildar journalister finns det numera de som gör skillnad på journalister och oberoende journalister. En närmast Orwelsk fälla och ett försök att ändra hela mentaliteten. För mig är en journalist oberoende. Punkt.

Visst är det så att tidningar idag har ekonomiska problem, men man undrar om de inte gräver sin egen grav. Vad blir nästa steg? För det kommer naturligtvis. Blir SVT-Aktuellt och SR-Ekot de sista (och enda) bastionerna? Internet är ett särskilt kapitel, där populära unga bloggare kan få pengar i 100 000-kronorsklassen för att visa upp en viss vara eller där det finns särskilda reklambyråer som infiltrerar chattar med sina kommersiella budskap eller får folk att berätta om prylarna för sina vänner via så kallad buzz-marketing. Vem i hela världen kan man lita på? blir en allt mer berättigad fråga.

Ändå sedan jag började jobba med konsumentfrågor har gränsen gradvis flyttats och suddats ut. Men regeln är glasklar och global (ICC-reglerna) och i grunden tidlös: Alla ska kunna se direkt om det är reklam eller redaktionell text. Det är en grundläggande mänskligt rättighet.

Det här är svårt för oss vuxna, men blir såklart extra svårt vad för barn, som inte har en chans att se avgöra vad som är inlindade köpbudskap. Och dessutom: Hur ska granskande myndigheter och granskningsråd som Reklamombudsmannen ha en chans att hänga med och bevaka reklam i alla medier, kanaler, forum (varav en del bakom lösenordsskydd) och med nya typer av ”branded content”?

 

Förlorade år för alla i skuldfällan

SVT:s Plus ägnades igår helt ett av vår tids stora gissel – överskuldsättning. Det är bra att de djupdyker ibland och verkligen försöker komma till botten, ställa till svars etc. Vi fick följa ett par av alla de hundratusentals som hamnat i skuldfällan helt enkelt för samhället mer stått på snabblåneföretagens sida än på konsumenternas. Vi fick höra en förtvivlad men ändå mycket vältalig diakon, som sett problemen på nära håll. Själv var jag med och fick titta på ett klipp av en yngre upplaga av mig själv från 2006 där jag varnade för snabblånen. I den påföljande intervjun fick jag frågan om jag skulle sagt samma sak idag. Svaret var tyvärr ja. På nästan tio år har väldigt lite hänt. Det är förlorade år, det har varit ett stort politiskt svek av konsumenterna, ett tecken på feghet, naivitet, oförståelse. Trodde man att en cynisk bransch som bygger på att kränga lån till utsatta plötsligt skulle bättra sig frivilligt. Ville man inte röra företagens svängrum. Konsumentverket har försökt få bukt på reklam som är allt annat än ”återhållsam och måttfull”, Kronofogden ska enligt sina instruktioner bara skicka kraven vidare oavsett hur lånen uppstått. Jag vet inte om det framgår i TV, men jag tycker det är djupt, djupt upprörande och en skandal.

PlusBild

Det gäller inte bara snabblånen. Utredning efter utredning har levererat klara förslag till krafttag, men det har inte blivit mycket. Bättre skuldsanering stoppades på grumliga grunder av moderaterna (alla andra partier var för). En väg bort för ”evighetsgäldenärerna” (som är cirka 100 000) genom 15-årig preskriptionstid har inte blivit något (än, ska sägas). Nu äntligen börjar det lossa lite, bland annat genom den utredning som riktar in sig på snabblånen. Räntetak, kostnadstak och stopp för förlängningar av lånen finns i den möjliga arsenalen. En strategi mot överskuldsättning har utlovats. Min frustration är att det – med utredningstid, remisstid och sedan mangling genom regering och riksdag, kommer att ta ytterligare några år innan Stora Saker Händer. Fler förlorade år, för Annika som var med i Plus igår. Och alla andra förtvivlade människor. Jo, man har ett ansvar som låntagare. Men det har också dem som lånar ut. Och de har de varit åt helvete för dåliga på att ta under alla dessa år – och kommer att fortsätta vara. Och nu är det hög tid att politiken går in som våra valda företrädare och försvarar oss. Och inte skrupelfria utlånare.

För lätt och billigt att fuska

Verkligheten har överträffat fantasin – igen. Världens näst största biltillverkare har nedlåtit sig åt systematiskt fusk med miljontals bilar. Även jag som jobbat nästan 30 år med konsumentfrågor tappar hakan. Det är ju inget litet postorderföretag utan en av de riktigt stora. Förutom att uppröras och ifrågasätta moralen, iimages-1ncitamenten och krisberedskapen finns det ett antal observationer att göra.

Konsumentens utsatthet. Fusk i den här skalan – vare sig det gäller bilar eller hästkött eller falska indexfonder – drabbar konsumenter, som inte har en chans att själva upptäcka att de blir lurade. ”Dieselgate” är ett av flera exempel där brist på oberoende kontroll i konsumenternas intresse och brist på avskräckande straff leder till storskaligt fusk. Just nu vet ingen hur konsumenterna ska kompenseras. Massor av människor har investerat stora pengar i en bil som inte var det som utlovats. Många kanske köpte bilen just för att den hade låga avgasutsläpp, låg bränsleförbrukning. Volkswagen ska ta in bilarna på verkstad vad det lider, men att minska utsläppen till de som utlovats kan naturligtvis få följder för prestanda och annat. Frågorna är fler än svaren.

Företagens drivkrafter att fuska. Systematiken och omfattningen är skrämmande. Hur har de vågat? Någon måste ha förstått att ett avslöjande skulle bli en megaskandal. Svaret verkar vara en kombination av kortsiktigt vinsttänkande, toppstyrda organisationer och små risker för avslöjande och straff. Incitamenten driver åt fel håll, det blir för lockande, för riskfritt och billigt att fuska. Bakom skandalerna ligger en stor portion politisk naivitet, parat med mäktiga lobbykrafter som stoppat strängare kontroller. Dags för ändring på det. Det gäller inte bara avgasutsläpp utan också bränsleförbrukning, som testas av tillverkarna under optimala förhållanden, långt från vardagsbilistens verklighet. Varför får det vara så?

Vad är det mer vi inte vet? Skandalen har bara börjat rullats upp. Var tar den slut? Andra bilföretag? Volvo försäkrar att de är ”rena”. Talar de sanning är det en konkurrensfördel, ljuger de torde det vara kört. I testkretsar minns man tidigare upptäckter att tvättmaskiner ”lärt” sig känna igen testlaboratorier och då sänkt vatten- och elförbrukning. Det talas nu om att liknande sker för hemeletronik, till exempel TV-apparater. Det behövs en genomgripande kartläggning. Slutsatser ska dras, som inte bara gäller bilbranschen. Det behövs strängare, oberoende kontroll. Det måste vara slut på naivitet och dalt.

Miljöboomen göder greenwash. Miljö säljer, vilket vi ska glädjas åt. Men det innebär också att det blir mer frestande att ta i lite för mycket. Det kan handla om att kalla varan ”ren” eller ”klimatsäker” eller rent av ”miljövänlig”. Men det kan också handla om att fejka avgasutsläpp, bränsleförbrukning eller elförbrukning, särskilt när EU skärper kraven och nationer subventionerar miljöbilar. Det handlar om stora pengar. Och då går det inte bara att lita på att företagen talar sanning. Återigen: Oberoende kontroller och avskräckande straff.

Den europeiska konsumentrörelsen BEUC och dess medlemmar (bland annat vi) kräver nu bland annat: 1. En omedelbar utredning av EU-Kommissionen om hur stor skandalen är och hur stora skador det orsakat konsumenterna. 2. Inrätta ett oberoende och ärligt system för tester. Och gör det snarast. 3. Ge konsumenter full kompensatiuon för skadorna. Brev har gått till Volkswagens VD (läs här) samt till flera kommissionärer med begäran om svar . Mina italienska kollegor har redan tidigare i år avslöjat att Volkswagen Golf förbrukar 50 procent mer bränsle än de angett. Där pågår nu ett process med grupptalan, som ska bli intressant att följa. Konsumentombudsmannen borde ta en rejäl funderare på något liknande i Sverige till följs av avgasskandalen.

Ägaren till en Volkswagen kan så länge inte göra så mycket mer än att avvakta. Enligt konsumentköplagen ska man kunna få ersättning för både kostnader för reparationer och den betalda arbetstid. Köpte man bilen huvudsakligen just för dess miljöprestanda skulle lagen kunna tolkas som att köpet kan hävas, alltså pengarna tillbaka.

Släpp loss solidariteten

En liter mjölk kostar dryga tian idag. Så länge tillbaka jag kan minnas har det varit ungefär detsamma. Eller åtminstone några decennier. Samtidigt läser vi om mjölkkris och om gårdar som får slå igen. SVT:s Uppdrag Granskning sände i våras ett sorgligt reportage om mjölkbönder i konkurs där ilskan i första hand riktades mot Arla.

Arla är idag en internationell koncern där svenska bönder är i klar minoritet och som har en mängd varumärken av bland annat matfett och ostar där svensk mjölk inte ingår. Men problemet är mycket större än ett enskilt företag. Inom EU minskar efterfrågan, vi får inte exportera till Ryssland och de nationella begränsningarna (mjölkkvoterna) avskaffades i april. Summa summarum lägre pris till bonden, ända ner mot 2:50 per kilo mjölk.

KOimageTill bilden av massiv nedläggning ska också tilläggas att gårdarna blivit större. Antalet kor minskar alltså inte lika snabbt som antalet gårdar. EU:s gigantiska stödmaskineri håller näringen igång och det har nu bestämts om ytterligare hundratals miljoner i stöd.

Och att mjölkproduktion är så mycket mer än själva drickmjölken – ost, yoghurt, kvarg, grädde, smör, glass, soppor, såser…

Många konsumenter är bekymrade och beredda att betala mer för att stödja svenskt lantbruk. Tre av fyra konsumenter vill veta ursprung på mejeriprodukter. Vi märker också att det finns en klar vilja bland konsumenterna att hjälpa till, många inser att ”priset för lågpriset” är högt för dem som bor och jobbar på landsbygden. Kampanjer om ”mjölkkrona” och ”mjölklöfte” har startats för att ta mer betalt. ICA och andra kedjor samarbetar nu med LRF för att ”runda” Arla. Det är en unik situation. Och mycket intressant. Handeln som tidigare nästan bara intresserat sig för pris lyfter allt mer upp andra värden. Man blir glad. Ungefär som när man ser stora demonstrationer för en mer human flyktingpolitik. Ett nytt tidevarv, känns det som…

Det tröttsamma mantra att ”konsumenten säger en sak och gör en annan” stämmer inte längre. Om det någonsin gjort det. Många går på priset, många måste gå på priset, men alla konsumenter är inte likadana och miljön, klimatet, antibiotikaresistens och andra ödesfrågor får fler och fler att förstå hur allt hänger ihop. Eko-boomen, fairtrade-boomen, haussen av köttersättningsprodukter och nu senast mjölkkrisen – alla är det tecken på ett uppvaknande. Det gör skillnad genom att flytta handen en liten bit i butiken. Och den tröga handeln börjar vakna, även om väldigt mycket går i gamla hjulspår och väldigt mycket fortfarande handlar om att vara BILLIGAST.

Centralt är att konsumenterna kan känna sig säkra på att ett prispåslag i handeln verkligen når bonden. Hittills har pålitliga system saknats för detta. Vi måste också bli klara med att det inte räcker med att betala mer för drickmjölken. Det krävs tio liter mjölk till ett kilo ost men ursprung är inte helt enkelt att se på ostpaketet. Vi har ett bättre djurskydd än andra länder, vi använder mycket mindre antibiotika i djuruppfödningen. Det ska vi vara stolta över, det ska vi använda. Vi kan ändå inte konkurrera med låglöneländer. Trots detta finns det krafter som vill dra ner på svenska särkrav om bland annat bete.

Sedan finns det en dimension till. En risk som lurar, någonstans där framme. I svenskmärkningens tidevarv måste vi hålla kolla på att stämningen inte glider över i någon sorts otäck protektionism, att ”bara svenskt duger”. Någon sorts matens främlingsfientlighet. Skälen till att köpa svenskt ska bygga på fakta.

Det Egentliga Priset…

Skulle köpa tonfisk nyligen och fastnade framför denna hylla. Där fanns Abbas MSC-märkta tonfisk och en billigare variant. Vikt och annat var helt lika. Men den miljömärkta var mer än dubbelt så dyr – 21:50 mot 8:50. Och då undrar man ju lite varför. Och om mekanismerna bakom lågpriserna. Okej att någon krona extra tas ut för det välrenommerade varumärket Abba. Men resten av skillnaden? Är det så att Abba eller butiken tar ut extra mycket avans på den MSC-märkt. ”En köpstark grupp som efterfrågar miljö, de betalar säkert för sitt samvete”.

Mer än dubbelt så dyrt för tonfisk som fångats på ett miljömässigt och etiskt schysst sätt.

Mer än dubbelt så dyrt för tonfisk som fångats på ett miljömässigt och etiskt schysst sätt.

Det kan säkert finnas en sådant cyniskt resonemang från industri och handel. Men jag tror inte att det är huvudgrejen. Huvudgrejen är att det inte är den dyra maten det är fel på. Utan den billiga. Det finns ett pris på lågpriset. Ett mycket högt sådant. I fallet med tonfisk handlar det kanske om rovfiske på fredade vatten, plågsam död för djuren och bifångster i form av till exempel delfiner. Det framgår naturligtvis inte. Jag vill inte moralisera över dem som inte har råd att köpa den dyrare varianten. Och det är klart att mat inte ska vara dyrare än nödvändigt eller göda butikschefer. Men jag tycker att den kortsiktiga matproduktionens gigantiska avigsidor måste bli tydligare och saker måste hända.

För tyvärr är det så att lågprishetsen gjort att vi inte betalar det egentliga priset, vi skickar så att säga fakturan till fattiga arbetare, till mijön, till djuren och/eller till framtida generationer. Eller som andra uttryckt det: ”Den billiga maten är subventionerad av planeten” (Johan Rockström). ”Det finns egentligen ingen billig mat, det syns bara inte på prislappen i affären” (någon på LRF, har glömt vem).

 

Sovjet spökar än i Baltikum

Utan skor, men fria. Så kände sig människor när jag besökte Estland och Lettland första gången för 25 år sedan. Då, som konsumentjournalist, anlände jag till ett nyligen befriat Baltikum, som fortfarande inte fattat att mardrömmen var över. Butikerna var tomma, människor ville veta allt om hur marknadsekonomin fungerar, ställde frågor som ”Vem hos er är det som bestämmer hur många glödlampor som ska tillverkas?” och så vidare. Det fanns hopp, ”äntligen ska vi få det som ni”.

Nu har jag varit i lettiska huvudstaden Riga igen, på ett kort uppdrag för BEUC för att se hur samarbetet kunde stärkas mellan konsumentorganisationerna i de tre länderna. Det är annorlunda mot då – men samtidigt inte. För er som inte varit i Riga kan jag berätta att det är en förtrollande vacker stad, med mycket säregna Jugend- och Art Noveau-hus. Staden är ”upprustad” men i delar fortfarande sliten.

IMG_6129Åren efter befrielsen satsades allt på att få igång investeringar och företagande, konsumenterna kom tydligt i andra hand. Multisarna flyttade in, lagstiftningen hängde inte med, inte heller myndighetskontrollen. Konsumentrörelsen vaknade men förde en synnerligen tynande tillvaro, ibland till och med motarbetade av regering och myndigheter. Sedan länge finns varorna och tjänsterna där, precis som i övriga EU. Mat, banker och mobiltelefon funkar som här (och är vissa drivna av samma företag som här). Valutan i Lettland är euro sedan i år och ekonomin snurrar på efter jättekris för några år sedan.

Men köpkraften mätt i BNP per person är hälften av Sveriges i alla tre länderna, lägst i just Lettland. Och – säger mina baltiska vänner – Sovjeteran har inte släppt greppet helt. Den märks i byråkratin – och i bristen på konsumentmakt. Det finns en klar brist på lyhördhet från företagen, samhälleligt stöd liksom brist på oberoende konsumenttidningar av Råd & Rön-typ och konsumentorganisationer med reellt inflytande. Lagstiftningen är gemensamt med EU, men har här ovanligt mycket karaktär av pappersprodukt. Konsumenterna känner inte till sina rättigheter och drar sig för att ”bråka”. Detta enligt mina kollegor i de tre länderna. Skälet är enligt deras analys en sorts kvardröjande uppgivenhet mot överheten. Mönstret går tyvärr igen i många av de forna östländerna, exempelvis Polen. Tyvärr. Naturligtvis är detta en grov generalisering, men jag är böjd att tro att det finns en sanning i den, efter långvarigt arbete i europeiska konsumentrörelsen.

EU har satsat mycket på konsumenterna i östra Europa, senast med webbkursen ”Consumer Champion”. Men att ställa om från förtryck och planekonomi till marknadsekonomi som bygger på kunniga och kaxiga konsumenter är lång. Mycket längre än vad vi alla trodde då i yran i början på 90-talet.

En budget för konsumenterna?

Exakt en månad kvar tills regeringen släpper sin budgetproposition. Det blir den första ”riktiga” budgeten, den förra fick ju hastas fram på några veckor efter regeringsskiftet och ledde till stor politisk turbulens. Men nu blir det en statsbudget för 2016 som kommer att gå igenom. Vad kommer den att innebära för oss som konsumenter? När det gäller maten, bankerna, fulsäljet, hälsan, integriteten, hjälpen när vi råkar illa ut?

Genom alla år har konsumentpolitiken varit ett pyttigt område, med ungefär 220 miljoner i utgifter, varav Konsumentverket har ungefär 140. Detta är 0,2 promille av statens alla utgifter. Eller ungefär en tredjedels Jas-plan, om man är på det humöret. Siffran är väl å andra sidan inte helt rättvis eftersom det som staten gör vad gäller livsmedel – till exempel lönerna till Livsmedelsverket – går på ett annat konto. Plus ytterligare några exempel. Men det är sammantaget lite pengar. Omsorgen om oss som konsumenter mäts med helt andra budgetlinjaler än annat samhällsstöd och annan myndighetskontroll. I en värld där det blir allt mer komplext att vara konsument, klyftorna vidgas, där fällorna är fler och där det läggs ett stort ansvar på konsumenterna att vi ska agera hållbart.

Ansvarig för frågorna är finansmarknads- och konsumentminister Per Bolund. Han har haft en relativt hög svansföring under året och talat om vikten av att stärka konsumentskyddet på olika sätt. Allt sådant syns ju inte i budgeten, men han har lovat att åtgärder för stärka oss gentemot banker och finansbolag ska presenteras där. Blir spännande. Dessutom finns ambitioner att komma med ett nytt konsumentpolitiskt mål (flaggat i förra budgeten). Blir spännande även det. Liksom hur Bolunds och hans partis hjärtefrågor om hållbar konsumtion och produktion ska synas i budgeten. Dragkampen pågår mellan olika ministrar och mellan regeringspartierna men det är naturligtvis inget man skyltar med utåt.

Snart är det överens. Tummen upp eller ner ur konsumenternas perspektiv?

Snart är de överens. Tummen upp eller ner ur konsumenternas perspektiv?

Mycket handlar om resurser. Cash. Om myndighetstillsyn, om olika former av stöd och hjälp till brydda och lurade konsumenter. Om uppmuntran och styrning mot en mer hållbar konsumtion. Om möjlighet att ge konsumenterna ett större inflytande och representation där besluten tas – i Sverige och EU. Och att ge större möjlighet till kartläggningar av hur marknaden egentligen fungerar. Här var det med stor förvåning och besvikelse vi såg att stödet till organisationer på konsumentområdet (vi och många andra) minskade med två miljoner 2015 jämfört med tidigare. Detta trots att miljöpartiet i sin skuggbudget innan valsegern föreslog en klar ökning av dessa pengar. Vi och andra organisationer menar att det finns starka argument att göra just så, för att på så vis stärka konsumentmakten och visa i handling och inte bara i ord att konsumentrörelsen är ”viktig”. Potentialen att bygga konsumentmakt underifrån är – enorm.

21 september vet vi. Vilken ny, skön värld som väntar oss som konsumenter. Eller om det mesta blir ungefär vid det gamla…

Sökes: konsumenthjältar

Blåslampa_683_för-webb

Vem är egentligen konsumentens bästa kompis? Vilka är de hjältar som gör insatser för att stärka alla som känner sig vilse i valfrihetsdjungeln, lurats in i något köp, vill handla hållbart men inte vet hur? Ja, lyssnar man på vad som sägs så skulle det kunna vara alla. Politiker säger sig stå på konsumentens sida – för att i skarpt läge hellre ta hänsyn till den fria företagandet. Det är ”viktigt” med starka konsumenter. Jaha. Och..? Liksom ledare för företag och branschorganisationer. Hur många gånger har jag inte hört floskler som ”kunden i centrum” eller ”alla är vi konsumenter” från det hållet?

Men det finns äkta kompisar. Människor, organisationer och även företag som slåss för att vi ska bli trygga, starka och medvetna i en tid när det är komplext och krävande att vara konsument. Tyvärr uppmärksammas de inte tillräckligt mycket. Särskilt inte om de agerar lokalt, utanför Stockholm, kanske med små medel, kanske för att hjälpa en mindre grupp utsatta konsumenter.

diplom2003 instiftades konsumentpriset ”Blåslampan”. Varje år delar Sveriges Konsumenter och Råd & Rön ut priset till en av dessa konsumenthjältar. Utanför mitt rum hänger en diplomen med alla välförtjänta pristagare genom åren – från TV-programmet REA och Marit Paulsen till Fredrik Gertten, Louise Ungerth och nu senast Fair Trade Center. Vem blir det som i år, den 21 oktober, ska ta emot en äkta blåslampa och 10 000 kronor av prisutdelaren, konsumentminister Per Bolund? Ja, det kan du vara med och avgöra. Fundera på om du sett något, hört något som borde belönas. Kanske något i din närhet, någon förening eller någon eldsjäl som borde uppmärksammas och som kan inspirera andra. Alla kan nominera, inte bara en utan flera kandidater. Vem är din konsumenthjälte?

Skicka din nominering till konsumentpriset@sverigeskonsumenter.se senast den 31 augusti.

Ordförande Örjan Brinkman samt prisutdelare Per Bolund tillsammans med vinnare Blåslampan 2014 - Fair trade center.

Ordförande Örjan Brinkman samt prisutdelare Per Bolund tillsammans med vinnare av Blåslampan 2014 – Fair trade center.

Hur hållbart är Almedalen?

Efter en maratonvecka i Visby är det med viss tvekan jag drar igång skrivandet. Det är kanonvarmt, vem läser bloggar? Det är helg och semester. Grekland går mot katastrofen. Och – Almedalsveckan är sönderbloggad och söndertwittrad. De som varit här orkar inte mer och frågan är om en överväldigande majoritet av folket inte tröttnade redan i måndags, typ. Så tack för att du läser. Ska hålla mig kort.

Aldrig har så många talat om hållbar utveckling i Almedalsveckan. Aldrig har så många menat så olika saker med detta alltmer slitna uttryck. Men det varit bra seminarier om konsumentmakt, om köttets klimatproblem och alternativ som insekter, om banker som investerar i kol och olja, om mycket annat. Många företag vill förstås berätta hur bra de är när de lyfter frågan, själv deltog jag i en debatt ordnad av Polarbröd. Visst händer det massor bland företagen, men det ser olika ut och som konsument är det lätt att stämma upp den gamla progglåten ”Vem i hela världen ska jag lita på?”. Särskilt bankerna har varit under lupp och Sveriges Konsumenter har här varit med i inte mindre än tre debatter. Man kan också ifrågasätta hela Almedalen ur hållbarhetssynpunkt med massor av extraplan från Blomma, plastglas till rosén och kött och annan catering som aldrig går åt på minglen.

En viktig fråga som lyfts på många håll har varit ”spets eller bredd?”. I framtiden finns ingen eko-mat eller några gröna fonder, har många uttryckt. Därför att allt är hållbart. ”Golvet” har enkelt höjts kraftigt. Det pekas på risken att satsningar på dyrare spetssortiment gör att arbetet på bredden med konventionellt odlad mat eller alla bankens fonder kommer på efterkälken. De gröna nischprodukterna blir ett alibi. Den risken finns uppenbart men det vore en megamiss att inte fortsätta att utveckla spetssortiment för dem som vill gå före. Sedan måste vi och alla andra hålla ett stenhårt tryck på matproducenter, klädkedjor, banker och fondförvaltare snabbar på sitt arbete med hela sitt sortiment. Det exklusiva nischtänket måste bort. Hållbarhet måste vara något för alla, normen och inte undantaget.

IMG_5938Men politiken då? Det är ju ändå en politikervecka? Jo, Sven-Erik Bucht har dykt upp än här, än där, understrukit vikten men inte sagt så mycket annat än att regeringens livsmedelsstrategi ska lösa knutarna och att det behövs mer input från konsumentsidan (där kan vi lugna ministern, det kommer). Vi själva har idag fokuserat på EU:s roll för att lösa hållbarhetsproblemet (bilden). Det blev ett fullsatt seminarium, trots att många lämnat Visby. EU-parlamentarikerna Christoffer Fjellner och Peter Eriksson var på strålande debatthumör och många bra besked och intressanta ståndpunkter kom fram. Fokus: antibiotikaresistensen och lättare att välja rätt var väl ungefär slutsatserna. Se debatten här (klicka på ”Priset för lågpriset”). Och trevlig sommar!! Nu tar bloggen paus.