Falskt skryt om kyckling

Så här skriver Svensk Fågel på sin sida om campylobacter: När problemet uppdagades i samband med den så kallade campylobacterkrisen i slutet av 1980-talet var hela 60 procent av kycklingarna smittade. Tack vare den svenska kycklingbranschens övervakningsprogram, punktinsatser och riktade projekt samt flera studier har man nu kommit ned till avsevärt lägre nivåer av campylobacter i svensk kyckling.” Idag vet vi att detta skryt inte stämmer. Råd & Rön har just publicerat ett test av färsk filé från Sveriges och Danmark och resultatet är både skrämmande och oroväckande. Av de prover som togs i somras visade sig 62 procent (alltså som på 80-talet) innehålla magsjukebakterien. Dessutom – vilket är väl så oroväckande – finns antibiotikaresistenta bakterier i över häften av proverna. Visserligen är livsmedel långtifrån huvudorsaken till antibiotikaresistens, men dels vet vi för lite om detta, dels måste allt göra för att bromsa utvecklingen. Att antibiotika fortsätter att bita på sjukdomar är en överlevnadsfråga för mänskligheten.

Vi konsumenter måste kunna lita på att vår mat är säker. Det som händer är att extrem prispress leder till att man dagtingar på säkerheten. De drabbade är – förutom kycklingarna – vi konsumenter. Detta är stora och fullständigt onödiga hälsorisker. Obligatorisk ursprungsmärkning är ett av medlem, men framför allt måste branschen vakna och ta i med hårdhandskarna. Dessutom måste vi få en debatt om vilka faktiska faror dagens högindustrialiserade matproduktion faktiskt innebär för djur, människor och natur.

Kräv att info förstås!

Alla har vi mött obegriplig information på hemsidor som ska vända sig till vanligt folk. Alla har vi försökt begripa instruktioner för varor och tjänster och undrat om det är vi som är dumma…Alla har vi mötts av väggar av obegriplig avtalstext som bara fått oss att kapitulera och trycka ”I agree”. Livet är för kort för att stånga huvudet blodigt för att få reda på ”Vad menar de egentligen..?”. Allt för mycket information och allt för komplex information är en världsepidemi. Det kan jag bevittna som just varit med om två dagars generalförsamling i europeiska konsumentrörelsen BEUC. I morse höll jag i en workshop som handlade just om informationskrånglet, som många konsumenter lider av. Frustrationen var stor i alla delar av EU över det växande problemet och BEUC har länge talat om ”information tyranny” och ”information pollution”. Visst behöver vi konsumenter informationer för att kunna göra medvetna val, orientera sig på hemsidor och marknader och få saker att fungera. Men det är ju så mycket som är fel, så mycket som gör att vi känner oss ack så vilsna i valfrihetsdjungeln. Så vad göra? Ja, idéerna var många i den där salen i centrala Bryssel. Uppmana till bojkott för dem som inte uttrycket sig begripligt. Utlys tävlingar för att lyfta fram goda exempel. Peka ut vad konsumenter ska ge akt på och kan strunta i. Eller att tvinga fram sammanfattningar av de viktigaste punkterna. En central fråga är hur man kan tvinga fram begriplighet och rimlighet. Kanske heter formeln ”smart transparens” och att lagen inte bara ställer krav på ATT konsumenterna ska informeras om vissa saker utan även att avsändaren måste försäkra sig om att informationen ska begripas och uppfattas på rätt sätt. Ingen lätt sak, men en tilltalande tanke i tider när viktig information dränks i oviktig eller krånglas bort med juridiskt snicksnack som definitivt inte är skrivet för dig och mig. Nåt måste hända. För det blir allt djävligare.

Stoppa mobil-nix

Hej, jag heter Niklas och ringer från BestMobile, jag… Du, jag har inte riktigt tid…Vill du få ner dina mobilkostnader ..Du, jag vet inte…För bara 39 kronor i månaden, inga öppningsavgifter och bara…Ja, sådär håller det på. Oombedda ringer de upp, alltid när man har andra saker för sig där hemma och har tankarna någon annanstans. I en hem, i en måltid, i ett gräl, under favoritprogrammet på TV. Jag har hittills aldtig hört någon som uppskattar dessa samtal. Så varför är de tillåtna? I många länder är de helt förbjudna om man inte aktivt bett om dem. Här är det tvärtom, man måste aktivt be om att INTE få dem. Jag är nixad och får ändå en hel del samtal, framför allt från företag som har en ”relation” med (och det är många med alla ”klubbar” som man tvingas ingå för även de enklaste köp.) men också från vissa okända. Det är alltid lika tröttsamt. Nu vill säljbranschen utöka sitt svängrum genom att införa ett nix-system för mobiltelefoner, där det tidigare varit totalförbud. Vi ska alltså kunna nås när vi promenerar på stan, sitter på krogen eller fågelskådar vid en stilla sjö. Känner du en enda konsument som skulle uppskatta detta så upp med en hand?

När branschorganisationerna möts i nästa vecka planerar de att ta detta oacceptabla beslut. Kritikerna avfärdas – hittills – med två argument: De flesta är nöjda och arbetsmarknadsskäl, ”tänk så mycket jobb som skapas för våra ungdomar”. Till det senare kan bara sägas: Bra med jobb, men att plåga konsumenter får ju inte vara ett sätt att lösa ungdomsarbetslösheten. En sådan tanke öppnar ju oanade möjligheter. Och att alla som inte klagar skulle vara nöjda vägrar jag tror på.

Varning för jul-rea!

Nu är julreans tid. Men det finns en baksida. Billiga lockvaror som snabbt tar slut och fiktiva ordinarie priser är två av knepen för att locka oss till butikerna. I år har Siba lockat med rabatter på ”upp till 25 procent” som i vissa fall visat sig vara 0 procent. Omoraliskt, oförsvarligt och i många fall olagligt. Men eftersom risken att bli straffad är liten fortsätter eländet.

Att rea, rabatt, extrapris etc har en sådan dragningskraft beror på att vi alla vill göra fynd, ingen vill ju betala mycket i onödan. Butikerna är förstås omåttligt medvetna om denna vår svaga punkt, vilket får vissa att falla för frestelsen att ta i lite extra, att slira lite på sanningen – eller att blåljuga konsumenterna rakt upp i ansiktet. Inför förra årets mellandagsrea avslöjade två dagstidningar ett omfattande fusk med höjda ordinariepriser precis innan och lockvaror som – om de nu fanns – hade en tendens att ta slut direkt.

Visst, det finns lagstiftning. För att en affär ska få locka kunderna med ordet ”rea” i sin reklam ska försäljningen ske under en begränsad tid, varorna ha väsentligt nedsatta priser och varorna annars finnas i affärens vanliga sortiment. Men Konsumentverket har inte en chans att hålla ordning på alla Sveriges reor och kampanjer. Det skulle kräva en tiodubbling av tjänstemannakåren i Karlstad, minst. Dessutom finns inga bestämda definitioner på ”begränsad tid” eller ”väsentligt nedsatta”.

Så där står vi, konsumenterna, i djungeln av olika så kallade erbjudanden. Ganska utelämnade. Så hur ska man tänka? Mitt förslag :Var misstänksam, inte minst mot det uppgivna ordinarie priset. Se upp för begreppet ”upp till 25 % rabatt”. Till intet förpliktigande, kan betyda precis vad som helst.Strunta också i storleken på den påstådda sänkningen. Fråga dig vad som är ett bra pris på just en den prylen, utifrån prestanda etc. Och fråga dig också den mest grundläggande frågan: BEHÖVER du prylen i frågan. Kände du något behov innan du såg annonsen. Om detta ska jag för övrigt prata i morgon i ”Epstein i P1”.

L’Oréal provocerar igen

L'Oreal-annons

Annons om nya L'Oreal-produkten

Sminkföretaget L’Oréal är en ständig huvudvärk för Konsumentverkets jurister. Mer blir det. Nu anmäler vi den senaste affischkampanjen som de tapetsterat T-banan i Stockholm med. Rubriken är ”En tidsmaskin”. Den ska ge en synligt yngre hud, lovas det. Hur f-n man nu kan lova det. I morgon dessutom. Det är stötande både för att det är överdrivet – ingen kan bevisligen ge yngre hud på ett dygn, om någonsin. Och för att de spär på uppfattningen att jag inte duger som jag är, att rynkor är något fult och förkastligt. Extra läskigt blir det eftersom den ”perfekta hudton” som utlovas är beige. Jag tror inte det är medveten rasistisk propagande – förmodligen bara obetänksamhet och slentrian. Vilket är illa nog.

Våren 2009  tog KO L’Oréal Sverige AB till domstol. Målet handlade om två annonser för så kallade skönhetskrämer. I den ena, för Lâncome High Resolution, intygade en ”Dr Ruggiero” att krämen på en månad slätar ut rynkorna med 70 procent och att rynkor reduceras ”med laserns hastighet”. I den andra annonsen, för Vichy Life Activ Pro, påstods det att krämen kan göra att rynkor minskar eller försvinner helt.Men de får inte påstå i ord eller bild att deras ansiktskrämer minskar eller tar bort rynkor om man inte har bevis för det. Detta slår Marknadsdomstolen fast.

Att de aldrig lär sig…

Stoppa för dyra smurfbär (?)

Minns nu smurfbären? Dem som barn kunde ladda ner i sina föräldrars mobil och som sedan resulterade i en räkning om 50 000 kronor till mamsen och papsen. Plågan med oskyldiga spel som visat sig var en tickande bomb för föräldrarnas plånböcker har härjat några år. Konsumentministern härsknade till, uppenbarligen även rent personligen, och tillsatte en utredningen som idag kom med sitt betänkande. Själv har jag pratat om frågan både i P1 Morgon och Plånboken idag. I korthet: Bra förslag och klarläggande som förhoppningsvis kommer att innebära förbättringar för konsumenterna. Föräldrar ska inte behöva bekymra sig om vad som händer när de lånar ut sina mobiltelefoner till barnen, det ska fungera genom bra teknik och bra lagstiftning. Det är också viktigt att finns en stark myndighetskontroll eftersom detta är en växande, internationell och tämligen vildvuxen bransch. Fast…det är för djävligt att problemet ens uppstår. Att locka barn att köpa virtuella bär inne i nedladdade spel är plumpt, lågt och fel på alla ledder och naturligtvis utstuderat uträknat från tillverkaren. Det går så länge det går. Man tjänar massor på ett enkelt trick. Något straff är ju inte att räkna med, möjligen återbetalning av delar av de pengar man tjänat (många konsumenter sväljer nog bara förtreten, och går inte vidare). Nu får vi hoppas det blir stopp på sånt här oskick. När mobilen blir ett allt vanligare betalningsmedel behövs det verkligen stämmas i bäcken och det är förhoppningsvis gjort nu. Se vår hemsida.

Skönhetsidealens alltför höga pris

Var femte kvinna kan tänka sig att förändra sitt utseende med hjälp av en plastikoperation. Det visar en Sifo-undersökning som presenterades igår i SVT:s serie ”Skönhetsbubblan”. Där granskas den i princip oreglerade skönhetsbranschen, som varje år utför tusentals ingrepp – plastikoperationer, botoxinjektioner, läppförstoringar och mycket annat. Det är dyrt och förknippat med faror för hälsan. Ändå tycker många att det är värt både risken och pengarna. Vilket säger en del om vårt samhälle och hur starka skönhetsidealen är…Ett annat bevis är alla annonser för mer eller mindre mirakulösa bantningsmedel. Under de 25 år som jag arbetat med konsumentfrågor har de haft ungefär samma upplägg. Och framgång. De utnyttjar vårt önsketänkande om ett ”quick fix”.

En sådan annons har vi anmält till Konsumentverket. Det är företaget FormLife, som lovar välkomstpaketet gratis när det i själva verket kostade mer än tusenlappen. Bakom ligger en oåtkomlig skojare i Danmark. Just bantningsmedel har lockat till sig många lycksökare, eftersom deras kunder så gärna VILL att det ska vara sant. Just den här starka önskan, eller desperationen i vissa fall, är ju driven av hur vi uppfattar att vi SKA se ut. Skönhetsidealen speglas i traditioner, film, reklam. Det börjar i tidig ålder, titta bara på kvinnor i Disney-filmer. När ohälsosamma matvanor och för lite motion leder till växande magar så ökar också marknaden som ”hjälper till”.

Skönhetsbranschen, den som skär och sticker i vår kropp, behöver regleras för att få bort skojeriet och säkra konsumentskyddet. Det paradoxala är att om man lämnar in sin bil har man ett bättre rättsligt skydd än om man lämnar in sin kropp. En förändring är förhoppningsvis på gång. Karin Lindell, tidigare KO, presenterar sin utredning i frågan den 15 juni.

Men detta handlar om så mycket mer. Det handlar om möjligheten att bevaka alla dem som säljer på osäkra människor svindyra preparat utan långsiktig effekt. Att komma åt skojarna. Där för Konsumentverket en högst ojämn kamp, som inte blir lättare av att reklamen poppar upp på tusentals svårövervakade hemsidor. Det handlar om politiska krafttag för att komma tillrätta med ohälsa och fetma. Där regeringen gör alldeles för lite, vilket i sig är en monumental skandal. Låt oss återkomma till det vid ett senare tillfälle. Det handlar om kunskap hos konsumenterna, redan från barnaåren om hur kroppen funkar och vad som är bra och dåligt för hälsan. Om att ge föräldrarna och skolorna stöd i att ge barnen sunda vanor.

Vi behöver också en debatt kring kroppsfixering och skönhetsideal. Mycket mer än idag. Och ett större ansvarstagande från dem som – medvetet eller omedvetet – formar våra ideal. Sist men inte minst handlar det om attityd och inställning. Att du och jag och alla andra duger – precis som vi är.

Glad jul på krita

”Köp nu – betala nästa år” är en återkommande devis bland glada tomtar och glittrande julgranspynt. Den här massiva marknadsföringen för uppskjutna betalningar pågår ju hela året men får lite extra fart just runt jul. Undrar varför… Ofta har den summa man delbetalar under lång tid framöver större utrymme än totalpriset, ”Enast 149 kronor i månaden”. Jag har sagt det förr och säger det ingen – oftast är detta inget olagligt men det finns ändå en stor fara. Den att företag i princip säger ”Du kan få precis  vad du vill ha – NU. Det där med betalningen, det tar vi sen, det ordnar sig säkert.” Man utnyttjar människors önskningar och bristande grepp om sin ekonomi, man utnyttjar föräldrars dåliga samvete för att barnen ska få ”sämre” julklappar än kompisarna. Reklamen och lockelserna innebär en långsam nedslitning av förnuftigt ekonomiskt tänkande, av resonemang som säger ”Du måste ha råd för att kunna köpa” och ”Du kan önska dig – men kanske inte borde köpa just nu”. Det är inte schysst. Det slår hårt mot de svagaste. Motinformationen är obefintlig, lite skolundervisning, lite råd här och där. Vad man kan göra åt detta vet jag inte riktigt. Men de som erbjuder sån här kredit borde vara betydligt mer medveten om sitt ansvar. Och ta det. Lagen säger att marknadsföring för krediter ska ske med ”återhållsamhet” och ”måttfullhet”. Kreditgivare: Tycker ni att den gör det?

Vettig årets julklapp

Det är alltid med viss bävan och trötthet man ser fram emot ”Årets julklapp”, handelns årliga jippo. Med tanke på de flesta tidigare utnämningarna – nya prylar, inte sällan teknikdito – har det handlat om att bidra till att få fart på julhandeln, så att man kan slå nya rekord i försäljningssiffror. En julhandel då man inte kränger mer än förra året anses av köpmännen och deras organisationer som jättetrist och olycksbådande. Tyvärr rapporterar även media i den andan. 2011 års julklapp blev emellertid en färdigpackad matkasse, med motiveringen: ”I år tar vi fasta på den tjänstifieringstrend som vi har uppmärksammat i detaljhandeln. Årets vinnare hjälper stressade konsumenter med en del i det omtalade vardagspusslet.” Det är faktiskt riktigt vettigt. Att konsumtionsväxla från varor till tjänster är nödvändigt för en hållbar utveckling, dessutom är det ju bättre att mat körs ut av en bil till femtio hushåll än att alla tar sina bilar till det stora köpladan utanför stan. Om matkassen dessutom innehåller ekologiska varor är det ju ännu bättre. Än vettigare var faktiskt de alternativa årsjulklappar som börjar dyka upp – ett smart sätt att opinionsbilda med draghjälp av handelns ”institution”. Naturskyddsföreningen lanserar en ål som julklappp, vilket vid ett första betraktande får en och annan att lyfta på ögonbrynet. Men det handlar om att köpa rätten att fiska en ål, och sedan inte använda den. Biståndsorganisationen Action Aid lanserar en get, som julklapp. Självfallet inte som en bräkande gåva under grannen utan bidrag till fattiga bönder i Afrika. Bravo. Det finns många, många alternativa julklappar. Att handeln valde matkassen kanske är ett tecken på att statsminister Reinfeldts utspel på partistämman (se tidigare blogg och ledare i nyhetsbrevet) börjar hörsammas och uppmärksammas.

Frisk reklamdebatt behövs

Vart är reklamens på väg? På vems villkor? Vill vi  det? Det var några av de frågor som dryftades på seminariet ”Reklam i nya kläder” som Konsumentverket ordnade idag på Nalen i Stockholm. Själv var jag med i den avslutande debatten och det var härligt med en het diskussion om detta som vi ständigt omges av – oftast utan att vi märker det. KO Gunnar Larsson fanns med liksom Sveriges Annonsörers VD Anders Ericsson och Hans Sydow från reklambyrån Satchi & Satchi. De senare två målade en tämligen ljus bild och menade att dålig eller påträngande reklam straffar sig. Ändå var de väldigt accepterande för olika former av smygreklam, typ om tillverkarnas ”ambassadörer” anonymt går runt och talar om och visar upp prylarna. Eller dyker upp på chattar.

Jag menar att vi måste debattera reklamen mycket mer, utkräva ansvar för reklamens effekter på allt från vår hälsa till våra attityder till jämställdhet. Jag och många andra menar också att vi befinner os på ett sluttande reklam när det gäller reklam som inte går att känna igen som reklam. Det handlar om ärlighet, att vi inte ska behöva gå omkring i tillvaron och fundera på om våra medmänniskor ständigt har syftet att kränga prylar till oss.  Jag framförde också att vi riskerar att få ett A- och ett B-lag där de som har råd kan köpa sig fria genom att betal-TV-kanaler och betal-Spotify. Vilket i mitt tycke är en tokig utgångspunkt och visar hur långt vi har kommit i acceptans – när massivt reklambombardemang är det normala och man måste köpa sig fri från att slippa se det. Det finns också en hel del utmaningar i framtiden när det gäller marknadstillsyn – hur får man en fungerande sådan när annonser på nätet är individuellt anpassade efter just dig och dessutom är lika kortlivad som en flyktig gas?

Intressant är också den statistik som Institutet för Reklam- och Mediastatistik presenterade, där internet håller på att gå om tryckta medier. Problemet är att den ”bara” tar upp de 32 miljarder som årligen läggs på traditionella reklamköp i Sverige. PR, produktplacering, sponsring och smygreklam faller utanför – och det är en växande del. Och det handlar om många, många miljarder även där. Här finns en genuin ovilja från t ex PR-branschen att lämna ut siffror. dags för lagkrav på det, måhända? Debatten visade tydligt att det över huvud taget behöver behövs mer kunskap, mer forskning ur ett konsumentperspektiv på reklamen. Och, som sagt – mer debatt!!