Giganten har vaknat

”Giganten” är den finansiella världen. Bankerna fortsätter göra storvinster men de har sakta börjat inse att även de har ett ansvar för den här planetens fortlevnad. Eller rättare sagt – de har tvingats inse. Trenden blev helt klart igår på vårt seminarium ”Kan bankerna rädda klimatet”, som vi ordnade med Råd & Rön i samband med utdelningen av Blåslampan.

”Nej bankerna kan inte rädda klimatet, i alla fall inte ensamma. Men klimatet kan inte räddas utan bankerna” var svaret på rubrikfrågan från en av paneldeltagarna. Bra sagt. Och jag tror inte riktigt att alla har insett hur enorm potential det finns till förändring om bankerna slutar investera våra pengar i miljöförstöring och mänskligt lidande.Blåslampan

Fair Finance Guides ”ansvarsbarometer” har uppenbarligen satt eld i baken, genom kombinationen av kundtryck och ”tävling” där ingen vill hamna sist. Men uppryckningen sedan förra året sker från en väldigt låg nivå och än verkar det vara en ganska liten fråga i bankernas direktionsvåningar. Jag har i fall inte hittills hört Jacob Wallenberg eller Annika Falkengren tala om hållbar utveckling eller klimatansvar (rätta mig om jag har fel).

Men de kommer att göra det. Vi lever verkligen i en genombrottets tid. ALLA talar hållbar utveckling, hållbar konsumtion, hållbar handel. Och allt fler företag GÖR saker också, inte bara snackar. Bankvärlden har varit sällsynt trög med att ”walk the talk” men nu vaknar jätten och när penningströmmarna går bort från fossila bränslen, bort från krigshärdar, bort från korrupta regimer – då kommer vi att se en bättre värld. Frågan är om tempot räcker, inte minst när det gäller klimatet. Vi måste hålla arbetet uppe – både bankerna, politikerna, vi som påtryckare och bankkunderna.

Här några fina citat från gårdagens paneler:

”Branschen går mer och mer mot att aktivt välja bra företag att investera i” (Klas Eklund)

”Vi har en ambition att göra det enklare att flytta sitt sparande” (Per Bolund)

”Vi måste se till att det blir dyrare att skita ner” (Emil Källström)

”Varför pratar aldrig bankernas ”rådgivare” hållbarhet med sina kunder – på eget inititiativ”(publikfråga – bra sådan).

”Panel med storbank, miljökämpe, två politiker från två block = vi var alla egentligen överens om allt” (Carina Lundberg Markow)

”Vi måste kunna kräva information från bankerna om var våra pengar är. ” (Svante Axelsson)

”Ekonomijournalister borde prata mer om hållbarhet. Vad är det vi tjänar pengar på egentligen?” (Jakob König).

Och så en till av samme projektledare för Fair Finance Guide:

”Vilken bank blir först att deklarera sig fri från investeringar i kol inför Paris-mötet?” En alldeles ovanligt bra fråga.

Konsumentpriset Blåslampan gick – mycket välförtjänst – till klädbutiken Swopshop. Ägaren Jane Olsson sken ikapp med utdelaren, konsumentminister Per Bolund. Swopshop är med och eldar på utvecklingen i en annan bransch – textil och kläder. Även där händer det fantastiskt spännande saker.

Veckan som gått har varit en av de mest intensiva under året för mig och Sveriges Konsumenter. Och roligaste. I måndags hade vi seminariet ”Livsmedelsstrategi med konsumenten i centrum” som också bjöd på många intressanta inlägg – om potentialen hos medvetna konsumenter, om nödvändigheten att satsa på kvalitet och hållbarhet, om risken för att strategin skulle bli ett ”pratpapper”. Se seminariet här.

För lätt och billigt att fuska

Verkligheten har överträffat fantasin – igen. Världens näst största biltillverkare har nedlåtit sig åt systematiskt fusk med miljontals bilar. Även jag som jobbat nästan 30 år med konsumentfrågor tappar hakan. Det är ju inget litet postorderföretag utan en av de riktigt stora. Förutom att uppröras och ifrågasätta moralen, iimages-1ncitamenten och krisberedskapen finns det ett antal observationer att göra.

Konsumentens utsatthet. Fusk i den här skalan – vare sig det gäller bilar eller hästkött eller falska indexfonder – drabbar konsumenter, som inte har en chans att själva upptäcka att de blir lurade. ”Dieselgate” är ett av flera exempel där brist på oberoende kontroll i konsumenternas intresse och brist på avskräckande straff leder till storskaligt fusk. Just nu vet ingen hur konsumenterna ska kompenseras. Massor av människor har investerat stora pengar i en bil som inte var det som utlovats. Många kanske köpte bilen just för att den hade låga avgasutsläpp, låg bränsleförbrukning. Volkswagen ska ta in bilarna på verkstad vad det lider, men att minska utsläppen till de som utlovats kan naturligtvis få följder för prestanda och annat. Frågorna är fler än svaren.

Företagens drivkrafter att fuska. Systematiken och omfattningen är skrämmande. Hur har de vågat? Någon måste ha förstått att ett avslöjande skulle bli en megaskandal. Svaret verkar vara en kombination av kortsiktigt vinsttänkande, toppstyrda organisationer och små risker för avslöjande och straff. Incitamenten driver åt fel håll, det blir för lockande, för riskfritt och billigt att fuska. Bakom skandalerna ligger en stor portion politisk naivitet, parat med mäktiga lobbykrafter som stoppat strängare kontroller. Dags för ändring på det. Det gäller inte bara avgasutsläpp utan också bränsleförbrukning, som testas av tillverkarna under optimala förhållanden, långt från vardagsbilistens verklighet. Varför får det vara så?

Vad är det mer vi inte vet? Skandalen har bara börjat rullats upp. Var tar den slut? Andra bilföretag? Volvo försäkrar att de är ”rena”. Talar de sanning är det en konkurrensfördel, ljuger de torde det vara kört. I testkretsar minns man tidigare upptäckter att tvättmaskiner ”lärt” sig känna igen testlaboratorier och då sänkt vatten- och elförbrukning. Det talas nu om att liknande sker för hemeletronik, till exempel TV-apparater. Det behövs en genomgripande kartläggning. Slutsatser ska dras, som inte bara gäller bilbranschen. Det behövs strängare, oberoende kontroll. Det måste vara slut på naivitet och dalt.

Miljöboomen göder greenwash. Miljö säljer, vilket vi ska glädjas åt. Men det innebär också att det blir mer frestande att ta i lite för mycket. Det kan handla om att kalla varan ”ren” eller ”klimatsäker” eller rent av ”miljövänlig”. Men det kan också handla om att fejka avgasutsläpp, bränsleförbrukning eller elförbrukning, särskilt när EU skärper kraven och nationer subventionerar miljöbilar. Det handlar om stora pengar. Och då går det inte bara att lita på att företagen talar sanning. Återigen: Oberoende kontroller och avskräckande straff.

Den europeiska konsumentrörelsen BEUC och dess medlemmar (bland annat vi) kräver nu bland annat: 1. En omedelbar utredning av EU-Kommissionen om hur stor skandalen är och hur stora skador det orsakat konsumenterna. 2. Inrätta ett oberoende och ärligt system för tester. Och gör det snarast. 3. Ge konsumenter full kompensatiuon för skadorna. Brev har gått till Volkswagens VD (läs här) samt till flera kommissionärer med begäran om svar . Mina italienska kollegor har redan tidigare i år avslöjat att Volkswagen Golf förbrukar 50 procent mer bränsle än de angett. Där pågår nu ett process med grupptalan, som ska bli intressant att följa. Konsumentombudsmannen borde ta en rejäl funderare på något liknande i Sverige till följs av avgasskandalen.

Ägaren till en Volkswagen kan så länge inte göra så mycket mer än att avvakta. Enligt konsumentköplagen ska man kunna få ersättning för både kostnader för reparationer och den betalda arbetstid. Köpte man bilen huvudsakligen just för dess miljöprestanda skulle lagen kunna tolkas som att köpet kan hävas, alltså pengarna tillbaka.

Släpp loss solidariteten

En liter mjölk kostar dryga tian idag. Så länge tillbaka jag kan minnas har det varit ungefär detsamma. Eller åtminstone några decennier. Samtidigt läser vi om mjölkkris och om gårdar som får slå igen. SVT:s Uppdrag Granskning sände i våras ett sorgligt reportage om mjölkbönder i konkurs där ilskan i första hand riktades mot Arla.

Arla är idag en internationell koncern där svenska bönder är i klar minoritet och som har en mängd varumärken av bland annat matfett och ostar där svensk mjölk inte ingår. Men problemet är mycket större än ett enskilt företag. Inom EU minskar efterfrågan, vi får inte exportera till Ryssland och de nationella begränsningarna (mjölkkvoterna) avskaffades i april. Summa summarum lägre pris till bonden, ända ner mot 2:50 per kilo mjölk.

KOimageTill bilden av massiv nedläggning ska också tilläggas att gårdarna blivit större. Antalet kor minskar alltså inte lika snabbt som antalet gårdar. EU:s gigantiska stödmaskineri håller näringen igång och det har nu bestämts om ytterligare hundratals miljoner i stöd.

Och att mjölkproduktion är så mycket mer än själva drickmjölken – ost, yoghurt, kvarg, grädde, smör, glass, soppor, såser…

Många konsumenter är bekymrade och beredda att betala mer för att stödja svenskt lantbruk. Tre av fyra konsumenter vill veta ursprung på mejeriprodukter. Vi märker också att det finns en klar vilja bland konsumenterna att hjälpa till, många inser att ”priset för lågpriset” är högt för dem som bor och jobbar på landsbygden. Kampanjer om ”mjölkkrona” och ”mjölklöfte” har startats för att ta mer betalt. ICA och andra kedjor samarbetar nu med LRF för att ”runda” Arla. Det är en unik situation. Och mycket intressant. Handeln som tidigare nästan bara intresserat sig för pris lyfter allt mer upp andra värden. Man blir glad. Ungefär som när man ser stora demonstrationer för en mer human flyktingpolitik. Ett nytt tidevarv, känns det som…

Det tröttsamma mantra att ”konsumenten säger en sak och gör en annan” stämmer inte längre. Om det någonsin gjort det. Många går på priset, många måste gå på priset, men alla konsumenter är inte likadana och miljön, klimatet, antibiotikaresistens och andra ödesfrågor får fler och fler att förstå hur allt hänger ihop. Eko-boomen, fairtrade-boomen, haussen av köttersättningsprodukter och nu senast mjölkkrisen – alla är det tecken på ett uppvaknande. Det gör skillnad genom att flytta handen en liten bit i butiken. Och den tröga handeln börjar vakna, även om väldigt mycket går i gamla hjulspår och väldigt mycket fortfarande handlar om att vara BILLIGAST.

Centralt är att konsumenterna kan känna sig säkra på att ett prispåslag i handeln verkligen når bonden. Hittills har pålitliga system saknats för detta. Vi måste också bli klara med att det inte räcker med att betala mer för drickmjölken. Det krävs tio liter mjölk till ett kilo ost men ursprung är inte helt enkelt att se på ostpaketet. Vi har ett bättre djurskydd än andra länder, vi använder mycket mindre antibiotika i djuruppfödningen. Det ska vi vara stolta över, det ska vi använda. Vi kan ändå inte konkurrera med låglöneländer. Trots detta finns det krafter som vill dra ner på svenska särkrav om bland annat bete.

Sedan finns det en dimension till. En risk som lurar, någonstans där framme. I svenskmärkningens tidevarv måste vi hålla kolla på att stämningen inte glider över i någon sorts otäck protektionism, att ”bara svenskt duger”. Någon sorts matens främlingsfientlighet. Skälen till att köpa svenskt ska bygga på fakta.

Det Egentliga Priset…

Skulle köpa tonfisk nyligen och fastnade framför denna hylla. Där fanns Abbas MSC-märkta tonfisk och en billigare variant. Vikt och annat var helt lika. Men den miljömärkta var mer än dubbelt så dyr – 21:50 mot 8:50. Och då undrar man ju lite varför. Och om mekanismerna bakom lågpriserna. Okej att någon krona extra tas ut för det välrenommerade varumärket Abba. Men resten av skillnaden? Är det så att Abba eller butiken tar ut extra mycket avans på den MSC-märkt. ”En köpstark grupp som efterfrågar miljö, de betalar säkert för sitt samvete”.

Mer än dubbelt så dyrt för tonfisk som fångats på ett miljömässigt och etiskt schysst sätt.

Mer än dubbelt så dyrt för tonfisk som fångats på ett miljömässigt och etiskt schysst sätt.

Det kan säkert finnas en sådant cyniskt resonemang från industri och handel. Men jag tror inte att det är huvudgrejen. Huvudgrejen är att det inte är den dyra maten det är fel på. Utan den billiga. Det finns ett pris på lågpriset. Ett mycket högt sådant. I fallet med tonfisk handlar det kanske om rovfiske på fredade vatten, plågsam död för djuren och bifångster i form av till exempel delfiner. Det framgår naturligtvis inte. Jag vill inte moralisera över dem som inte har råd att köpa den dyrare varianten. Och det är klart att mat inte ska vara dyrare än nödvändigt eller göda butikschefer. Men jag tycker att den kortsiktiga matproduktionens gigantiska avigsidor måste bli tydligare och saker måste hända.

För tyvärr är det så att lågprishetsen gjort att vi inte betalar det egentliga priset, vi skickar så att säga fakturan till fattiga arbetare, till mijön, till djuren och/eller till framtida generationer. Eller som andra uttryckt det: ”Den billiga maten är subventionerad av planeten” (Johan Rockström). ”Det finns egentligen ingen billig mat, det syns bara inte på prislappen i affären” (någon på LRF, har glömt vem).

 

Hur hållbart är Almedalen?

Efter en maratonvecka i Visby är det med viss tvekan jag drar igång skrivandet. Det är kanonvarmt, vem läser bloggar? Det är helg och semester. Grekland går mot katastrofen. Och – Almedalsveckan är sönderbloggad och söndertwittrad. De som varit här orkar inte mer och frågan är om en överväldigande majoritet av folket inte tröttnade redan i måndags, typ. Så tack för att du läser. Ska hålla mig kort.

Aldrig har så många talat om hållbar utveckling i Almedalsveckan. Aldrig har så många menat så olika saker med detta alltmer slitna uttryck. Men det varit bra seminarier om konsumentmakt, om köttets klimatproblem och alternativ som insekter, om banker som investerar i kol och olja, om mycket annat. Många företag vill förstås berätta hur bra de är när de lyfter frågan, själv deltog jag i en debatt ordnad av Polarbröd. Visst händer det massor bland företagen, men det ser olika ut och som konsument är det lätt att stämma upp den gamla progglåten ”Vem i hela världen ska jag lita på?”. Särskilt bankerna har varit under lupp och Sveriges Konsumenter har här varit med i inte mindre än tre debatter. Man kan också ifrågasätta hela Almedalen ur hållbarhetssynpunkt med massor av extraplan från Blomma, plastglas till rosén och kött och annan catering som aldrig går åt på minglen.

En viktig fråga som lyfts på många håll har varit ”spets eller bredd?”. I framtiden finns ingen eko-mat eller några gröna fonder, har många uttryckt. Därför att allt är hållbart. ”Golvet” har enkelt höjts kraftigt. Det pekas på risken att satsningar på dyrare spetssortiment gör att arbetet på bredden med konventionellt odlad mat eller alla bankens fonder kommer på efterkälken. De gröna nischprodukterna blir ett alibi. Den risken finns uppenbart men det vore en megamiss att inte fortsätta att utveckla spetssortiment för dem som vill gå före. Sedan måste vi och alla andra hålla ett stenhårt tryck på matproducenter, klädkedjor, banker och fondförvaltare snabbar på sitt arbete med hela sitt sortiment. Det exklusiva nischtänket måste bort. Hållbarhet måste vara något för alla, normen och inte undantaget.

IMG_5938Men politiken då? Det är ju ändå en politikervecka? Jo, Sven-Erik Bucht har dykt upp än här, än där, understrukit vikten men inte sagt så mycket annat än att regeringens livsmedelsstrategi ska lösa knutarna och att det behövs mer input från konsumentsidan (där kan vi lugna ministern, det kommer). Vi själva har idag fokuserat på EU:s roll för att lösa hållbarhetsproblemet (bilden). Det blev ett fullsatt seminarium, trots att många lämnat Visby. EU-parlamentarikerna Christoffer Fjellner och Peter Eriksson var på strålande debatthumör och många bra besked och intressanta ståndpunkter kom fram. Fokus: antibiotikaresistensen och lättare att välja rätt var väl ungefär slutsatserna. Se debatten här (klicka på ”Priset för lågpriset”). Och trevlig sommar!! Nu tar bloggen paus.

Hållbart rekord i Almedalen

Ett av fem seminarier under nästa veckas megaevent i Visby handlar om hållbar utveckling. Minst. Jag har bara sökt på ordet ”hållbar” på sajten och fått träffar på 667 av de 3460 seminarierna. Det här är en klar ökning från de senaste åren. Ordet ”miljö” ger 535 träffar. Ordet ”hälsa” ger 202 träffar, som en jämförelse (även om hållbar utveckling också omfattar hälsa).

Det glädjande fokuset på hållbar utveckling är en tydlig indikator i tyngden i den viktigaste framtidsfrågan, den om en hållbar planet. Politiker, företagsledare, partsintressenter och i övrigt de som formar vårt samhälle, har helt enkelt miljö, klimat och social rättvisa allt mer i skallen och i ryggraden. Allt fler har fattat galoppen – att alla har ett ansvar och att det behövs handling nu om vi ska få lämna över en rättvis och ren värld till kommande generationer.

Tendenserna syns överallt. Eko-boomen i butikerna. Fokus på köttets miljöpåverkan genom WWF:s Köttguiden och SVT-nyheternas reportageserie om köttets klimatpåverkan. Och det är inte bara i Sverige det händer saker, det märker jag som arbetar i den europeiska konsumentrörelsen. Årets enorma Expo i Milano, en sorts världsutställning om mat, har temat ”Feed the planet”. Själv har jag haft nöjet att semestra på engelska landsbygden nyligen och kan konstatera att ordet ”organic” och ”free-range” (om kött och mejeriprodukter) dyker upp överallt. Svinfarmerna där grisar får röra sig fritt syns längs vägarna. I Frankrike läser jag om butikskedjan som säljer ”ful” frukt med 30 procents rabatt vilket omgående blivit en jättesuccé. Exemplen är många.

Glädjande handlar det inte längre bara om maten. Allt fler rapporter visar klart på bankernas dubbla budskap, skillnaden mellan policier och investeringar i företag som förstör miljön och orsakar mänskligt lidande. Allt fler förstår att vi inte bara kan fortsätta köpa billiga kläder som knappt används innan de slängs och det rör sig i handel och industri. I båda dessa fall tar vi på oss en del av äran genom våra utvecklingsprojekt stora och uppskattade Stilmedveten och Fair Finance Guide.index

De kommer att vara med i Almedalen. Liksom andra av oss som arbetar på Sveriges Konsumenter. Jag ser fram emot att åka dit igen. Jag kommer att prata hållbarhet på olika ställen, inte minst i vårt eget och EU-kommissionens seminarium på fredag klockan 12.15 på temat ”Priset för lågpriset”. Välkommen om du har vägarna förbi! Eller titta på direktsändning via webben.

Hållbar handel – tema som förpliktigar

”Hållbar handel” var det ambitiösa temat för Svensk Handels årsstämma idag i Stockholm. Att årets sammanstrålning fokuserats på handels roll för våra ödesfrågor visar på en mogenhet som de ska ha en eloge för. Här finns en del riktigt grymma utmaningar, bland annat hur man ska bidra till en mer cirkulär produktion och komma bort från den slit- och slängmentalitet som präglar stora delar av dagens affärstänk. Det är lätt att säga ”hållbar” och en liten varningslampa tänds av detta slitna ord, som kan betyda allt från fairtradekaffe på kontoret till totalt kretsloppstänk, noll klimatutsläpp och levnadslöner. VD Karin Johansson underströk att kundtrycket för schysst handel bara kommer att öka och näringsminister Mikael Damberg betonade att ”jag förväntar mig att ni tänker nytt för en hållbar utveckling”.

CEuoQ-7WIAA5hrZ.jpg_largeSjälv var jag inbjuden till en panel som handlade om hållbar klädhandel. De andra i soffan kom från tre företag, bland annat H&M. För att understryka hur stor omställning det handlar om hade jag hyrt en kavaj från en detaljhandelskedja, vilket väckte visst uppseende. En av framtidsvägarna stavas nämligen delningsekonomi. Det innebär konkret att handeln måste börja hyra ut och säja begagnat (tänk Ikea eller H&M som Blocket). Idag gör vi i Sverige av med 3,7 jordklot i resursanvändning vad gäller kläderna och det håller bara inte.

Vad behövs då för att få en mer hållbar handel på kläder. Här är mina sammanfattade råd:

1. Gör det lätt att välja rätt och medvetet. Rensa i märkesdjungeln och använd etablerade tredjepartsmärkningar som GOTS. Skippa egna ”hittepåmärken” som ”Bra val”. Vad står det för? Fasa också ut miljövärstingarna. Och skylta och marknadsför med de schyssta alternativen, så man inte behöver leta efter dem. Hållbart ska finnas för alla, det ska vara normen, inte undantaget.

2. Tänk mer cirkulärt och i helhet. Idag pratas det mycket om återvinning, men det är helt otillräckligt. Dessutom kan man fråga sig: Återvinning – till vad? Handeln måste starta ”uppströms” med designen, göra plagg som håller längre, som går att reparera, välja mer hållbara material etc etc.

3. Levnadslön. Det är en skam att så många arbetare i fattiga länder inte får betalt så att de kan försörja sin familj för att vi ska få billiga kläder. Någon krona till per plagg räcker för att utjämna den enorma skillnaden som ofta finns mellan lagstadgad minimilön och levnadslön. Att ”vi betalar lagliga löner” är en ynklig ursäkt.

4. Tänk i nya affärsmodeller – hyra, dela, låna, begagnat. De som är snabbast här kommer det att gå bra för och kommer att belönas både av kunderna och miljön. Här finns enorma möjligheter för dem som inte accepterar argumentet ”Så har vi aldrig gjort hittills”.

Se upp för Blocket

Integritet håller på att bli en av våra stora konsumentfrågor. Men än har att de flesta inte märkt av problemen eller förstått vartåt det barkar. Varken de som säljer något via Blocket, bokar restaurang via Bookatable eller de som köper biljett via Ticnet. När vi klickar, söker, skriver och anmäler oss på internet kommer det tillbaka som en bumerang genom e-post, telefonsälj, riktade annonser på nätet – och i framtiden allt ”fiffigare” sätt. Just nu står slaget om våra rättigheter genom ett intensivt lobbande om EU:s nya dataskyddsförordning.

Skärmavbild 2015-04-29 kl. 13.01.50Ta Blocket till exempel. Grunden – att sälja begagnade prylar är självklar och fantastisk, jag använder sidan regelbundet. Men tittar man på deras villkor finns det skäl att bli bekymrad. Blocket ägs av Schibsted-koncernen. De kan enligt villkoren sprida vidare dina personuppgifter och information som automatiskt samlas in genom användning av Blocket, även sådant som geografisk position, typ av dator och internetanslutning. Detta kan Blocket, enligt sin personuppgiftspolicy lämna ut till andra företag i Schibsted-koncernen och bolag som Schibsted har ett direkt eller indirekt ägande i. Med det menas åtminstone sjutton företag i Norge, tjugotre i Sverige och närmare femtio i övriga världen, alltifrån Vitryssland till Guatemala. Och detta bara för att jag lägger ut en annons, utan att Blocket blir ansvariga för den vara eller tjänst jag vill sälja.

Det här är ett av många exempel. Vi är fler och fler som handlar varor och tjänster, utför en massa andra uppgifter, upprätthåller vårt sociala liv och snart sagt mer eller mindre lever en stor del av våra liv på nätet. Samtidigt finns det i princip ingenting vi kan göra på nätet utan att lämna ut eller tillåta en fullständig kartläggning av vår person och vårt beteende. Ibland även våra vänners. Det sker genom att vi måste godkänna långa och krångliga avtal, vars egentliga innebörd torde vara okänd för de allra flesta av oss, bara för att kunna använda tjänsterna.

Vi konsumenter vet sällan vilken information som samlas in och finns lagrad om oss. Många ”onödiga” uppgifter samlas också in. T ex måste du ibland ge företag tillgång till privat information för att kunna använda tjänsten ( Facebooks messenger) eller ge dem rätten att sälja din information vidare för att kunna handla hos dem (Ticnet) eller använda dig av förlustgarantier (SL).

Förra året anmälde vi Ticnet till Datainspektionen och sedan till Konsumentverket. Där ligger vår anmälan fortfarande, trots att det gått mer än sex månader. Enligt generaldirektören och KO Gunnar Larsson är personlig integritet på internet ”kanske inte omedelbart en konsumentfråga”, men samtidigt ”bör vi vara lyhörda för vilken handelsvara våra nätvanor är för många företag i den digitala åldern.” Uttalandena tyder på en klar underskattning av de ökande problemen.

Alla dessa sammanställningar av data skapar en allt mer ojämn maktbalans mellan konsument och säljare. Det blir en fråga om rimlighet och proportionalitet utifrån vad konsumenten förstår och kan förväntas ta till sig när det gäller avtalstexter. Egentligen är det helt oacceptabelt att behöva läsa ett sex sidor långt avtal för att kunna köpa en biljett. I Paypals nya regler måste du inte bara frånsäga dig alla immaterialrättsliga rättigheter utan också dina ”moraliska rättigheter” vad som nu menas med det…

Just nu står slaget om våra framtida rättigheter, fast vi inte ser så mycket om det i media. Det är den så kallade dataskyddsförordningen som nu behandlas av EU:s ministerråd och parlament. Ordförandelandet Lettland ville egentligen ha allt klart till juni. Nu blir det knappast så, men det finns anledning att känna oro när det gäller viktiga frågor som samtycke och regler för företagens ”profilering” av oss. Begreppet ”legitimt intresse” – alltså vems rätt som är viktigast, är också en stor stridsfråga där lobbyister lägger mycket stora resurser på att annonsörer och företag ska få stora friheter att samla in data och skicka reklam.

Sveriges Konsumenter har ett antal grundläggande krav. Problemet finns här och nu, inte i en avlägsen framtid. Därför kräver vi:

  • Ett slut på obegripliga och långa avtalsvillkor.
  • Större transparens kring hur personuppgifter används och säljs vidare.
  • Obligatorisk möjlighet för privatpersoner att kunna radera sina personuppgifter.
  • Möjlighet att vara anonym på nätet när man handlar och surfar.

Fagra löften om frihandelsavtal

Årets förkortning är TTIP, som står för frihandelsavtalet mellan EU och USA. Idag hölls en hearing i riksdagen om denna brinnande politiska fråga. Många röster hördes om hur viktigt detta är för jobb, tillväxt och internationella relationer. Och som vår ordförande Örjan Brinkman sa i sitt föredrag – hur kan man vara emot att riva hinder?

Men skälet till att det finns anledning att tveka är inte själva principen om friare handel, det är snarare detaljerna och följderna i framtiden. Och där är det viktigt att mota Olle i grind och följa processen hela vägen till färdigt, underskrivet avtal. Vilket vi i europeiska konsumentrörelsen aktivt gör. Inställningen är därför ”Ja, men…”. Inte ”Ja, amen”, som LO:s representant idag träffande uttryckte det.

IMG_5533

 

 

 

 

 

 

 

Debatten växer i styrka och i höst kommer det antagligen att vara full storm. Det kommer inte bara att handla om livsmedel och kemikalier. Det borde också handla om integritetskrav och gemensamma regler för roaming (mobil- och datakostnader). Liksom antibiotikaanvändning i djurhållning. Alla dessa tre områden ligger idag utanför förhandlingarna.

En av de fundamentala stridsfrågorna, även i dagens diskussion, stavas ISDS. Lägg förkortningen på minnen. Det handlar om företags möjligheter att stämma stater om deras investeringar går snett på grund av nationella ingripanden. Sådana här avtal finns i tusental mellan länder men har tidigare gett väldigt stor makt åt enskilda företag. Både konsument-, miljö-, och fackföreningsrörelsen är emot denna mekanism, som alltså sker bakom stängda dörrar, utanför de vanliga domstolarna.

Ett av skälen är att stater kan bli ängsliga och försiktig att skärpa sitt konsument- och miljöskydd. Kommissionären Cecilia Malmström, som var med idag, försäkrade att det nya skyddet ska vara ”uppdaterat” och ”minimerat”. Och hon menar, med stöd av Mikael Damberg från svenska regeringen, att om ISDS ingår i ett nytt avtal EU-USA så får det absolut inte innebära att vi förhindras skärpa nationella regler för folkhälsa eller miljöskydd. Det är ett av de absolut viktigaste löftena som avgivits om TTIP. Återstår att se hur det ska förverkligas. USA är inte vilken motpart som helst.

Delat är bäst

Det kallas delningsekonomi eller kollaborativ ekonomi. Egentligen handlar det om något så enkelt som att dela, vilket vi egentligen gjort sedan vi bodde i grottor. Utnyttja de resurser som vi har istället för att kasta eller låta stå oanvända. Men nu har det blivit modernt och håller på att explodera.

Det handlar om samåkning, klädbibliotek, lånecyklar, lägenhetsbyte, bilpooler, soffsurfning, crowdfunding, shareware, verktygs- och leksakspooler. Airbnb, en webbsida där det går att hyra privatbostäder, har fler uthyrningar de senaste åren än de stora hotellkedjorna, enligt KTH-forskaren Karin Bradley. En sjättedel av USA:s ekonomi lär vara ”sharing economy” och från hela världen kommer ständigt nya idéer.

En del av de här funktionerna har funnits länge, annat är nyare. Det som gjort den nya utvecklingen möjlig är internet och smarta telefoner. Man kopplar ihop dem som har något och dem som behöver – vare sig det gäller prylar, ytor eller tjänster. Och inte minst – man kan sätta betyg och avge omdömen. Tillit och transparens är nämligen bränslena i den nya ekonomin.

IMG_5386Själv har jag i tjugo år bott i kollektivhus, 25 hushåll hjälps åt fyra kvällar i veckan att laga mat i en gemensam lokal i huset (bilden). Det fungerar utmärkt, spar tid och pengar och gör att vi lär känna varandra i grannskapet. Bara fördelar. Dessutom är det miljövänligt. Vi kokar en gryta till 35 personer vid samma tillfälle (och använder allt mindre kött) och tar vara på eventuella rester till lunchlådor och framtida bufféer.

Hela trenden är i grunden sund och välkommen och en mycket viktig del av en hållbar utveckling. Varför måste vi äga så förbannat mycket, när vi kan spara tid, pengar och jordens resurser på ett smart och i grunden självklart sätt? Och vi har bara sett början. Kanske gör den nya ekonomin att vi kan betrakta de senaste femtio årens slit- och slängmentalitet som en historisk parentes.

Utvecklingen är större än man kan tro. Det påverkar hur vi betalar och skapar nya ”valutor” men leder också till problemen med integriteten. Vissa intressen känner sig hotade – hotell, taxibolag, tillverkare av slit- och slängprylar. För oss i konsumentrörelsen håller detta att segla upp som en stor fråga. I det europeiska konsumentparaplyet BEUC, med 40 medlemsorganisationer runt om i Europa, leder jag en strategigrupp om hållbar utveckling. Där är nya – eller nygamla – konsumtionsmönster viktiga delar. Men det finns också stora utmaningar.

Konsumenträtten är en. Lagstiftningen bygger på att vi köper en pryl eller tjänst av ett företag för pengar. I delningssituationer är det inte alltid klart vad som säljs, vem som är konsument och producent. Är t ex den som hyr ut sin soffa via couchsurfing.com köpare av en förmedlingstjänst eller en uthyrare? Här måste till ett helt nytt regelverk och det arbetet måste starta nu.

Försäkringar och ansvar är en annan. När ingen äger är det frågan om vem som ska stå för risken och kostnaderna när något går snett. Gäller hemförsäkringen om man hyr ut eller delar ägodelar och boytor?

Integriteten är en annan. Mycket av de nya tjänsterna bygger på att vi hittar varandra via olika plattformar på internet. Vi söker, delar och tycker till. Vad händer med de uppgifterna? Säljs de vidare, som ”profiler” för att företag ska skicka reklam till oss. Hur ska vi som konsumenter förstå situationen utan att behöva vara kroniskt misstänksamma och ägna timmar åt långa, krångliga avtal?

Inget av det är olösligt. Men lagstiftarna, företagen och vi konsumenter måste tänka i nya banor. Våga tänka i nya banor, för här finns enorma möjligheter.