Manifest utan konsumenter

Jodå, ordet ”konsument” finns med i båda blockens valmanifest. Fast ganska sparsamt. Nu när båda Mona & Co och Fredrik & Co avgett sina samlade plattformar är det dags att summera vad de tänker göra för landets nio miljoner konsumenter. Alliansen kallar sitt för ”Jobbmanifestet”, vilket säger var tyngdpunkten ligger. 48 sidor, som avslutas med ”Ett starkt civilsamhälle”. Men mellan jobben och det är det tunnsått med konsumentlöften. Undantaget att elmarknaden ska bli bättre för oss (på tiden) och följande vaga formulering ”Konsumenter bör stimuleras att teknikneutralt välja miljöalternativ”, vilket i skarpa förslag, som det heter, betyder satsningar på miljöbilar.

Den rödgröna sidan släppte idag sin 18-sidiga ”Regeringsplattform” med delarna Jobb-Rättvisa-Hållbart Sverige. Konsumenterna återfinns i det senare avsnittet, bland annat genom en ”giftfri vardag” och att EU-medlemskapet ska användas för att skapa ett starkare konsumentskydd.

Att vi som konsumenter inte hittar så mycket vägledning i de här två luntorna betyder naturligtvis inte att vi blir utan konsumentpolitik efter valet. Enskilda partier, till exempel miljöpartiet och centern, har en del förslag vad gäller maten och det finns andra goda ambitioner både här och där. Frågan är dock hur mycket småpartierna kan och vill slåss för sina konsumentfrågor med antingen det stora röda eller det stora blå partiet i ledningen. Återigen rekommenderas en titt i Sveriges Konsumenters enkät och en liten rundvandring på partiernas hemsidor med sökordet ”konsument” som vägvisare.

Håll förresten ett öka på Newsmill i dagarna, där pågår en intressant debatt om konsumentfrågor.

Naturens hämnd – igen

Stordriften i de enorma djurfabrikerna runt EU skapar nya smitthärdar. Vår jakt på billigt kött kan leda till ökad antibiotikarestens – och i allra värsta fall hota vår egen överlevnad. Om detta har rapporterats både i den nya boken ”Döden i grytan” och i mängder av stora reportage.  Senast gäller det sjukhussjukan MRSA, som sprider sig bland Europas svin och nu även nått Sverige. Alltihop är just – sjukt! Instängning, långa frakter och andra delar av dagens industriella djurhållning strider inte bara mot förnuftet utan även mot naturen. Massanvändning av antibiotika för att skyla över djurplågeri slår nu tillbaka. Det har skett tidigare – galna ko-sjukan är ett annat exempel på en slags naturens hämnd.

Frågan är inte ny, men den är stor och jätteviktig. Och komplex. Det handlar ju inte om att fläskkött är farligt – men att dagens konsumtion och produktion kan få ödesdigra konsekvenser. Här delas ansvaret av uppfödarna, industrin, handeln, politikerna – och oss konsumenter. Vi måste ifrågasätta om vi måste äta stora mängder billigt kött – eller om vi kan äta mindre kött från djur som haft det bra. För det behövs stopp för handelns enögda lockpristänk (fläskkarré för 25 kronor kilot…hmmm), mer info och etiskt tänk från industrin och politiker som vågar utmana mäktiga lobbyintressen. Vad vi inte vill ha är politiker som bara pekar på konsumentmakten för att slippa ta sitt ansvar. Om inte ökad antibiotikaresistens är en väckarklocka för svinerier i djurhållningen – vad krävs då för att få en ändring?

Tomat startar valdebatt om mat?

Miljöpartiet har fått bassning för en valaffisch med en KRAV-märkt tomat. Man kan förstå att opolitiska organisationen KRAV reagerar. Samtidigt är det mycket positivt att ett av partierna lanserar ekologisk mat som en valfråga på sin affischer. Sex veckor till valet och nu börjar den egentliga valrörelsen. Vilka andra partier hakar på och gör maten – eller andra konsumentfrågor – till riktiga ”bubblare” i valrörelsen?

Högtryck för konsumentfrågor

Massmedia har den senaste veckan varit ovanligt späckat med konsumentfrågor. Glädjande! Man kan bara hoppas att det smittar av sig på årets övriga 51 veckor, så att dessa vardagsfrågor får sin rättmätiga plats i spalter, radio- och TV-inslag. Det har handlat om djungeln av miljömärken (DN söndags), problemet med all mat som slängs av butikerna (Bland annat Aktuellt i tisdags med Louise Ungerth och TT under sommaren, där jag själv uttalat att butikerna borde sänka priset på mat nära bäst före-datumet), ny lag om TV-reklamen (alla medier). Och så bisfenolen (se gårdagens blogg). Hur ofta har vi sett en debattartikel i ”drakarna” om konsumentpolitik? I tisdags kom den i alla fall, rubricerad ”Ge oss en konsumentpolitik värd namnet” och signerad journalisten Carl Öström. I söndags hade också DN en utmärkt och kritisk ledare om att centerpartiet vill låta bönderna använda mer antibiotika i djurhållningen, ett mycket märkligt förslag med tanke på problemen med antibiotikaresistensen.

Miljöpartiet satsar på maten

Miljöpartiet är sist ut i Almedalen, men när det gäller pengar till konsumentpolitiken ligger de i täten. Mer till verk, organisationer ska det bli men också till konsumentvägledning (även om de inte vill göra den obligatorisk). Mat och miljö förekommer också allt oftare i tal och utspel. De vill ha momsfrihet för ekologisk mat, vilket torde vara unikt. Samma sak med byggstopp för externa köpcenter. De har däremot aktivt valt att avstå från samlat konsumentpolitiskt program. Istället finns en övergripande motion från 2007 och lite här, lite där på webben. Av valprogrammets 36 handlar ett fåtal om konsumentfrågor, ett om ”Den goda maten” och ett om ”Jordbruk med hänsyn till djuren”.  Om maten blir en ”bubblare” i den fortsatta valrörelsen, som vissa tror, så kommer miljöpartiet att kasta sig in i den diskussionen med liv och lust.

Det är ganska svårt att mäta partiernas reella intresse för konsumentfrågorna, det har min genomgång av de olika partierna på bloggen visat. Det är förstås ännu svårare att förutse vad ett parti faktiskt kommer att göra i regeringsställning. Inget blocken har ett gemensamt program för vad de vill göra för oss nio miljoner konsumenter. Men blir det rödgrönt efter valet kommer högst sannolikt miljöpartiet att ta hand om en hel del av frågorna. Indikatorer finns i program och utspel. Men också av en sån sak som att miljöpartiet efter valsegern i Stockholms stad 2002 drev igenom en rejäl satsning på kommunal konsumentvägledning, med egen nämnd och egen förvaltning.

Halvhjärtat om ekokläder

Ni kan mycket bättre!! Det är uppmaningen till H&M, Lindex, KappAhl och de andra stora klädkedjorna efter vår rapport ”Gröna trådar”, som släpps idag. Efter 24 butiksbesök är sanningen att man får leta efter miljöplaggen, att personalen knappt kan svara på en enda fråga och att märkningen mest är förvirrande. Våra kläder är rena kemikaliebomberna, det går att göra mycket, mycket mer. Det är en fråga om att ta ansvar, att gå före, att inte gömma sig bakom ett bekvämt ”det finns ingen efterfrågan”. Klädkedjorna borde kunna ställa ännu strängare miljökrav på sina leverantörer och exponera sin miljökläder mycket mer än idag. Visst, det görs en del och det är inte lätt att kontrollera alla led till den lilla underleverantören i Bangladesh. Men bristerna är stora. De satsningar som görs funkar inte hela vägen fram till skyltfönstret, annonsen och Frida, 18 år, i kassan. Till och med på webben är informationen ofta knapphändig och svår att finna. Kort sagt: Det känns halvhjärtat. Ibland inte ens det. Dressman var en kedja som inte ens var värd att undersöka på grund av obefintligt utbud.
Men frågan är egentligen större än så. Klädbranschen, speciellt de stora kedjorna som finns i varenda köpcentrum, håller envist fast vid en köp-slit-släng-mentalitet. De pumpar ut billiga toppar och t-shirts för några tior, med ivrigt uppmuntrande annonser som stöd. Med påföljden att vi shoppar vi kläder som lösgodis. Vem får betala priset för det lågpriset, tror ni? Nej, den vägen är inte hållbar. Det handlar inte bara om ekologisk bomull och nya, miljöanpassade material utan även om kvalitet, om kläder som är hållbara i betydelsen slitstarka. Kvantitet istället för kvalitet. Köp en t-shirt som håller tre år istället för en varannan månad, som sedan blir putstrasor. Men det kanske inte klädkedjorna är intresserade av…
Intresserade är i alla fall konsumenterna. På kort tid har vår Facebook-grupp ”Gröna trådar NU” fått en rejäl tillströmning. Gå med du också.

Bokslut om blodfoder

Mediastormen verkar ha blåst över för den här gången. Avslöjandet om grisarnas ”kannibalfoder” har ekat både här och där och för min del inneburit spräckta dagsscheman, en synnerligen tidig morgon (TV4 Morgon) och en möjlighet att slå ett slag för ursprungsmärkning och sätta ljuset på ”priset för lågpriset”.

Vad har det lärt oss? Jo, att mat mycket är en fråga om känslor. Att djuruppfödning inte är nåt gulligt, renstädat och Bregott-idylliskt. Att det i Sverige (men inte i övriga EU) finns en samsyn om det oetiska i att grisar äter grisdelar. Att frågan är komplex och kräver mer utredning: Vad är egentligen den minst dåliga proteinkällan för grisar – animaliskt foder (utan grisdelar) eller soja från Sydamerika?  

I midsommar och därefter kommer vi sannolikt att grilla som vanligt. Stora maffiga stekar med nån liten sallad till. Bra vore om debatten kunde ha det goda med sig att vi på sikt mera funderar på och diskuterar hur vi köper och konsumerar kött. Varken hälsan, klimatet eller djuren mår bra på att vi äter allt mer kött till låga priser. Min förhoppning – och övertygelse – är att vi på lite längre sikt kommer att äta mindre kött från djur som mått bra och ätit ”sunt” foder. Och att vi tills dess kommer att uppleva ett antal ytterligare djurskandaler.

Pressa politiker om miljön

Vad hände egentligen med klimatfrågan? Från att ha varit på allas läppar märks nu en allmän trötthet, något som bland annat EU-ministern nyligen vittnade om. Som om det går att trycka på pausknappen för klimatförändringarna. Bristen på globalt politiskt ledarskap är tydlig och ytterst oroväckande. Klimatmötet i Bonn gav ett ytterst blekt slutresultat.  Vi är många som oroas – och vill göra mer. För konsumentmakten har också en plats, tillsammans med krafttag från världens politiska makthavare. Det handlar om förutsättningar att välja hållbart. Och där ingår en mix av baskunskaper för alla, lättbegriplig information, skatter, stopp för ”greenwash”, stopp för incitaments-inkonsekvenser och större ansvar hos handel, jordbruk och industri. Ett genuint grönt tänk, helt enkelt. Globalt engagerar sig Consumers International och BEUC också för detta, läs deras krav. Steg i rätt riktning tas, men det går alldeles för långsamt. Vad du kan göra tre månader till är också att pressa politikerna. Ser man på deras svar på Sveriges Konsumenters enkät i denna fråga finns det höga ambitioner, men frågan är vad som menas och blir faktisk realpolitik. Använd gärna enkätsvaren när du möter politikerna inför valet!

Mobilproblem som kvarstår

Mobiltelefoner klarar allt fler konster och friheten från tid och rum har blivit reell verklighet. Istället för att se Rapport klockan 19.30 i TV-soffan ser jag det på bussen när det passar mig. Men problem finns det fortfarande, inte minst med krånglande mjukvara. Problemen är också till stor del mekaniska. Kontakterna till min telefon glappar och det är lätt att få repor på glaset, trots försiktighet. Jamen hur svårt kan det va…?

Och så har vi laddarna. Ett gytter, som gör det omöjligt att låna andras laddare i nödläge och skapar avfallsproblem. Förra året kom äntligen en standard för mobilladdare, efter hot från EU-kommissionen. De flesta stora står bakom den (dock ej Apple/Iphone). Men micro-USB, som kontakten till telefonen heter, är påfallande bräcklig. Så det går långsamt framåt, men massor återstår.

Trööögt förbättra offentlig mat

Kunskap, kunskap, kunskap – där ligger bristen. Det var alla i panelen överens om på vår och LRF:s utfrågning om offentlig mat. Sedan gick det mer isär vad som borde göras åt grå och ointressant mat till barn, gamla och sjuka. Lagstiftning, riktade pengar, mer rebellisk inställning från skolköken var några av recepten.
Debatten är precis slut, den var livlig, engagerad och kunnig. Problemen är många och komplexa, det finns inget quick fix. Men kunskapslyft behövs, liksom tydligare politiska signaler och pengar. Vad som slår mig är hur den offentliga maten blivit ett fullskaleexperiment, som är trögt att korrigera. ”Cook and chill” skulle spara pengar och säkra hygienen – men skapade en massa nya problem. Varför blir det så ofta: ”Tänkte inte på det?”. Var fanns konsekvensanalysen? Debatten visade det ligger i luften att maten kan bli en het valfråga. Låt oss alla bidra till att det blir så.