Lok eller bakvagn?

”Det finns ingen efterfrågan”. Har ni hört den förut? Ursäkten från handlare att de inte säljer en viss vara. Eller vägrar satsa seriöst på sånt som är skonsamt mot miljön eller mot människor i produktionen. Veckans tema har varit handelns ansvar för hållbar utveckling. Det råkade bli så att tre möten med ”tunga” företrädare för handeln denna vecka till stor del handlade om miljö och socialt ansvar. Frågan är om handeln ska vara loket i en hållbar utveckling. Eller en passiv bakvagn, som bara hänger med, en part som försiktigt inväntar ett tryck från konsumenterna. Hittills har de passat, sällan haft modet att utmana traditionella uppfattningar om vad som säljer. Inte vågat gå före, själva driva utvecklingen. Men i resonemangen denna vecka har jag hört mer än tidigare att man faktiskt inser sitt ansvar. Att man faktiskt kan använda sin förmåga att sälja till att sälja in etik – också. Ansvarsfull konsumtion. Att slit och släng och prisfokus faktiskt delvis är deras eget fel, eftersom det är vad deras egen reklam basunerar ut. Att ansvar till och med kan vara en konkurrensfördel, oavsett bransch.
Det är långt till en verklig förändring. Det har hänt för lite hittills. Det går långsamt, detta är en supertanker. Och det finns alltid stora risker för ”greenwash”, alltså bedrägliga fasader hos företagen. Julhandeln inger inte precis någon större förhoppningsvis, med sin traditionella, sanslösa prylhysteri (läs nyhetsbrevets ledare denna vecka). Men det finns en rörelse där ute. Nån sorts långsamt uppvaknande. Nu ska bara fler ruskas om, fatta galoppen. Och farten måste öka. För än så länge bidrar handeln knappt alls till hållbar utveckling.

ICA har möjligheterna – agera!

Miljön var ett konferensrum på ICA:s huvudkontor i Solna. Vi var ett 20-tal som arbetar med konsument-, miljö- och människorättsfrågor, plus ICA:s eget folk. Och så två män från Chiquita. Alla var vi inbjudna att diskutera hur ICA kan bli bättre på socialt ansvar. Utgångspunkten var Consumers Internationals rapport om slavliknande förhållande bakom billig ananas i butiken. Heder åt ICA som tog initiativet till diskussionen. De fick många förslag, som flitigt antecknades. De lovade återkomma, rapportera. Bra, seriöst. Varför gör inte Coop detta? Nu är frågan hur ICA faktiskt tar hand om förslagen. Och med vilken entusiasm nya tankar tas emot av allt från högsta ledningen ner till alla tusentals enskilda ICA-handlare. Frågan är också varför inte mer gjorts tidigare. ICA och andra livsmedelskedjor har i alla år kommunicerat en enda sak till oss kunder – priset. De borde kunnat använda allt detta dyrt inköpta annonsutrymme bättre, nämligen att berätta om andra värden i produkten som kvalitet, miljö, etik och djurskydd. Men bättre sent än aldrig. Kanske kan vi till och med se figuren ICA-Stig tala om annat än finfina priser. Tänk om han kunde missionera i hållbarhet. Vilken folkbildningsinsats! Och vilken möjlighet för ICA att bräda konkurrenterna.  Så fortsättningen blir spännande.

Julefrid – jo, tjena…

Har gjort två korta studiebesök i Stockholms city – i fredags och idag på första advent. Kan konstatera att allt är som vanligt. Trängseln. De trötta blickarna. Anhopningen av kassar som gör alla människor till meterbreda ekipage. Ändå har det bara börjat. Handeln räknar med en ny rekordjul och säljjippot som går under benämnigen ”årets julklapp” är ännu en teknikpryl. Var och en av oss förväntas lägga 1600 kronor mer än en vanlig månad på shopping. Jag brukar akta mig för att moralisera över köpvanor, men måste ändå få fråga: Vem behöver alla dessa prylar? Ingen jag känner tycker att de har för lite saker hemma, nästan alla har för mycket de aldrig använder. Vart tog den hållbara julen vägen? Den etiska julen? På vårt och Råd & Röns framtidsseminarium ”Konsument 2020” nyligen var prognosen att handeln framöver skulle sälja mer begagnat. Mer upplevelser och tjänster. Och ta mer ansvar för etik och miljö. Jo, det låter jättebra. Men det är svårt att se en sådan utveckling i reklamblad, skyltfönster och trendprognoser.  Okej, det är högt tryck på KRAV-julskinkor. Men i övrigt..? Särskilt avlägset känns det för elektronikbranschen, som förväntas bli julhandelns vinnare och har ökat sin försäljning med nio procent i år.

Värdig vinnare av Blåslampan

Blåslampan överlämnas av konsumentminister Birgitta OhlssonVilken dag och kväll! Helt matt efter en eftermiddag med trendseminariet ”Konsument 2020”. Och sedan en kväll med galamiddag och utdelning av konsumentpriset Blåslampan. Sveriges Konsumenter och Råd & Rön har växlat upp rejält och idag bjudit in till ett späckat seminarium om kvalitetsfrågor, glömda konsumentgrupper och ”gratisgenerationen” och sedan en middag med trevligt folk från organisationer, företag, myndigheter och media.

Och vem blev det då som, för åttonde gången, fick ta emot blåslampan (jo, det är en äkta, graverad blåslampa)? Dessutom ur handen av vår nya konsumentminister Birgitta Ohlsson. Jo, det syns ju på bilden, det blev Mats-Eric Nilsso – journalisten och författaren som verkligen satt en blåslampa på livsmedelsindustrin genom bland annat boken ”Den hemlige kocken”. Jätteroligt, med tanke på det medvetande hos konsumenter som boken skapat och de genomgripande förändringar som den åstadkommit i livsmedelsindustrin. Och som de faktiskt tackar honom för idag (vilket de inte gjorde när boken kom). Det behövs mer av omskakande, avslöjande, klargörande böcker, filmer, reportage. Mycket återstår att upptäcka om det som händer bakom kulisserna. Hoppas priset inspirerar flera att gräva – och därmed öka konsumentmakten.

Mats-Eric var en av de fyra finalisterna, de andra var Stefan Jarl, Zarah Öberg och Pricerunner. Läs mer om seminariet och priset här och här.

Fett ruggigt i USA

I USA är man biggest in the world – även i kroppshyddan. Har varit i Florida en vecka på semester och slagits av hur många som är väldigt feta. Fetmaepidemin startade i USA och den håller fortsatt nationen i ett stadigt grepp, trots enorma informationskampanjer. Antalet feta är 34 procent, antalet överviktiga nästan lika många. Helt otroliga siffror. Epidemin kostar amerikanerna 550 miljarder kronor per år och drar ner tillväxten, förutom allt lidande det orsakar. Problemet är hela matkulturen, inte minst det enorma intaget av söt mat och dryck. Den massiva reklamen har en stor skuld, mot den har hälsokampanjer inte en chans. Och så rör sig medelamerikanen alldeles för lite. Inte bara kör de bil överallt, på nöjesparkerna sågs mängder av permobiler med feta människor, som alltså inte kunde gå mellan attraktionerna. Det är tragiskt att se och tioåriga dottern trodde knappt sina ögon. I det sammanhanget är det rena hånet när hamburgerställena sätter upp reklam med “fritt från transfetter”. Visst, transfetter är ett problem men ett löjligt litet sådant i USA vid sidan av allt “vanligt” fett och socker man vräker i sig. Reklam som den på bilden är bedrägligt, den tar bort fokus från de verkliga problemen och skapar en illusion av att man med en liten justering (transfetterna) kan fortsätta som vanligt.

GMO handlar om makt

GMO-debatten har väckts till liv igen. För några veckor sedan rasade några forskare över ”teknikfientligheten” som de menade hindrar en nödvändig utveckling. Svenska Dagbladet skriver idag om att fler och fler av butikskedjorna gör som City Gross, erbjuder garanterat GMO-fri mat. Det är inte komplikationsfritt att ha en fri från-märkning men i det är i grunden svårt att se alternativ idag eftersom GMO smygs på oss bit för bit. Inte minst handlar det om fodret till djuren. Att vara kritisk till GMO är därför inte att vara bakåtsträvare. Min och många andra konsumenters skepsis till GMO handlar om att vi vet för lite om de långsiktiga miljöfarorna och framför allt handlar det om makten över maten. Ska ett fåtal stora företag få binda upp bönder i stora delar av världen med ”sina” grödor, ”sina” bekämpningsmedel etc. Vart leder det i framtiden? Eller som Camilla Sparring med flera skrev i sitt svar på forskarnas debattartikel häromveckan: ”Problemet när det gäller GMO är att den tekniken får enorma konsekvenser för växtodling, djurhållning och livsmedelsproduktion. Den leder oss in i ett läge som vi får svårt att ta oss ur. Ska vi välja genmodifiering bör det därför vara ett beslut som vi alla är delaktiga i, inte ett beslut som ett antal mer eller mindre köpta forskare med stöd av GMO-industrin fattar åt oss.”

Richterskala för giftlarm

Så var det dags igen – för ett giftlarm i vår hemmamiljö. Denna gång är det forskare i Karlstad som varnar för att väggfärg ökar risken för astma och allergi hos barn. Antalet syntetiska kemikalier ökar hela tiden och har aldrig varit större än nu. Det finns mer än 100 000 kemikalier på den europeiska marknaaden. Kemikalieindustrin är enorm, innovativ och satsar mycket på att lobba fram ”rätt” beslut. Vi har fått en ny lagstiftning i EU, REACH, men den går bara halva vägen. För sanningen är att vi vet skrämmande lite om riskerna. Om vad jag och min familj får i oss när vi andas där hemma, tar i saker eller stoppar något i munnen. Vi deltar alla i någon mening i ett fullskaleexpriment med fördelar i ena vågskålen och vår hälsa i den andra. Försiktighetsprincipen ska gälla, men i realiteten väger den lätt.

Speciellt lite vet vi om långtidseffekten och kombinationseffekten av den kemikaliecocktail av av kemikalier som vi får i oss. Stefan Jarls film ”Underkastelsen” – finalist till konsumentpriset Blåslampan i år – lyfter problemet på ett naket och begripligt sätt. Se den!

Larmet om väggfärger är bara ett i raden. Det kommer fler. Hur ska man förhålla sig till alla rapporter utan att gå under av ångest? Hur ska man som småbarnsförälder klara av att öppna en tidning ens. Ja,idag är man ganska utelämnad och det är lätt att känna vanmakt, ”det spelar visst ingen roll, ämnena finns ju överallt och är många”. Här behövs det folkbildning i riskvärdering. Så att man bättre vet när man ska bli orolig. Dessutom vore det bra med någon opartisk ”barometer” för larmen. Sveriges Konsumenter har tidigare lanserat idén om en ”Richterskala” för matlarm. Det borde kunna fungera även för kemikalier i färger, leksaker, kläder och andra produkter. Någon opartisk myndighet skulle kunna gradera de olika rapporterna som kommer från forskare – både till hjälp för allmänheten och för massmedia. Det kräver en del jobb att bestämma kriterier – men skulle göra vardagen enklare och oron mindre.

Billig ananas = utsugning

Så har det hänt igen: Rovdrift på människor har avslöjats som en följd av att vi kan frossa i billig mat. Denna gång gäller det ananas. När du och jag betalar en tia så går 40 öre till dem som gjort det stora jobbet – skött odlingarna, skördat, bearbetat. Ofta till priset av sin egen hälsa. Och miljön. Se filmen och annat material som tagits fram av Consumers International. Hoppas att du blir lika upprörd som jag. På DelMonte och Dole som är orsaken. På ICA och andra aktörer här hemma i goa, trygga Sverige som inte är bättre på att ställa reella krav.  Det behövs för att få en förändring. Detta behöver vi påminnas om igen och igen – att det låga priset har ett högt pris. Om människor bara visste – så skulle de aldrig acceptera detta. Det är min fulla övertygelse. Därför behövs såna här avslöjanden, så att vi kan få till det kunskapslyft som gör att konsumentmakten kan slå till med full kraft. Och tvinga utsugarna att ge vettigt betalt och sluta förstöra hälsan och miljön för dem som finns långt därborta där ananasen gror och växer.

Alla borde lyssna på Nader

Levande legenden Ralph Nader på Rival i Stockholm igår kväll

Det var lite messias-stämning igår när Ralph Nader klev in på scenen på Rival i Stockholm. Och han gjorde ingen besviken, i alla fall inte mig. Att höra honom tala om miljö, demokrati, konsumentmakt är ett lyft för själen. Ralph Nader är mannen som alla borde höra.

För den som inte känner till Nader så är han konsumentrörelsens urfader. Han har slagits mot amerikanska storföretag, korruption och miljöförstöring ända sedan slutet av 50-talet och visade igår att han är still going strong fast han snart är 80.

Hans budskap är enkla: Storföretagen har alldeles för mycket makt över tanken, sättet att räkna och över politiker (”Enda skillnaden mellan republikanska och demokratiska presidenter är hastigheten de faller till marken med när storföretagen mullrar”).

Vidare: Vi behöver omdefiniera ett antal begrepp. Det första är produktivitet. BNP mäter bara att det produceras mer bilar, vapen, läkemedel etc. Inte om vi blir effektivare, lyckligare, friskare. Och den tar inte hänsyn till miljön. Oljekatastrofen i Mexikanska golfen höjde BNP, som ett exempel. ”Indianerna i USA fattar inga beslut om de inte kan se effekterna sju generationer framåt. Och vi kallar dom vildar!!” Omdefinieras behöver också ordet ”våld”. Det inte bara terrorism och gatuvåld. Det borde handla om arbetsmiljö, föroreningar och annat som innebär att människor råkar illa ut. Vi är fast i en begreppsvärld formad av näringslivet. ”Don’t think corporate, think civic (som medborgare)”. Och han råder: ”Big talk instead of small talk” (prata om de stora viktiga sakerna, istället för småprat).

Någonstans anade man ändå en optimism. Den gröna teknologin är på frammarsch, trots att den möter kraftigt motstånd från traditionella multijättar. Vi behöver företag som går före, menar Nader, som man kan peka på och säga ”jo, det går visst”. Som när han pekade på Volvo för att få amerikanska bilföretag att införa trepunktsbälten (viss hjälp fick han från flygvapnet, som förlorade fler piloter på vägarna än i luften). Och han menade att vi ska se bakåt för att se vad som faktiskt går att uppnå. Nedgång i rökning är ett sådant exempel på en dramatisk förändring i beteende och synsätt.

Han sa mycket mer men jag slutar här. Nader är på nordisk turné, idag talar han på bokmässan. Arrangör är elbolaget Kraft & Kultur, som igår bjöd på Nader alldeles gratis. PR naturligtvis, men i detta fall synnerligen okej . Han har en egen hemsida, det finns massor på nätet, boken ”Medborgare Nader” kan rekommenderas. Ralph Nader är unik, och han har massor att lära. (24 september 2010)

Hurra, en standard för livet!

Ta ansvar – för naturen, klimatet, människorna och djuren. Det brukar jag kräva av handel och producenter. Det är tidens lösen, ett krav allt oftare riktat till företag som skitar ner och beter sig svinaktigt mot dem inte kan försvara sig. Men vad betyder det att ta ansvar? Otydligheten har möjliggjort både bluewash och greenwash, alltså luddiga utfästelser och svammel på hemsidor och vid TV-intervjuer. Dimridåer, business as usual bakom vackra fasader. Men nu blir det ändring på det. Bakom den knastertorra benämningen Standard ISO 26000 döljer sig en värld av möjligheter. Här finns för första gången en så gott som heltäckande katalog på allt som har med hållbar utveckling att göra. Och som faktiskt innehåller ett långt avsnitt om grundläggande konsumentskydd.Med en klausul om den urviktiga försiktighetsprincipen.  I flera år har världens länder förhandlat, Sveriges Konsumenter har – jo, faktiskt – haft en aktiv del i att det nu gått att ro i hamn. Vid omröstningen häromdagen var det bara fem av världens länder som höll emot – en brokig skara bestående av både USA och Kuba (!) liksom Indien, Turkiet och Luxemburg. Trist. Men en bragd att få resten, med så skilda kulturer, att samsas om krav som gäller känsliga saker som barnarbete, könsdiskriminering, föroreningar m m.

Det räcker långt. Och det här är helt enkelt förbaskat bra för konsumenterna, för konsumentmakten. Ett genombrott. Samtidigt – nu börjat det riktigt stora arbetet: att få denna standard, denna regelsamling att faktiskt börja användas. Att få små och stora företag, organisationer, politiska institutioner att ta till sig reglerna och förändra sig i grunden så att de kan skryta med attde ingår i ISO 26000-gänget. Det finns säkert en mängd direktioner och beslutsfattare som ogillar att ribban nu är lagd, att det finns globala normer som inte går att vifta bort. Och det är just som är det fiffiga. Så låt oss hjälpas åt att göra ISO 26000 känt, spritt och använt. Då får konsumentmakten helt andra och nya möjligheter!