Var blev kokhönsen av?

Många av oss minns kokt höns med ris och currysås. Med välbehag. Men det är en maträtt man inte ser röken av längre. Kyckling som bara föds upp för att bli klubbor och bröst  finns överallt. Men inte de artfränder som värpt ägg ett helt liv. Vart försvinner de? I min barndom tog man vara på dem och gjorde ljuvliga långkok. När jag tog upp frågan på ett kanslimöte idag reagerade en av de yngre medarbetarna mycket frågande på begreppet ”kokhöns”. Uppenbarligen är detta en generationsfråga. Eftersom jag tycker att det måste vara ett miljövidrigt slöseri att vi inte tar vara på alla uttjänta värpare gör jag lite research. Jag ringer upp en god vän som jobbat sitt vuxna liv i fjäderfäbranschen. ”Åh, kokhönsen…”, skrockar han. ”De dog ut med min mormor, ingen vill betala för dem idag.” Efter ytterligare efterforskningar klarnar läget: Värphönsen har blivit mindre med tiden och det finns ingen avsättning för köttet. Förutom på export där köttet från de taniga djuren blir salladsingredienser. Skälen att de inte finns i svenska butiker eller restauranger är att kyckling är så billigt och att långkok inte är dagens melodi. Det finns ingen modern familjefar eller -mor som, när de sladdar in i butiken med vaga idéer på dagens kvällsvard, skulle greppa en kokhöna. Även om det skulle vara synnerligen billig mat.

Skälen är brist på såväl tid som kunskap. Jag kan tycka att det är lite synd. Möjligen skulle någon av alla de TV-kockar som befolkar tablåerna kunna göra en insats. De håller ju på att återinföra kalops och fläsklägg, så varför inte klassikern höns med ris och curry? Finns det månne någon butikskedja som skulle våga språnget? Jag hoppas att denna påskblogg inspirerat många av er att ta den gamla maträtten till heders igen. Kanske någon av er blir initiativtagare till Facebook-gruppen ”Kokhönsens vänner”.

Shopping – rena drogen

Belöningssystem – det är sånt som finns i vår skalle och som ser till att vi får en kick när vi gör det som behövs för artens fortlevnad. Alltså när vi äter eller har sex. Det här systemet förstärks dramatiskt om vi tar droger, allt från khat till kokain. Men i sådana fall kommer också en baksmälla. Och kicken minskar i takt med att man bli beroende, man är tvungen att ta drogen för att må bra. Här på Konsumentdagarna i Sunne har vi precis hört forskaren Mia Ericson på Göteborgs universitet beskriva hur annat fungerar precis som med rena droger. Sådant som shopping och spel. Samma kickar, samma beroende, samma svårigheter att ta sig ur. Detta gäller ju i vårt köptokiga samhälle ganska många, men de rent  ”sjukligt shoppinggalna” finns och är fler än vi tror. Men ingen pratar om problemet, trots att att det finns rena vårdbehov här. Någonstans här finns ett ansvar – från allt till klädkedjor som annonserar till TV-serier som ”sex and the city”. Och till min glädje ser jag här en spirande debatt med frågan om meningen med livet verkligen är att shoppa. Allt från boken av kvinnan som avstod från att shoppa kläder ett helt år till fler och fler initiativ för att återanvända kläder. Utan att peka finger åt dem som gillar att ta en sväng i klädbutikerna så välkomnar jag fler röster och mer debatt om avigsidorna med vår shoppingskultur och mätt erkännande av att detta faktiskt kan vara en sjukdom. Som till exempel fem procent i USA har under sin livstid. Det är kanske inte så illa här, men kanske inte så långt därifrån. Och det är värt att diskutera!!!
En vägledare ställde den berättigade frågan om inte mobiltelefoni också kunde skapa drogliknande beroende. Svaret är JA. Vägledaren hade ställt frågor till ungdomar i kommunen: Vad gör du om du glömt mobilen hemma? Svaren visade att det skulle vara rena katastrofen. Värt även det att uppmärksamma.

Hallå! Varför glöms kvinnorna?

Hälften av alla människor är kvinnor. Det kan man inte tro när man ser annonsering, tittar på produktinformation, ser utbud och hör säljsnacket i stora delar av handeln. Och läser bruksanvisningar. Jag är visserligen man men det är ju rätt uppenbart att det finns mycket kvar att göra, vilket är värt att uppmärksamma idag på kvinnodagen. Ta hemelektronikbranschen eller byggvaruhusen – hur tänker de när det gäller målgruppen kvinnor?? Inte alls, tror jag. Exponeringen, informationen – rätt mycket är mer avskräckande än lockande för kvinnor. Jag har inga belägg för det men jag tror jag gissar rätt om jag säger att en överväldigande majoritet av säljarna på Siba, OnOff, BauHaus och deras konkurrenter är män.

Det korkade är ju att de missar en massa kunder genom traditionellt, stereotypt tänkande. Skärpning! Jag vet många i min närhet, varav en hel del råkar vara kvinnor, som har dåligt självförtroende när det gäller teknik (”äh, jag begriper ju inte det där…”). Vad gör handel och tillverkare  för att ändra på det? Inte mycket. Det finns en särskild tekniksajt för kvinnor som heter Lilla gumman (fyndigt namn!) som kan rekommenderas och som försöker förklara hur det funkar – egentligen. Att titta på den är att bli otäckt varse om hur långt vi har kvar.

Och eftersom det är kvinnodagen – varför är reklamen ännu är 2011 så förbannat könsstereotyp? Titta bara på leksaksreklamen. Suck. Ett jämställt samhälle är en fråga om logik och rättvisa och hållbar utveckling.

”Det är ingen som frågar…”

”Det är ingen som frågar efter det.” Det är standardinvändningen från handel och industri mot förändringar. Speciellt om det handlar om social rättvisa och miljö. Det gäller mat. Det gäller hemelektronik. Det gäller leksaker, som härom dagen när jag föreläste på Leksaksbranschens dag. Mitt svar är: Att man inte frågar efter det där, i köpsituationen, är inte detsamma som att man inte skulle köpa om det fanns möjlighet. Tänk er detta: Du vet att nallen eller bilen där i hyllan kanske framställs under omänskliga förhållanden. Du skulle egentligen vilja vara säker på att just den är människo- och miljövänligt tillverkad, där borta i Kina. Men steget därifrån till att fråga – det är långt. Med en tonårig expedit i kassan, som troligen inte har en susning. Med ungarna hängarna i hasorna. Med en växande kö bakom. Och ont om tid…

Det finns ett rejält publiktryck för miljö och etik, det märker vi på Sveriges Konsumenter och det visar sig tydligt på att till exempel KRAV-märkt mat inte räcker för att motsvara efterfrågan. Men brist på klar information och klara kriterier tillsammans med exponering och annonsering som inte visar på alternativen är höga barriärer mot en förändring. Vad det handlar om är att göra det lätt att göra rätt. Det blir det exempelvis om det finns etiska alternativ väl synliga. Det blir det om butiken i sig går i god för att de inte säljer nåt annat än schyssta grejer. Att man sätter sitt varumärke i pant på att man tar ansvar hela vägen till plantagen eller fabriken. Det ni – ICA, Toys R’Us, Elgiganten och alla andra – där har ni en utmaning. Göm er inte bakom den tunna ursäkten att ingen uttryckligen frågar. Skyll inte heller på att kunderna bara bryr sig om priset. I en debatt med ICA-chefen Anders Svensson härom veckan hänvisade han till att ”alla våra undersökningar” visar att priset kommer först. Jo, det gör det ju säkert. Men vad kommer tvåa och trea på listan för kunderna? Det är också viktigt, och värt att ta fasta på. Får man dessutom en uppmuntran att tänka på nåt annat än priset så finns det hopp om en mer hållbar utveckling…

Schyssta leksaker är lönsamt

Varje unge lär har sisådär 500 prylar i sitt rum. Om jag tittar i familjens egen barnkammare stämmer nog det, även om tappra försök ibland görs att decimera kramdjur, spel och pysselset. Nu tycker inte leksaksbranschen att det här räcker, de skulle vilja lansera en ”andra julafton” för att få fart på försäljningen. Så har skett i Tyskland, där Barnens dag har återinförts. Till glädje för leksakshandlare och barn men inte nödvändigtvis för föräldrarna.

Detta har jag lärt mig på Leksaksbranschens dag, som jag var inbjuden till idag. Dock var det tyska inslaget ett undantag från hela dagens tema, som faktiskt var mänskliga rättigheter och säkerhet. Schyssta, säkra leksaker var mottot och det hedrar dem. Och viktigt med tanke på att fyra av fem leksaker kommer från – just det – Kina. Sveriges Konsumenter deltog härom året i ett stort projekt som visade att det fanns stora brister i arbetsmiljön i Kina och att det var si och så med leksaksjättarnas etikarbete. Det finns fortfarande stora brister, men det rör sig långsamt framåt. Lite väl långsamt, kan jag dock tycka. I alla fall fick jag möjlighet att prata för denna hundrahövdade församling av leksakstillverkare- och handlare och ingjöt då hur svårt det är för en vanlig konsument att handla etiskt. Det finns ingen märkning, personalen vet (oftast) inget om arbetsförhållandena vid tillverkningen, det finns inga etiska alternativ och försöker man hitta information på webben så är det mest luddiga utfästelser. Men de vittnade ändå om att konsumenternas intresse ökade, vilket gladde mig och jag tyckte det fanns ett intresse för tesen att det måste vara lätt för konsumenterna att göra rätt. Och min slutbild med texten ”Socialt ansvar är en god affärsidé” möttes av en hel del nickanden. To be continued…

Det förkastliga svinnet

Ska man säga något positivt om all mat som kastas och all okunskap kring datummärkningar så är det möjligen: Det kan i alla fall inte bli sämre. Idag kommer nya siffror från Konsumentföreningen Stockholm, som borde ha medalj för att man fört upp svinnet på dagordningen. Och för att man kampanjar. Förutom att var fjärde matkasse blir sopor klarar majoriteten inte av att skilja på bäst före och sista förbrukningsdag. Hur har det kunnat gå så illa? Det finns såklart många förklaringar. Stora förpackningar är en men mycket handlar det om kunskap och om mentalitet. Här får vi betala priset för att Hem- och konsumentkunskapen är skolans minsta ämne. Här får vi betala priset för att begreppet hushållning nästan ramlat ur Svenska Akademins ordlista. Här får vi betala priset för att gamla hederliga informationskampanjer a la anslagstavlan är ett minne blott. Det behövs kunskapslyft som kan skapa en sorts mat-självförtroende som gör att man vet att köttresterna med lite komplettering blir en utmärkt pytt, gryta, soppa eller omelett. Det kan ge det mat-självförtroende som gör att man inte slänger utan att titta och lukta först. I brist på Anslagstavlan och som komplettering till ”Släng inte maten-kampanjen” – kanske kan livsmedelsindustrin och handeln klämma in lite folkbildning i sina  jätteannonser, precis som Eon gjorde nyligen om standby-problemet. Sedan behövs ett nytänk när det gäller datummärkningen, kanske ”minst hållbar till”. Då kanske man kan få oss alla att förstå att mjölken kan vara utmärkt drickbar i flera veckor efter ”bäst före”.

Kan bankerna rädda världen?

Svar: Ja, det kan de. Banker, fondförvaltare, försäkringsbolag och andra skulle kunna bromsa miljöförstöring, krig, slavarbete, diskriminering, smittsamma sjukdomar och mycket annat elände – om de bara brydde sig på allvar. Eller rättare sagt: Om de investerade ansvarsfullt. Tänk tanken att alla som placerade pengar ställde bestämda krav på att pengar inte ska gå till sånt som förstör. Och om bankerna ställde miljö- och sociala krav när de beviljade lån. Det skulle bli en tsunami som i ett slag överträffade decenniers politiskt och diplomatiskt arbete. Ikväll ska jag leda ett samtal som Fair Trade Center ordnat på Hotel Anglais i Stockholm. Temat är: Vad gör dina pengar ikväll? En bra fråga. Har du tänkt på det? Jag försöker, men anar att jag inte alltid lyckas så bra. Dock handlar det långtifrån bara om konsumentmakt, om olika ”etiska fonder”. Det handlar om hela systemet för finansiella analyser och finansiellt agerande. Hur ändrar men kurs på denna supertanker? Jag tror det kan bli ett mycket spännande samtal med ägare, förvaltare, forskare och frivilligorganisationer. Välkommen!

Idiotpolitik tömmer haven

Vi ska äta mer fisk, tycker kostexperterna. Problemet är att den håller på att ta slut. I galenskap överträffar EU:s fiskeripolitik med råge den hårt kritiserade jordbrukspolitiken. 90 procent av EU:s fiskbestånd är utsatta för överfiskning – och ändå fortsätter det. Med stora skattefinansierade stöd upprustas stora fiskefartyg och dammsuger bottnarna i våra hav. Helt i strid med både vetenskapen och allmän logik. Politik när den är som sämst. Härom veckan hamnade jag bredvid Isabella Lövin, författare till den viktiga boken ”Tyst hav” och idag EU-parlamentariker, på ett flyg från Bryssel. Hon beskrev lobbyisterna som avlöste varandra vid utskottsmötena. Först en representant från fiskeribranschen, sedan för handeln som krävde ”garanterad tillgång till fisk”. Parlamentarikerna nickade förstående, berättade Isabella och sa också att någon konsumentrepresentant aldrig synts till. Vi och BEUC skulle gärna engagera oss, men vi räcker tyvärr inte till för allt. Här krävs en helt annan inriktning, inte minst nu när EU:s fiskeripolitik revideras.

Detta är ett av de tydligaste exempel på att politiker gärna talar om ”hållbar utveckling” men samtidigt kraftigt subventionerar det motsatta. Under rubriken ”Du betalar miljöförstöringen” i senaste numret av tidningen Neo uppmärksammar både Maria Wetterstrand och ultraliberalens Mattias Svensson denna dystra sanning. Läsvärt (tyvärr inte utlagt på nätet)! Läs även Svenska Dagbladets ledare idag söndag, på samma tema.

Här kommer lite beröm…

Låt mig så här i inledningen av 2011 få vara lite positiv. Möjligen överraskar det någon, men vi tycker också att det finns mycket som är bra och som går åt rätt håll för oss konsumenter. Konsumentrörelsens roll är mycket att vara en nagel i ögat, en vakthund, en motkraft mot kommersiella krafter. Vi har våra medlemmars uppdrag att kritisera och ifrågasätta handel, industri, jordbruk, politiker, myndigheter. När de glömmer eller struntar i konsumenterna. För vem ska göra det annars? När media vänder sig till oss för kommentarer gör det naturligtvis för att vi har en ståndpunkt som står i motsatsställning till en annan part på marknaden, vi är en del i en intressekonflikt. För så fungerar journalistiken. Men det innebär naturligtvis inte att vi tycker att allt är becksvart och att alla är skurkar. Tvärtom, de flesta företagare är seriösa, de sliter och de gör rätt för sig. Dialog är viktig – också. Det viktiga är målet: Förbättringar för konsumenterna. En stor del av handeln tillämpar också regler som är långt generösare än vad lagen säger, till exempel vad gäller garantier och öppet köp. Och när det gäller ansvar för miljö och social rättvisa händer det  en hel del, vilket jag poängterat i tidigare blogginlägg. Så nu vill jag ge lite mer konkret ros till två företag som gjort något riktigt bra. De är inte fläckfria, det finns kritik att rikta mot annat de gör men just nu låter vi riset ligga. Jag talar om Eon och Ica. Kraftbolaget Eon har i stora annonser i dagspress och affischer i lokaltrafiken uppmanat oss att inte låta elgrunkorna hemma stå i standby-läge över natten. Bravo! Fler gjorde göra som ni, sprida viktiga budskap som bidrar till en hållbar utveckling på betald annonsplats. Det görs naturligtvis också för att skapa goodwill åt Eon, men strunt i det. De gör en insats. Samma sak gäller Ica, som anställt 400 funktionshindrade, gett dem meningsfulla arbetsuppgifter ute i butikerna och därmed visa att alla kan bidra, att alla har ett värde och visat vägen för andra. Visst har de skickligt gjort en PR-grej av det, men det ändrar inte på det faktum, att det är en synnerligen god gärning. Och som gör att jag med lätt hjärta kan säga: Lär av Eon och Ica! Eller kanske snarare: Häng på trenden. Den som hoppar på tåget sent kommer att få konsumenternas hårda dom över sig.

Beredskap KOSTAR

Träffsäker reklam på Stockholms central

”Trött på att vänta?” undrar Telenor i sin kampanj, som av en händelse finns på stora skyltar i Central-stationens avgångshall i Stockholm. Sällan har jag sett en bättre målgruppsanpassning av reklam. Snabbare internetuppkoppling i Telenors fall blir en bitande, men troligen fungerande, ironi för alla de som väntar på att tåget ska komma eller gå. Igår var jag där för att vänta in en kollega för mötet med finansmarknadsministern och blev vittne till vad som händer vid tvärstopp på stambanan p g a signalfel, timslånga förseningar. Vad kostar inte kaoset samhälle, företag och enskilda i inställda, försenade och icke beslutsmässiga möten..?
I förmiddags var tågkaoset temat i riksdagens trafikutskott. Ingen vill riktigt kännas vid ansvaret, men det finns många som borde ta det. Det handlar om effektivare organisation, det handlar om samordning mellan dem som har hand om tåg, spår och stationer. Nu har samordningen blivit ett sorts fullskaleexperiment. Nyckelordet är också beredskap. Beredskap kostar (titta bara på försvaret..). Bilden som växer fram är att alla milda vintrar gjort att man sett möjligheter att spara. För att sedan tas på sängen. Av snön. Regeringen, nuvarande och tidigare, har stor skuld i det som sker. Utredaren Per Unckel, som knappast kan beskyllas för att tillhöra oppositionen, sa idag följande: ”Man behöver inte vara Einsten för att räkna ut att järnvägskapaciteten måste byggas ut för att slippa störningar”. Vidare, om snöplogslok och annan vinterutrustning: ”Resurserna finns inte i tillräcklig utsträckning, de måste fram så fort som möjligt”. Så fram med friska pengar för en hållbar satsning på det mest miljövänliga (och dessutom trevligaste) färdsättet vi har.
Hur det gick för kollegan på väg med tåg? Hon hann. Eftersom hon inte vågat chansa på att hinna fram utan åkt upp kvällen innan. Andra jag vet har gjort likadant. Och med ett sånt förtroende ligger tåget som färdsätt riktigt, riktigt illa till.