Kläder är för billiga

En textilfabrik rasar i Bangladesh och 400 människor dör. Det är det yttersta priset för att vi på kan shoppa billiga toppar, blusar och jeans som lösgodis i västvärldens gallerior. Inga svenska företag verkar ha köpt från den rasade fabriken, men det här handlar om ett helt system och en djup orättvisa. Klädföretag lägger beställningar där det är som billigast, korruption gör att inte ens lagstadgade rättigheter uppfylls och det arbetarna skulle aldrig ha råd att köpa kläderna de själva tillverkar. Den utmärkta tidningen Fokus har i det nummer som kom ut idag en genomgång av problematiken. Där poängteras att klädföretagen i den rika världen alltmer tävlar i etiskt arbete men att det är både svårt och otillräckligt (bara H&M köper från 1800 fabriker med otaliga underleverantörer). Även om H&M gör en hel del blir budskapet dubbelt när de dels gör ständiga rekordvinster, dels aktivt marknadsför kläder med låga priser och som något man ständigt måste förnya. Ekologiska kläder är fortfarande försvinnande få, det är mycket business as usual. Liksom med mat är klädproduktionen idag i grunden ohållbar, när vi betalar billigt betalar vi egentligen dyrt genom förstörda människor och förstörd miljö. Det tar emot för en konsumentföreträdare att säga det, men ibland är det helt enkelt för billigt. Vi måste oftare fråga oss hur det egentligen kan vara så billigt. Och vi måste omvärdera vår syn på kläder, på kvalitet, på slitstyrka, på värdet av att köpa begagnat och att låna (där händer massor, glädjande nog!). Ovanpå allt detta är det också så att lönelyft till drägliga nivåer för de människor som arbetar i fabrikerna sällan får stora genomslag på prislappen här hemma. Det är helt enkelt en relativt liten del av själva priset.

Utsläppsgräns win-win

Att sätta EU-gränser för vad bilar får släppa ut är en rejäl win-win för konsumenter och miljön. Det gör att tillverkarna pressas att tillverka bränslesnålare bilar, som gör att konsumenterna sparar massor av pengar och miljön blir mindre förstörd. EU-Kommissionen har insett att det är dags att gå från snack till verkstad och deras initiativ till gränsvärden för koldioxidutsläppen diskuterades på en konferens i tisdags i EU-parlamentet i Bryssel. Det var min första insats som inledningstalare i min nya egenskap av vice ordförande i BEUC. Spännande – och viktigt. Argumenten är många för rejäla begränsningar ända till 2025 och det finns skäl att vara optimistinför parlamentets behandling. På bilden talar jag i en av utskottssalarna i parlamentet.

Noll koll på köttet

Varje dag de senaste veckorna har det kommit nya rapporter där hästkött upptäckts av nya livsmedelskedjor och i nya varor. Det har knappast tagit slut än. Samtidigt kommer rapporter om ökat antal smittade av den allvarliga sjukdomen Ehec. Allt detta gör att man i allt högre utsträckning måste fråga sig hur bra koll hela livsmedelsbranschen, inklusive slakterierna, köttgrossisterna och restaurangerna egentligen har över vad de egentligen lämnar över till oss konsumenter. Hästskandalen har knappast tagit slut ännu. Men inget ont som inte har något gott med sig. jag tror faktiskt att denna usla koll på vad som finns i maten har fått allt fler att reflektera över hur hela systemet fungerar. Och fundera på hur sunt det egentligen är att vräka i sig så mycket billigt kött. För djuren själva, för vår gen hälsa och för klimatet liksom miljön i övrigt. Jag hör många bekanta och kollegor runt runt mig just nu – många notoriska köttälskare – som faktiskt är uppriktigt ifrågasättande och som faktiskt skär ner på sin egen köttkonsumtion och börjar snegla på halomi och bönor. Även jag själv och min familj har börjat använda devisen ”mindre kött men bättre kött”.  Jag tror faktiskt detta kommer att få långsiktiga effekter. Att människor inser att den galna prispressen och den galna köttfrossan inte är hållbar i längden. Den har ett alldeles för högst pris. Bollen är i rullning och jag tror bara vi sett en liten västanfläkt kring köttet. Nästa vindökning bli när – inte om – nästa köttskandal briserar.

Varning för jul-rea!

Nu är julreans tid. Men det finns en baksida. Billiga lockvaror som snabbt tar slut och fiktiva ordinarie priser är två av knepen för att locka oss till butikerna. I år har Siba lockat med rabatter på ”upp till 25 procent” som i vissa fall visat sig vara 0 procent. Omoraliskt, oförsvarligt och i många fall olagligt. Men eftersom risken att bli straffad är liten fortsätter eländet.

Att rea, rabatt, extrapris etc har en sådan dragningskraft beror på att vi alla vill göra fynd, ingen vill ju betala mycket i onödan. Butikerna är förstås omåttligt medvetna om denna vår svaga punkt, vilket får vissa att falla för frestelsen att ta i lite extra, att slira lite på sanningen – eller att blåljuga konsumenterna rakt upp i ansiktet. Inför förra årets mellandagsrea avslöjade två dagstidningar ett omfattande fusk med höjda ordinariepriser precis innan och lockvaror som – om de nu fanns – hade en tendens att ta slut direkt.

Visst, det finns lagstiftning. För att en affär ska få locka kunderna med ordet ”rea” i sin reklam ska försäljningen ske under en begränsad tid, varorna ha väsentligt nedsatta priser och varorna annars finnas i affärens vanliga sortiment. Men Konsumentverket har inte en chans att hålla ordning på alla Sveriges reor och kampanjer. Det skulle kräva en tiodubbling av tjänstemannakåren i Karlstad, minst. Dessutom finns inga bestämda definitioner på ”begränsad tid” eller ”väsentligt nedsatta”.

Så där står vi, konsumenterna, i djungeln av olika så kallade erbjudanden. Ganska utelämnade. Så hur ska man tänka? Mitt förslag :Var misstänksam, inte minst mot det uppgivna ordinarie priset. Se upp för begreppet ”upp till 25 % rabatt”. Till intet förpliktigande, kan betyda precis vad som helst.Strunta också i storleken på den påstådda sänkningen. Fråga dig vad som är ett bra pris på just en den prylen, utifrån prestanda etc. Och fråga dig också den mest grundläggande frågan: BEHÖVER du prylen i frågan. Kände du något behov innan du såg annonsen. Om detta ska jag för övrigt prata i morgon i ”Epstein i P1”.

Utnyttja skolluncherna

Häromdagen var jag på Ultuna och föreläste på temat ”Konsumentmakt och framtidens lantbruk” (detta efter att först ha debatterat fuskkött och bristande livsmedelskontroll i TV-soffan med Eskil Erlandsson, så det blev lite av en tema-dag).  På Ultuna underströk jag att konsumenterna vill kunna påverka för en bättre miljö och högre djurskydd, att det måste ställas rimliga krav, att många helt enkelt inte orkar, vill eller hinner vara supermedvetna. Och att konsumenterna per definition inte kan ha fel, vilket många i lantbrukssektorn förtrytsamt tycker när det väljs annat än svenskt.

En av mina käpphästar vid sådana här tillfällen är förstärkt hem- och konsumentkunskap. Det är en skandal att det fortfarande är grundskolans minsta ämne med tanke på allt som väntar våra telningar. En av synpunkterna från publiken gillade jag: Använd även skolluncherna för att lära ungarna mer om mat. Två flugor i en smäll: Mätt både på mat och kunskap. Bra idé, rätt självklar och säkert uttalad tidigare. Men tyvärr en fjärran dröm med tanke på dagens industriella massutfordring. Vem ändrar på det?

Den stora lilla revolutionen

Nano har väl de flesta hört talas om, pyttepyttesmå partiklar som sägs göra underverk men som vi i själva verket inte vet så mycket om. Något som långsamt letar sig in i allt fler produkter omkring oss och som i marknadsföringen omges av en air av sista skriket och rymdteknik.  Idag finns det i tusentals produkter – i morgon…?Ja, just i morgon är jag med och inleder på vårt seminarium om nanoteknik på konsumentens villkor. Kan bli riktigt, riktigt intressant. Läs mer här.

Vi har bara sett början på denna ”stora lilla revolution”. Det råder en teknikyra kring nano och mycket förhoppningar knyts. Men det börjar också växa fram en insikt att det liksom inte bara är att köra på i hundra knyck och hoppas att det går bra. Att det faktiskt kan finnas en stor baksida – att det kan vara farligt både för hälsan och miljön i vissa former. Senaste larmet pekade på att silver-nano skulle kunna vara lika farligt som asbest. Lite grann påminner utvecklingen om den som gäller GMO – teknikyra och storslagna löften, därefter baksmälla och kritik. Fast uppriktigt talat tror jag att vi kommer att ha större glädje som konsumenter av nanotekniken. Bara vi har full koll på riskerna. Genom forskning, lagstiftning, EU-gemensamma risklistor, spårbarhet etc. Och genom att fokusera på reell konsumentnyttan (inte sånt som marknadsförarna vill få oss att tro att vi behöver). Gör vi inte det kan nano visserligen vara till nytta – men också vara en roulette med liv, hälsa och miljö.

Valfrihetsdjungeln lockade

Vilse i valfrihetsdjungeln var uppenbarligen precis rätt tema för Almedalen. Det upptäckte vi igår när Sveriges Konsumenter höll seminariet på högskolan i Visby. Nästan hundra personer ”knödde” sig in i lokalen och flera fick vända i dörren. Fyra namnkunniga personer fanns i panelen: Åsa Romson, Anna Maria Corazza Bildt, Ardalan Shekarabi och Barbro Westerholm. Bakom dem på whiteboarden hade vi skrivit rubriker på alla de marknader där konsumenten nu ska orientera sig i – allt från pensioner till taxi. Alla djungler var och en på sitt sätt. Det blev också en intensiv debatt och som moderator (tillsammans med Örjan Brinkman) var det en av de roligare jag lett. Alla var på hugget verkligen och vi hade kunnat hålla på en timme till utan några som helst problem. Men vi lyfte frågan, debatten lär gå vidare om hur mycket en alldeles vanlig konsument rimligen klarar av. Alla har ju inte kunskap, tid och intresse för att göra alla dessa val. Och det måste finnas ett bra svar: Vad händer om man INTE väljer? Ska man då få skräpalternativet? Ett ultrakort referat skulle kunna se ut så här: Corazza-Bildt: Öka valfriheten, inte minst genom att göra det enklare och säkrare att handla på den inre marknaden. Barbro Westerholm: Nu måste vi ta hand om den valfrihet vi uppnått och förenkla för konsumenterna. Shekarabi: Konsumenterna behöver kraftigt stöd, möjligen ska man överväga att reglera eller t o m återreglera. Romson: Det är viktigt att även lyfta in konsumtionen och hållbarhetsaspekterna, hur konsumenterna kan få ett ökat stöd där. Åtminstone de tre sistnämnda underströk kraftigt den ideella sektorns potential att vara ett starkt stöd för konsumenterna. To be continued…

Stimulerande, frustrerande jobb

Jag har ett fantastiskt roligt jobb, det är ett privilegium att få ”missionera” och övertyga andra om vikten att satsa på konsumenterna. Behoven av insikt och kunskap är enorma. Den gångna veckan blev detta extra tydligt. Här kommer en samlad veckorapport om detta. En av mina läsare (Hej och tack, V) påpekade att jag uppdaterar min blogg för sällan, vilket är helt rätt men också svårt när det händer så mycket. För samtidigt som det här jobbet är enormt kul och stimulerande så är det också enormt frustrerande. Just eftersom behoven är så stora. Och vi som konsumentorganisation, jag som  generalsekreterare och mina flitiga medarbetare inte hinner med att vara överallt och att ta vara på alla möjligheter. Och då kan bloggen ibland bli lidande. Ska försöka bättra mig. Följ mig gärna på twitter, där gör jag ofta inlägg mellan bloggarna.

Alltnog, förra veckan ägde  Konsumentdagarna rum, denna gång i Gävle. Ett par hundra konsumentvägledare, politiker, myndighetstjänstemän etc träffas, en koncentrat av ”Konsument-Sverige” med kära återseenden, inspiration, diskussion. Tre teman dominerade: Skönhetsoperationer. Bedrägerier. Utredningen ”Framtidens stöd till  konsumenter”. De båda första är problem i ökande, levande exempel på att det behövs bättre stöd för konsumenterna. Förhoppningsvis kommer Karin Lindells utredning om estetisk kirurgi med kraftfulla förslag den 15 juni som göra konsumenterna betydligt mindre utsatt. Två veckor senare kommer den statliga utredningen om konsumentvägledninge, som enligt Birgitta Ohlsson kännetecknas av fyra O.n: Orättvis, Ojämlik, Okänd, Otillräcklig. Ett sånt uttalande förpliktigar. Nu kan det verkligen inte bli bara en tumme efter att utredningen lagt sitt förslag. Det måste innebära ett kraftfullt lyft för konsumenterna i hela landet.

Direkt från Gävle åkte jag till Lövsta utanför Uppsala. Där invigde Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) en helt ny forskningsanlägg för friskare djur och mer miljövänlig djurhållning. Jag var inbjuden att tala om konsumentperspektivet på djuromsorg. En eloge till SLU som lät mig göra det för ett mycket prominent auditorium – jordbruksprofessorer, närinsglivstoppar och inte mindre än två kungligheter (Kungen och prins Carl Philip). Konsumentperspektivet glöms alldeles för ofta bort på seminarier, hearings, debatter. Mycket av slentrian, man brukar inte ha med konsumentperspektivet. Men nu fick jag ge inspel om varför det som göra i landbruket, på SLU och i industrin både påverkar och kan påverkas av Sveriges nio miljoner konsumenter. Min presentation finns här.

En bra vecka i mitt liv som konsumentföreträdare. Nästa vecka blir också spännade. Det kommer handla mycket om konsumentmakt på elmarknaden. Två hearingar i ämnet. To be continued.

ICA i skottgluggen

Idag kom två intressanta rapporter: Livsmedelsbranschens undersökning om att konsumenterna mer och mer går på priset. Och Svenska Dagbladets granskning av ICA, som visar att vissa av butiksägarna tjänar multum, i vissa fall mer än Annika Falkengren på SE-banken. Paradoxen är att vi aldrig betalat så lite för maten och de som säljer den inte tjänat så mycket (i alla fall vissa av dem).

Vägen till fortsatt framgång ska tydligen också vara att satsa på lågpris, det är i alla fall vad ICA:s ledande företrädare sagt, bland annat i branschtidningen ICA-Nyheter. Vilket ger anledning till oro. Det är naturligtvis bra att maten inte är onödigt dyr, men det finns ett högt pris för lågpris-racet i form av dålig kvalitet, förstörd miljö, plågade människor i produktionen och plågade djur. Ordet ”prisvärt” är mycket bättre än ”billigt”. Att vi så ensidigt är intresserade av lågpris tror jag heller inte på. Hur ställdes egentligen frågorna i branschens undersökning..? Det vi hör från medlemmar och andra är ett ökat intresse för kvalitet, miljö och etik. Många är naturligtvis tvungna att köpa billigast möjliga mat för att de har ont om pengar, men många vill ta en ansvar genom vad de köper. De är allvarligt oroade av klimatförändringar och djurskandaler och vill inte bidra. Då måste de få en möjlighet att göra det. Och då är det oansvarigt att bara annonsera på priset, att köra ut billiga kotletter som lockvaror, att inte göra det enkelt att hitta hållbara alternativ som gör det lätt att välja rätt. Varför är kött en volymvara? Varför inte en drive för mindre kött men med kvalitet? Här sviker handeln genom att bara kommunicera pris i ändlösa helsidesannonser till konsumenterna. Här sviker ICA, som borde ha råd att göra betydligt mer för en hållbar utveckling och som i kraft av sin dominans borde vara föregångare.

Dagens rapporter reser också frågan om ICAs dominans. Har man över hälften av marknaden och tjänar hutlöst så kan man med fog fråga sig hur konkurrensen egentligen fungerar. Konkurrensverket har tittat på frågan och menar att man inget kan göra. Kanske dags för en nytt titt. Och en rejäl debatt. Det finns mycket att säga om bristande konkurrensen och brist på ansvar hos bankerna men den debatten får för den skulle inte freda den viktiga livsmedelsbranschen från kritik.

Vettig årets julklapp

Det är alltid med viss bävan och trötthet man ser fram emot ”Årets julklapp”, handelns årliga jippo. Med tanke på de flesta tidigare utnämningarna – nya prylar, inte sällan teknikdito – har det handlat om att bidra till att få fart på julhandeln, så att man kan slå nya rekord i försäljningssiffror. En julhandel då man inte kränger mer än förra året anses av köpmännen och deras organisationer som jättetrist och olycksbådande. Tyvärr rapporterar även media i den andan. 2011 års julklapp blev emellertid en färdigpackad matkasse, med motiveringen: ”I år tar vi fasta på den tjänstifieringstrend som vi har uppmärksammat i detaljhandeln. Årets vinnare hjälper stressade konsumenter med en del i det omtalade vardagspusslet.” Det är faktiskt riktigt vettigt. Att konsumtionsväxla från varor till tjänster är nödvändigt för en hållbar utveckling, dessutom är det ju bättre att mat körs ut av en bil till femtio hushåll än att alla tar sina bilar till det stora köpladan utanför stan. Om matkassen dessutom innehåller ekologiska varor är det ju ännu bättre. Än vettigare var faktiskt de alternativa årsjulklappar som börjar dyka upp – ett smart sätt att opinionsbilda med draghjälp av handelns ”institution”. Naturskyddsföreningen lanserar en ål som julklappp, vilket vid ett första betraktande får en och annan att lyfta på ögonbrynet. Men det handlar om att köpa rätten att fiska en ål, och sedan inte använda den. Biståndsorganisationen Action Aid lanserar en get, som julklapp. Självfallet inte som en bräkande gåva under grannen utan bidrag till fattiga bönder i Afrika. Bravo. Det finns många, många alternativa julklappar. Att handeln valde matkassen kanske är ett tecken på att statsminister Reinfeldts utspel på partistämman (se tidigare blogg och ledare i nyhetsbrevet) börjar hörsammas och uppmärksammas.