Glad jul på krita

”Köp nu – betala nästa år” är en återkommande devis bland glada tomtar och glittrande julgranspynt. Den här massiva marknadsföringen för uppskjutna betalningar pågår ju hela året men får lite extra fart just runt jul. Undrar varför… Ofta har den summa man delbetalar under lång tid framöver större utrymme än totalpriset, ”Enast 149 kronor i månaden”. Jag har sagt det förr och säger det ingen – oftast är detta inget olagligt men det finns ändå en stor fara. Den att företag i princip säger ”Du kan få precis  vad du vill ha – NU. Det där med betalningen, det tar vi sen, det ordnar sig säkert.” Man utnyttjar människors önskningar och bristande grepp om sin ekonomi, man utnyttjar föräldrars dåliga samvete för att barnen ska få ”sämre” julklappar än kompisarna. Reklamen och lockelserna innebär en långsam nedslitning av förnuftigt ekonomiskt tänkande, av resonemang som säger ”Du måste ha råd för att kunna köpa” och ”Du kan önska dig – men kanske inte borde köpa just nu”. Det är inte schysst. Det slår hårt mot de svagaste. Motinformationen är obefintlig, lite skolundervisning, lite råd här och där. Vad man kan göra åt detta vet jag inte riktigt. Men de som erbjuder sån här kredit borde vara betydligt mer medveten om sitt ansvar. Och ta det. Lagen säger att marknadsföring för krediter ska ske med ”återhållsamhet” och ”måttfullhet”. Kreditgivare: Tycker ni att den gör det?

Bankernas etiska hemläxa

Tåget är i rörelse. Finansbranschen är som alltid tröga men det är tydligt att vägen mot mer hållbara investeringar har börjat. Och förhoppningsvis var vårt etikseminarium idag ett litet myrsteg i rätt riktning. Det var i alla fall ett välfyllt och uppskattat seminarium på Europahuset i Stockholm. Debatten var livlig och det blev klart var de största hindren finns: ovana, vilsna och motsträviga företag i finansbranschen, konsumenter som tycker att det är svårt att välja hållbart sparande och inte presenteras för sådana alternativ, politiker som inte vill skynda p processen och media som skriver om näringslivet som de alltid gjort. Finansmarknadsminister Peter Norman inledde med att beskriva problemen som vi i konsumentrörelsen brukar göra: Konsumenterna är i kraftigt underläge, informationen dålig och branschen arrgogant och motsträvig. Dock ville han inte reglera för att underlätta för konsumenterna. Bankrepresentanten skyllde på att ”inga kunder frågar efter etiska fonder”, IF Metalls representant om att det ‰r mycket snack och lite verkstad – hos alla banker. Och konsumentrepresentanterna påpekade att det visst fanns regler och normer för etik och miljö- t ex ISO 26000. Och så fick journalisterna en släng, även av moderatorn Anders Andersson och paneldeltagaren Annika Creutzer.

Min egen konklusion är att ansvar måste tas på alla kanter och att branschen inte kan sitta still och vänta. De måste röra sig mot en framtid där etiska fonder och etiska investeringar är regel och inte undantag. För dit måste vi komma. Och potentialen för förändringar vad gäller miljö, mänskliga rättigheter, jämställdhet och hälsa är enorm om även banker och fondbolag bestämmer sig för att alla de miljarder de slussar runt inte ska användas för att första.

…då hade finanskrisen aldrig inträffat

Vad är de stora problemen och utmaningarna för Europas konsumenter framöver? Den frågan diskuteras nu på konsumentrörelsen BEUC:s generalförsamling i ett sommarvarmt Warszawa. Skälet till inventeringen är planeringen av firandet av att BEUC:s 50 årsfirande – vilket sammanfaller med Sveriges Konsumenters 20-årsfirande. Alla ska bidra till en bild av vägen framåt och därför görs i denna luftkonditionerade samlingssal en visionsrunda bland de 27 närvarande medlemsorganisationerna. Och svaren? Ja, det är mycket som stämmer överens tvärsigenom unionen. Konsumentproblemen till följd av den finansiella krisen, och då talar vi inte bara om länder som Grekland, Portugal, Irland och Island utan även andra. Och här varnar BEUC:s ledning att bankerna är på offensiven igen, att vi måste slåss för konsumentskydd, oberoende information och rådgivning m m. Andra problem som är vanliga gäller fusk med livsmedel, liksom information och marknadsföring av mat och dryck. Telekommunikationer och energi nämns också av flera, inte minst i öst och syd. Vår exponering för kemikalier tas också upp av flera, med Bisphenol A och parabener som tydliga, färska exempel på hur utsatta vi är och hur lite vi vet om riskerna.

Hållbar konsumtion och produktion, att denna jättefråga handlar om vår livsstil och kommer att bli en allt större fråga för konsumentorganisationer – det tas också upp (bland annat av mig). Liksom klyftorna mellan olika grupper av konsumenter, inte minst i möjligheterna att agera på en allt mer komplex marknad som omfattar områden som vård, skola och omsorg. Många ger också en bild av att konsumentinflytandet på politiken minskar i deras länder. Så det finns MYCKET att ta tag i – både för de nationella organisationerna och för en samordnad europeisk. Som någon sa: Om det hade funnits en stark konsumentrörelse med reeellt inflytande och en sträng reglering så hade den finansiella krisen aldrig inträffat.

Banker och musikbolag i skottlinjen

Hemma är det morgon, men här på konsumenternas världskongress i Hongkong går det mot seneftermiddag. Vi har hunnit igenom nästan hela andra dagen, som fokuserats på två viktiga områden: Finansiella tjänster och den digitala världen. Om vi börjar med det senaste så handlar det om integritet, tillgång och aktivism. Detta är en klart växande fråga för konsumentorganisationer i hela världen och har alltså flera sidor – möjligheter och hot. Hoten är allt från begränsande copyright-regler som drivs av de stora film- och musikbolagen och som skadar konsumenters tillgång till kultur och möjligheter att ta vara på det man köpt. Det skadar inte piraterna, som naturligtvis är värt allt fördömande. Här måste mycket göras. Och vi deltar i ett av Consumers Internationals projekt om nya, konsumentvänliga och lagliga sätt att dela musik. Möjligheterna är enorma – sociala medier används nu av konsumentrörelsen världen över för allt från nätverkande till svartlistning och bojkotter. Och utvecklingen har bara börjat. Sveriges Konsumenter är igång sedan ett år. Och vi har bara börjat.

Seminarierna om finansiella tjänster inleddes av Sue Rutledge från Världsbanken som förklarade att det absolut vanligaste klagomålet från kunder till banker och finansbolag är: Jag förstår inte. Över hela världen är villkoren så krångliga att inte ens högskoleutbildade konsumenter förstår dem. Det är en skandal att detta bara kan fortsätta. Men det förklaras av att kollegor från hela världen har samma bild av finanssektorn: Totalt lomhörda för konsumentsynpunkter och där bara tvingande lagstiftning fungerar som drivkraft. Under finanskrisen var konsumenterna de som kom i sista hand och Consumers International har fokuserat mycket på att påverka G20. Och lyckats, trots motstånd. Kampanjerna fortsätter, bland annat med flera aktiviteter i oktober-november. Möjligen deltar vi, detta ska diskuteras. Bland mycket som görs runt världen kan nämnas den amerikanske kampanjsajten Defend Your Dollars.

Följ utvecklingen på CI-kongressens egen hemsida , den uppdateras inte blixtsnabbt men där finns massor av material från kongressen.

Kommuner begår lagbrott

Varje kommun måste ha  budget- och skuldrådgivare, det står i lagen. Dessa tjänstemän är vardagshjältar som gör ett hästjobb för att få människor på rätt köl, vilket sparar en massa pengar åt samhället. Men märkligt nog är det flera kommuner som struntar i detta. Jo, du läste rätt, de struntar i en obligatorisk verksamhet. Det gäller Emmaboda, Karlsborg, Ljusnarsberg, Ragunda, Örkelljunga och Örnsköldsvik. Och vad bli straffet? Förutom uthungring i media har det ännu inte blivit så mycket mer än ett argt brev från Konsumentverket. Det skulle behövas betydligt hårdare tag.
Förutom att det saknas på flera håll är väntetiderna för drabbade invånare fortfarande orimligt långa. Både Sveriges Konsumenter och Konsumentverket har krävt en maximal väntetid till första mötet på max fyra veckor. Vi har krävs det i vår valplattform, som vi fortsätter att banka i skallen på politiker som förtjänar det.
Konsumentverkets nya rapport från nu i veckan visar att längsta väntetiden är 40 veckor. 113 kommuner kan inte erbjuda hjälp inom en månad. Det går 43 000 invånare på en heltidsanställd budget- och skuldrådgivare. Det är mycket, mycket dystert.

Lättare få skuldsanering

I veckan klubbades nya skuldsaneringslagen igenom i riksdagen. Äntligen. Det skedde trots moderaternas envisa – och obegripliga – motstånd. Nu blir det enklare att få skuldsanering och därmed kan man säga att en av Sveriges Konsumenters krav i 2010 års valplattform i alla fall delvis är uppfyllt. Jag har följt skuldsaneringslagens vandring ända sedan 90-talet. Då som nu finns det någon sorts uppfattning hos vissa att det skulle uppmuntra till lättjefullt leverne att man någon gång kunde bli kvitt sina skulder utan att betala igen precis varenda krona. Fråga vilken budget- och skuldrådgivare eller kronofogde som heelst: Så är det inte. Att sanera sina skulder – för dem som faktiskt passerar nålsögat att få sin ansökan beviljad – är en plågsam ökenvandring. Inte nåt quick fix eller easy way out, utan ett flerårigt helvete.

Återstår gör nu ett av de viktigaste kraven – förkortning av ökenvandringen från fem till tre år.

Det är riktigt att man som individ har ett oerhört stort personligt ansvar, det är rätt att det ska vara svårt att faktiskt  få skuldsanering. Men det ska vara möjligt att slippa ur det livslånga ”ekonomiska fängelse” som överskuldsättning annars skulle innebära. Särskilt som en ekononisk krasch ofta utlöses av en skilsmässa, arbetslöshet eller liknande. Har man begått ett kriminellt brott så har man ju sonat sina brott efter böter eller några år i fängelse. Då måste det vara möjligt även för överskuldsatta. Så nu väntar vi bara på uppfyllnad av ytterligare ett av Sveriges Konsumenters valkrav: Högst en månads väntetid på ett första möte hos kommunernas budget- och skuldrådgivare.

Upprörande bonusnonchalans

Vilken annan bransch kan så uppenbart strunta i sin regler och myndigheter som finansföretagen? Idag kom en rapport från Finansinspektionen att mer än hälften av företagen struntar i bonusreglerna. Så här skriver myndigheten: ”Att felen i stor utsträckning rör bristande tillämpning är uppseendeväckande och pekar på en låg förståelse och insikt i branschen som helhet.” Starka ord för att komma från en annars tämligen försiktig myndighet. Nu ska detta ”utredas”. För mig är det obegripligt att man inte tar i betydligt mer merd hårdhandskarna direkt. Finansbranschen är exceptionell i lomhördhet, nonchalans och brist på markkontakt. Tittar man bakåt de senaste decennierna så kan man se korta perioder av kris, då sektorn kräver garantier och ingripande från samhället och där emellan långa perioder där man gör ofattbara vinster inte tycks bry sig om den debatt som rasar där ute i samhället. Peter Norman och Anders Borg – dags att gå från skarpa ord till skarp handling.

Kan bankerna rädda världen?

Svar: Ja, det kan de. Banker, fondförvaltare, försäkringsbolag och andra skulle kunna bromsa miljöförstöring, krig, slavarbete, diskriminering, smittsamma sjukdomar och mycket annat elände – om de bara brydde sig på allvar. Eller rättare sagt: Om de investerade ansvarsfullt. Tänk tanken att alla som placerade pengar ställde bestämda krav på att pengar inte ska gå till sånt som förstör. Och om bankerna ställde miljö- och sociala krav när de beviljade lån. Det skulle bli en tsunami som i ett slag överträffade decenniers politiskt och diplomatiskt arbete. Ikväll ska jag leda ett samtal som Fair Trade Center ordnat på Hotel Anglais i Stockholm. Temat är: Vad gör dina pengar ikväll? En bra fråga. Har du tänkt på det? Jag försöker, men anar att jag inte alltid lyckas så bra. Dock handlar det långtifrån bara om konsumentmakt, om olika ”etiska fonder”. Det handlar om hela systemet för finansiella analyser och finansiellt agerande. Hur ändrar men kurs på denna supertanker? Jag tror det kan bli ett mycket spännande samtal med ägare, förvaltare, forskare och frivilligorganisationer. Välkommen!

Avtalsterror

Låt mig gissa: När du ser att du måste godkänna nya avtalsvillkor på nätet eller i din smarta telefon så gör du det – utan att läsa igenom dem. Rätt, eller hur? Vi utsätts för allt mer ”vägspärrar” i form av oändligt långa och krångliga avtalsvillkor innan vi kan handla, beställa eller använda nya appar och program. iTunes har oskicket att med några månaders mellanrum komma med nya avtalsvillkor. Det senaste var på 61 sidor. 61! Finns det någon som läser allt detta? Som hinner läsa. Och som begriper (utom en handfull affärsjurister). iTunes avtalsterror är ett exempel på att en amerikansk friskrivningskultur håller på att breda ut sig. En sak är att det ska vara ordentliga avtalsvillkor den gången jag köper en villa eller en lägenhet. Men varför måste jag godkänna avtal när jag ska ladda ner en app eller köpa en tågbiljett till Katrineholm. Till paradoxerna hör också att villaavtalet är klart mer begripligt än det för att ladda ner nåt litet spel till sin iPhone. När avtal nuppdateras – som i iTunes –  är det ju också en högst berättigad fråga om man ska lägga det nya jättelång avtalet bredvid det förra och gå igenom det rad för rad för att se om det blivit några förändringar. Eller hur hade det tänkt sig det hela? Sveriges Konsumenter gick idag ut med en Väckarklocka om oskicket och vi planerar att fortsätta kampanjen. För det här är en klart konsumentproblem. Internet och ständig uppkoppling har gjort att vi utsätts för allt mer för situationer där vi ska godkänna jättelånga avtal. När jag intervjuades av en journalist i frågan i eftermiddags kände jag hur förbannad och trött jag egentligen var på detta, både som privatperson och konsumentföreträdare. Högst rimliga krav är: Begriplig text. Och kortare. Tvång på sammanfattning över det som är viktigt för dig. Utpekande av förändringarna mot tidigare avtal. Och självfallet ska det vara en balans i ett avtal, det ska inte bara vara friskrivningar, att företaget svär sig fritt från alla besvär och problem som produkten över huvud taget skulle kunna föra med sig.

Kortföretagens polisfasoner

Det känns plötsligt obehagligt att ha Visa och MasterCard-kort i plånboken. Orsak: De spärrar betalningar till Wikileaks. När två globala nyckelspelare i betalningssystemet agerar poliser på detta sätt kan man fråga sig vart vi är på väg. Risken är att vi hamnar i ett kontrollsamhälle där banker och andra privata aktörer efter eget – eller någon stormakts – godtycke kan tysta misshagliga röster. Visst, Wikileaks är en kontroversiell organisation  men det är ändå ljusår till knarkkarteller och Usama bin Laden. Visa och Mastercard ska sköta sitt jobb – betalningar. Resten ska lämnas till myndigheter och regeringar. De ska också komma ihåg att deras storhet bygger på konsumenternas förtroende. Ingenting annat. Läs mera på debattsajten Newsmill, med bland andra civilutskottets ordförande Maryam Yazdanfar och  där statsvetaren Sten Ljungkvist menar att detta hotar hela betalningssystemet.