Sent ska syndaren vakna

Sociala medier kan försätta berg. Åsa är ett bevis på det, genom att reagera på sportkedjan Stadiums grabbiga skyltning. Ett inlägg på Facebook satte igång en lavin som visade vad riktig konsumentakt är år 2016. Och som visade att det inte längre duger att försöka dölja sig bakom klyschor.

ska%cc%88rmavbild-2016-10-22-kl-21-22-02

Alltihop började med att Åsa gick med sin nioåriga dotter för att köpa fotbollsskor. Inte en bild på en kvinnlig förebild på väggarna, bara gubbs. Som om damfotboll inte fanns. Och inte heller haft sådana fantastiska framgångar (långt bättre än de svenska herrarna). Hade det ändå inte kommit längre 2016..?

Åsa knöt inte bara näven i fickan utan tog en bild och publicerade inlägget ovan. Som raskt delades och kommenterades. Ett dygn senare kom svaret från Stadium: ”Först och främst vill vi säga att vi har full förståelse för din fråga. Den har högt fokus hos både inköpschef samt ledningsgrupp och vi hoppas att vi inom en snar framtid ska kunna visa upp en positiv utveckling. Vi är dock väldigt styrda av de varumärken vi säljer både vad gäller våra skyltmaterial, dockor och utbud.
Vi vill inspirera alla till ett aktivt liv och använder bilder på både män och kvinnor inom olika sporter. Vår ambition är att ha en bra balans. Vi tackar därför för att du har uppmärksammat oss på bilderna för våra fotbollsskor.”

Även det analyserades. Vissa visade förståelse för att butikskedjan satt fast i (sunkiga) avtal men på det stora hela var kritiken hård. Stadium disponerar väl sina egna lokaler. Undanflykter, tyckte många (inklusive jag själv). Klyschigt och intetsägande, vad betydde floskler som ”fokus” och ”ambition” – egentligen?? Ett typiskt artigt svarsbrev för sopa undan problemet och slippa besväras mer…

Trodde de. Men 2016 är konsumentmakt på nätet en realitet. Klyschor och bullshit duger inte längre. Varumärket Stadium var i fara. En vecka efter första inlägget ringde Stadium. Så här skrev Åsa: ”Har just pratat med Sverigechefen på Stadium i tjugo minuter. Om jag uppfattat rätt kommer de första nya bilderna upp på väggarna i nästa vecka och de har inlett diskussioner med de stora varumärkena. Hoppas att det verkligen kommer hända något.”

Ja, det får vi hoppas. Synd att det ska behövas en folkstorm på nätet för att ”fokuset” ska bli synlig realitet. Nu undrar man om Stadiums konkurrenter också vaknat. Eller om det behövs folkstormar där också. I så fall hoppas jag att Åsa ska vara ett riktigt inspirerande exempel.

 

Motorväg bort från snabblånen

Äntligen kom den – utredningen om krafttag mot de dyra snabblånen. ”Motorvägen in i skuldfällan”, som de kallats. Idag överlämnades förslagen till konsumentminister Per Bolund. Återstår nu att se om det också blir en motorväg till tuffare lagstiftning. Det är regeringen och riksdagen som nu ska visa att de verkligen står på de utsatta konsumenterna sida.

Ett helt batteri med åtgärder föreslås – räntetak, kostnadstak, stopp för förlängning, hårdare krav på kreditprövning och på marknadsföring. Alltihop mycket välkommet. Vi har krävt det länge och jag har själv verkat för det som expert i utredningen.

Tyvärr har vägen fram hit har varit allt annat än en motorväg. 2006 kom snabblånen till Sverige och sedan dess har det varit huggsexa om kunderna, skamlösa erbjudanden och en affärsmässig råhet som slår mot de mest utsatta. Även myndigheterna fått skarpare vapen på slutet florerar fortfarande effektiva räntor på 100-tals, ibland 1000-tals procent, liksom snabblånebolag som har som affärsmodell att pressa utsatta kunder som inte kan betala på så mycket som det någonsin går – år efter år.

Räntetak föreslås nu bli 40 procent över referensräntan (strax under Finlands nivå). Kostnadstaket läggs på 100 procent – innebärande att om jag lånat 2000 kronor blir jag aldrig skyldig mer än 4000 kronor inklusive räntor, avgifter och inkasso. Vettigt. Och kommer knappast att få folk att låna mer av lättja, 100 procent påslag på ett lån är väldigt mycket. Dessutom skärps kraven på prövning innan lånen ges. Både kostnads- och räntetak behövs, annars uppstår smitvägar för bolagen.

snabblanBara grafen från Kronofogden här intill borde räcka som argument för att göra något drastiskt. Människor motsvarade en mindre svensk stad hamnar hos kronofogden på grund av snabblånen. Varje år. 2015 var det dessutom ungefär lika illa som åren innan.

Argumentationen mot krafttag har följt den vanliga mallen – ”detta är ett litet problem relativt sett” (i förhållande till kreditköp, bolån etc), ”det rör sig om bara några oseriösa företag”. Och ”vi vet inte säkert om skärpningen får avsedd effekt”. Och att mer information till konsumenterna och mer utbildning är den enda och rätta vägen. Branschorganisationen SKEF (som organiserar ett 10-tal av ungefär 30 snabblåneföretag) tycker att vi ska vänta och se om det inte blir bättre…

Vi har tappat tio år. Nu är status quo inget alternativ, lika lite som menlösa myrsteg. Att inte göra något mycket snart kommer att skada konsumenter och samhället. Det blir fler förlorade år. Räntetak är för övrigt inget unikt, det finns i en rad europeiska länder.

Frågan jag brukar få när jag argumenterar för hårdare tag är: Men har inte konsumenterna ansvaret? Låt mig därför bara avsluta (med en suck): Absolut, de har ett stort ansvar, men det har även de som tillhandahåller lånen. Och de har kunnat agera alldeles för fritt hittills, och har dessutom samhällets hela indrivningsapparat till sitt förfogande. Detta är på flera sätt en sjuk bransch – som bara förstår kallt stål. Nu är tärningen kastad. Time for action.

Lång hållbarhet?

Det var inte utan stolthet som konsumentminister Per Bolund igår presenterade sin strategi för en hållbar konsumtion. Den var i och för sig ingen nyhet utan kom redan med budgeten för några veckor sedan. Ett hundratal hade samlats på Rosenbads konferenscenter i Stockholm plus tittare via webben.

Det handlar om två viktiga principer: Konsumtionens roll (inte bara produktionens). Och politikens roll (inte bara konsumentmaktens). Båda har diskuterats för lite. Bara ATT det nu finns en strategi är bra, det skapar diskussioner och sätter tankar och krafter i rörelse. Sedan måste det naturligtvis bli resultat. Strategin har många lovvärda ansatser och bra skarpa åtgärder men det viktiga är vad som händer ”på marken”. Gårdagens ”fanfar” är verkligen bara starten.

ha%cc%8allbartJag hade möjlighet att kommentera strategin på Rosenbad igår. Längre ner finns mina kommentarer (även om jag inte höll mig helt till manus). Alltihop filmades av SVT Forum, som kommer att sända det framöver, men det finns att beskåda på regeringens hemsida.

En publikfråga handlade om hur detta skulle säkras vid ett eventuellt framtida regeringsskifte (till en alliansregering). Bra fråga. En del politiker argumenterar att staten inte ska ”lägga sig i” hur människor lever sina liv. Jo. Men då glömmer man att staten redan lägger sig i mycket genom beskattning och förbud. Och att mycket av dagens regleringar faktiskt styr utvecklingen åt fel håll, mot ohållbara konsumtionsmönster. Ovanpå det kommer all marknadsföring som vill få oss att äta mer kött och köra bensinslukande bilar…

Konsumenterna har sitt ansvar och sina möjlighet att använda sin makt. Men det kräver bättre förutsättningar, att det blir ”lätt att välja rätt”. Vilket kräver att konsumtionsförändringar blir en politisk fråga där det händer saker. Hållbar konsumtion går inte att vifta bort med att det är vars och ens privatsak.

Här är mina kommentarer på strategin från igår:

Vi välkomnar ett fokus och en strategi för hållbar konsumtion, inte bara produktion. Det är viktigt att konsumtionens roll tas upp och VÄGS IN på olika sätt, även vad gäller exempelvis klimatmålen.

Vår utgångspunkt är att de hållbara valen av varor och tjänster ska vara enkla och ekonomiskt fördelaktiga. Det ska vara lätt att välja rätt. Ohållbara konsumtionsmönster måste fasas ut. Det finns för mycket som idag styr mot kortsiktigt tänkande och ohållbar konsumtion. Ansvaret är tredelat – politiken, näringslivet, konsumenterna. Politiken måste i hög grad skärpa lagstiftning, undanröja hinder, att höja medvetenheten om behovet av förändrade konsumtionsmönster.

Vi har tidigare getts möjlighet att ge input till strategin och jag tänker utgå från den. Dess fyra hörnstenar är:

  1. Starkare konsumentskydd och produkter som håller
  2. Det verkliga priset – förorenaren betalar
  3. Det civila samhället som vakthund, pådrivare och folkbildare
  4. Behov av mer forskning

En hel del av tankarna återfinns i strategin, viket vi noterar med tillfredställelse.

Det är  positivt att strategin är BRED – att den tar upp de olika delar av konsumtionen som berörs, ”bilen, biffen bostaden – och BANKEN. Vi är positiva till mycket av ansatserna och åtgärderna – men det reellt viktiga är ju vad som händer ”på marken”, alltså på marknaden, hos konsumenterna. Och då talar jag om ALLA konsumenter, inte bara de redan frälsta.

Mycket är angeläget – hållbara transporter och hållbart boende inte minst. Jag vill kommentera några av satsningarna specifikt:

Varor som håller längre, som delas och återanvänds. Vi noterar att regeringen förslår sänkt moms på reparationer – och därmed genomför en av våra ”60 lösningar för en stark och hållbar konsumentpolitik”. Men det räcker inte:

Det måste till en trygg grund. Vi menar att en stark konsumenträtt är en FÖRUTSÄTTNING för hållbar konsumtion och medvetna val. Det gäller exempelvis inom den växande delningsekonomin, som har potential att ge både stor konsument- och miljönytta. Om förtroendet saknas och konsumenten tror sig kunna råka illa ut på en marknad kan det mycket väl bidra till att utvecklingen stannar av.

På samma sätt behöver den 3-åriga reklamationsrätten stärkas genom att utöka den omvända besvisbördan (från idag sex månader). En förstärkt reklamationsrätt ökar företags incitament att tillhandahålla produkter som håller längre. 


Stimulera en mer miljösmart konsumtion och livsstil. Det är bra med en bred beskrivning av de hinder som finns. Viktigt att vara realistisk med konsumenters incitament och möjligheter, till exempel TIDEN man är beredd att lägga ner. Här är ”nudging” en nödvändig del med stora möjligheter till utveckling och utnyttjande.

Ett av problemen, som också tas upp, är kostnaden, priset. Det inkluderar idag inte de långsiktiga kostnaderna för miljö, arbetsmiljö, djurhälsa, inklusive klimateffekter och antibiotikaresistens. Politiken måste i högre utsträckning använda principen om att förorenaren betalar och undanröja systemfel. Det måste också till nya prismodeller med ”pris per gång” eller ”pris per år” så att inte marknaden belönar sällanköpsprodukter som snabbt går sönder. Andra viktiga krav gäller produktdesign.

De finansiella aktörerna – bra att de uppmärksammas. De är nyckelaktörer med enorma resurser och enorm potential, men samtidigt traditionellt mycket trögrörliga. Med vårt hållbarhetsprojekt Fair Finance Guide har vi visat att det GÅR att göra skillnad men det kräver BÅDE konsumenttryck OCH lagstiftning för ökad transparens och hållbarhetsredovisning. Frivillighet är bra om det fungerar, men det gör det inte från bankernas sida.

Hållbar konsumtion av livsmedel – här är livsmedelsstrategin från regeringen central. Föresatserna var goda och nu måste regeringen uppfylla sina löften om en svensk livsmedelsstrategi som bidrar till att uppfylla miljö- och klimatmål, ökad folkhälsa och ett gott djurskydd.

Information på restaurang – bra att det är med, det är en informationsmässig öken. Och de som inte gör något är ofta de som skulle behöva göra mest.  Jag rekommenderar regeringen att vara lagom tålmodiga med självregleringen.

Beakta konsumenters olika förutsättningar – här blev jag riktigt glad. Bra att regeringen betonar den sociala aspekten av hållbarhetsbegreppet. Det måste vara RIMLIGT att vara konsument. För alla. Viktigt med ett ifrågasättande av begrepp som genomsnittskonsument och normalkonsument.

Här krävs lagstiftning men också ökad kunskap hos företagen. De behöver bli bättre på att utgå från en mångfald av människor vid såväl produkt- och tjänsteutveckling som vid erbjudandet av varor och tjänster. Den sociala aspekten av hållbarhetsbegreppet måste också blir tydligare i företagens hållbarhetsrapportering. Med ett systematiskt tillgänglighetsarbete, redan från start, undviker vi kostsamma särlösningar för samhälle, företag och konsumenter.

Den EKONOMISKA hållbarheten är också central, och den har ju en klar koppling till den sociala. Viktigt att det blir reella och skarpa åtgärder mot överskuldsättningen som verkligen skyddar alla, även utsatta konsumenter. Även här handlar det en tuffare politik som tydligare står på konsumentens sida. Vi ser exempelvis hur telefonförsäljningen fortsätter att vara en plåga för många, det är en skam att det ännu inte införts krav på skriftlig bekräftelse.

Det vi framför allt saknar är konkretisering civilsamhällets roll. Kortfattat – de goda intentionerna bakom strategin kommer inte att kunna förverkligas utan insatser från de ideella krafterna.

Det står t ex ”Det civila samhällets aktörer kan spela en betydande roll i detta sammanhang” – MEN det konkretiseras inte mer än så. Och så är det ganska genomgående. Ett forum för miljösmart konsumtion och livsstil är en god tanke, men även här känns det som om civila samhället inte ens ska sitta i baksätet utan snarare i skuffen.

Fristående organisationer kan, till skillnad från myndigheter, agera snabbt, utmana normer och strukturer, driva på utvecklingen hos företag och även på sitt sätt bidra till att guida till mer hållbara val. Fristående organisationer har också en bas direkt i målgrupperna – av olika slag, även de ”icke frälsta”.

Det finns gott om exempel på vad civilsamhället kan göra, som Sveriges Konsumenter och Naturskyddsföreningen och andra har visat . Stöd till initiativ som Fair Finance Guide har visat sig kunna skapa verklig förändring – SNABBT. Det behövs stöd till dessa typer av initiativ även på andra områden – exempelvis för livsmedel, textilier, möbler, resor, hemelektronik och leksaker.

Många goda exempel finns också i våra grannländer Norge och Danmark.

Men det går inte av sig själv, civila samhällets aktörer kan inte leva på endast goda intentioner, det behövs ”smörjmedel”. Ett förslag vi gav på inputen var ”Eldsjälsfond” för specifika projekt. Eller uppdrag som de facto läggs ut på civilsamhället med tydliga mål för genomslag.

Över huvud taget behövs ökade insatser och medel för folkbildning med särskilt fokus på unga, äldre, funktionshindrade (inklusive kognitiva funktionshinder) och nyanlända.

 

 

 

 

Frihandelsavtal är bra – men…

Om en månad undertecknas troligen CETA – frihandelsavtalet med Kanada.

Inte hört talas om det? Nej, det är lite konstigt att det varit så lite ramaskri kring CETA jämfört med avtalet med USA, som har den numera välbekanta förkortningen TTIP.

Idag träffas handelsministrarna i Bratislava, för att diskutera CETA. Igår var jag där, inbjuden av kommissionären Cecilia Malmström att prata på en konferens om ”frihandelsavtal i praktiken”. Naturligtvis med konsumentvinkel, vilket var ganska ensamt i en sal med mestadels slipsar från näringslivet.

Frihandelsavtal är komplexa och inte har det blivit lättare med åren. Förr handlade det mest om tullar (jobbigt nog). Nu tampas man om säkerhets- och miljökrav. Vilket också gjort att både miljö- och konsumentrörelsen vaknat till och därmed en stor del av befolkningen. Handelspolitik var närmast en icke-fråga fram till TTIP.

Konsumentrörelsen är i grunden positivt till frihandel. Med rätt ”design” kan avtalen innebära större konkurrens, innovation och mer för pengarna. Vilket ofta framhålls av alla tillskyndare, såsom regeringar, näringsliv och ofta fackförbund. Men det finns många fällor. Det handlar trots om en förhandling där det gäller att ge och ta och med otroligt krångliga klausuler som är svåra att förutsäga effekten av. Vunna segrar ifråga om hälsa, säkerhet, arbetsrätt och djurskydd får inte ges upp. Dessutom har ett nytt element kommit in – digitaliseringen. En knäckfråga är: Vad innebär ett avtal för hanteringen av våra personliga data?

Cecilia Malmström och Kanadas handelsminister Chrystia Freeland (till höger) under en livad diskussion om frihandel i Bratislava igår.

Cecilia Malmström och Kanadas handelsminister Chrystia Freeland (till höger) under en livad diskussion om frihandel i Bratislava igår.

Gårdagens debatter visade på hur komplext alltihopa är, på alla ledder. Företagarna klagar på alla formaliteter, som exempelvis när en ungersk salamifabrikör vill sälja i Kanada. Vi konsumentföreträdare pratar om garantier mot att säkerhet, miljö och dataintegritet offras. Lite som olika världar. Kommissionens tjänstemän säger sig visa förståelse för alla synpunkter…

Själv framhöll jag bland annat att frihandelsavtalen varken är himmel eller helvete men att de måste ha folklig legitimitet för att genomföras, särskilt i skuggan av Brexit. Vilket kräver att alla ”fördelar” också bevisas och inte bara blir ett innehållslöst mantra. Kanske blir ”TTIP Light” svaret, vi får se. Hela det frihandelsavtalet verkar nu emellertid ha förpassats i malpåse, inget lär hända före årsskiftet. Om ens då.

Cecilia Malmström var – igen – tydlig med att hon inte kommer att acceptera någon som helst sänkning av konsumentskyddet och att frihandelsavtalen därtill ska användas som hävstång för miljön och arbetsrätten. Det låter svårt men lovvärt. Och absolut nödvändigt.

”Ladda ner vår app…”

Okej, detta kanske du tycker är ett lyxproblem, men det är det inte. Inte på sikt och inte i stort. Allt oftare möts vi av kravet slash uppmaningen att ladda ner en app för att komma åt någon tjänst. Det kan handla om en bussresa eller det kan – som här – handla om parkering.

Appar är utmärkta. Problemet är att en fjärdedel av befolkningen inte har en ”smartphone” (vilket krävs) eller ens en mobiltelefon. Dessutom sker uppmaningen att ladda ner ofta när vi är på språng och långt ifrån bekväma wifi-nätverk. Vilket innebär att vi kör slut på surfpotten eller får betala extra.

appbildSom här. I helgen skulle familjen skogspromenera och enda tillgängliga p-platsen krävde antingen att jag hade en app eller att jag sms-ade. Inga alternativ i form av kort eller – hemska tanke – kontanter.

Någon lust att ägna surfpott åt att ladda ner en app för engångsanvändning förelåg inte. Heller inte att sms:a. Jag har jobbabonnemang, vilket innebär att jag i efterhand får justera detta privata utlägg mot lön. Många andra har jobbmobiler som inte tillåter den här typen av avgifter.

Hur tänker man? I detta fall handlar det om Nacka kommun, som upphandlare av parkeringsbolag.

Ett annat problem med apparna är villkoren och bristen på integritet. Vi har påtalat detta tidigare och tyvärr verkar det vara snarare regel än undantag att godkännandet innebär att personuppgifter sprids bortom vår kontroll.

Frågan om apparna har många dimensioner. Kritik handlar inte om teknikfientlighet utan om rimlighet för alla. Frågan rör mycket mer än oss som har jobbmobiler. Den rör exkludering av många personer inte minst genom nonchalansen för alla som inte är med på tekniktåget och den snabba utfasningen av kontanter. Det får inte vara så att företag, eller som i det här fallet kommunen, utgår från att alla har tillgång till det senaste i teknikväg. Det måste finnas alternativ.

För lite händer i ”Dieselgate”

Tänk dig en globalt storföretag som bluffat om dyra produkter som sålts till hundratusentals svenska konsumenter. Som brutit mot konsumentlagarna i 20 EU-länder. Där avslöjandet kom för ett helt år sedan. Och som sluppit kompensera konsumenterna.

Där har du ”Dieselgate” – skandalen med Volkswagens fejkade utsläppssiffror.jourova

Tiden går och förbluffande lite händer. Idag har jag deltagit i en konferens i Bryssel med konsumentkommissionär Jourova (i mitten av bilden ovan). Konsumentorganisationer från EU:a alla medlemsstater vittnade om hur lite som händer i deras länder, hur dålig informationen från Volkswagen är, hur de vägrar ens andas om kompensation och hur lite nationella myndigheter gör. Från vissa länder kom till och med berättelser om hur Volkswagen ”påmint” om hur mycket företaget investerat i landet. Alltså hotat med arbetslöshet – en vanlig metod när näringslivet pressas.

Italien är ett land som går mot strömmen. Organisationen Altroconsumo har testat bilarna i laboratorier och kunnat beslå Volkswagen med lögner, man har stämt biljätten med 24 000 konsumenters stöd i en så kallad grupptalan för att få kompensation.

Liksom i de flesta andra länder händer förbluffande lite i Sverige. Reaktionen från början har varit tystnad, sedan kom brev till kunderna men utöver en modifiering av bilen inte någon kompensation. Att hitta någon information på Volkswagens hemsida är rena detektivarbetet. Modifiering, förresten, även den finns det gott om frågetecken kring. Avhjälper den problemet, ger den kunderna den bil de trodde de köpt..?

Skandalen är ett klockrent fall för grupptalan, vilket skulle vara möjligt även i vårt land. Men än så länge har inte myndigheten – Konsumentverket/KO – ens antytt att det skulle vara aktuellt. Synd.

Skandalen visar på värdet av oberoende kontroll och bättre möjligheter för konsumenterna att få rätt. Och behovet av hel-europeiska lösningar på problem av det här slaget. Kommissionären Jourova menade att kommissionen inte kan sitta still utan det måste hända något. Hon har säkert god vilja, men kämpar i motvind. Dessutom utesluter hon lagändringar utan lanserar nya testmetoder och mer oberoende kontroll. Frågan är hur långt det räcker. Risken finns att vi – när ”greenwash” blir mer och mer lockande – snart sitter där igen med en ny megaskandal.

Lag mot lur-luret behövs NU

Sture, 84, tackade ja till att köpa en komplett samlarservis i tolv delar för 14 000 kronor.

Märta, 75, tackade ja till ett mobilabonnemang inklusive själva telefonen med bindningstid på 24 månader. Hon har redan två abonnemang.

Bengt, 82, tackade ja till att prenumerera på exklusiva kalsonger med leopardmönster.

I alla tre fallen efter att ha talat med en telefonsäljare. I alla tre fallen utan att riktigt ha insett vad de tackat ja till. I fallet Sture ringde en redig dotter upp försäljningschefen för bolaget och ställde den högst relevanta frågan. ”Han är gammal och lever ensam  – hur tänkte ni egentligen?

Ja, det kan man fråga sig. Tyvärr tänkte de väl inte alls, i alla fall inte ansvarig avdelningschef och den unga säljare som i sin iver att få provisionen var forcerade fram ett ”ja” från en snäll och välvillig människa. Fallen är för övrigt äkta men namnen fingerade. Och de är relativt färska.

LU-15602158För 14 månader sedan kom utredningen om telefonförsäljning med ett förslag på motmedel mot de beskrivna övergreppen. Det innebär krav på skriftligt avtal efter samtalets slut för att hindra frampressade medgivanden och ge människor möjlighet till insikt, eftertanke och för att kunna jämföra med andra erbjudanden. Jag satt med i utredningen och stred hårt för detta, med ett brett stöd bland våra medlemsorganisationer.

I flera blogginlägg genom åren har jag ondgjort mig över hur säljare systematiskt pratar omkull överraskade konsumenter, inte minst pensionärer, funktionshindrade och nya svenskar. Problemen är mycket incitamenten för säljarna (provisionen) men också bristen på återhållande faktorer, som till exempel att de får rejäla avdrag eller sparken om de faktiskt lurat en konsument.

Jag börjar bli duktigt trött på att ta upp ämnet och hoppas detta är sista gången.

Konsumentminister Per Bolund stöder skriftlighetskravet, men han har ännu inte lagt fram någon proposition till riksdagen. Jag vet att branschorganisationerna hyrt olika PR-byråer för att förmå riksdagsledamöter att inte stödja förslaget.

Att inget hänt är helt galet och upprörande. Varje månad som går är förlorad tid då konsumenterna sviks. Och Sverige fortsätter att ha en av Europas mesigaste lagstiftningar mot lur-plågan.

Huvudargumentet från säljbolagen och deras uppdragsgivare – ofta stora ansedd bolag – är att de kommer att gå miste om försäljning om ett skriftlighet införs (med påstådd arbetslöshet som följd).

Att hota med färre jobb (mer eller mindre välgrundat) är ett beprövat knep för att försöka stoppa regleringar. I det här fallet tillkommer följande tankevurpa: Om de förlorar så mycket på att kunderna får tänka är det bara sunt. Avtal ska tåla eftertanke och ”dagsljus”. Någon däremot?

Hösten – ny vår för konsumenterna?

Det drar ihop sig till en het höst i konsumentpolitiken. Tunga frågor som rör allas vår vardag kan komma att klubbas eller i alla fall få ett genombrott. Många återfinns i vår nya lista på 60 lösningar som gör livet för konsumenterna säkrare och enklare. Här är några exempel:

Livsmedelsstrategin – skulle kommit till sommaren men förhandlas nu inom Alliansen och ska förhoppningsvis förlösas september eller oktober. Blir det mat i hyllorna som vi har förtroende för som konsumenter, mat som verkligen producerats hållbart och djuretiskt? Lobbyingen har varit och är intensiv, själv har jag diskuterat den i Almedalen och skrivit under debattartiklar på SVT Opinion och Göteborgs-Posten.

IMG_8236

Två viktiga ståndpunktsdokument på mitt skrivbord.

Hållbar konsumtion – alltså hur det kan bli enklare för dig och mig handla hållbart i det stora och det lilla. Här utlovar ministern Per Bolund en strategi i årets budgetproposition. Mycket spännande. Vi har gett input om ändrade rättsregler, en mer hållbar prissättning på varor och tjänster samt ökad stöd till civilsamhälle och forskning för att kunna göra insatser som verkligen biter.

Delningsekonomi – här växer behovet av transparens och tydligare rättsskydd för att det ska bli en vinst både för konsumenterna och gynna en hållbar utveckling. En utredning om detta har just startat, där vi sitter med.  Stor fråga även i övriga Norden och i EU.

Digitala frågor – hett i Almedalen, vi driver hårt både mot politik och näringsliv. Ny EU-förordning med bättre skydd kommer 2018 men frågan är om det räcker och dessutom  behöver det hända saker nu. Detta är ett ansvar för Konsumentverket och Datainspektionen (som har fått anmälningar från oss). Statliga Integritetskommittén grunnar vidare med förslag, där vi deltar.

Garanti- och reklamationsregler när vi köper fysiska varor och när vi köper digitala varor (t ex e-böcker och streamad film) är under översyn i EU. Avgörande för oss konsumenter och kan avgöras i höst.

Snabblån – fortsatt stora problem med denna ”motorväg in i skuldfällan”. I oktober läggs utredningen om högkostnadskrediter fram till regeringen. Vi har krävt bland annat räntetak och kostnadstak.

Telefonförsäljning – ett jätteproblem där provisionshungriga säljare pratar omkull gamla och välvilliga människor. Här finns ett utmärkt utredningsförslag med krav på skriftlig bekräftelse av avtal träffade på telefon. Lobbyingen från säljarna är intensiv och man kan undra varför det dröjer från politikens sida. Ingen proposition är anmäld från regeringen.

Regelförenkling. Stor fråga i näringslivet både i Sverige och i EU. Man vill städa bort onödig byråkrati. Gott och väl, men kontrollfrågan vi i konsumentrörelsen ställer om det går ut över konsumentskydd och krav på information.

TTIP – frihandelsavtalet med USA, som i högsta grad berör oss alla och miljön. Lite av vinna eller försvinna-läge i höst. Vad händer med kemikalieskyddet, livsmedelsreglerna och annat viktigt som vi kämpat oss till under decennier i EU?

Och så en massa andra frågor – hållbara banker, kontanter, bilars avgasutsläpp och Volkswagens bluffar… På Sveriges Konsumenter ser vi fram emot att arbeta med alla dessa – och andra – viktiga frågor för landets tio miljoner konsumenter. Det känns i allra högsta grad meningsfullt att gå till jobbet.

OS är för alla

Sport är inget som vanligen upptar min tid och mitt intresse. Men olympiska spel är annorlunda. En superfest i alla upptänkliga grenar där världen kommer samman. Välbehövligt i dessa orostider, vi behöver manifestationer att samlas kring. Och vad är bättre och sundare än idrott?

Vi som inte har betalkanaler utestängs från allt tittande – från invigningen och nu medaljbragderna i simningen. Sveriges Television och TV4 gör tappra försök att sammanfatta men utan sändningar direkt från arenorna blir det en väldigt tunn soppa. För att kunna hänga med Sarah och de andra hela vägen, innan de når målet, så måste vi utöver TV-licens även köpa tillgång till TV3/Viasat. Liksom jag själv är det väldigt, väldigt många som bara har ”skogs-TV”, alltså de utmärkta kanaler som inte kostar extra utöver licensen. Att köpa tillgång till den pågående sportfesten i Rio kostar sammanlagt många tusenlappar och innebär att du är bunden inte bara till det att OS-elden slocknat utan i ytterligare två år.

Från Viasats hemsida. OS kostar extra.

Från Viasats hemsida. OS kostar extra. Mycket. Bindningstiden är 27 månader.

Detta är faktiskt en konsumentfråga. Sveriges Konsumenter har också i ett remissyttrande 2014 stöttat tanken på en så kallad evenemangslista, alltså stora idrottshändelser som alla ska kunna se. Det handlar om OS, paralympics, friidrotts-VM, fotbolls-VM. Sådana listor finns i Norge, Finland och många andra länder. Varför inte här?

Det är olyckligt om allt fler stängs ute från evenemang och händelser av stort allmänintresse på grund av att de inte kan eller vill betala. Det skapar en klyfta och är en i grunden oacceptabel utveckling om den fortsätter. Det är det ena tunga skälet för krav på allmän tillgång till exempelvis OS.

Det andra är att idrotten har en mycket viktig funktion i samhället för hälsa och spridandet av sunda och demokratiska värderingar. TV har en viktig roll att synliggöra idrotten och väcka ett intresse.

Utvecklingen att penningen så entydigt ska tala när det gäller något som är allas egendom är oroväckande. Det kommer också att utnyttjas av TV-bolag som vill låsa in konsumenter i dyra och långvariga betallösningar.

Att införa krav på att en stor majoritet av befolkningen ska kunna se viktiga och stora evenemang skulle inte göra Sverige udda, vi ska skulle vara i gott sällskap med flertalet länder i EU som liknar oss. Dessa har dessutom ofta fler evenemang på sina listor – allt från Champions League och cykel till nyårskonserten i Wien.

Bollen ligger hos regeringen. Varför tvekar ni?

Läs mer om evenemangslistor från Myndigheten för press radio och TV här.

 

Värdet av goda exempel

”Name and shame” kallas det som vi ofta gör i konsumentrörelsen, att hänga ut företag som beter sig illa mot konsumenterna genom att luras, fuska eller vilseleda. En central roll för oss som konsumentföreträdare innebär att ifrågasätta, att vara kritiska, att agera vakthund, blåslampa.

Men inte bara. Ska vi uppnå resultat måste vi också kunna berömma. Vi måste kunna peka på  företag som gör något bra, som vågar gå före, som sticker ut på ett för konsumenterna bra sätt. Goda exempel är viktiga. De sporrar, driver fram. Utveckling kräver både piska och morot.

Detta är inte lätt. Det fick Isabella Lövin erfara under miljöpartiets Almedals-dag när hon bjöd upp tre multinationella företag på en TV-sänd presskonferens där de fick berätta om sitt klimatarbete. Det fanns också en del att kritisera hos företagen, visade det sig i den efterföljande TV-utfrågningen.

Och så är det. Risken när en trovärdig aktör säger något positivt om ett företag är det finns baksidor. Man kan ifrågasättas för någon brist, något tvivelaktigt under ytan hos de framlyfta företaget. I miljöbommens spår ökar också ”greenwashingen”, överdrifter eller rena lögner om hur miljövänliga en produkts eller tjänst är.

Ändå är det viktigt. Vi måste visa att förändringar sker och att de är möjliga. För att inge framtidshopp både hos konsumenter och företag. Bilden vi får via massmedia är väldigt mycket fylld av elände och vi behöver ge en positiv bild också, en annan ”berättelse”. För många år sedan läste jag Erika Bjerströms bok ”Miljövår – reportage om miljövårdsframgångar i det tysta”. Det blev en väckarklocka. Det sker en massa som ingen berättar om. Och så är det fortfarande, kanske i ännu högre utsträckning. 

Därför måste vi vara kritiska – och berömmande. För att uppmuntra andra företag att följa efter. Och inte minst för att visa att näringslivets standardinvändningar mot ökat konsument- och miljöskydd (”det är omöjligt, för dyrt” etc) inte stämmer. Det goda exemplets makt är stark, på flera sätt.

Vinnare_blåslampan_2015svartvit

Swopshop – vinnare av Blåslampan 2015. Nu kan du nominera någon föregångare och ”konsumenthjälte” till årets Blåslampa.

Vi gör det varje år genom att dela ut konsumentpriset Blåslampan. Förra året gick priset till Malmö-butiken Swopshop (bilden). Var gärna med och nominera du också (klicka på länken).

Vi gör det på andra sätt också. Fair Finance Guide rankar exempelvis varje år bankernas hållbarhetsarbete. Det innebär att det finns de som är sämst. Men också att det finns banker som ligger i topp. Därmed blir det en tävling, ”nästa år ska vi bli bättre”.

Det är en spännande tid just nu när många, många företag faktiskt går före, satsar på hållbarhet. Inte för att de måste följa lagen. Utan för att det finns affärsmöjligheter. Att miljökrav och miljöintresse inte är hinder utan potential. Nu väntar vi på den fossilfria banken, restaurangen som har full information om sin mat eller varför inte appen som har korta och begripliga avtalsvillkor.

Vi i konsumentrörelsen kommer att fortsätta att både ”dissa” och hissa”. Vi ska leverera både problembeskrivningar – och lösningar. Både till affärslivet och till politiken, som båda har ett ansvar  för ökat trygghet, konsumentmakt och en hållbar utveckling. Läs gärna vår skrift ”60 lösningar för en stark och hållbar konsumentpolitik”. Och notera att vi ändrat ordet ”krav” till ”lösningar”.