Snuskigt, Folkia

Folkias tunnelbanereklam

Förförisk reklam för att låna dyrt i juletider.

Det är en nästan rörande omsorg som Folkia visar oss i sin nya affisch-kampanj på stan, ”Ibland får man fler räkningar än man räknat med. Då finns Folkgirot.” Skicka dem till oss, vi betalar. Åh, tack snälla. Och så här före jul också, när man har så lite pengar som ska räcka till så mycket…

Bara namnet Folkgirot, låter inte det förtroendegivande? En av oss, liksom? Lite Folksam. Medaljens baksida – snuskigt höga räntor. Att ”pausa” sina räkningar några veckor kan kosta över 1800 procent, räknat i effektiv årsränta. Jo, du läste rätt. Uppgiften finns på Folkias hemsida. Men, invänder säkert Folkia, det är ju för återkommande kunder och lån på 1000 kronor. Ett extremfall. Okej, vi tar ett annat. 2000 kronor för en ny kund: 216 procent. Rätt extremt det också. Intressant att de tar högre ränta av återkommande kunder. Fundera på det.

Det är ingen slump att annonser och putslustiga reklamfilmerna kommer just nu: Det är snart jul. En tid när mångas ekonomi brakar till följd av allt som ”måste” köpas. Då är det lätt att lockas av frestelsen att skjuta lite, lite på problemet. Det löser sig säkert. Senare. Vem vill inte ha en fröjdefull jul? Det finns ett skäl till: Efter årsskiftet gäller nya konsumentkreditlagen, med tuffare krav på snabblåneföretagen. Så nu är de ute och testar nya affärsmodeller. Ingen slump det heller, tror jag. Och jag är dessutom inte säker på att det är bättre att vara uppbunden till Folkia än till hyresvärden, elbolaget och andra vars räkningar du ”pausar”.

Politiskt tågkrig i full gång

Snön faller och det politiska kriget är i full gång- Regeringen och oppositionen ger var sin version av eländet och insatserna på Svenska Dagbladets debattsida. För egen del upprepar jag förra blogginlägget: Svik inte konsumenterna – igen. Och gör nåt ersättningarna.

P.S. Hörde följande fundering nyligen: Varför stänger SJ sina tågdörrar 30 sekunder före avgång – när de ändå så ofta blir försenade. Varför ge sken av precision, när de ändå inte kan leva upp till det?

SJ har mycket att bevisa

SJ, SJ gamle vän… Så löd en visa jag minns från barndomen, när SJ kallades ”hela svenska folkets järnväg” (om än ibland med bitande ironi). Frågan är hur många som idag klassar det anrika järnvägsbolaget en gammal vän, pålitlig och trofast. Förra vinterns tågkaos har vi alla i färskt minne. Och nu är nytt extremväder på gång, enligt rapporterna. Och så dessa ständiga förseningar. När jag träffar folk från Konsumentverket i Karlstad är tågstrul alltid på tapeten. Nu hävdar SJ att de gjort allt för att förra vinterns kaos inte ska upprepa sig. Åtgärder och planer radas upp på hemsidan. Hmmm. Vi får se… Oavsett vilket ska det alltid, alltid kunna ge användbara besked till dem som väntar (inte bara ”det är stopp i trafiken…”). Och så ersättningar för sena resor. Det ska bli bättre, säger de. Men tittar man noga så gäller det bara i rabatt på kommande SJ-resor. Vill man ha ut det kontant – vilket känns mer naturligt – så får man bara en fjärdedel av pengarna. Riktigt, riktigt dåligt. Och ingen ersättning för följdskador, till exempel att man missade ett flyg eller ett avgörande möte på destinationsorten. Redan nu vet vi vad som behöver förbättras ytterligare. Det slutgiltiga facit har vi efter vintern, när vi ser om de gjort sin läxa.

Lyssna förresten på ”Plånboken” på onsdag i P1. Om SJ.

Gärna fler företag – men ärliga och kunniga

Ser på TV-Rapport att allt fler startar eget . 51 000 nya företag har startat de senaste tio månaderna, 15 procent fler än samma period förra året. Goda nyheter – det bidrar till tillväxt, konkurrenskraft och minskad arbetslöshet. MEEEEN…jo, det finns ett stort men: En del dess av dessa ivriga entreprenörer vill gärna ta en genväg till de snabba stålarna. Det kan handla om mirakelprylar, abonnemang och mobiltjänster. Hos de konsumentvägledare som sitter vägg i vägg med mig lämnar det hejdlösa krängandet tydliga spår i form av förtvivlade pensionärer, lurade småbarnsfamiljer och utblottade ungdomar. Tänk om all den energi som läggs ner på ”kreativa” affärsidéer och ”smarta” tjänster kunde användas till något gott och meningsfullt istället.

Det är den ena sidan av saken. Den andra är att mitt i den starta eget-yra som råder just nu glömmer man att det faktiskt krävs kunskap för att hantera vanliga privatpersoner som kunder. Det finns ett helt batteri med lagparagrafer som man som företagare – liten som stor – är tvungen att följa i sin relation till kunden. Om garantier, reklamationer, vad som gäller vid förseningar och fel i vara eller tjänst. Tyvärr är okunskapen om allt detta förbluffande stor, såväl bland säljare, näthandlare och butiksägare som hos hantverkare. Här behövs ett kunskapslyft. Här behövs en insikt hos branschorganisationer, arbetsförmedlingar, ministrar och alla andra som har med saken att göra att man måste lära sig konsumenträtt – också. Det är helt otroligt att det bara glömts bort i alla ambitiösa satsningar på att vi ska bolagisera oss ur lågkonjunkturen. Alla de här företagen behöver ju kunder för att fungera, liksom. Det är som i Lorry-sketchen: ”Tänkte inte på det…”. Och så slutklämmen: Det är faktiskt så att man tjänar på att kunna konsumentlagarna – både i bättre PR och mindre nedlagd tid på reklamationer. Någon som säger emot?

Ge de många offren en chans

Många konsumenter känner sig misshandlade av stora företag. Det kan gälla flyg, el, banker, försäkringar, läkemedel, tele eller konsertarrangörer. Men det är skillnad mellan att ha rätt och att rätt. Och vad man orkar kämpa för, särskilt om det inte gäller jättebelopp. Just nu sitter jag på en EU-konferens om grupptalan, vilket är mer intressant än vad man kan tro. Om du inte känner igen begreppet är det inte konstigt, det har knappt använts i Sverige, även om möjligheten finns sedan 2003. Grupptalan innebär att någon i domstol strider för många drabbade konsumenter mot ett och samma företag. Ibland är det småsummor för var och en – ibland stora summor. Idag finns lite olika system i Europas länder, men bristerna är stora Ambitionen är att skapa ett EU-gemensamt system men det är en stor stridsfråga. Näringslivet är livrädda för att få ett amerikanskt system med så kallad ”class action”, där företag drivs mot konkurs av bombardemang av miljonskadestånd. Resan är lång mot ett system som är rättvist och enkelt för oss konsumenter och trots en massa stolta ord så händer ingenting. Två nyckelfrågor är: Vem ska få representera konsumenterna?I många länder är det en organisation som vår. Och ska man förutsätta att alla offer är med (opt-out) eller ska det krävas aktivt godkännande av var och en (opt-in). Där den fungerar bäst idag har man ett system med opt-out, och slutsatsen idag är tydlig: Ge konsumentorganisationer och andra demokratiska representanter betydligt bättre möjlighet att väcka grupptalan. För alla offer direkt – utom de som aktivt avsäger sig hjälp.

Se i övrigt BEUC:s utmärkta broschyr om ”tio gyllene regler” för grupptalan.

Återbäring återuppstånden

Härom veckan slängde jag ett antal värdekuponger från ICA och Coop. Orsak: De hade gått ut. Nu inför Coop den gamla hederliga återbäringen – en företeelse som kanske vissa tycker är gammaldags men som definitivt har en fördel: Den förvandlas inte till en papperslapp som riskerar att glömmas i en hög av andra papperslappar. De representerar ett verkligt värde (som dessutom är tilltalande stort i Coops fall). Jag förstår inte varför ICA och Coop redan tidigare har satt pengarna direkt på kontot, så att de dras av vid nästa köp istället för att skicka på oss papperskuponger. Eller jo, det förstår jag. De kalkylerar naturligtvis med att en stor del aldrig löses in. Och simsalabim, så har de både fått oss att känna oss gynnade som kunder och dessutom sluppit kostnaden. Konspiratoriskt? Knappast.  Så varför inte göra som Coop? Ni behöver ju inte kalla det återbäring, kalla det ”bonus” eller nåt annat trevligt. Alternativt – sänk priserna!

Värdig vinnare av Blåslampan

Blåslampan överlämnas av konsumentminister Birgitta OhlssonVilken dag och kväll! Helt matt efter en eftermiddag med trendseminariet ”Konsument 2020”. Och sedan en kväll med galamiddag och utdelning av konsumentpriset Blåslampan. Sveriges Konsumenter och Råd & Rön har växlat upp rejält och idag bjudit in till ett späckat seminarium om kvalitetsfrågor, glömda konsumentgrupper och ”gratisgenerationen” och sedan en middag med trevligt folk från organisationer, företag, myndigheter och media.

Och vem blev det då som, för åttonde gången, fick ta emot blåslampan (jo, det är en äkta, graverad blåslampa)? Dessutom ur handen av vår nya konsumentminister Birgitta Ohlsson. Jo, det syns ju på bilden, det blev Mats-Eric Nilsso – journalisten och författaren som verkligen satt en blåslampa på livsmedelsindustrin genom bland annat boken ”Den hemlige kocken”. Jätteroligt, med tanke på det medvetande hos konsumenter som boken skapat och de genomgripande förändringar som den åstadkommit i livsmedelsindustrin. Och som de faktiskt tackar honom för idag (vilket de inte gjorde när boken kom). Det behövs mer av omskakande, avslöjande, klargörande böcker, filmer, reportage. Mycket återstår att upptäcka om det som händer bakom kulisserna. Hoppas priset inspirerar flera att gräva – och därmed öka konsumentmakten.

Mats-Eric var en av de fyra finalisterna, de andra var Stefan Jarl, Zarah Öberg och Pricerunner. Läs mer om seminariet och priset här och här.

Fett ruggigt i USA

I USA är man biggest in the world – även i kroppshyddan. Har varit i Florida en vecka på semester och slagits av hur många som är väldigt feta. Fetmaepidemin startade i USA och den håller fortsatt nationen i ett stadigt grepp, trots enorma informationskampanjer. Antalet feta är 34 procent, antalet överviktiga nästan lika många. Helt otroliga siffror. Epidemin kostar amerikanerna 550 miljarder kronor per år och drar ner tillväxten, förutom allt lidande det orsakar. Problemet är hela matkulturen, inte minst det enorma intaget av söt mat och dryck. Den massiva reklamen har en stor skuld, mot den har hälsokampanjer inte en chans. Och så rör sig medelamerikanen alldeles för lite. Inte bara kör de bil överallt, på nöjesparkerna sågs mängder av permobiler med feta människor, som alltså inte kunde gå mellan attraktionerna. Det är tragiskt att se och tioåriga dottern trodde knappt sina ögon. I det sammanhanget är det rena hånet när hamburgerställena sätter upp reklam med “fritt från transfetter”. Visst, transfetter är ett problem men ett löjligt litet sådant i USA vid sidan av allt “vanligt” fett och socker man vräker i sig. Reklam som den på bilden är bedrägligt, den tar bort fokus från de verkliga problemen och skapar en illusion av att man med en liten justering (transfetterna) kan fortsätta som vanligt.

Stoppa godisifieringen

Vi svenskar äter mest godis i världen – 17 kilo per person och år. En tredjedel är plockgodis. 13 procent av barnen idag äter godis varje dag (var tog lördagsgodiset vägen?). Själv har jag slagits av att det paradoxala i att samtidigt som godis alltmer försvinner från butikskassorna breder lösgodiset ut sig längre in i butiken. På en central plats breder meter efter meter ut sig av staplade lådor med lockande smågott i grälla färger. I småbutiker kan godishyllorna dominera stort. Forskaren Helena Sandberg, som deltog på Konsumentverkets konferens ”Unga konsumenter – utsatta och kapabla”, talade om en ”godisifiering”. Allt mer i samhället förknippas med karameller och kolor. Godis marknadsförs som ett ”måste” till bio och TV-tittande. Produkter, även leksaker, får formen av geléhjärtan och laktritskonfekt. Sajten Gratisgodis.se lockar barn till ökad konsumtion av sötsaker.

Är detta ett problem? Ja, klart att det är. Ungefär vart femte barn lider idag av övervikt eller fetma samtidigt som diabetes 2 ökar. Klart att det också beror på att de rör sig för lite men godis spelar definitivt en betydande roll. Den massiva marknadsföringen bidrar – men det är också en prisfråga. Godis är också billigt och stora skyltar med ”4.90 per hekto” har vi alla sett. Godis ger en vinst på 25-35 procent, eftersom det är billiga ingredienser – grissvålar och andra restprodukter plus billigt socker. Och här finns ytterligare en paradox: Du och jag subventionerar detta via skattsedeln. De som odla socker får gårdsstöd via EU:s jordbrukspolitik (CAP), vilket ur folkhälsosynpunkt måste betraktas som hål i huvudet. Inför en sockerskatt, föreslog fetmaläkarna Claude Marcus ochStephan Rössner, i en debattartikel i våras.  En ”söt skatteväxling”, alltså – en punktskatt som på tobak och alkohol. Definitivt ett förslag att ta upp till diskussion.

Prisvärda kämpar

Om två veckor står det klart – vem får 2010 års ”Blåslampa”? Det är Sveriges Konsumenters och Råd & Röns pris till den som gjort mest för konsumenterna. Jag har suttit i juryn och det har inte varit lätt. Fyra starka finalister finns nu – Stefan Jarl, Mats-Eric Nilsson, Zarah Öberg och Pricerunner. Det känns bra att kunna lyfta berömvärda insatser på det här sättet. Behovet är stort av förebilder, vardagshjältar och inspirerande exempel på konsumentområdet. Det är viktigt att visa att det går att göra något åt orättvisor, problem och faror som vi utsätts för. Förra året gick priset till Camilla Sparring, dalkulla, undersköterska som genom sin ilska mot dålig mat i mat och skola har fått nästan 100 000 att skriva på ”Matupproret”. Bravo, ett exempel att följa. Nätet ger större möjligheter än förr att dra igång kampanjer, samla anhängare för ett gemensamt mål. Idén med konsumentpriset är just att mobilisera, att få fler att resa sig. Att bidra till att konsumentmakten blir starkare. Blåslampan symboliserar just att man sätter eld i baken på utvecklingen. På företagen.

Vill du vara med på prisutdelningen är du välkommen, det finns platser kvar. Birgitta Ohlsson, vår nya konsumentminister, är prisutdelare. Sista anmälningsdag är fredag 29 oktober. Gå in på hemsidan.