Bankmarknaden är ett skämt, konstaterar DN idag på sin förstasida. Bara sju procent har bytt bank de senaste tre åren. Bra nyhet, men vem är förvånad? Resultaten har varit de samma i alla liknande undersökningar. När jag jobbade på Råd & Rön på 90-talet skickade vi med en enkät till läsarna om bankerna. Svarsmängden slog alla rekord, vi fick betala betydligt mer än planerat i svarsporto. Även vreden slog rekord. Folk var helt enkelt skitförbannade på bankerna. Men bytte – det gjorde de inte. För krångligt och för liten skillnad mellan jättarna, var orsakerna. Nu hör man ministrarna Anders Borg och Peter Norman muttra var och varannan dag i media över bankerna. De tycker folk ska byta. Jo, det är väl bra. Men det räcker inte. För att få bankerna att ändra sig behövs politiska åtgärder. Det får vara slutsnacka. Ett krav som Sveriges Konsumenter haft i många år – och bland annat finns i vår valplattform från 2010 – är att göra det möjligt att flytta med sig kontonumret. Nummerportabilitet, kalas det. Funkade utmärkt på mobilnumren och ledde till mycket större konkurrens mellan mobilbolagen. Nu säger ju bankerna att det blir för dyrt. Men det ska man ta med en stor nypa salt. Det är en ryggmärgsreflex partsinlaga från bankerna för att de helt enkelt inte vill. Pengarna kunde lämpligen skalas av från bankernas goda vinster, efter tvång från regeringen. Det skulle ju dessutom bli billigare för kunderna i längden p g a bättre konkurrens. Så även om en del av omställningskostnaden knuffades över på kunderna så – vilket alltid är risken – borde det bli bättre i längden. För så här kan vi inte ha det längre.
Författararkiv: jan.bertoft
Alltför svårt skolval
Att välja gymnasieskola är ett rejält bryderi för föräldrar och ungdomar. Nyss ringde en pappa till mig och ville diskutera problemet. Han påpekade att den oberoende information som finns handlar bara om skolan ifråga fått godkänt eller inte. Och som han sa ”Köper jag en dålig kaffebryggare kan jag köpa en ny. Men här får jag i praktiken ingen andra chans”. Alltså: När man ska göra detta oerhört viktiga val i livet så är informationen tämligen bristfällig. Det som finns är vad andra föräldrar säger, rykten, vittnesmål. Och förstås vad skolorna själva påstår. Reklam, alltså. Det kan vara bra men är en partsinlaga, där det i värsta fall kan vara vilseledande samt att man förtiger viktiga fakta, som skulle kunna avgöra ett reellt val. Dessutom kan man kraftigt ifrågasätta om gymnasieskolorna ska använda allt mer av skattepengar till marknadsföring, vilket SVT-Rapport beskrev igår. Självfallet är det bra att det finns olika inriktning på skolor. Men konkurrensutsättning måste fungera hela vägen ut. Man måste kunna göra medvetna val av skolor, liksom man köra det av fläskkotletten eller jeansen. Här behöver politiker och myndigheter göra det mycket enklare för oss skol-konsumenter.
Ryanair fortsätter svika
Flygbolaget Ryanair har som affärsidé att flyga folk dit de ska (oftast) för en billig penning (om man inte gör några tillval…) men att sedan nonchalera klagomål, hur juridiskt välgrundade de än är. Bolaget är mer eller mindre stammis hos Allmänna reklamationsnämnden och dessvärre också på Råd & Röns svarta lista. SVT:s Rapport har har nu gjort ett längre reportage om detta och det är bara att konstatera att bolaget tyvärr verkar oförbätterligt. De gör ingenting de är absolut tvungna till. De har krånglat mot kravet att visa totalpris (inklusive skatter etc) i annonseringen, de har krävt avgifter för att betala med kort, de har krånglat med ersättning för nekad ombordstigning och nu krånglar de när en svenska myndighet säger åt dem att ersätta svenska konsumenter. Det är svek och skandal. Det ska inte vara ett lotteri att anlita ett flygbolag. Att man är lågprisbolag innebar ingen rätt att strunta i konsumenterna sedan de betalat, där gäller reglerna lika för alla. Seriösa bolag följer ARN:s beslut vad de än tycker. Svaret från Ryanair att de i praktiken skiter i ARN och tycker SAS – som följer besluten – får skylla sig själva är häpnadsväckande nonchalant. Även andra flygbolag struntar i ARN:s beslut, där gamla Lufthansa intar en föga smickrande andraplats på listan. Det här beteendet gör det nödvändigt att titta på hur man kan skärpa tyngden i ARN:s beslut. Systemet med ”utomrättsligt prövning” av tvister är bra men inte perfekt. Om besluten bara följs till viss del, som är fallet i flera branscher som till exempel bland hantverkare och flygresor behövs krafttag. Man ska få rätt om man har rätt.
Varför har ingen berättat det här för mig?
Bland unga idag finns en oerhörd ilska och frustration över att man blir illa behandlad som konsument. Tyvärr kombinerad med en brist på kunskap om vad som faktiskt gäller, vilka rättigheter alla konsumenter har att ångra köp, gå tillbaka med en trasig vara etc. Och då kan det låta precis som i rubriken när de inser att de hade rätt i alla fall, den där gången när de blev avsnästa, avvisade, bortkollrade av butiksbiträdet eller säljaren. Tyvärr också ett duktigt underkännande av dagens futtiga hem- och konsumentkunskap i skolan. Idag kör vi gång vår stora satsning ”Ingen blåser mig”. Vi har fått ett rejält bidrag av Arvsfonden för att i tre år göra ungdomar kunnigare och kaxigare som konsumenter. Vi har ”värmt upp” ordentligt inför vår treårsresa genom två andra projekt – varav det ena lanseras idag. Det är webbplatsen Ingen blåser mig, som ska vara ett nav i våra ungdomssatsningar. Här ska ungdomar mötas, inspirera varandra, få tips om hur man blir en konsumentaktivist. För det är det som vi satsar på, att få fler att bli aktiva genom att reklamera köp av dåliga grejer, genom att blogga och twittra i konsumentfrågor, genom att kampanj, bojkotta, flashmobba, carrotmobba och på alla möjliga andra sätt kämpa för ökad konsumentmakt – för både sig själv och för alla konsumenter (undrar du vad en carrotmobb är – gå in på sajten, jag har haft dimmiga begrepp tills jag själv deltog i en i sommar). Vi har redan nu en ”panel” av ungdomar som har utbildats och engagerats, som är grunden för något riktigt riktigt stort. Och det är härligt att se vilket engagemang det finns bland ungdomarna när de väl förstår att bakom det urtrista ordet ”konsumentfrågor” döljer sig deras vardag, deras plånbok, deras hälsa. Och en faktisk möjlighet att påverka. Att ungdomar skulle vara ointresserade är bara skitsnack. Repliken ”Varför har ingen berättat det här för mig?” säger en hel del. Liksom rubriken på hela projektet ”Ingen blåser mig”. Som gammal (relativt sett) konsumentaktivist tycker jag att detta ska bli jättekul. Och stort. Och långvarigt. Here we come!
Viktigt om skolan
Just nu går det en utmärkt reportageserie på TV, som heter ”Världens bästa skitskola”. Där visas på en rad försämringar och märkligheter vad gäller den vardag som möter barnen i de avgörande åldrarna 7-18 år. Efter några avsnitt är det ett ord som lyser klarare än något annat i beskrivningarna – och det är ordet orättvist. Det gick inte att ta miste på professor Martin Ingvars indignation när han uttryckte det i senaste avsnittet, utifrån sin gedigna kunskap om hur barn faktiskt fungerar. Självklart borde skolan se till så att alla barn har så lika förutsättningar som möjligt när de går ut i vuxenlivet. Allt annat är djupt odemokratiskt. TV.-serien finns på www.urplay.se .Nära mitt hjärta ligger ju konsumentkunskaperna – nödvändiga för att att klara sig i en omtumlande och föränderlig marknadsvärld. Utbildningen fungerar riktigt hyfsat på många håll – medan den på andra håll inskränker sig till de få timmar som utgör det undanskuffade ämnet hem- och konsumentkunskap. Och det är djupt orättvist. Här borde beslutsfattare – från utbildningsminister till rektorer göra betydligt mer. Förra veckan var jag moderator på en nordisk konferens om konsumentutbildning. Där presenterades mängder av goda exempel, vägar att få in vardagen in i matten, samhällskunskapen och andra ämnen. Men utmaningarna är fortfarande gigantiskt. Alltför lite görs. Vilket kommer att skicka mängder av barn i skuldfällan och andra fällor som man kan råka ut på en modern marknad som vår. Och det är djupt, djupt orättvist.
Glad jul på krita
”Köp nu – betala nästa år” är en återkommande devis bland glada tomtar och glittrande julgranspynt. Den här massiva marknadsföringen för uppskjutna betalningar pågår ju hela året men får lite extra fart just runt jul. Undrar varför… Ofta har den summa man delbetalar under lång tid framöver större utrymme än totalpriset, ”Enast 149 kronor i månaden”. Jag har sagt det förr och säger det ingen – oftast är detta inget olagligt men det finns ändå en stor fara. Den att företag i princip säger ”Du kan få precis vad du vill ha – NU. Det där med betalningen, det tar vi sen, det ordnar sig säkert.” Man utnyttjar människors önskningar och bristande grepp om sin ekonomi, man utnyttjar föräldrars dåliga samvete för att barnen ska få ”sämre” julklappar än kompisarna. Reklamen och lockelserna innebär en långsam nedslitning av förnuftigt ekonomiskt tänkande, av resonemang som säger ”Du måste ha råd för att kunna köpa” och ”Du kan önska dig – men kanske inte borde köpa just nu”. Det är inte schysst. Det slår hårt mot de svagaste. Motinformationen är obefintlig, lite skolundervisning, lite råd här och där. Vad man kan göra åt detta vet jag inte riktigt. Men de som erbjuder sån här kredit borde vara betydligt mer medveten om sitt ansvar. Och ta det. Lagen säger att marknadsföring för krediter ska ske med ”återhållsamhet” och ”måttfullhet”. Kreditgivare: Tycker ni att den gör det?
Konsumenttvister – är glaset halvfullt eller halvtomt?
Många konsumenter blir lurade av företag och HAR rätt enligt lagar och praxis. Ändå FÅR de inte rätt. Allmänna reklamationsnämnden i Sverige hjälper många att slippa gå till domstol för att få tillbaka pengar för trasiga prylar och dåligt utförda tjänster. Jag har följt ARN i 25 år och tycker att det i det stora hela ett bra system. Konsumenten får gratis hjälp att lösa en tvist med en hantverkare, en resebyrå eller en bilverkstad. Visst, det finns baksidor – ett helt halvårs handläggning, beloppsgränser och enbart skriftliga underlag för beslut. Men det är MYCKET bättre än domstolsvägen.
Dock är ju ARN:s beslut endast rekommendationer. Som följs av knappt tre av fyra företag i de fall konsumenten får rätt. I snitt. Inom vissa branscher är det klart bättre, i vissa andra klart sämre, typ sex av tio följde förra året rekommendationerna. Det gäller inte minst hantverkstjänster. Det märks också på alla förtvivlade samtal som vår konsumentvägledning får.
Nu kan man ju fråga sig: Är sex av tio okej? Ska vi vara nöjda? Är glaset halvfullt eller halvtomt? Igår stod konsumentminister Birgitta Ohlsson i SVT:s Aktuellt och var nöjd. Inslaget handlade också om den norska modellen, där ett utslag i deras Forbrukertvistutvalg kan gälla som dom i domstol, alltså vara en ”exekutiv handling” som en konsument kan gå till kronofogden med för att få rätt mot en trilskande företagare. Mycket intressant. Jag uttalade mig positiv till detta. Inte att vi ska kopiera den norska modellen, men väl att inspireras av den. För något behöver definitivt göras. Följsamheten av ARN:s beslut pekar – tyvärr – nedåt. Det är mycket oroväckande.
Birgitta Ohlsson höjde Råd & Röns svarta lista till skyarna – tack för det. Och listan göra att följsamheten förbättras ytterligare något, utöver ARN:s statistik. Men det räcker inte. Även om vi aldrig kommer att få 100 procent följsamhet, på grund av konkurser och annat, så behöver siffrorna bli bättre. För många konsumenter blir blåsta av oseriösa och nonchalanta företag. Det får inte bli större skillnad mellan att ha rätt och att få rätt. Det måste bli MINDRE skillnad.
Mat för äldre måste bli bättre!
Mycket mat på sjukhus och i äldreomsorg äts inte upp. Vilket bidrar till att undernäring är ett större problem än fetma på våra sjukhus och på äldreboenden. Det här fick vi klart för oss på dagens seminarium ”Den goda maten” i Stockholm, som anordnats av Sveriges Konsumenter. Det finns mycket engagemang, kunskap, det finns en fart och fläkt i debatten idag, det finns många goda exempel. Men det återstår många problem – med inkompetens, dålig styrning, politisk feghet och systemfel. Att servera måltider för äldre handlar inte om industritänk. Det här kan få mig att känna riktig helig vrede. Jag vill inte att mina föräldrar – som båda hittills klarat sig från såväl sjukhus som äldreomsorg – ska behöva stirra ner på en trist, smaklös, doftlös, sörja i en död miljö vid tillfällen som borde innebära glädje och gemenskap och som faktiskt ska vara dagens höjdpunkter. Jag vill inte se dem bli sjuka och sjunka in i apati för att maten inte är aptitlig. För mig framstår det som självbedrägeri att tro att man kan tjäna pengar på att göra en industriprocess av något så mänskligt och personligt som våra lunch och vår middag. Här är vi idag helt chanslösa som konsumenter, inga möjligheter att påverka. Lyckligtvis har de offentliga måltiderna blivit en politiskt riktigt het potatis de senaste åren och jag hoppas att vi i alla fall bidragit lite, lite. För det förtjänar den. Maten ska nämligen inte bara vara acceptabel, den ska vara god. Måltiderna för våra äldre, sjuka – liksom självfallet våra barn – ska bygga på kunskap om kost, miljö och etik, om behovet av en bra ”matmiljö”, om hur man gör en professionell upphandling och hur man följer upp den. Vårt projekt ”Den goda maten” visar att det är bättre att maten lagas nära dem som ska äta den, att doften är viktig, att man helst ska ha fler alternativ att välja på. Rätt mycket självklarheter. Ändå finns problemen där, tristessen, undernäringen. Här behövs krafttag. Här behövs inspiration och goda exempel. Men också väckarklockor och larmartiklar. Mer om dagens seminarium och hela projektet kommer inom kort på www.sverigeskonsumenter.se
Vettig årets julklapp
Det är alltid med viss bävan och trötthet man ser fram emot ”Årets julklapp”, handelns årliga jippo. Med tanke på de flesta tidigare utnämningarna – nya prylar, inte sällan teknikdito – har det handlat om att bidra till att få fart på julhandeln, så att man kan slå nya rekord i försäljningssiffror. En julhandel då man inte kränger mer än förra året anses av köpmännen och deras organisationer som jättetrist och olycksbådande. Tyvärr rapporterar även media i den andan. 2011 års julklapp blev emellertid en färdigpackad matkasse, med motiveringen: ”I år tar vi fasta på den tjänstifieringstrend som vi har uppmärksammat i detaljhandeln. Årets vinnare hjälper stressade konsumenter med en del i det omtalade vardagspusslet.” Det är faktiskt riktigt vettigt. Att konsumtionsväxla från varor till tjänster är nödvändigt för en hållbar utveckling, dessutom är det ju bättre att mat körs ut av en bil till femtio hushåll än att alla tar sina bilar till det stora köpladan utanför stan. Om matkassen dessutom innehåller ekologiska varor är det ju ännu bättre. Än vettigare var faktiskt de alternativa årsjulklappar som börjar dyka upp – ett smart sätt att opinionsbilda med draghjälp av handelns ”institution”. Naturskyddsföreningen lanserar en ål som julklappp, vilket vid ett första betraktande får en och annan att lyfta på ögonbrynet. Men det handlar om att köpa rätten att fiska en ål, och sedan inte använda den. Biståndsorganisationen Action Aid lanserar en get, som julklapp. Självfallet inte som en bräkande gåva under grannen utan bidrag till fattiga bönder i Afrika. Bravo. Det finns många, många alternativa julklappar. Att handeln valde matkassen kanske är ett tecken på att statsminister Reinfeldts utspel på partistämman (se tidigare blogg och ledare i nyhetsbrevet) börjar hörsammas och uppmärksammas.
Grattis, Katarina – och ni andra
Trött men nöjd. Så känner jag mig en av höjdpunkterna på ”konsumentåret” – gårdagens utdelning av årets konsumentpris Blåslampan. Som ju gick till Katarina Johansson, författare till boken med den fyndiga titeln ”Badskumt”. Lättläst och viktig larmklocka, en av allt fler om de kemikalier som vi omges av och smetar in oss i. Och som vi vet alldeles för lite om. Och betalar massor för. Här behövs debatt och mer granskningar, hygien- och kosmetikabranschen har länge klarat sig för alltför lätt undan. Så grattis till dig, Katarina. Grattis också till de tre andra finalisterna, alla mycket välmeriterade även de. Juryn hade inget lätt arbete, kan jag avslöja. Vem ska få priset nästa år? Välkommen med nomineringar redan nu.
Nöjd är jag också med eftermiddagens seminarium ”Hur ska företagen rädda världen?”. Hur, inte om de ska rädda världen. Ni som inte var med missade något. Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria, inledde med intressanta tankar om varför vi konsumerar så mycket och så miljömässigt och etiskt fel. Han talade om det ”konsumentionsindustriella komplexet”, där flera faktorer samverkar, bland annat reklam och gammaldags sätt att mäta ekonomisk framgång. En intressant bakgrund till diskussionen om den ohållbara konsumtionshetsen var statsministerns tal på moderatstämman (läs ledaren i nyhetsbrevet om det). Därefter fick ICA, klädföretaget Houdini och hemelektronikbranschen svara på hur de jobbar. Hoidini imponerar, men det gör tyvärr varken ICA och de vilt TV- och datorsäljande hemelektronikföretagen. Jobbet har bara börjat och ansatserna syns knappt i butikerna. I den efterföljande debatten fick Åsa Romson svara på varför inte politikerna gör mer, Svensk Handels Yvonne Ingman svara på varför inte handeln gör mer och jag svara på frågan om konsumenternas roll mitt i allt detta. Eftersom detta är min blogg tänker jag upprepa mina egna poänger: Att alla tre parter har ett jobb att göra, att hänvisning till konsumentmakt inte får bli ett svepskäl att inte göra mer, att det måste bli lättare att välja rätt, att företagen inte kan vänta på superstarka köpsignaler utan måste gå före och faktiskt folkbilda även de. Handeln måste bli lok och inte bakvagn. Debatten kom också att handla en del om köttet, vilket jag kommer att återkomma till inom kort.