Författararkiv: jan.bertoft

Sökes: konsumenthjältar

Publicerat av
Svara

Blåslampa_683_för-webb

Vem är egentligen konsumentens bästa kompis? Vilka är de hjältar som gör insatser för att stärka alla som känner sig vilse i valfrihetsdjungeln, lurats in i något köp, vill handla hållbart men inte vet hur? Ja, lyssnar man på vad som sägs så skulle det kunna vara alla. Politiker säger sig stå på konsumentens sida – för att i skarpt läge hellre ta hänsyn till den fria företagandet. Det är ”viktigt” med starka konsumenter. Jaha. Och..? Liksom ledare för företag och branschorganisationer. Hur många gånger har jag inte hört floskler som ”kunden i centrum” eller ”alla är vi konsumenter” från det hållet?

Men det finns äkta kompisar. Människor, organisationer och även företag som slåss för att vi ska bli trygga, starka och medvetna i en tid när det är komplext och krävande att vara konsument. Tyvärr uppmärksammas de inte tillräckligt mycket. Särskilt inte om de agerar lokalt, utanför Stockholm, kanske med små medel, kanske för att hjälpa en mindre grupp utsatta konsumenter.

diplom2003 instiftades konsumentpriset ”Blåslampan”. Varje år delar Sveriges Konsumenter och Råd & Rön ut priset till en av dessa konsumenthjältar. Utanför mitt rum hänger en diplomen med alla välförtjänta pristagare genom åren – från TV-programmet REA och Marit Paulsen till Fredrik Gertten, Louise Ungerth och nu senast Fair Trade Center. Vem blir det som i år, den 21 oktober, ska ta emot en äkta blåslampa och 10 000 kronor av prisutdelaren, konsumentminister Per Bolund? Ja, det kan du vara med och avgöra. Fundera på om du sett något, hört något som borde belönas. Kanske något i din närhet, någon förening eller någon eldsjäl som borde uppmärksammas och som kan inspirera andra. Alla kan nominera, inte bara en utan flera kandidater. Vem är din konsumenthjälte?

Skicka din nominering till konsumentpriset@sverigeskonsumenter.se senast den 31 augusti.

Ordförande Örjan Brinkman samt prisutdelare Per Bolund tillsammans med vinnare Blåslampan 2014 - Fair trade center.

Ordförande Örjan Brinkman samt prisutdelare Per Bolund tillsammans med vinnare av Blåslampan 2014 – Fair trade center.

Hur hållbart är Almedalen?

Publicerat av
1

Efter en maratonvecka i Visby är det med viss tvekan jag drar igång skrivandet. Det är kanonvarmt, vem läser bloggar? Det är helg och semester. Grekland går mot katastrofen. Och – Almedalsveckan är sönderbloggad och söndertwittrad. De som varit här orkar inte mer och frågan är om en överväldigande majoritet av folket inte tröttnade redan i måndags, typ. Så tack för att du läser. Ska hålla mig kort.

Aldrig har så många talat om hållbar utveckling i Almedalsveckan. Aldrig har så många menat så olika saker med detta alltmer slitna uttryck. Men det varit bra seminarier om konsumentmakt, om köttets klimatproblem och alternativ som insekter, om banker som investerar i kol och olja, om mycket annat. Många företag vill förstås berätta hur bra de är när de lyfter frågan, själv deltog jag i en debatt ordnad av Polarbröd. Visst händer det massor bland företagen, men det ser olika ut och som konsument är det lätt att stämma upp den gamla progglåten ”Vem i hela världen ska jag lita på?”. Särskilt bankerna har varit under lupp och Sveriges Konsumenter har här varit med i inte mindre än tre debatter. Man kan också ifrågasätta hela Almedalen ur hållbarhetssynpunkt med massor av extraplan från Blomma, plastglas till rosén och kött och annan catering som aldrig går åt på minglen.

En viktig fråga som lyfts på många håll har varit ”spets eller bredd?”. I framtiden finns ingen eko-mat eller några gröna fonder, har många uttryckt. Därför att allt är hållbart. ”Golvet” har enkelt höjts kraftigt. Det pekas på risken att satsningar på dyrare spetssortiment gör att arbetet på bredden med konventionellt odlad mat eller alla bankens fonder kommer på efterkälken. De gröna nischprodukterna blir ett alibi. Den risken finns uppenbart men det vore en megamiss att inte fortsätta att utveckla spetssortiment för dem som vill gå före. Sedan måste vi och alla andra hålla ett stenhårt tryck på matproducenter, klädkedjor, banker och fondförvaltare snabbar på sitt arbete med hela sitt sortiment. Det exklusiva nischtänket måste bort. Hållbarhet måste vara något för alla, normen och inte undantaget.

IMG_5938Men politiken då? Det är ju ändå en politikervecka? Jo, Sven-Erik Bucht har dykt upp än här, än där, understrukit vikten men inte sagt så mycket annat än att regeringens livsmedelsstrategi ska lösa knutarna och att det behövs mer input från konsumentsidan (där kan vi lugna ministern, det kommer). Vi själva har idag fokuserat på EU:s roll för att lösa hållbarhetsproblemet (bilden). Det blev ett fullsatt seminarium, trots att många lämnat Visby. EU-parlamentarikerna Christoffer Fjellner och Peter Eriksson var på strålande debatthumör och många bra besked och intressanta ståndpunkter kom fram. Fokus: antibiotikaresistensen och lättare att välja rätt var väl ungefär slutsatserna. Se debatten här (klicka på ”Priset för lågpriset”). Och trevlig sommar!! Nu tar bloggen paus.

Hållbart rekord i Almedalen

Publicerat av
Svara

Ett av fem seminarier under nästa veckas megaevent i Visby handlar om hållbar utveckling. Minst. Jag har bara sökt på ordet ”hållbar” på sajten och fått träffar på 667 av de 3460 seminarierna. Det här är en klar ökning från de senaste åren. Ordet ”miljö” ger 535 träffar. Ordet ”hälsa” ger 202 träffar, som en jämförelse (även om hållbar utveckling också omfattar hälsa).

Det glädjande fokuset på hållbar utveckling är en tydlig indikator i tyngden i den viktigaste framtidsfrågan, den om en hållbar planet. Politiker, företagsledare, partsintressenter och i övrigt de som formar vårt samhälle, har helt enkelt miljö, klimat och social rättvisa allt mer i skallen och i ryggraden. Allt fler har fattat galoppen – att alla har ett ansvar och att det behövs handling nu om vi ska få lämna över en rättvis och ren värld till kommande generationer.

Tendenserna syns överallt. Eko-boomen i butikerna. Fokus på köttets miljöpåverkan genom WWF:s Köttguiden och SVT-nyheternas reportageserie om köttets klimatpåverkan. Och det är inte bara i Sverige det händer saker, det märker jag som arbetar i den europeiska konsumentrörelsen. Årets enorma Expo i Milano, en sorts världsutställning om mat, har temat ”Feed the planet”. Själv har jag haft nöjet att semestra på engelska landsbygden nyligen och kan konstatera att ordet ”organic” och ”free-range” (om kött och mejeriprodukter) dyker upp överallt. Svinfarmerna där grisar får röra sig fritt syns längs vägarna. I Frankrike läser jag om butikskedjan som säljer ”ful” frukt med 30 procents rabatt vilket omgående blivit en jättesuccé. Exemplen är många.

Glädjande handlar det inte längre bara om maten. Allt fler rapporter visar klart på bankernas dubbla budskap, skillnaden mellan policier och investeringar i företag som förstör miljön och orsakar mänskligt lidande. Allt fler förstår att vi inte bara kan fortsätta köpa billiga kläder som knappt används innan de slängs och det rör sig i handel och industri. I båda dessa fall tar vi på oss en del av äran genom våra utvecklingsprojekt stora och uppskattade Stilmedveten och Fair Finance Guide.index

De kommer att vara med i Almedalen. Liksom andra av oss som arbetar på Sveriges Konsumenter. Jag ser fram emot att åka dit igen. Jag kommer att prata hållbarhet på olika ställen, inte minst i vårt eget och EU-kommissionens seminarium på fredag klockan 12.15 på temat ”Priset för lågpriset”. Välkommen om du har vägarna förbi! Eller titta på direktsändning via webben.

Slut på lur-plågan

Publicerat av
Svara

Äntligen krafttag mot telefonförsäljning. Efter åratal med ökande problem och misslyckad självsanering släpps idag ett utredningsförslag om att alla avtal på telefon ska bekräftas skriftligt i efterhand. Annars gäller de inte. Bekräftelse via e-post räcker, däremot inte via sms.

Vi i Sveriges Konsumenter hade gärna gått längre än så, med krav på att ingen får ringa utan uttryckliga tillstånd (”opt-in”). Men en skriftlig bekräftelse är en mycket god början eftersom det kommer åt ett av grundproblemen – överrumplingen och svårigheten att värja sig mot provisionsdrivna pratkvarnar. Vad det handlar om är den självklara rätten att få tänka efter när man blir överraskad i sitt hem (eller utanför, på mobilen). Går du in i en affär är du förberedd, du kanske har läst på, du är där i ett syfte – att kolla upp eller möjligen köpa. Så är inte fallet när du är hemma och steker köttbullar eller nattar barn. Utan press att ge besked direkt i telefon kan du i lugn och ro jämföra priser, kolla upp befintligt abonnemang, sova på saken och fundera på om ”erbjudandet” över huvud taget är något du behöver.
LU-15602158

Jag har suttit med som expert i utredningen tillsammans med tillsynsmyndigheter, handeln och ”branschen” (som inte vill kalla sig så). Det har varit engagerade diskussioner mellan de olika intressena, som nu landat i en sorts kompromiss. Att inte göra någonting eller lita på någon sort skärpning av Nix hade varit helt otillräckligt. Det har branschen haft över ett årtionde på sig att lösa problemen. Sverige har en av de slappaste lagstiftningarna i EU när det gäller telefonförsäljning och nu finns en stor förväntan om politisk handlingskraft. Själv förstår jag inte den här rädslan för reglera, inte minst för att värna de många konsumenter som kan värja sig mot professionellt råsälj och inte förstår att de ingår avtal eller blir lurade.

Det här är ett utbrett problem, inte någon udda isolerad företeelse. Det lär inte bli bättre. Nix-registret har också allt fler läckor, i och med att vi ger medgivande till uppringning genom luddiga och krångliga avtal på nätet när vi klickar i ”Jag accepterar”.

Företagen som säljer på telefon är snabba att måla upp skräckscenarion. Kontentan är ungefär: Om konsumenterna får tänka efter kommer vi att tappa ett stort antal affärer.
Just det.  Om det faller bort ett antal samtal för att kunden tänker efter och jämför – så är väl det i själva verket BRA för marknaden? Det ger stabila avtal, ökat förtroende för en skadad försäljningskanal och mer trofasta kunder.

När ni hör företagens klagolåt – tänk då på andra larm, exempelvis på förbudet mot rökning på krogen. Samma argument nu som då – arbetslöshet, kraftigt minskad omsättning, ökade kostnader. Se hur det blev…

Tänk på att det är en partsinlaga, företagen har allt intresse av att måla allt i så mörka färger som möjligen. Klart att det blir konsekvenser, men icke-handling har också konsekvenser. Dessutom måste man räkna med dynamiska effekter, alltså nya vägar för försäljning och marknadsföring där det behövs folk. Det blir också minskade kostnader för klagomålshantering för företagen. Och andra länders näringsliv har överlevt den här typen av begränsningar.

Att vi konsumenter får rätt att tänka efter när vi överraskas kan inte ses som något särskilt revolutionerande ingrepp. Återstår nu bara att se till att det verkligen blir lag också. Lobbykrafterna kommer att vara massiva. Så svik inte konsumenterna nu, lagstiftare!

Snabba cash med höga risker

Publicerat av
Svara

I tider när reporäntan ligger på minus finns det en bransch som utan att rodna tar över tusen procent i ränta. Snabblåneföretagen. Hur är det möjligt, rent principiellt? Och när antalet ansökningar hos Kronofogden för obetalda snabblån överstiger 50 000 varje år och vi har dubbelt så många så kallade evighetsgäldenärer med livstid i ”ekonomiskt fängelse”? Ett mysterium. Ett politiskt misslyckande. I alla fall än så länge.

Snabblån har vi haft i snart tio år. Trots gradvis strängare regler florerar ett hundratal företag som på nätet glatt erbjuder välkomna cash till svindlande räntor. I många fall är betalningsanmärkningar inget hinder och det inga besvärliga frågor ställs om vad pengarna ska användas till. Kreditreklam ska vara ”måttfull och återhållsam” men här är budskapet glasklart – låna till vad du vill och skjut bekymren på framtiden. Den som tvivlar rekommenderas googla på ordet ”snabblån”. Verksamheten göder också en växande inkassobransch liksom en affärskultur som paradoxalt innebär att den bästa kunden är den som inte betalar i tid.

De som försvarar verksamheten brukar argumentera att snabblånen är en ytterst liten del av den totala utlåningen (bostadslånen är såklart helt dominerande) och lånen är mycket uppskattade och att de flesta sköter sig. Ändå är det helt uppenbart att de ställer till mycket elände och i många fall är ”en motorväg in i skuldfällan”. Och även om ansvaret till sist vilar på individen så finns det också ett stort ansvar på både samhället och på långivarna. Som de senare definitivt inte tagit.

Regeringen förbereder uppenbarligen ny lagstiftning för att stävja problemen. Jag ser fram emot det konkreta utfallet och effekten för konsumenterna. I dagarna startar också en ny statlig utredning om en ”mer ansvarsfull marknad för konsumentkrediter”. Jag är en av nio experter som under det kommande året ska diskutera vad som går att göra åt överskuldsättning till följd av framför allt snabblånen. Man kan tycka att frågan är tillräckligt utredd och att det är synd att det ska behöva ta ytterligare flera år innan strängare lagstiftning är på plats. Men det är ändå bra att de riktigt skarpa förslagen nu lyfts upp på allvar. Som räntetak, en fråga vi i Sveriges Konsumenter drivit ända sedan vi skrev rapporten ”Att kränga krediter till utsatta” 2009.

Det är ovärdigt ett modernt, civiliserat samhälle att år efter år acceptera effektiva räntor på 1000-tals procent. Samhället har markerat genom bestämmelser om ocker i lagen att oskäligt höga räntor inte är okej. Tyvärr fungerar inte lagen i praktiken. Skärpt myndighetskontroll och strängare straff har haft alldeles för liten effekt och Kronofogdens statistik visar fortsatt alarmerande siffror. Jag har svårt att förstå tveksamheten med detta. Vem vill man skydda?

Får långivaren ta vilka räntor som helst minskar incitamenten att ta ordentlig kreditprövning och faktiskt säga nej till utlåning. Någon form av räntetak finns idag i mer än hälften av EU:s medlemsländer och har bevisat, snabb effekt. Enligt en EU-rapport finns det i 15 EU-länder åtminstone vissa bestämmelser om maximibeloppet för räntan under avtalsperioden. I tre länder (Irland, Grekland, Malta) finns en fast övre ränta, medan det i tolv länder (Finland, Belgien, Spanien, Nederländerna, Italien, Portugal, Polen, Frankrike, Tyskland, Slovakien, Slovenien och Estland) används ett relativt tak, som oftast binds till den genomsnittliga marknadsräntan.

Räntetak är naturligtvis inte det enda som behövs, vilket utredningen också ska ta itu med. Det ser jag fram emot. Men bakom frågan om snabblån ligger också en mycket större fråga – den om konsumtionskrediter i stort. Är det vettigt att vi konsumerar så mycket på lån. Är det så vi ska skapa tillväxt? Vad gör ”lån som lösning” med sunt ekonomiskt tänkande i längden? De som vuxit upp med reklam ”köp nu – betala sedan” – hur ska de uppmuntras till återhållsamhet och sparande?

Urspårat

Publicerat av
Svara

Sola i Karlstad har sällan varit mer frånvarande än igår. Jag var där på ett intressant möte med Konsumentverkets insynsråd, som jag gärna berättar om vid ett annat tillfälle. Där diskuterades framtidens stora konsumentproblem. Omedelbart därefter hamnade i vi i nutidens. Det stavas med två bokstäver: SJ.

Redan mot slutet av mötet rynkades pannor runt bordet. SJ-appen visade att tåget till Stockholm 15.26 skulle bli en timme försenat på grund av nedriven kontaktledning. Luttrade resenärer anade att detta bara var början. Tyvärr fick de rätt. Efter en stunds strosande i Karlstads gallerior kom nästa besked: Inställt. Snabb galopp till stationen. Kanske skulle nån ersättningsbuss raskt ta oss hem.

Väl framme släcktes hoppet snabbt. I vänthallen var det trångt och fullt av blickar som dystert fladdrade mellan tomma spår, intetsägande informationstavlor och mobiltelefonen. Däremot fanns inte en människa att fråga, dörrarna till biljettdisken var mycket stängda. Personalen i fiket kunde en hel del om kaffe och bakverk men inget om tågavgångar. Kontakt uppstod mellan främlingar – ”Vet du nåt?”, ”Jag hörde att…”, ”Det brukar…”. En lärare som skulle iväg med sin skolklass vann snabbt allas medömkan. Alla satt i samma båt, senare tåg var också inställda eller hade försetts med nya tider som ingen längre litade på.

Så småningom kom ett SMS till alla som knastertorrt meddelade att ”Din resa ersätts med buss” utan att ange när den skulle gå. Och utan beklagande. Ett antal personer ringde upp den så kallade kundservicen, ibland med sinande mobilbatterier. Efter långt väntande fick de svaret: Bussar ska komma utanför stationen klockan 17.30. Observera ordet ”ska”. Så vi ställde oss där. I regnet. Alla hade inte paraplyer, men vi väntade, tåligt, redo till attack. Galghumorn frodades. En del svor, andra gick in i sig själva som buddhistmunkar.

Efter trekvart kom en buss in. Allmän stormning. Chauffören förklarade dock att detta var Tågkompaniets buss, inte SJ:s, och den gick bara till Kristinehamn. ”När kommer de andra?” frågade en unison kör av resenärer, skrivna i huvudstaden. ”De ringer runt men får inte tag på lediga chaufförer” blev svaret.

Det var droppen, kan man säga. Fyra av oss som varit med på mötet tidigare hyrde en bil. Känslan att vara utelämnad till godtycke och icke-information var för stor. Familjer väntade, bak till barnkalas, inläsning av mötesdokument till nästa dag. Själv skulle jag missa dotterns fagottspel i ungdomssimfoniettan.

När vi sedan ringde från bilen till SJ – och så småningom kom fram – meddelandes det att bussar ”ska” vara beställda och komma 20.00 eller 20.30. Mer visste de inte. Det sköttes någon annanstans ifrån….

Hur det gick med de andra som stod där och trängdes vet jag inte, men vi kom hem 22.30. Vi hade privilegiet att kunna välja ett säkert alternativ. Naturligtvis är detta ingen katastrof och visst får man inte se att olyckor längs banan kan inträffa. Men jag tror att vi var mest upprörda av hur SJ hanterade informationen – eller inte gjorde det. Med en närmast sovjetisk servicekänsla.

Mycket argt har skrivits om SJ och Trafikverket och regeringar som gör för lite, men nu får det faktiskt räcka. En miljövänligt och effektivt trafikslag håller på att köra ner sitt rykte i skiten och få folk att välja flyg och bil. Människor värdesätter sin tid. Och ersättningsnivåerna är skrattretande låga. När jag nyligen bad en mycket initierad tågkännare kort formulera problemet blev svaret: Brist på samordning och illa skötta upphandlingar. Alltså inte i första hand brist på resurser.

Så får det bara inte fortsätta.

Tandläkare i förtroendekris

Publicerat av
5

Tandläkare har avslöjats med omfattande överdebiteringar i TV4:s Kalla Fakta. Förlorare är som vanligt konsumenterna, men också samhället genom att Försäkringskassan betalar ut för mycket i bidrag för behandlingar som inte blivit utförda eller påståtts vara mer komplicerade än vad de varit. Själv har jag fått kommentera avslöjandena och det finns ju bara en sak att säga – alarmerande och fullständigt oacceptabelt. Det blir inte bättre av att tandläkare ibland får bonus för att de drar in mycket pengar. Även i omhuldade Folktandvården. Tandläkare, liksom annan vårdpersonal, är en grupp som inte ens får misstänkas att sätta något annat än patientens bästa i första rummet – och så detta.

nyTandvård är en förtroendebransch, där vi som patienter och konsumenter är i underläge redan från start. Vi är ofta nervösa, vi vet inte vad som väntar, vi vet inte hur debiteringssystemet fungerar och vi vet ofta inte vad slutnotan kommer att gå på förrän i efterhand. Och vi går ogärna tillbaka och klagar. Vem vill hamna i bråk med sin tandläkare? Osökt kommer man att tänka på den gamla Fleksnes-sketchen när ordväxling uppstår i undersökningsrummet om en bilmodell och tandläkaren hotar den gapande men påstridiga patienten med borren.

Överdebiteringar är inget nytt, jag har tandläkare i min närhet och vet att det snackats om ”konsten att debitera” i decennier. Det som är nytt nu är framför allt skalan. Även om merparten av tandläkare och tandhygienister försöker göra rätt finns det alldeles för många som frestas att tänja på gränserna eller i vissa fall uppträder rent bedrägligt. För att det är enkelt och relativt riskfritt att fuska. Att skylla på att det är administrativt krångligt och tidsödande är bara löjligt – att de flesta gör rätt visar ju att de går.

Det måste bli lättare att få en överblick. Det går idag via vårdsajten 1177.se, men är krångligt och ofullständigt. Ska jag flyga till Barcelona kan jag gå in och jämföra flygpriser. Varför är det inte lika enkelt om jag ska gå till en tandläkare? Nu ska myndigheten TLV få i uppdrag att utreda en ny sådan jämförelsesajt. I Norge finns en sådan sajt, Hvakostertannlegen.no. Dit är tandläkare tvungna att rapportera. Bra idé! Sajten drivs för övrigt av Norges motsvarighet till Sveriges Konsumenter.

Tandläkare är inte vana att utsättas för granskningar, det märks tydligt i reaktionerna. Både i Kalla Fakta och i det faktum att ingen tandläkare ställde upp för att debattera med mig och en drabbad patient i Nyhetsmorgon i morse. Nu är det upp till dem att göra bot och bättring. Varför belöna tandläkare som drar in pengar? Kanske bättre att straffa dem som fuskar… Dessutom krävs politik, hårdare styrning och mer kännbara straff. Det går inte att överlämna städjobbet på konsumenterna.

Hallå på Konsumentdagarna

Publicerat av
Svara

Konsumentdagarna är de kommunala vägledarnas årliga högtidsfest. Från när och fjärran kommer man för att mötas, lära sig nytt och diskutera aktuella konsumentfrågor. I år äger dagarna rum på vägarledarlösa Lidingö. För konsumentminister Per Bolund var det första gången. För min del var det – när jag med viss fasa räknade efter – 28:e året i rad. Jag har hunnit ”avverka” inte mindre än tolv ministrar.

Den stora nyheten sedan förra Konsumentdagarna är hjälpsajten ”Hallå Konsument”. Det har varit ett komplicerat projekt med höga ambitioner och en storsatsning i den resurssnåla konsumentvärlden. Media nappade rejält på lanseringen och sedan dess har det varit ”upptaget” mest hela tiden. Väntetiderna har många gånger legat på 30 minuter och ibland så länge som 80 minuter. Detta samtidigt som telefoner till del tystnat ute hos de kommunala vägledarna. I Stockholms län har antalet samtal gått ner med ungefär 50 procent under april. Hänvisningarna från Hallå Konsument – på webben och i telefonen – till de kommunala vägledningarna har också varit usel och tafflig. Vilket är mycket märkligt, med tanke på hur Konsumentverket alltid understryker vikten av en kommunal vägledning. Vägledarna har reagerat med ilska och besvikelse och Per Bolund såg sig nödgad att försäkra att det ”inte finns någon avsikt att ersätta den kommunala vägledningen med en statlig”.

IMG_5701Nu ska man komma ihåg att tjänsten är ganska ny, men frågan kan lätt bli riktigt jobbig om kommunala politiker börjar dra den olyckliga slutsatser att här går det att spara pengar. Att förneka risken är strutspolitik, det har redan skett i ett par fall. Skulle – gud förbjude – Hallå Konsument blir en allt vanligare ursäkt för att lägga ner lokal vägledning vore det konsumentpolitiskt haveri och en enorm försämring för konsumenterna. Tanken var ju att Hallå Konsument skulle vara ett komplement till den kommunala vägledningen och inget annat. Rådgivning på plats har ju sina egna, tydliga fördelar (möjlighet till förebyggande arbete, tar emot besök, lokalkännedom och lokala nätverk). Ministern berättade mycket intressant om bredare konsumentpolitik och hållbar konsumtion. Men här är en fråga som kräver insatser från honom och där gav han tyvärr inga besked (någon frågestund gavs inte heller).

Den kommunalt drivna konsumentvägledarna fyller 40 år i år. I en allt mer komplex vardag för konsumenter är det nödvändigt att dessa vardagshjältar får fortsätta stärka konsumenterna och därmed ha en chans att bli både 50 och 60 år.

Hållbar handel – tema som förpliktigar

Publicerat av
Svara

”Hållbar handel” var det ambitiösa temat för Svensk Handels årsstämma idag i Stockholm. Att årets sammanstrålning fokuserats på handels roll för våra ödesfrågor visar på en mogenhet som de ska ha en eloge för. Här finns en del riktigt grymma utmaningar, bland annat hur man ska bidra till en mer cirkulär produktion och komma bort från den slit- och slängmentalitet som präglar stora delar av dagens affärstänk. Det är lätt att säga ”hållbar” och en liten varningslampa tänds av detta slitna ord, som kan betyda allt från fairtradekaffe på kontoret till totalt kretsloppstänk, noll klimatutsläpp och levnadslöner. VD Karin Johansson underströk att kundtrycket för schysst handel bara kommer att öka och näringsminister Mikael Damberg betonade att ”jag förväntar mig att ni tänker nytt för en hållbar utveckling”.

CEuoQ-7WIAA5hrZ.jpg_largeSjälv var jag inbjuden till en panel som handlade om hållbar klädhandel. De andra i soffan kom från tre företag, bland annat H&M. För att understryka hur stor omställning det handlar om hade jag hyrt en kavaj från en detaljhandelskedja, vilket väckte visst uppseende. En av framtidsvägarna stavas nämligen delningsekonomi. Det innebär konkret att handeln måste börja hyra ut och säja begagnat (tänk Ikea eller H&M som Blocket). Idag gör vi i Sverige av med 3,7 jordklot i resursanvändning vad gäller kläderna och det håller bara inte.

Vad behövs då för att få en mer hållbar handel på kläder. Här är mina sammanfattade råd:

1. Gör det lätt att välja rätt och medvetet. Rensa i märkesdjungeln och använd etablerade tredjepartsmärkningar som GOTS. Skippa egna ”hittepåmärken” som ”Bra val”. Vad står det för? Fasa också ut miljövärstingarna. Och skylta och marknadsför med de schyssta alternativen, så man inte behöver leta efter dem. Hållbart ska finnas för alla, det ska vara normen, inte undantaget.

2. Tänk mer cirkulärt och i helhet. Idag pratas det mycket om återvinning, men det är helt otillräckligt. Dessutom kan man fråga sig: Återvinning – till vad? Handeln måste starta ”uppströms” med designen, göra plagg som håller längre, som går att reparera, välja mer hållbara material etc etc.

3. Levnadslön. Det är en skam att så många arbetare i fattiga länder inte får betalt så att de kan försörja sin familj för att vi ska få billiga kläder. Någon krona till per plagg räcker för att utjämna den enorma skillnaden som ofta finns mellan lagstadgad minimilön och levnadslön. Att ”vi betalar lagliga löner” är en ynklig ursäkt.

4. Tänk i nya affärsmodeller – hyra, dela, låna, begagnat. De som är snabbast här kommer det att gå bra för och kommer att belönas både av kunderna och miljön. Här finns enorma möjligheter för dem som inte accepterar argumentet ”Så har vi aldrig gjort hittills”.

Nya e-handelsregler krävs nu

Publicerat av
Svara

Trots att EU:s inre marknad funnits i decennier och e-handel ger enorma möjligheter köper vi inte särskilt mycket över gränserna. Konsumenter tycker helt enkelt att det är för svårt och osäkert att handla från andra länder, det finns ett drag av ”köp–nationalism”. Bara ungefär var tredje konsument har handlat från ett företag med säte utanför Sverige. Man är bland annat rädd för bedrägerier och litar mer på svenska företag. Detta enligt en ny rapport från Konsumentverket, Konsumentrapporten 2015. Lite obehagliga vibbar om det bygger på fördomar om företag i andra länder. Men faktum är att det fortfarande finns hinder och problem som behöver lösas.

BloggdigitaltDenna vecka presenterades en ny strategi från EU-kommissionen om en ”digital inre marknad”. Den tar upp just denna problematik och andas inte så lite frustration. Ordförande Jean-Claude Juncker säger att detta är en jättechans för EU och samtidigt utstrålar han frustration över att det går så trögt, typ ”nu får det för fan hända nåt”.

Botemedlen är flera. Viktigast är konsumenträttigheter för nedladdade produkter som filmer och böcker. Där släpar lagstiftningen efter och det är stora skillnader mellan en fysisk bok och en digital bok när det gäller reklamation, ångerrätt etc. Viktigt är också stopp för ”geo-blocking”, alltså att du från Sverige inte kan handla på vissa nätsajter i andra länder. Det förhindrar konkurrensen och går på tvärs mot själva grundidén med en öppen inre marknad. Nätneutralitet är ett annat viktigt krav, alltså att alla faktiskt ska tillgång till tjänster på nätet, utan begränsningar, inlåsningseffekter och tekniska spärrar. Det måste gå att läsa samma material på paddan, telefonen och datorn. Annat otyg som roamingkostnader för datatrafik är också problem liksom föråldrade medel för kopieringsskydd som ”kassettavgifter”. Att vi kan vara säkra på att våra personuppgifter hanteras schysst och begripligt är också avgörande.

Vad det i grunden handlar om är konsumenternas förtroende. Och det måste både lagstiftare och företag jobba för, det kommer inte av sig själv. Där har det hänt för lite. Kommissionen har en superviktig utmaning i att ro i hamn förändringar som sätter konsumenterna i centrum och skapar ett högt, reellt och begripligt skydd när vi köper via nätet. Liksom en myndighetskontroll som ser till att regler efterlevs genom bl a tuffa sanktionsmöjligheter. Annars kommer utvecklingen att röra sig trögt framåt. Och det förlorar både konsumenter och affärsliv på (i alla fall de företag som vågar tänka modernt och inte bara försvarar gamla positioner).

I Sveriges Konsumenter har vi sedan tidigare drivit frågorna (se våra krav i ”100 krav för en starkare konsumentpolitik”). Nu tar vi fram en ny digital strategi för att se till att konsumenternas intressen tillvaratas.