Det brådskar med kontanterna

Allt oftare möts vi av skyltar i handeln och på kaféer om ”kontantfritt”. Ibland utformat så att det ska låta som en service till kunden. Många upplever det tvärtom som ett hån.

Förra sommaren kom Riksbankskommittén ut med ett delbetänkande som föreslog tvång för bankerna att tillhandahålla kontanter. Det stöder vi och mängder av organisationer som representerar sammanlagt miljontals konsumenter.

Bankerna bråkar förstås, vem hade trott något annat? De vet också att tiden arbetar för dem, kontanterna fasas ut snabbare och snabbare. Och det är nu självklart för alla att lösningen är politisk. Trots bred enighet om tvånget för bankerna har inget hänt. Delvis beror det på den utdragna regeringsbildningen men inte ens nu verkar det vara någon större aktivitet i regering och riksdag.

Trots att det hastar.

Tappar vi kontanterna förlorar vi det enda icke-kommersiella betalningsmedlet vi har. Bankerna styr allt. Vi marginaliserar stora grupper, inte bara äldre utan även funktionshindrade, glesbygdsbor, nyanlända. Vi avhänder oss en möjlighet att handla anonymt, vilket är ovanligt i en värld där de digitala spåren är enorma. Och vi försämrar vår krisberedskap dramatiskt, vilket nu också myndigheterna och försvaret fått upp ögonen för.

Antalet klagomål på digitala bankbedrägerier ökar dessutom dramatiskt hos Allmänna reklamationsnämnden (ARN). Bankerna har länge försökt mörka hur stora problemen är men nu blir det allt tydligare att det inte är så enkelt som att det bara är kontanterna som är dyra för dem.

Egentligen borde alltihop vara enkelt.

Vi i konsumentrörelsen har ofta logiken på vår sida. Det gäller inte minst denna fråga.

En proposition borde omedelbart komma från regeringen som tar tag i den första frågan – om bankernas ansvar. Vad väntar de på?

Men sedan måste vi också omedelbart ta tag i den andra frågan – att kontanterna ska kunna gå att ANVÄNDAS. I de dagliga inköpen på kaféerna, butikerna, restaurangerna och andra ställen.

I den hearing som hölls i riksdagen den 30 januari och som SVT sände var detta en av de centrala frågorna. Jag påpekade att handeln i Danmark är tvungna att ta emot kontanter (med vissa undantag). Det är en yttersta lösning. Vi har i våra remissvar och i vår rapport ”Framtidens betalningsmedel” föreslagit att man måste se över det kommersiella monopol som gör det dyrt för butikerna att hantera kontanter. Detta avhände Riksbanken sig för nästan 15 år sedan. Kanske dags att samhället tar tillbaka det.

Vår medlemsorganisation PRO har precis genomfört sin årliga prisundersökning. Där framgår också att kontanthanteringen är viktig när äldre väljer butik.

För varje dag som går blir det uppenbart att vi inte bara kan stå och se på. Vad har vi samhället till om inte för att lösa problem som dessa?

Läs också debattartikeln av Kontantupprorets Björn Ericsson.

Fega inte om konsumtionen, politiker!

Varför är det så svårt att prata om vår konsumtion i politiken? Vi är i valspurten och klimat och miljö blivit en allt viktigare fråga hos väljarna. Men vad vi äter, hur vi klär oss, hur vi reser och handlar verkar fortfarande känsligt. Politiker över en stor del av skalan verkar tro att de kommer att förlora väljare om de yppar något om att vi måste förändra vår livsstil. Därför var det befriande att tio debattörer, bland annat Antje Jackelen, Johan Rockström och politikerveteranen Anders Wijkman i helgen skrev en debattartikel i DN om att klimatkrisen behöver hanteras genom bred politisk samling:

”Vad som krävs är en omläggning av de resurskrävande livs- och produktionsmönster som etablerats under efterkrigstiden.”

Tyvärr har utspelet mötts med tystnad. Istället handlar (alltför) mycket i media om de olika partiernas förhållande till Sverigedemokraterna.

Mycket kan sägas om Anders Wijkman, men han är varken röd eller ung och grön. Han har sett vad marknaden kan göra och vad politiken kan göra – om den vill. I Almedalen satt jag med i en paneldebatt med honom om det galna i att massproducera billiga textilier som vi sedan slänger. Där sa han flera kloka saker, bland annat att ”våra affärsmodeller är anpassade efter en värld med en miljard människor och nu är vi åtta miljarder, det håller bara inte”.

Omställning är alltså ordet och då räcker konsumentmakt och information och märkning en liten bit, men absolut inte hela vägen. Politiken behövs, kanske mer än någonsin. Och den behöver vara bred och långsiktig, precis som med pensions- och försvarsbeslut.

”Vi förnekar fakta därför att vi är rädda för att den fulla insikten om denna kris ska förändra allt. Och det har vi rätt i”, skrev den kanadensiska författaren Naomi Klein. DN:s kulturredaktör Björn Wiman frågar sig vilka de verkliga domedagsprofeterna är. Idag får de som varnar för klimatkrisens följder som får det epitetet, medan det borde vara dem som förespråkar status quo.

burgare-unsplash

Varför fegar så många partier när det gäller köttet? Foto: Sander Dalhuisen, Unsplash

Vi kan ta en laddad fråga som köttet. I vår stora partienkät finns den med som en alla de frågor som de åtta riksdagspartierna har svarat på.

Sveriges Konsumenters lösning är: Minska den sammanlagda konsumtionen av kött genom att gynna omställning till hållbara proteinkällor samt genom undervisning i skolor och kampanjer.

Inte särskilt långtgående eller kontroversiellt kan tyckas, exempelvis inte ett ord om köttskatt. Men det här räcker för att tre partier ska sparka bakut och ta fram det röda kortet. De vill inte ens medge att köttkonsumtionen behöver minska, när det är så uppenbart både ur klimat- och hälsosynpunkt.

Så här låter det från SD (som larmar mest om ”domedagsprofetior”): Vi vill ha öppna landskap och då måste djuren finnas och deras kött gå att sälja.(…)

Anders Wijkmans båda tidigare hemmapartier M och KD är också helt emot lösningarna med följande argumentation:

M: Att äta eller inte äta kött är ett personligt beslut. Människor ska själva ansvara för sin kosthållning. Politikens uppgift är att skapa förutsättningar för människor att göra informerade val, till exempel genom att kräva tydliga innehållsförteckningar. (…)

KD: Politiken ska inte tvinga konsumenten till särskilda val men däremot säkerställa att information finns tillgängligt för dem som är engagerade och underlätta möjligheten att själv välja mat som är bra för hälsa och miljö. (…).

ALLA de andra partierna – från V till C – är alltså med på att köttkonsumtionen behöver minska. Men SD, M och KD vill inte ens medge det, än mindre att politiken behöver agera. Det kallar jag strutsmentalitet och feghet. I en tid när politiskt ansvar behövs mer än någonsin.

Glöm inte att gå och rösta!

Trendspaning i Almedalen

Årets Almedalsvecka har kört igång. Visby vimlar av politiker, påtryckare, kändisar och alldeles vanliga vetgiriga människor. Själva körde vi igång med ett seminarium om regeringens livsmedelsstrategi (bilden).

Packat med folk och många intressanta svar från de samlade makthavarna – generaldirektörer, utredare och LRF:s ordförande. Strategin är på väg att förverkligas men vad gäller folkhälsa haltar det betänkligt och vad gäller djurskydd krävs bevakning även framgent.IMG_1324

Det är ju valår och som vanligt rekord i antalet seminarier här i Visby – 4363 registrerade evenemang. Det verkar aldrig sluta öka. Fast man kan undra hur det går nästa år, när det inte är valår.

Å andra sidan – trots kritik om att företag och PR-folk styr så finns en påtaglig närvaro av små och stora ideella organisationer. Almedalen är fortfarande en stor möjlighet för den intressegrupp som agerar smart. Det stora kruxet är att det blivit så ohemult dyrt att bo i Visby under just denna vecka.

Som vanligt har jag tagit tempen på årets Almedalen. Vad handlar alla seminarier om?

Fritextsökning i den förträffliga appen visar vilka nyckelord som vinner: Årets vinnare är ”Digital” och ”Hållbar”, 1198 respektive 670 träffar (av 4363, alltså). Digitalt har ökat med närmare 20 procent sedan förra året medan hållbarhetsfrågorna ligger stabilt på en relativt hög nivå – mer än en fjärdedel av alla seminarier. Ordet ”Konsument” finns i 113 seminarier (i nivå med förra året), ”Livsmedel” i 92 och ”Bank” i 146 seminarier (en klar ökning från förra året). ”Tillgänglig” – ett annat viktigt nyckelord – finns i 207 seminarier. En ökning med ungefär 15 procent. Glädjande att flera får upp ögonen för denna viktiga rättviseaspekt.

Sveriges Konsumenter deltar med flera experter olika arrangemang – om livsmedel, banker, textilier, framtidens betalningslösningar, djurskydd m m. Här kan du läsa om var vi finns. Själv ska jag in i hetluften tre gånger i morgon. Det ska bli roligt och spännande. Säkrast att följa dem är via Sveriges Konsumenters twitterkonto.

Det är ju valår – och i morgon onsdag publicerar vi vår stora valenkät. Håll koll på webben!

Någon partiduell har vi inte i Almedalen. Den ordnade vi för en månad sedan i Stockholm och den kan du fortfarande skåda på SVTplay här (spola fram till 4:30).

 

Vad gör ditt parti för konsumenterna?

I helgen drabbade partiledarna samman i SVT:s valdebatt. Det blev mycket fokus på de tunga politiska frågorna, inte minst vård, skola och integration

Totalt frånvarande var hur partierna vill värna och stärka oss som konsumenter.

KONSUMENTDUELLENVi tänker reparera det genom Konsumentduellen på Kulturhuset den 29 maj.

För konsumenternas väl och ve är i allra högsta grad en politisk fråga. Hur säker maten ska vara, hur bankerna kan bete sig, hur länge vi ska få reklamera en vara, hur vår personliga integritet skyddas på internet, hur det ska bli lätt att välja rätt, det vill säga bra för såväl oss själva som planeten. Hur ska vi känna oss trygga i delningsekonomins spännande tjänster? Eller för att tala om skolan – hur ska dagens barn få stöd att bli kaxiga och kunniga konsumenter så att alla kan ta för sig och inte bli lurade och vilseledda? Hem- och konsumentkunskap.

Konsumentpolitiken griper in överallt. Det visar vi också med våra 46 lösningar för en stark och hållbar konsumentpolitik. Intresset för denna skrift har varit stort under våra träffar med centrala riksdagspolitiker under våren. Vissa av våra lösningar håller på att bli reell politik, som till exempel ränte- och kostnadstak för snabblån, som riksdagen klubbade förra veckan (äntligen!). Och snart blir det striktare för telefonförsäljarna (äntligen – igen!).

Men mycket återstår. Och här skiljer det en hel del mellan partierna.

Hur – det tänker vi visa.

Dels genom en enkät som partierna håller på att fylla i just nu och som snart ska publiceras.

Dels genom Konsumentduellen, en debatt på Kulturhuset i Stockholm den 29 maj klockan 14.00-15.20. Mycket välkommen dit, du som har möjlighet. Det är kostnadsfritt och en möjlighet att vara med i den enda publika debatt som sker just med konsumentfrågorna i fokus. Alltså sådant som berör allas vår vardag – maten, plånboken, miljön, hälsan, prylarna, reklamen, e-handeln…

Här behövs besked, så att vi kan väga in politikernas ställningstagande när vi lägger vår röst i september. Väljarna har en lång rad intressen och roller. Men konsumenter – det är vi allihop.

Eldig debatt om reklam behövs

Fattar vi hur påverkade vi är av reklam genom hela vårt liv? Antagligen inte.

Reklamen finns överallt och påverkar hur vi tänker, klär oss, lever. Hur vi ser på saker. Hur vi prioriterar. Morgon, middag, kväll. Överallt. Den följer oss in i våra begär och våra drömmar.

Inte så att vi är viljelösa rön för vinden men reklamens sammanlagda massiva kraft spelar en mycket större roll än vi dagligen reflekterar över. Problemen med det är flera.

Den styr in våra liv på vägar vi inte tänkt, den får oss att lägga ut pengar i onödan, den kan i värsta fall svindla på oss värdelöst men dyrt skräp, t ex verkningslösa bantningspiller eller grunkor som går sönder tämligen omgående.

Det är mycket reklamens fel att vi köper prylar vi inte behöver för pengar vi inte har. Och, för att citera någon lustigkurre, för att imponera på människor vi inte tycker om. Även om allt inte går att dra över en kam säger den att lyckan bor i konsumtion. Ska vi bli sedda och lyckliga ska vi köpa nåt – ett plagg, en parfym, en platt-TV eller en resa.

Att reklamen är så effektiv beror bland annat på bristen på balans. Det finns få motkrafter, väldigt lite som motsäger reklam och de normer som förmedlas. Eller som den gamle amerikanske konsumentkämpen Ralph Nader formulerade det i en föreläsning häromåret: ”När någon gör reklam för en korv, kommer ingen annons en timme senare som säger – tro dem inte, det är en dödlig rosa projektil full av fett, salt och tillsatser.”

”När någon gör reklam för en korv, kommer ingen annons en timme senare säger - tro dem inte, det är en dödlig rosa projektil, full av fett, salt och tillsatser.”

– När någon gör reklam för en korv, kommer ingen annons en timme senare som säger ”Tro dem inte, det är en dödlig rosa projektil, full av fett, salt och tillsatser”, säger Ralph Nader.

Ja, han är drastisk. Men det behövs för att utmana det tänkesätt vi hamnat i. Nader igen:

”Från två års ålder tittar vi på världen genom kommersiella annonser, kommersiella budskap, logos. Vi ser på bilar exakt på det sätt annonsörerna vill – alltså bara design och hästkrafter – inte bräsleeffektivitet, utsläpp, säkerhet, reparerbarhet. Jag såg hur folk blev hjärntvättade och fick därför inte klart för sig hur mycket bättre det SKULLE kunna vara och att de därför inte krävde alternativ.”

Vilken ljuvlig formuleringskonst. Det finns för få som talar om alternativ. Mera hållbara. Eller att avstå. Så att vi kan uppleva mer av det som är gratis – frisk luft, god sömn och kärlek, till exempel.

En motkraft har varit veteranen i svensk konsumentjournalistik, Charlotte Reimerson. Redan 1958 gjorde hon ett TV-program som heter ”Vi läser annonser” där man ifrågasatte vad den undergörande substansen ”Blue Magic” i ett tvättmedel bestod av. Inget svar. Stor uppståndelse.

Ungefär samtidigt skrev Sven Lindqvist stridsskriften ”Reklamen är livsfarlig”. Rabalder var bara förnamnet. Titeln kan ju tyckes lite överdriven, men ansatsen var välgörande – att skapa debatt, att få oss att ifrågasätta de övergripande budskap reklamen sänder oss. I en intervju i tidningen Vi nyligen tycker han att boken håller bra, ”framför allt som uttryck för en människa och en situation”.

Jag tycker att de här brandfacklorna saknas idag. Vi är mer liknöjda. Visst blossar det upp på Facebook eller i Plus någon gång men på det stora rullar reklamen fram helt opåverkad och utan ifrågasättande som en stor ångvält.

Ungefär här brukar det vara någon som tror att jag vill ha det som i Nordkorea. Suck (tilläggas kan att Nordkorea är fullt av reklam, men mest för en viss person och ett visst parti…). Så jag tar det – igen: Reklam behövs. Vi konsumenter måste få reda vad som finns på marknaden och kunna väga pris mot kvalitet liksom även dess påverkan på miljö och människor. Det är en finansieringsform som är nödvändig i många branscher. Men det ska vara sans och mått.

Och det behövs mycket mer eldig debatt, där vi inte tar så mycket som så himla självklart. Där det ställs frågor som: Vad gör reklamen med oss? Med våra barn? Med miljön? Med våra värderingar?

Problemen snarare ökar än minskar. Förutom att reklamen blir mer allomfattande och finns på fler ställen, via fler kanaler, så är den ofta dold. När alla är hjärtligt trötta på skrikig TV- och radioreklam skickas den in via sociala medier. Inte minst mot barn. Och tro inte att det är äpplen som de fostras att äta, utan det är de stora varumärkena inom läsk,  energidrycker, snacks och söta flingor. På sätt och vis kan man alltså säga att på sikt är reklamen livsfarlig.

En statlig utredning har belyst detta, ”Ett reklamlandskap i förändring” (SOU 2018:1). Vi satt med och filar just nu på vårt remissvar. Skicka gärna in du också, det har alla rätt att göra. Utredningen fokuserar att skapa ett bättre skydd för utsatta grupper men också att ge myndigheter som ska slå ner på förklädd reklam mycket bättre vapen, som att kunna gå ut på nätet i sken av att vara en 13-årig flicka och hitta oseriös reklam.

Bättre kan ni, näthandlare!

Det publika Internet har nu funnits i över tjugo år. Då kan man tycka att handeln över nätet borde fungera bättre än den gör. Men fortfarande är lurendrejeri och krångel vanliga problem världen över. 70 procent litar inte på att betalningen fungerar, enligt den globala konsumentorganisationen Consumers International. Samtidigt som hälften av jordens befolkning ännu inte är uppkopplade.

näthandel-mobilDet är skälet till att internationella konsumentdagen i år ägnas säker och rättvis e-handel. Idag kampanjas det runt globen på detta tema för att det verkligen ska hända något. För läget är eländigt. Oftast helt i onödan. På den här kartan kan du se vad som sker var – inklusive i våra grannländer.

Vi i Sverige deltar också. I en debattartikel och på sociala medier uppmärksammar vi hur märkligt otillgänglig näthandeln är, fortfarande, en bra bit in på 2000-talet. I en enkät vi gjorde i somras uppgav hälften att de avbrutit ett köp, dels för att webbsidan varit för krånglig, dels för att produktinformationen brister.

Avbrutit ett köp… Smaka på den, näthandlare. Och det stannar inte där.

Nästan hälften har avbrutit ett köp för att det tillkommit kostnader och mer än var tredje har avbrutit köp på grund av obegriplig information och för att det inte gick att jämföra produkter på ett bra sätt. En ny undersökning, gjord åt två myndigheter, visar på liknande, deprimerande resultat.

Det borde ju vara win-win. Nu är det loose-loose. Näthandlarna skulle kunna få betydligt fler kunder om de gjorde tillgänliga sidor så att kunderna kan hitta rätt, jämföra och begripa vad som händer. Det är en gåta att näthandlare inte kan prestera bättre och i grunden en skam. Tekniken går inte att skylla på. Heller inte ekonomin. En begriplig, tillgänglig, säker webbplats borde betala sig både på kort och lång sikt, med tanke på vad de båda enkäterna säger. Här finns en enorm potential. Svenska företag skulle kunna bli världsledande i socialt ansvarstagande, öka sina intäkter och få nöjdare kunder.

Så vad väntar ni på? Vi är gärna bollplank. Vårt projekt ”Med Rätt att Handla” har gett ovärderliga kunskaper om hur näthandel ska vara och inte ska vara för att inkludera dem med kognitiva funktionshinder. Riktlinjer saknas inte, ISO 26 000 ger vägledning för det som kallas ”universell utformning”, alltså att webbplatsen funkar för alla grupper redan när den byggs.

Det här handlar om att skapa ett hållbart samhälle, ett samhälle för alla. Hållbarhetens sociala dimension uppmärksammas för lite, men här är det miljoner, eller globalt miljarder människor som missar chansen till ett enklare liv, mer prisvärda produkter och utestängs från en stor del av marknaden. Samtidigt som företagen missar världens chans.

Varenda väljare är konsument

Just det. Det borde de politiska partierna uppmärksamma mer, inte minst nu inför valet.
Vi lanserar idag lösningar på 46 konsumentproblem. Politiska lösningar. Mycket kan marknadskrafterna göra, men långtifrån allt. Konsumentskyddet som finns i lagboken har succesivt blivit bättre, men dels är det inte tillräckligt, dels förändras problemen hela tiden. Inte minst på grund av internet och nya säljmetoder, nya sätt att bluffa. Konsumentskyddet utgår från det faktum att konsumenten är den svagare parten i ett affärsförhållande – och därmed behöver skyddas. Dessutom finns det alltid en risk att grupper marginaliseras på grund av olika förutsättningar att välja rätt, att betala, att ta till sig villkor och information.
Flera av lösningarna bygger också på skärpt myndighetstillsyn. Det är i sig inget fel på paragraferna, men myndigheten som har ansvar för att den ska följas har för dåliga sanktionsmöjligheter, för dåliga verktyg, för lite resurser. Eller för låga ambitioner och fel kompetens.

janmaria

Idag inleder vi en turné där vi träffar de politiska partierna. Vi försöker få dem att lyfta frågor om livsmedel, hälsa, integritet, banktjänster, resor, textilier med mera inför valet. Att profilera sig tydligare som ett parti som tar konsumenternas parti. Om uttrycket tillåts. De 46 lösningarna är resultatet av en dialog vi haft med våra kunniga och engagerade medlemsorganisationer. En enad konsumentrörelse står bakom lösningarna och det känns väldigt väldigt roligt.

Dokumentet, som vi lämnar och skickar över till partierna med start idag, har reviderats ganska ordentligt. Ett starkt skäl till att vi har behövt revidera tidigare dokument är väldigt trevliga – många av de lösningarna vi lanserat inför förra valet har faktiskt blivit uppfyllda.
Utredningar har tillsatts, lagar har stiftats eller ändrats.

Det här blir startsignalen på allvar till vårt arbete inför hösten val. Vi kommer också skicka ut de politiska lösningarna till partierna för att undersöka om de instämmer eller inte. En enkät med andra ord. En sådan gjorde vi också inför förra valet. Vi kommer att ordna en politisk valdebatt, sannolikt i slutet av maj. Och vi finns i Almedalen. Med mera.

Vi ser fram emot en het politisk vår och sommar. Där vi får veta exakt vad de olika politiska partierna tänker göra för oss som konsumenter. Vi ser fram emot en ädel, intensiv tävlan om att vara konsumentens bäste vän.

Det går fort nu…

”Kontantfritt” har blivit en allt vanligare skylt hos restauranger och butiker. Bankerna har haft den länge. Om de över huvud taget befattar sig med sedlar och mynt – hemsk tanke – så sker det i någon undanskymd del av lokalen några timmar i veckan.Kontantfritt

Ordet ”kontantfritt” låter nästan som en förbättring, en konkurrensfördel – ”till skillnad från dem bredvid oss så befattar vi oss inte med den där smutsiga hanteringen, här gäller bara kort…”

I själva verket så uppfattas det tvärtom av många. Inte minst bland äldre, funktionshindrade, nyanlända. Det är deras röster vi hör på Sveriges Konsumenter och de är förbannade och förtvivlade. Allting går väldigt fort nu, vilket också uppmärksammas internationellt. Själv har jag aldrig blivit intervjuad i tidningar som Le Monde och The New Yorker, men det sker nu. Vad är egentligen ni håller på med i Sverige?

Problemet är inte att de nya tekniska lösningarna är värdelösa, eller att betalkorten är det. Tvärtom, de har stora fördelar. Problemet är att utvecklingen – påeldad av bankerna, som tjänar mer på korten – går så rasande fort nu så att stora grupper marginaliseras. Det finns liksom inga alternativ till plasten och den smarta mobilen, trots att kontanter (fortfarande) enligt lagen är ett lagligt betalningsmedel.

En del tycker att vi är mossiga som bryr oss om kontanter. Men det handlar faktiskt om rättvisa. Och att det är praktiskt – till exempel när man ska åka buss eller tåg, vilket många konsumenter vittnar om.

Allt mer har det dessutom kommit att handla om vår nations säkerhet. Med tanke på den upptrappade krigföringen och angreppen via datorerna så frågar man sig vad som händer den dagen korthanteringen eller Swish blir utslagna. Vad ska vi då ta till? Det är också ämnet för en intressant debatt i riksdagen den 15 mars – missa inte den.

Kontanter kommer att behövas för lång tid framöver – av mängder av skäl. Vi måste kunna ta ut, sätta in och betala med kontanter. Striden är INTE över.

Vi ska bejaka den tekniska utvecklingen, vi ska påverka den så att den blir tillgänglig och användarvänlig. Men vi ska också värna om alternativen, för alla dem som i ökad omfattning känner ett ”digitalt utanförskap”. Här har vi också en viktig VALFRÅGA!

 

Min spaning: 2018 blir konsumentmaktens år

Konsumentmakt har ju alltid funnits, så länge det funnits nån form av handel. Den osynliga handen – alltså alla våra gemensamma köpbeslut – ska premiera goda företag och straffa dåliga. Nå, så funkar det nu inte överallt. Fusk och snusk och skojeri förekommer alldeles för ofta. Dessutom drunknar vi i information och kan uppleva att tiden inte riktigt räcker till att fatta de där kloka, väl övervägda köpbesluten (eller besluten att avstå). Särskilt inte som vi vill handla allt mer hållbart för planeten och medmänniskorna, inte bara för den egna plånboken och välmåendet.

Internet har inneburit en rejäl uppryckning för konsumentmakten (samtidigt som det också är en tummelplats för bedragare och falska påståenden). Nu finns det mycket som pekar på att vi är på väg att ta ytterligare ett steg. I enlighet med reglerna i mitt favoritprogram Spanarna i P1 kommer här tre belägg:

metoopytteliten1. #meetoo. Denna våg av fruktansvärda berättelser handlar om övergrepp och tystnadskulturer – men också om ekonomi. Och skräcken för att kunderna, publiken tappar förtroendet. När TV-kanaler, företag och politiska partier städar undan mansgrisar och ändrar policier (eller lever upp till dem man har) så är det ett bevis på att förtroende blir allt viktigare i vår värld. Inte minst de unga, millenials,ställer krav på att företag ska göra något annat än tjäna pengar. Och att de ska skippa luftigt skitsnack och visa handling. Att rasera det förtroendet kan gå på ett ögonblick via sociala medier.

2. Trump. Det går att säga mycket om USA:s president, men pengar förstår han. Trump har upplöst båda sina näringslivspolitiska råd, där det suttit toppdirektörer. Dessa har hoppat av under våren och sommaren, helt enkelt beroende på att det blev farligt för affärerna att stödja Trump. Kunderna skulle helt enkelt svika. Amazon och Trump har under hela året legat i regelrätt krig. Det finns olika initiativ till bojkotter av produkter med koppling till presidenten, bland annat ”Grab your wallet”. Sedan har bojkotten riktats även åt andra hållet; Trumps anhängare uppmanas att sluta handla av dem som inte stöder honom.

3. Nordea och andra banker. Länge har bankerna kunnat göra lite som de har velat med oss kunder. Vi har ändå tyckt att det varit för jobbigt att byta bank. Men nu håller någonting på att hända. Nordeas flytt till Finland av skatteskäl har på något sätt blivit droppen. De ligger sämst i förtroendemätningarna och flera fackförbund har eller tänker byta bank. Och då handlar det om riktigt stora pengar. Frågan avgörs på Nordeas bolagstämma den 15 mars, för övrigt den internationella konsumentdagen, vilket är ett sorts ödets ironi. Våra mätningar genom Fair Finance Guide visar också att bankerna blir allt mer lyhörda för hur deras hållbarhetsarbete uppfattas.

Transparens, förtroende, delaktighet. Tre ord som blir allt mer centrala. Höga hästar funkar allt sämre. För oss som konsumenter blir året spännande. Inte minst kommer valet i år också att handla om konsumentmakt. Att göra det ”lätt att välja rätt”, kanske i vissa fall till och med svårt att göra fel.

När ser vi webbkameror i djurstallarna?

Påsken närmar sig, då borde bloggen handla om ägg eller godis. Jag tror jag väljer ägg. I ett lite större perspektiv.

När jag var barn bodde vi om somrarna intill stora djurstallar med sammanlagt 21 000 värphöns. Vi var inne där några gånger och såg hur 4-5 hönor trängdes i en liten bur. Ofta i mörker. Oväsendet och lukten var nästan outhärdlig. Äggen rullade ner i en ränna och fördes till packcentralen. Hönsen var maskiner, inget annat.

Idag går hönsen på samma gård fritt. Ägarfamiljen – samma nu som då – satsar på att bygga ut de ekologiska delarna ytterligare.

Tiderna förändras. Både lagstiftningen – och vad konsumenterna kan acceptera.  Men mycket tror jag handlar om vad man Höna med svart bakgrundfaktiskt VET om hur livsmedel produceras. Om äggkonsumenter då, på 60-talet, hade kunnat se med egna ögon hur värphönsen egentligen hade det tror jag det hade blivit en störtdykning i försäljningen.

 

Regeringen har lagt fram sin nya livsmedelsstrategi, under buller och bång. Själv sitter jag i det nya Nationella rådet, som ska arbeta med genomförandet. I hela processen har vi drivit frågan om FÖRTROENDE. Om inte svensk mat motsvarar vad konsumenterna kräver och förväntar sig så kommer det inte bli någon tillväxt. Det räcker inte med att säga ”svenskt”, den tiden är förbi. Det krävs bevis på att svenskt faktiskt är bättre – för smaken, kvaliteten men också för planeten och djuren.

Förtroende bygger på transparens. Där tror jag konsumenterna kommer att bli mer och mer krävande. Självfallet vill de känna sig säkra på att lagarna följs och att certifieringar inte bara är en tjusig fasad. Men allt fler kommer att vilja veta mer. Särskilt hur djuren har det – hönsen, grisarna, fåren, korna. Att vi är osedvanligt bra på djurvälfärd i landet och använder lite antibiotika kanske inte räcker.

De flesta bor i städer i Sverige. De har aldrig varit i ett höns- eller grisstall. Möjligen i någon uppvisningsanläggning eller i någon liten gård á la Skansen. Men de har inte sett de stora lador där äggen, kycklingen eller kotletterna som de hittar på ICA eller Coop faktiskt kommer från. Det finns hygien- och säkerhetsskäl till att vem som helst inte släpps in i djurstallarna landet runt. Men tekniken har funnits länge. När får vi se de första webbkamerorna som visar hur det egentligen går till. När inser någon producent potentialen. Tänk dig att läsa av en streckkod och bli uppkopplad i realtid till stallet, någonstans i Sverige. Hönsen kacklar, grisarna grymtar, korna råmar. Tänk dig att som kund kunna hoppa mellan olika kameror….

Vilken lantbrukare eller företag blir först med att se konkurrensfördelarna? Kostnaderna för några webbkameror är ju försumbar. Vad finns det att förlora? En riktig win-win!

Eller? Om inget händer – vad beror det på? Rädsla att stadsborna inte ”tål” att se allt? Jag bara frågar.