En ny konsumentvärld – också

Det ”omöjliga” har hänt – inte en gång utan två. De stavas Brexit och Trump. Och de är inte de sista ”omöjligheterna”. Vilket påverkar oss på många sätt – även som konsumenter.

Jag verkar inte vara ensam att känna fysiskt obehag över vad som hände i USA förra veckan. Det råder en sorts kollektiv chock, som inte lättar när illavarslande uttalanden och utnämningar når oss via media.

Dåligt val - även för konsumenterna.

Dåligt val – även för konsumenterna.

Globalisering, samarbete och tolerans är inte självklart längre. Det tycks som om vi lever i en 50-50-värld med allt större klyftor mellan de båda sidorna. Väldigt många val och folkomröstningar slutar väldigt jämnt – USA, Storbritannien, Polen, Österrike. Och en lång rad val i Europa står för dörren där utfallet kan bli än mer hat, isolationism, ”enkla” lösningar (om ens några) och miljönonchalans eller förnekelse. Tanken på Marine Le Pen (bilden) som president i Frankrike eller ett Nexit (Nederländerna) är bara för mycket…

Jag tror på EU, en öppen marknad, konkurrens och frihandel. Inte oförblommerat, de måste möta högt ställda konsumentkrav, ställa måste i centrum. Jag kan tycka EU är trögt, att det tas alldeles för stor hänsyn till industrin och för liten till utsatta konsumentgrupper. Men på det stora hela är jag förvissad om att konsumenterna fått det bättre med EU än utan. Vi har fått större konkurrens men också lagar som innebär ökade informationskrav, starkare integritetsskydd, stopp för höga roamingpriser, ångerrätt vid gatuförsäljning, minskade kortavgifter, tydligare regler för innehållsförteckningar för mat, ursprungsmärkning och spårbarhet på kött, energimärkning på vitvaror. Med mera.

Många lösningar måste vara gränsöverskridande. Miljön och integriteten på nätet är två exempel. Liksom självfallet rättigheter för flygpassagerare och tvistlösning när vi köpt något i ett annat land. En delad värld, präglad av misstro blir en sämre värld även för oss som konsumenter. Konsumentskydd kan monteras ner, urvattnas, undvika att uppdateras. Valalternativen blir färre.

Nu behöver goda krafter mobiliseras. Och jag tror den svenska, europeiska och globala konsumentrörelsen har en viktig roll att spela. Konsumentfrågor handlar om inkludering, känslan av rättvisa, öppenhet, långsiktighet och hållbar konsumtion. Det behöver vi mer av, inte mindre.

Skillnad mellan hur det ÄR och BORDE vara

Och årets Blåslampa går till….Föreningen Närjord. Grattis!! De får priset för deras ”helhetsgrepp och cirkulära tänk är inspirerande och möjliggör hållbara val för konsumenterna. Att fika gott med gott samvete är möjligt i Söderhamn! (ur juryns motivering).

img_8446Det finns många intressanta och utmanande delar av jobbet som generalsekreterare på Sveriges enda breda konsumentrörelse. Men den ROLIGASTE delen är utdelningen av vårt eget pris till årets konsumenthjältar. I år fanns ett 30-tal nomineringar för juryn att ta ställning till och de fyra finalister som utsågs har alla en tydlig gemensam nämnare – hållbar konsumtion. Alla de fyra finalisterna har på olika sätt gjort det lättare att välja rätt, inspirera fler att ta initiativ som det i Söderhamn. Ett tecken i tiden. Just föreningen Närjord hämtar sina råvaror från bönder kring orten som sedan förädlas på det föreningsdrivna Rådhuskonditoriet i takt med säsongerna. Nyanlända engageras i allt från odling till bakning och servering. Ett praktexempel på en win-win – hållbar utveckling, integration, levande landsbygd med konditoriet blir en samlingsplats. Utbildningsminister Gustav Fridolin, kuvertsprättare och utdelare denna dag, underströk också i sitt tal hur viktiga människorna är, de som på olika sätt, på många olika håll, ofta i tysthet, driver på för en omställning mot en mer hållbar konsumtion.

Blåslampan är mycket mer än en glammig prisutdelning och glada pristagare. Det är av tradition också ett seminarium på ett högaktuellt ämne och i år handlade det verkligen om omställning. Av vår textilkonsumtion. Projektledaren för vårt framgångsrika projekt Stilmedveten, Moa Rönnåsen, visade hur vi förbrukar drygt fyra jordklot genom vår konsumtion av bland annat textilier. Av 13 kilo tyg som vi köper per år slänger vi åtta kilo. Slänger, alltså. Inte återvinner. Här finns en himmelsvid skillnad mellan hur det Är och BORDE vara och även om det sker en del i branschen måste det till större medvetenhet, djävlaranamma och kunskap hos konsumenterna. Men också ett större ansvarstagande från företagen, inte bara kosmetika och myrsteg.

Ett hundratal textillärare fanns på plats för att ”workshoppa” (svenskt ord sökes) kring bra sätt att få in ett hållbarhetstänk i undervisningen. Bland det jag noterade från paneldebatten var att det viktigt att ingjuta hopp hos unga men också göra dem lite lagom förbannade på utvecklingen och att fundera på benämningar som ”second hand”. Låter kanske inte helt fräscht för alla, så varför inte ha lite ”delad vårdnad” av kläder..?

Stilmedveten är ett fantastiskt exempel på vad vi i ideella sektorn kan göra för att både inspirera och utmana på ett så komplext och ”privat” område som textilkonsumtion. Med expertis, utvecklande av metoder, och utställningsmaterial liksom skapande av debatt och uppbyggande av intresse även hos de icke-frälsta.

Frihandelsavtal är bra – men…

Om en månad undertecknas troligen CETA – frihandelsavtalet med Kanada.

Inte hört talas om det? Nej, det är lite konstigt att det varit så lite ramaskri kring CETA jämfört med avtalet med USA, som har den numera välbekanta förkortningen TTIP.

Idag träffas handelsministrarna i Bratislava, för att diskutera CETA. Igår var jag där, inbjuden av kommissionären Cecilia Malmström att prata på en konferens om ”frihandelsavtal i praktiken”. Naturligtvis med konsumentvinkel, vilket var ganska ensamt i en sal med mestadels slipsar från näringslivet.

Frihandelsavtal är komplexa och inte har det blivit lättare med åren. Förr handlade det mest om tullar (jobbigt nog). Nu tampas man om säkerhets- och miljökrav. Vilket också gjort att både miljö- och konsumentrörelsen vaknat till och därmed en stor del av befolkningen. Handelspolitik var närmast en icke-fråga fram till TTIP.

Konsumentrörelsen är i grunden positivt till frihandel. Med rätt ”design” kan avtalen innebära större konkurrens, innovation och mer för pengarna. Vilket ofta framhålls av alla tillskyndare, såsom regeringar, näringsliv och ofta fackförbund. Men det finns många fällor. Det handlar trots om en förhandling där det gäller att ge och ta och med otroligt krångliga klausuler som är svåra att förutsäga effekten av. Vunna segrar ifråga om hälsa, säkerhet, arbetsrätt och djurskydd får inte ges upp. Dessutom har ett nytt element kommit in – digitaliseringen. En knäckfråga är: Vad innebär ett avtal för hanteringen av våra personliga data?

Cecilia Malmström och Kanadas handelsminister Chrystia Freeland (till höger) under en livad diskussion om frihandel i Bratislava igår.

Cecilia Malmström och Kanadas handelsminister Chrystia Freeland (till höger) under en livad diskussion om frihandel i Bratislava igår.

Gårdagens debatter visade på hur komplext alltihopa är, på alla ledder. Företagarna klagar på alla formaliteter, som exempelvis när en ungersk salamifabrikör vill sälja i Kanada. Vi konsumentföreträdare pratar om garantier mot att säkerhet, miljö och dataintegritet offras. Lite som olika världar. Kommissionens tjänstemän säger sig visa förståelse för alla synpunkter…

Själv framhöll jag bland annat att frihandelsavtalen varken är himmel eller helvete men att de måste ha folklig legitimitet för att genomföras, särskilt i skuggan av Brexit. Vilket kräver att alla ”fördelar” också bevisas och inte bara blir ett innehållslöst mantra. Kanske blir ”TTIP Light” svaret, vi får se. Hela det frihandelsavtalet verkar nu emellertid ha förpassats i malpåse, inget lär hända före årsskiftet. Om ens då.

Cecilia Malmström var – igen – tydlig med att hon inte kommer att acceptera någon som helst sänkning av konsumentskyddet och att frihandelsavtalen därtill ska användas som hävstång för miljön och arbetsrätten. Det låter svårt men lovvärt. Och absolut nödvändigt.

För lite händer i ”Dieselgate”

Tänk dig en globalt storföretag som bluffat om dyra produkter som sålts till hundratusentals svenska konsumenter. Som brutit mot konsumentlagarna i 20 EU-länder. Där avslöjandet kom för ett helt år sedan. Och som sluppit kompensera konsumenterna.

Där har du ”Dieselgate” – skandalen med Volkswagens fejkade utsläppssiffror.jourova

Tiden går och förbluffande lite händer. Idag har jag deltagit i en konferens i Bryssel med konsumentkommissionär Jourova (i mitten av bilden ovan). Konsumentorganisationer från EU:a alla medlemsstater vittnade om hur lite som händer i deras länder, hur dålig informationen från Volkswagen är, hur de vägrar ens andas om kompensation och hur lite nationella myndigheter gör. Från vissa länder kom till och med berättelser om hur Volkswagen ”påmint” om hur mycket företaget investerat i landet. Alltså hotat med arbetslöshet – en vanlig metod när näringslivet pressas.

Italien är ett land som går mot strömmen. Organisationen Altroconsumo har testat bilarna i laboratorier och kunnat beslå Volkswagen med lögner, man har stämt biljätten med 24 000 konsumenters stöd i en så kallad grupptalan för att få kompensation.

Liksom i de flesta andra länder händer förbluffande lite i Sverige. Reaktionen från början har varit tystnad, sedan kom brev till kunderna men utöver en modifiering av bilen inte någon kompensation. Att hitta någon information på Volkswagens hemsida är rena detektivarbetet. Modifiering, förresten, även den finns det gott om frågetecken kring. Avhjälper den problemet, ger den kunderna den bil de trodde de köpt..?

Skandalen är ett klockrent fall för grupptalan, vilket skulle vara möjligt även i vårt land. Men än så länge har inte myndigheten – Konsumentverket/KO – ens antytt att det skulle vara aktuellt. Synd.

Skandalen visar på värdet av oberoende kontroll och bättre möjligheter för konsumenterna att få rätt. Och behovet av hel-europeiska lösningar på problem av det här slaget. Kommissionären Jourova menade att kommissionen inte kan sitta still utan det måste hända något. Hon har säkert god vilja, men kämpar i motvind. Dessutom utesluter hon lagändringar utan lanserar nya testmetoder och mer oberoende kontroll. Frågan är hur långt det räcker. Risken finns att vi – när ”greenwash” blir mer och mer lockande – snart sitter där igen med en ny megaskandal.

Värdet av goda exempel

”Name and shame” kallas det som vi ofta gör i konsumentrörelsen, att hänga ut företag som beter sig illa mot konsumenterna genom att luras, fuska eller vilseleda. En central roll för oss som konsumentföreträdare innebär att ifrågasätta, att vara kritiska, att agera vakthund, blåslampa.

Men inte bara. Ska vi uppnå resultat måste vi också kunna berömma. Vi måste kunna peka på  företag som gör något bra, som vågar gå före, som sticker ut på ett för konsumenterna bra sätt. Goda exempel är viktiga. De sporrar, driver fram. Utveckling kräver både piska och morot.

Detta är inte lätt. Det fick Isabella Lövin erfara under miljöpartiets Almedals-dag när hon bjöd upp tre multinationella företag på en TV-sänd presskonferens där de fick berätta om sitt klimatarbete. Det fanns också en del att kritisera hos företagen, visade det sig i den efterföljande TV-utfrågningen.

Och så är det. Risken när en trovärdig aktör säger något positivt om ett företag är det finns baksidor. Man kan ifrågasättas för någon brist, något tvivelaktigt under ytan hos de framlyfta företaget. I miljöbommens spår ökar också ”greenwashingen”, överdrifter eller rena lögner om hur miljövänliga en produkts eller tjänst är.

Ändå är det viktigt. Vi måste visa att förändringar sker och att de är möjliga. För att inge framtidshopp både hos konsumenter och företag. Bilden vi får via massmedia är väldigt mycket fylld av elände och vi behöver ge en positiv bild också, en annan ”berättelse”. För många år sedan läste jag Erika Bjerströms bok ”Miljövår – reportage om miljövårdsframgångar i det tysta”. Det blev en väckarklocka. Det sker en massa som ingen berättar om. Och så är det fortfarande, kanske i ännu högre utsträckning. 

Därför måste vi vara kritiska – och berömmande. För att uppmuntra andra företag att följa efter. Och inte minst för att visa att näringslivets standardinvändningar mot ökat konsument- och miljöskydd (”det är omöjligt, för dyrt” etc) inte stämmer. Det goda exemplets makt är stark, på flera sätt.

Vinnare_blåslampan_2015svartvit

Swopshop – vinnare av Blåslampan 2015. Nu kan du nominera någon föregångare och ”konsumenthjälte” till årets Blåslampa.

Vi gör det varje år genom att dela ut konsumentpriset Blåslampan. Förra året gick priset till Malmö-butiken Swopshop (bilden). Var gärna med och nominera du också (klicka på länken).

Vi gör det på andra sätt också. Fair Finance Guide rankar exempelvis varje år bankernas hållbarhetsarbete. Det innebär att det finns de som är sämst. Men också att det finns banker som ligger i topp. Därmed blir det en tävling, ”nästa år ska vi bli bättre”.

Det är en spännande tid just nu när många, många företag faktiskt går före, satsar på hållbarhet. Inte för att de måste följa lagen. Utan för att det finns affärsmöjligheter. Att miljökrav och miljöintresse inte är hinder utan potential. Nu väntar vi på den fossilfria banken, restaurangen som har full information om sin mat eller varför inte appen som har korta och begripliga avtalsvillkor.

Vi i konsumentrörelsen kommer att fortsätta att både ”dissa” och hissa”. Vi ska leverera både problembeskrivningar – och lösningar. Både till affärslivet och till politiken, som båda har ett ansvar  för ökat trygghet, konsumentmakt och en hållbar utveckling. Läs gärna vår skrift ”60 lösningar för en stark och hållbar konsumentpolitik”. Och notera att vi ändrat ordet ”krav” till ”lösningar”.

Digitalt årets trend i Visby

Almedalsveckan startar. När jag står där på soldäck känner jag både förtjusning och bävan när Visby dyker upp ur havet. Som avslutning på arbetshalvåret spinner den årliga politikkarusellen igång. Intensivt är bara förnamnet. Fem gånger ska jag upp på scenen i olika ämnen, dessutom blir det mängder av möten, kunskap, insikter från morgon till sen kväll. Efteråt behöver man ligga platt på marken, stirra upp på himlen och bara andas. IMG_7958

Intensivt – men fantastiskt. Unikt på många sätt, folkbildande, vitaliserande. Varje år jag kommer hit förundras jag över att något sådant här över huvud taget är möjligt. En veckas folkuniversitet och åsiktstorg om aktuella frågor, nerknött bland medeltida gränder, murar och ruiner. Med makthavarna på plats, i kortärmade skjortor.

Rekord är det – som vanligt – med 3821 seminarier. Det verkar aldrig sluta öka. Tisdag mellan klockan 13 och 14 hålls exempelvis över 100 seminarier. Egentligen helt sjukt.

Trendordet i år är ”digital”. Närmare 500 seminarier handlar på något sätt om digitaliseringen och dess konsekvenser. Jag pratar om bankernas digitalisering och om kundattityder om integritet. Min roll där är, som så ofta annars, att bidra med konsumenternas behov, förutsättningar och rättigheter (de som finns och de som borde finnas).

Hållbar utveckling är också allt mer populärt. 941 seminarier när man säker på nätet mot 667 förra året. Hälsa: 358 mot 202 förra året. Siffrorna säger ju inte allt, det handlar ju om på vilket sätt mantra som ”hållbart” kommer in. Men de ger i alla fall en indikation.

Livsmedelsstrategin var en väntad het potatis till årets Almedalsvecka (12 seminarier tar upp detta, varav vi är med på ett i morgon klockan 16 i E35 på Campus Gotland). Landsbygdsministern hade hoppats kunna stoltsera med en helt färdig proposition, men förhandlingar pågår fortfarande med alliansen. Vi från konsument-, miljö- och djurskyddsrörelsen får fortsätta tala krav och förväntningar, hur det kan bli en win-win för producenter och konsumenter.

Sammanlagt är Sveriges Konsumenter med på ett tiotal seminarier, som ”konsumentröst”. Behovet är naturligtvis mycket större. En stor del av de seminarier som hålls har ett behov av ett konsumentperspektiv. Ofta talas det över huvudet på de som berörs – kunder, konsumenter, människor. Ordet ”konsument” ger bara 90 sökträffar på Almedalswebben, alltså dryga 2 procent av seminarierna. Det kunde självfallet vara bättre.

Kommunal vägledning forever

I en komplex värld med ökade klyftor behöver konsumenterna stöd. Alternativet: Det blir väldigt besvärligt och dyrt för de mest utsatta. Och för samhället. Därför är den kommunala konsumentvägledningen livsviktig att slå vakt om. Exakt hur handlade en debatt på Konsumentdagarna i Borås om, som jag deltog i.IMG_5007

Konsumentvägledningen har fyra decennier på nacken. De är vardagshjältar som med blygsamma medel åstadkommer små mirakel. Kommunal vägledning har flera unika egenheter värda att slå vakt om – den känner och kan prata direkt med lokala företag, den tillåter personliga besök för krångliga ärenden, den kan förebygga istället för att enbart släcka bränder. Förra året startade en helt nya aktör, Hallå Konsument, som centralupplysningstjänst. Den har fungerat väl gentemot konsumenterna, bortsett från oacceptabelt långa köer. OCH bortsett från att tjänsten i sig ger bränsle åt nedläggningar i kommunerna. Vi var många som varnade för detta redan från början och nu verkar vi – tyvärr! – få rätt. Senaste rapporten Läget i landet bär syn för sägen.

Så vad göra nu då? Ja, deltagarna i panelen idag hade olika idéer. Samverkan var ett nyckelord. Konsumentminister Per Bolund sa att att det var ”väldigt oroande” och pratade om tio nya miljarder till kommunerna, som bland annat kan användas för konsumentstöd.

Mina svar löd ungefär så här:

  • Utnyttja de tillgångar som finns – alltså Konsumentverket, rådgivningsbyråerna och vägledningen i över 200 kommuner (som har fått kraftigt minskat antal samtal). Det kräver inte minst bättre hänvisning från den centrala ”ingången” till kommunerna. Eftersom många tänker ”Konsumentverket” när de har ett konsumentproblem bör även myndighetetens växel och hemsida hänvisa till kommunerna. såväl från Hallå Konsument men
  • Förhindra en nedläggningslavin. Konsumentverket, ansvarig minister Per Bolund och andra kan göra mer – turné med Sveriges Kommuner och Landsting, regionala träffar, riktade pengar. Och så måste den ekonomiska nyttan med konsumentstöd utredas, så att krassa kommunalpolitiker kan få de avgörande pengaargumenten. Forskningspengar, tack.
  • Öka det förebyggande arbetet. En stor del av idén bakom Hallå Konsument var att det skulle ”frigöra resurser” för att mota Olle i grind i samtal med unga, arbetslösa, invandrare etc. Så har det inte blivit, det förebyggande arbetet minskar. Här behövs pilot- och temaprojekt, goda exempel med mera.
  • Utnyttja den ideella kraften. Frivilligorganisationerna är många och har flera fördelar: De är snabbfotade, de når direkt ut till målgrupper som annars är svåra att nå och de kan vara raka i svåra frågor om livsstil och normer (hur ska jag konsumera hållbart, vad ska jag undvika att köpa, vilka företag agerar oetiskt etc). Myndigheter kan inte och ska inte göra allt.
  • Synliggör behoven och definiera en god konsumentvägledning. Det blir allt mer som en konsument ska klara av. Vi behöver en diskussion om rimlighet, delaktighet och om vad en ”normalkonsument” är. Det borde öka den politiska motivationen att satsa på konsumentstöd. Per Bolund, Konsumentverket och andra behöver peka med hela handen och säga att det krävs vissa grundkriterier, kanske använda vår mall för en ”skamgräns”.

Dessutom behöver vi skaffa bättre underlag för analys. ”Seismografen” – den årliga rapporten Läget i landet – utgår i hög grad från vilka som har och inte har kommunal vägledning. Som om det vore digitalt. Var tredje vägledare jobbar mindre än fyra timmar i veckan, alldeles för otillgängligt och för lite för att kunna behålla kompetensen. Dessutom späs konsumentvägledningen ut, kan man säga, när den blir en del av en mer generell rådgivning på kommunens kontaktcenter.

Konsumentvägledarnas Förening har larmat om den vikande trenden, senast i SVT:s Plus. De föreslår nu ett obligatorium, alltså att kommunerna ska tvingas ha konsumentvägledning. Fortsätter nedläggningarna kanske det är enda vägen.

Jag hatar att shoppa

Vårsolen skiner, naturen bjuder på galaföreställning och jag försöker få så mycket tid som möjligt med vitsippbackar, fågelkvitter och fika på en stenhäll. Men på vägen dit passerar jag den ena överfulla parkeringsplatsen efter den andra utanför gallerior och möbelvaruhus. Och jag förundras ständigt: Hur kan det vara så lockande att gå därinne i konstljus mellan skyltdockor och extraerbjudanden? Själv hatar jag att shoppa, försöker undvika det så mycket som möjligt och tycker alternativen är mycket trevligare. Särskilt illa tycker jag om att köpa kläder, men bara tanken att skrota omkring på Mall of Scandinavia gör mig trött. Är gallerian jättestor – desto värre. Då tar det längre tid att komma ut.

parking-371504_1920Varje gång jag korsar havet av parkerade bilar på väg mot porten till köppalatset känns det som om jag åldras lite i förtid. Varför är jag här? Måste jag? Varje gång jag känner mig trött på något där hemma – till exempel kaklet i köket – behöver jag bara tänka på alla tid som måste ägnas på olika byggvaruhus för att lusten att renovera ska gå över. Det är rätt bra som det är…

Observera att jag inte moraliserar utan ger min egen bild, som en liten motbild till all marknadsföring och den kultur som riktar in sig på att det bästa stället vi kan tillbringa vår fritid på är en butik. Att shoppa för nöjes skull är inte min grej, det är inte så jag vill ”fånga dagen”. Samtidigt ser jag att allt fler förstår att vi inte bara kan fortsätta så här. Någonstans är också de flesta överens om vi har tillräckligt med saker. Vi kan inte fortsätta att ”shop to you drop”. Det är inte hållbart. Plus att vi missar en massa. Själva livet. Vänner. Familj. Fåglarna. Vågor som slår mot stranden. Böckerna. Filmerna. Reflektionerna. Tanken som tillåts löpa hela vägen till slutet.

Lite extra löjeväckande blir det att jaga runt efter prylar som man ”måste” ha för att kunna idka friluftsliv. Det påminner mig om sketchen i Hasseåtagerevyn ”Svea Hund” där Lena Nyman ska köpa en påse stenkulor åt sonen men blir påsåld rader av omistliga tillbehör – kulhölster, kulskor, fingerskydd etc…

Det bästa i livet är gratis och det kan ju kännas hotfullt för den traditionella ekonomin. Handeln, till exempel, som ju sysselsätter många människor. Men om jag vill bidra till sysselsättning och BNP finns det ju en spirande flora av upplevelsetjänster som ger lokala jobb, ofta utanför storstäderna.

Jag vet att shopping kan ge en kick hos många, det blir som en sorts lyckokänsla vars mekanismer liknar godisets och spritens. Med efterföljande abstinens och längtan efter nya rus. Jag säger INTE: Frigör dig. Sluta shoppa. Men jag säger: Fundera lite på alternativen, de som inte är en del av marknadsföringen och en del av slit- och slängkulturen. Eller kanske snarare slit- och flängkulturen.

Strategi på villospår?

Igår gick åtta organisationer ut med ett öppet brev till ministrarna Romson, Bucht och Bolund om den kommande livsmedelsstrategin. Vägen till en sådan har varit gropigare än många förutsett. Och nu måste regeringen visa att de menar vad de sagt, även miljöpartiet (även om de har bråda dagar just nu). Det handlar om konsumenternas förtroende. Om de nationella miljömålen. Om djurskyddet.

Det var tretton månader sedan stod landsbygdsminister Sven-Erik Bucht på Nalen och pratade om den kommande livsmedelsstrategin. Han förkunnade att ”Kan inte vi kroka arm med konsumentsidan så kan vi inte lyckas med detta.”. Det lät bra. För så är det – utan tilltro att varorna är bra, säkra och hållbara kan man titta sig i månen efter en succé för en ny offensiv satsning.

Efter ett år av dialog och lobbying - vart är livsmedelsstrategin egentligen på väg?

Efter ett år av dialog och lobbying – vart är livsmedelsstrategin egentligen på väg?

Sedan dess har vi och flera av våra medlemsorganisationer aktivt drivit konsument- och hållbarhetskraven i dialoger, seminarier, debattartiklar och skriftliga inspel om ”konsumenten i centrum”. Vi har uppvaktat ministern och vi har format en gemensam vision tillsammans med miljö- och djurskyddsrörelsen. Vi, som representerar medborgarna, har lobbat. Det har även lantbrukarna och industrin gjort.

En viktig poäng för konsumentrörelsen är folkhälsan. Ska en strategi handla om vilken mat som helst, bara den är svensk? Ska den tillåtas krocka med en politisk ambition – på ett annat departement – att bekämpa ”fetmabomben” och andra problem till följd av att vi äter för fet, söt och för salt mat.

Om tre månader ska jag debattera livsmedelsstrategin i Almedalen. Förhoppningsvis vet jag vilken. Hela arbetet är försenat, processen är sluten och är just nu en mycket het potatis inom regeringskansliet. Planen är att den ska presenteras före sommaren, efter beredning inom regeringen och förankring hos oppositionen.

Blir det en ren produktionsstrategi? Samma som förr, fast mer? Trots att marknaden – alltså vi konsumenter – skriker efter mat som är schysst mot miljön, schysst mot djuren, schysst mot den egna hälsan. Den säljer allt mer trots att marknadsföringen är massiv för det som är ohälsosamt – läsk, chips, godis. Liksom för kött och chark. Eller som Johanna Sandahl, Naturskyddsföreningen, skrev på DN Debatt nyligen: ”Det är oroande att representanter för livsmedelskedjan inte tycks bejaka denna marknadspotential utan i stället driver att Sveriges miljö- och djurskyddsregler ska försvagas”. Hållbar mat kan inte vara något ”extra”, en nischprodukt. Hållbar mat måste finnas för alla. Det måste vara själva normen

Förtroende för svenska mervärden är det som kommer att avgöra om strategin blir flipp eller flopp. ”Konkurrensneutralitet” urholkar bilden att svensk mat generellt har klara fördelar. Svenskt lantbruk har svårt att konkurrera med lågt pris. Dessutom är priset för ett lågt pris ofta högt i långa loppet – för miljön, hälsan och djuren.

I takt med att klimatförändringarna och antibiotikaresistensen blir synliga för oss alla kommer konsumenternas krav att öka. Även på marknadsföringen och informationen. Hur länge tror ni att det räcker med att säga ”svenskt” utan att förklara närmast övertydligt varför det är bättre än säg danskt eller tyskt? Transparens är också viktigt, framför allt vad gäller djurhållningen. Den dagen kommer när konsumenterna faktiskt vill se hur det går till i svin- och kycklingfabrikerna. Inte i mönsteranläggningar utan i vilken som helst. Tål branschen det?

Livsmedelsstrategin kan bli en win-win, som också bidrar till ökad lönsamhet i svensk matproduktion. Men då krävs att konsumentförtroende och hållbar produktion fylls med reellt innehåll.

Varför duckar Bankföreningen?

I tider när det blåser mer än kanske någonsin kring bankerna finns det en aktör som valt att ducka – Bankföreningen. Ändå läser jag på hemsidan sådant som ”Bankföreningens vd och berörda medarbetare deltar aktivt i den offentliga debatten” och ”Bankföreningen verkar för en sund utveckling av det svenska bankväsendet.”

Jaha. Tre exempel på motsatsen:

  • Igår kväll diskuterades Panama-affären i SVT:s Agenda. Finansmarknadsminister Per Bolund och Sveriges Konsumenters Jakob König fanns i studion men Bankföreningen hade nobbat inbjudan.
  • I ett seminarium om fondsparande nyligen där jag deltog hade arrangörerna – Konsumentverket och Konkurrensverket – bönat och bett att Bankföreningen skulle deltaga. De vägrade.
  • Den infekterade frågan om kontanthanteringen har inneburit ett massivt bombardemang från pensionärsorganisationer, butiksägare, oss och Kontantupprorets Björn Eriksson. De nobbar konsekvent radiodueller och TV-soffor i frågan.

Så där ser det ut. Vad gäller ansvar för miljö och mänskliga rättigheter (se Fair Finance Guide) är det också tyst. På hemsidan klagas det över bankskatt och amorteringskrav. VD:n Hans Lindberg jobbar i det tysta och av ordförande Annika Falkengren märks inte heller särskilt mycket. Feghet? Knappast. Självtillräcklighet? Säkert, till viss del. Men mest handlar det nog om taktik. Att tiga ihjäl besvärliga och generande frågor.

Bankföreningens VD i talarstolen på ett branschmöte. Mer sällan syns han i media.

Bankföreningens VD i talarstolen på ett branschmöte. Mer sällan syns han i media.

Man kan undra om det är så smart. Vad sänder det för signaler när den ena programledaren efter den andra säger ”Vi har bett Bankföreningen komma hit, men…”? Andra branschorganisationer som Svensk Handel och LRF agerar inte så. En branschorganisation är ansiktet utåt. Det är inte alltid en enkel roll – den ska företräda både goda och dåliga företag men har ingen exekutiv makt över samma företag. I förtroendekriser är detta extra viktigt.

Bankföreningen är mycket flitiga lobbyister. Jag möter dem och ser dem. Det är duktigt och trevligt folk, mestadels. Ledningen och staben av jurister träffar regelbundet riksbankens chefer, riksdagsledamöter, ministrar och sitter i statliga utredningar. I EU är det samma sak, fullt tryck mot kommande lagförslag som äventyrar bankers maktställning. Exempelvis alla idéer om kontonummerportabilitet, som skulle kunna öka konkurrensen. Men detta sker i det tysta, inte i något offentligt meningsutbyte.

Bankföreningen hävdar själva att de aktivt ska ta debatten, verka för en sund utveckling och dessutom ”sprida kunskap om bankerna och deras viktiga roll för tillväxt och välfärd i samhället.” När tänker de börja?