EU-kommssionär Connie Hedegaard på CI-kongressen.

Hongkong ligger i nedersta änden av ett väldigt rike som alla talar om med 1,2 miljarder konsumenter. Efter en dag på Consumers International kongress i denna storstad inser jag att platsen är helt rätt.  Kinas privata konsumtion stiger blixtsnabbt och ”Mittens rike” är inte långt från att återigen blir en korrekt benämning. Temat för mötets första dag har varit Hållbar konsumtion – alltså miljö och etik. Om alla dessa människor kan fås att konsumera mer ansvarsfullt – snacka om förändringar!! Dessutom är det ju så att allt mer av det vi köper hemma i Sverige kommer från – Kina. Det är nyttigt att ibland få ett perspektiv utanför EU. Det händer massor utanför våra 27 länder i ”gamla världen”  och där finns en kolossal potential. Inte för att vi ska sluta agera ansvarsfullt i Sverige, utan för att se att det finns hopp och möjligheter på många håll i världen.

Dagens inledningstalare var sympatiskt nog EU:s klimatkommissionär Connie Hedegard. Jag har lyssnat på åtskilliga inledningstalande kommissionärer i mitt jobb och en hel del är kvalificerade sömnpiller. Dock icke denna danska entusiast, som höll ett riktigt, riktigt bra tal om konsumentrörelsens roll och om grön tillväxt. Om att vi för klimatets skull måste lägga om vår livsstil.

Så här, till exempel ”Hur övertyga konsumenter att handla hållbara produkterl? Alla har ett ansvar – politiker, affärslivet och konsumenterna. Ni i Consumers International har en viktig roll i att få folk att förstå att de har en roll att spela, varje gång de åker och shoppar eller sätter på värmen. Det måste visa sig vara värt att göra en insats.”

Och: ”Business as usual är inte längre ett alternativ. GRÖN är inte bara en slogan för miljöaktivister, det är en nödvändighet. Grön tillväxt, den enda sorts tillväxt vi har råd med.”

Just nu händer det mycket spännande saker här i Hongkong. Jag är här tillsammans med några kollegor – och med över 700 kollegor och konsumentkämpar från ett 70-tal av världens länder. Vi är på Consumers Internationals världskongress, som hålls vart fjärde år. Den har tjuvstartat idag med en inofficiell seminariedag innan det börjar mer officiellt ett globalt konsumentmingel nu klockan arton lokal tid. Temat är: ”Stärka morgondagens konsumenter.” Ämnen som tas upp är Rättvisa finansiella tjänster, Konsumentens rättigheter, Grön ekonomi, Företagens sociala ansvar, Säker och hälsosam mat och Konsumentens i den digitala världen. Kan det bli mer angeläget?

Det är frapperande hur mycket gemensamt vi har i så många länder vad gäller problemen. Och hur mycket det finns att lära av erfarenheter och lösningar av våra kollegor som kämpar i olika delar av världen. Det är samtidigt nyttigt att inse att det finns många andra perspektiv än dem vi har i EU. Vi är trots allt ”bara” 500 miljoner konsumenter – att jämföra med två av Asien tillväxtjättar Kina och Indian med båda mer än dubbelt så många konsumenter. Vi är inte världens mitt, det blir man mer än medveten här i det som faktiskt kallas ”Mittens rike”.

Följ världskongressen via Sveriges Konsumenters hemsida, via Consumers Internationals kongressblogg, via denna blogg och min twittersida. Några exempel på vad jag twittrat denna första dag: ”Vittnesmål från hela världen på konsumentkongressen: Bankerna gör INGET konsumentvänligt om de inte tvingas. Frivillighet funkar inte.”,”Öppnare världshandel – bra för konsumenterna? NGO:s på Hongkong-kongressen svarar ja – men problem med slavarbete o dumpning måste lösas”.

Många av oss minns kokt höns med ris och currysås. Med välbehag. Men det är en maträtt man inte ser röken av längre. Kyckling som bara föds upp för att bli klubbor och bröst  finns överallt. Men inte de artfränder som värpt ägg ett helt liv. Vart försvinner de? I min barndom tog man vara på dem och gjorde ljuvliga långkok. När jag tog upp frågan på ett kanslimöte idag reagerade en av de yngre medarbetarna mycket frågande på begreppet ”kokhöns”. Uppenbarligen är detta en generationsfråga. Eftersom jag tycker att det måste vara ett miljövidrigt slöseri att vi inte tar vara på alla uttjänta värpare gör jag lite research. Jag ringer upp en god vän som jobbat sitt vuxna liv i fjäderfäbranschen. ”Åh, kokhönsen…”, skrockar han. ”De dog ut med min mormor, ingen vill betala för dem idag.” Efter ytterligare efterforskningar klarnar läget: Värphönsen har blivit mindre med tiden och det finns ingen avsättning för köttet. Förutom på export där köttet från de taniga djuren blir salladsingredienser. Skälen att de inte finns i svenska butiker eller restauranger är att kyckling är så billigt och att långkok inte är dagens melodi. Det finns ingen modern familjefar eller -mor som, när de sladdar in i butiken med vaga idéer på dagens kvällsvard, skulle greppa en kokhöna. Även om det skulle vara synnerligen billig mat.

Skälen är brist på såväl tid som kunskap. Jag kan tycka att det är lite synd. Möjligen skulle någon av alla de TV-kockar som befolkar tablåerna kunna göra en insats. De håller ju på att återinföra kalops och fläsklägg, så varför inte klassikern höns med ris och curry? Finns det månne någon butikskedja som skulle våga språnget? Jag hoppas att denna påskblogg inspirerat många av er att ta den gamla maträtten till heders igen. Kanske någon av er blir initiativtagare till Facebook-gruppen ”Kokhönsens vänner”.

Belöningssystem – det är sånt som finns i vår skalle och som ser till att vi får en kick när vi gör det som behövs för artens fortlevnad. Alltså när vi äter eller har sex. Det här systemet förstärks dramatiskt om vi tar droger, allt från khat till kokain. Men i sådana fall kommer också en baksmälla. Och kicken minskar i takt med att man bli beroende, man är tvungen att ta drogen för att må bra. Här på Konsumentdagarna i Sunne har vi precis hört forskaren Mia Ericson på Göteborgs universitet beskriva hur annat fungerar precis som med rena droger. Sådant som shopping och spel. Samma kickar, samma beroende, samma svårigheter att ta sig ur. Detta gäller ju i vårt köptokiga samhälle ganska många, men de rent  ”sjukligt shoppinggalna” finns och är fler än vi tror. Men ingen pratar om problemet, trots att att det finns rena vårdbehov här. Någonstans här finns ett ansvar – från allt till klädkedjor som annonserar till TV-serier som ”sex and the city”. Och till min glädje ser jag här en spirande debatt med frågan om meningen med livet verkligen är att shoppa. Allt från boken av kvinnan som avstod från att shoppa kläder ett helt år till fler och fler initiativ för att återanvända kläder. Utan att peka finger åt dem som gillar att ta en sväng i klädbutikerna så välkomnar jag fler röster och mer debatt om avigsidorna med vår shoppingskultur och mätt erkännande av att detta faktiskt kan vara en sjukdom. Som till exempel fem procent i USA har under sin livstid. Det är kanske inte så illa här, men kanske inte så långt därifrån. Och det är värt att diskutera!!!
En vägledare ställde den berättigade frågan om inte mobiltelefoni också kunde skapa drogliknande beroende. Svaret är JA. Vägledaren hade ställt frågor till ungdomar i kommunen: Vad gör du om du glömt mobilen hemma? Svaren visade att det skulle vara rena katastrofen. Värt även det att uppmärksamma.

Hälften av alla människor är kvinnor. Det kan man inte tro när man ser annonsering, tittar på produktinformation, ser utbud och hör säljsnacket i stora delar av handeln. Och läser bruksanvisningar. Jag är visserligen man men det är ju rätt uppenbart att det finns mycket kvar att göra, vilket är värt att uppmärksamma idag på kvinnodagen. Ta hemelektronikbranschen eller byggvaruhusen – hur tänker de när det gäller målgruppen kvinnor?? Inte alls, tror jag. Exponeringen, informationen – rätt mycket är mer avskräckande än lockande för kvinnor. Jag har inga belägg för det men jag tror jag gissar rätt om jag säger att en överväldigande majoritet av säljarna på Siba, OnOff, BauHaus och deras konkurrenter är män.

Det korkade är ju att de missar en massa kunder genom traditionellt, stereotypt tänkande. Skärpning! Jag vet många i min närhet, varav en hel del råkar vara kvinnor, som har dåligt självförtroende när det gäller teknik (”äh, jag begriper ju inte det där…”). Vad gör handel och tillverkare  för att ändra på det? Inte mycket. Det finns en särskild tekniksajt för kvinnor som heter Lilla gumman (fyndigt namn!) som kan rekommenderas och som försöker förklara hur det funkar – egentligen. Att titta på den är att bli otäckt varse om hur långt vi har kvar.

Och eftersom det är kvinnodagen – varför är reklamen ännu är 2011 så förbannat könsstereotyp? Titta bara på leksaksreklamen. Suck. Ett jämställt samhälle är en fråga om logik och rättvisa och hållbar utveckling.

”Det är ingen som frågar efter det.” Det är standardinvändningen från handel och industri mot förändringar. Speciellt om det handlar om social rättvisa och miljö. Det gäller mat. Det gäller hemelektronik. Det gäller leksaker, som härom dagen när jag föreläste på Leksaksbranschens dag. Mitt svar är: Att man inte frågar efter det där, i köpsituationen, är inte detsamma som att man inte skulle köpa om det fanns möjlighet. Tänk er detta: Du vet att nallen eller bilen där i hyllan kanske framställs under omänskliga förhållanden. Du skulle egentligen vilja vara säker på att just den är människo- och miljövänligt tillverkad, där borta i Kina. Men steget därifrån till att fråga – det är långt. Med en tonårig expedit i kassan, som troligen inte har en susning. Med ungarna hängarna i hasorna. Med en växande kö bakom. Och ont om tid…

Det finns ett rejält publiktryck för miljö och etik, det märker vi på Sveriges Konsumenter och det visar sig tydligt på att till exempel KRAV-märkt mat inte räcker för att motsvara efterfrågan. Men brist på klar information och klara kriterier tillsammans med exponering och annonsering som inte visar på alternativen är höga barriärer mot en förändring. Vad det handlar om är att göra det lätt att göra rätt. Det blir det exempelvis om det finns etiska alternativ väl synliga. Det blir det om butiken i sig går i god för att de inte säljer nåt annat än schyssta grejer. Att man sätter sitt varumärke i pant på att man tar ansvar hela vägen till plantagen eller fabriken. Det ni – ICA, Toys R’Us, Elgiganten och alla andra – där har ni en utmaning. Göm er inte bakom den tunna ursäkten att ingen uttryckligen frågar. Skyll inte heller på att kunderna bara bryr sig om priset. I en debatt med ICA-chefen Anders Svensson härom veckan hänvisade han till att ”alla våra undersökningar” visar att priset kommer först. Jo, det gör det ju säkert. Men vad kommer tvåa och trea på listan för kunderna? Det är också viktigt, och värt att ta fasta på. Får man dessutom en uppmuntran att tänka på nåt annat än priset så finns det hopp om en mer hållbar utveckling…

Varje unge lär har sisådär 500 prylar i sitt rum. Om jag tittar i familjens egen barnkammare stämmer nog det, även om tappra försök ibland görs att decimera kramdjur, spel och pysselset. Nu tycker inte leksaksbranschen att det här räcker, de skulle vilja lansera en ”andra julafton” för att få fart på försäljningen. Så har skett i Tyskland, där Barnens dag har återinförts. Till glädje för leksakshandlare och barn men inte nödvändigtvis för föräldrarna.

Detta har jag lärt mig på Leksaksbranschens dag, som jag var inbjuden till idag. Dock var det tyska inslaget ett undantag från hela dagens tema, som faktiskt var mänskliga rättigheter och säkerhet. Schyssta, säkra leksaker var mottot och det hedrar dem. Och viktigt med tanke på att fyra av fem leksaker kommer från – just det – Kina. Sveriges Konsumenter deltog härom året i ett stort projekt som visade att det fanns stora brister i arbetsmiljön i Kina och att det var si och så med leksaksjättarnas etikarbete. Det finns fortfarande stora brister, men det rör sig långsamt framåt. Lite väl långsamt, kan jag dock tycka. I alla fall fick jag möjlighet att prata för denna hundrahövdade församling av leksakstillverkare- och handlare och ingjöt då hur svårt det är för en vanlig konsument att handla etiskt. Det finns ingen märkning, personalen vet (oftast) inget om arbetsförhållandena vid tillverkningen, det finns inga etiska alternativ och försöker man hitta information på webben så är det mest luddiga utfästelser. Men de vittnade ändå om att konsumenternas intresse ökade, vilket gladde mig och jag tyckte det fanns ett intresse för tesen att det måste vara lätt för konsumenterna att göra rätt. Och min slutbild med texten ”Socialt ansvar är en god affärsidé” möttes av en hel del nickanden. To be continued…

Ska man säga något positivt om all mat som kastas och all okunskap kring datummärkningar så är det möjligen: Det kan i alla fall inte bli sämre. Idag kommer nya siffror från Konsumentföreningen Stockholm, som borde ha medalj för att man fört upp svinnet på dagordningen. Och för att man kampanjar. Förutom att var fjärde matkasse blir sopor klarar majoriteten inte av att skilja på bäst före och sista förbrukningsdag. Hur har det kunnat gå så illa? Det finns såklart många förklaringar. Stora förpackningar är en men mycket handlar det om kunskap och om mentalitet. Här får vi betala priset för att Hem- och konsumentkunskapen är skolans minsta ämne. Här får vi betala priset för att begreppet hushållning nästan ramlat ur Svenska Akademins ordlista. Här får vi betala priset för att gamla hederliga informationskampanjer a la anslagstavlan är ett minne blott. Det behövs kunskapslyft som kan skapa en sorts mat-självförtroende som gör att man vet att köttresterna med lite komplettering blir en utmärkt pytt, gryta, soppa eller omelett. Det kan ge det mat-självförtroende som gör att man inte slänger utan att titta och lukta först. I brist på Anslagstavlan och som komplettering till ”Släng inte maten-kampanjen” – kanske kan livsmedelsindustrin och handeln klämma in lite folkbildning i sina  jätteannonser, precis som Eon gjorde nyligen om standby-problemet. Sedan behövs ett nytänk när det gäller datummärkningen, kanske ”minst hållbar till”. Då kanske man kan få oss alla att förstå att mjölken kan vara utmärkt drickbar i flera veckor efter ”bäst före”.

Svar: Ja, det kan de. Banker, fondförvaltare, försäkringsbolag och andra skulle kunna bromsa miljöförstöring, krig, slavarbete, diskriminering, smittsamma sjukdomar och mycket annat elände – om de bara brydde sig på allvar. Eller rättare sagt: Om de investerade ansvarsfullt. Tänk tanken att alla som placerade pengar ställde bestämda krav på att pengar inte ska gå till sånt som förstör. Och om bankerna ställde miljö- och sociala krav när de beviljade lån. Det skulle bli en tsunami som i ett slag överträffade decenniers politiskt och diplomatiskt arbete. Ikväll ska jag leda ett samtal som Fair Trade Center ordnat på Hotel Anglais i Stockholm. Temat är: Vad gör dina pengar ikväll? En bra fråga. Har du tänkt på det? Jag försöker, men anar att jag inte alltid lyckas så bra. Dock handlar det långtifrån bara om konsumentmakt, om olika ”etiska fonder”. Det handlar om hela systemet för finansiella analyser och finansiellt agerande. Hur ändrar men kurs på denna supertanker? Jag tror det kan bli ett mycket spännande samtal med ägare, förvaltare, forskare och frivilligorganisationer. Välkommen!

Vi ska äta mer fisk, tycker kostexperterna. Problemet är att den håller på att ta slut. I galenskap överträffar EU:s fiskeripolitik med råge den hårt kritiserade jordbrukspolitiken. 90 procent av EU:s fiskbestånd är utsatta för överfiskning – och ändå fortsätter det. Med stora skattefinansierade stöd upprustas stora fiskefartyg och dammsuger bottnarna i våra hav. Helt i strid med både vetenskapen och allmän logik. Politik när den är som sämst. Härom veckan hamnade jag bredvid Isabella Lövin, författare till den viktiga boken ”Tyst hav” och idag EU-parlamentariker, på ett flyg från Bryssel. Hon beskrev lobbyisterna som avlöste varandra vid utskottsmötena. Först en representant från fiskeribranschen, sedan för handeln som krävde ”garanterad tillgång till fisk”. Parlamentarikerna nickade förstående, berättade Isabella och sa också att någon konsumentrepresentant aldrig synts till. Vi och BEUC skulle gärna engagera oss, men vi räcker tyvärr inte till för allt. Här krävs en helt annan inriktning, inte minst nu när EU:s fiskeripolitik revideras.

Detta är ett av de tydligaste exempel på att politiker gärna talar om ”hållbar utveckling” men samtidigt kraftigt subventionerar det motsatta. Under rubriken ”Du betalar miljöförstöringen” i senaste numret av tidningen Neo uppmärksammar både Maria Wetterstrand och ultraliberalens Mattias Svensson denna dystra sanning. Läsvärt (tyvärr inte utlagt på nätet)! Läs även Svenska Dagbladets ledare idag söndag, på samma tema.