Magnitud som klimathotet

Antibiotikaresistens dödar människor runt om i världen – cirka 25 000 personer om året enbart i Europa. Och då har vi antagligen bara sett början. Förra veckan kom en ny larmrapport om antibiotikaresistenta bakterier i svenska kyldiskar i Dagens Nyheter. I fyra av tjugo paket med danskt griskött fanns smittan och i ett av tjugo tyska paket. Att ett ”skott i mörkret” på tjugo paket får så många träffar tyder på att det är vanligt förekommande. Vilket är en väckarklocka. Som skräller allt högre.

Det är ju inte första gången smittat kött hittas i Sverige, larmen kommer oroväckande tätt nu. I andra länder ser det ännu värre ut. Av den kyckling som sålts i Tyskland, Nederländerna, Spanien, Italien och Portugal är 72-98 procent smittad av bakterier som är resistenta mot antibiotika. Alltså NÄSTAN ALL kyckling. DN har idag en förskräckande tabell, där Cypern och Italien är värstingar. Av det skälet har frågan kommit upp även på europeiska konsumentrörelsens agenda. Sveriges Konsumenter deltar nu i den EU-inriktade kampanj för att minska antibiotikaanvändningen inom djurhållningen som startar idag.

Alla måste hjälpas åt. Detta är en global fråga. Det är också i högsta grad en politisk fråga. Att nöja sig med frivilliga åtgärder från produktionen räcker inte, nu krävs krafttag – och det snabbt. Att som i vissa EU-länder fortfarande tillåta att veterinärer får provision på att skriva ut antibiotika är exempelvis hål i huvudet, för att tala klartext. De hot som just nu glimtar till i svenska kyldiskar har megaproportioner. Klimathotet kan göra delar av planeten obeboeliga. Men detta har en liknande magnitud. En ny WHO-rapport formulerar det så här: ”En post-antibiotika-era, då enkla infektioner kan innebära döden, är inte någon apokalyptisk fantasi utan en högst reell möjlighet under detta århundrade.”

Risken för att friska människor ska bli sjuka av smittat kött är än så länge liten, men hög förekomst av resistenta bakterier beror på att djuren har behandlats med mycket antibiotika antingen för att de är sjuka eller i förebyggande syfte; båda är tecken på dålig djurhållning. Antibiotikan hamnar sedan i miljön – den veterinärmedicinska antibiotikaanvändningen räknas i ton och de flesta reningsverk har inte system för att skilja ut antibiotika ur avloppen. Det bidrar till ett ökat antibiotikatryck generellt. Något som i många europeiska länder redan har påverkat möjligheten att använda våra vanligaste antibiotika i sjukvården och sannolikt kommer att göra det i Sverige också.

Samtidigt läser vi i en ny studie från Konsumentföreningen Stockholm att priset på kött i princip stått still sedan 1993. Kyckling har till och med blivit billigare! Det bär emot för en konsumentföreträdare att klaga på låga priser men att kött är så billigt har ett skäl – dagens produktion är totalt ohållbar och måste ställas om. Den går ut över djuren och över naturen. Och snart över vår hälsa.

Sverige, Norge och Island är de länder i Europa som använder minst antibiotika i djuruppfödningen. I Sverige får man enbart behandla djur som är sjuka, inte i förebyggande eller tillväxtbefrämjande syfte. Ursprungsmärkning är en viktig del för att i alla fall ge konsumenterna en chans att välja och välja bort i affären. Och märkningen ska självfallet även finnas på korv, köttbullar och färdigrätter. Köp ekologiskt eller svenskt griskött.  Köp mindre men bättre kött. Följ råden när du hanterar allt kött. Och tala både med dina svenska politiker och med parlamentarikerna i Bryssel om att du är oroad. Påminn dem om att makten ligger i deras händer!

LU-12121043

Trasiga prylar lönar sig

LU-16029572

Tycker du att strumporna, mobilen, spisen går sönder misstänkt fort? Varför går de inte att reparera? Varför går de inte att uppgradera eller använda med gamla sladdar och laddare? Det här är saker konsumenter över hela Europa klagar över. ”Planerat åldrande” är ett stort problem – både för våra plånböcker och för miljön. Idag hålls en stor konferens i Bryssel om vad man kan göra åt problemen. Det finns exempel på planerat åldrande där man avsiktligt förkortar livslängden – glödlampan är ett av de första exemplen. Det hade gått att få den att lysa i decennier men ändå tog de ofta slut efter något år.

Det finns mycket konspirationsteorier och myter kring detta, en hel del säkert riktiga. Men problemet är större än då – det lönar sig helt enkelt för bra att producera varor som inte håller så länge som de skulle kunna. Detta är i grunden galenskap. Värst drabbar det dem som har det sämst ställt och som tvingas köpa billiga prylar. Det drabbar miljön och dem som bor där sällsynta mineraler utvinns, och där vårt elektronikskrot hamnar (Afrika, i båda fallen).

Hur komma ur detta? På sikt handlar det om stora systemförändringar, att gå mot en ”cirkulär ekonomi”, där vi köper tjänster och inte prylar. Nya affärsmodeller, som skapar drivkrafter för industri och handel att göra grejer som håller så länge som möjligt. Hyr en mobiltelefon och betala för tjänsten, eller en tvättmaskin och betala per tvätt. Men kortsiktigt finns flera saker att göra: Tvinga företagen att redovisa kostnader per användning under hela livslängden, per tvätt, per utskrift, per dammsugning etc. Och, som vi i europeiska konsumentorganisationen BEUC tycker, utvidga garantitiderna med ytterligare år. Och gör det mycket enklare och billigare att reparera. Allt detta går inte att överlåta på industrin. Det kräver politiska åtgärder.

Snabbstoppa farliga kemikalier

Så har det hänt igen. Ett test av kläder visar att det finns för höga halter av kemikalier som kan innebära faror för liv och hälsa. En t-shirt av populära ungdomsmärket Hollister är ”värstingen” i Råd & Röns test som publiceras idag. I en debattartikel skriver jag och min kollega Carina Lundgren på Råd & Rön att det får vara nog nu. Miljöminister Åsa Romson och regeringen måste leva upp till de intentioner som fanns i regeringsförklaringen att agera snabbare för att stoppa farliga kemikalier.

Egentligen är det fullständigt självklart. Vi och våra barn ska inte vara försökskaniner för kemikalieindustrin. I fallet med t-shirten finns det bättre alternativ som inte är dyrare. Vad håller de på med? Vi pratar om kläder vi bär på kroppen stora delar av dygnet. Det handlar om ämnen som finns i tryck på tröjor som kan störa möjligheterna att få barn i framtiden. Inga småsaker. Med tiden nöts ämnena och hamnar i dammet, vilket utsätter våra minsta för helt onödiga risker. Jag vet att det pågår arbeten både vad gäller riskkemikalier och vad gäller arbetsvillkor i textilproduktionen.

Men vi är i 2014 och debatten har pågått länge. Vi borde ha kommit mycket längre. EU-maskineriet har visserligen infört Reach, men ändå blir det alldeles för ofta långbänkar medan fler människor utsätts för kända risker. Eller okända på grund av att vi vet för lite om ämnen som används. Vi behöver ett snabbspår i EU. Vi behöver vända på kuttingen – istället för att ett ämnes farlighet ska vara jättebevisat måste vi mer utgå från försiktighetsprincipen i realiteten och trycka på stoppknappen om vi vet för lite. Det är märkligt svårt att åberopa hälsoskäl för enskilda länder för att stoppa kemikalier. Danmark har försökt detta med de nu stoppade ftalaterna men backat inför risken att gå på pumpen i en senare domstolsprocess inom EU. Vems intresse tjänar det? 

Vi borde över huvud taget kommit bort från köp- och slängmentaliteten. Sveriges Konsumenter satsar nu stort på att uppmuntra till hållbar konsumtion av kläder genom projektet Stilmedveten. Alltså att ta vara på det man har. Inte som idag, köpa nytt och slänga två tredjedelar av den mängden vid rensning av garderoben. Samtidigt storsatsar Utbildningsradion på samma tema, bland annat genom programserien Kvalitet, som går på SVT1 kl 22.00 ikväll.

Stilmedveten

 

En konsumentregering (?)

En konsumentminister i finansdepartementet. Grattis, Per Bolund! Och grattis konsumenterna, får jag väl säga. Eller hoppas. Under mina 25 år med konsumentfrågor har jag aldrig tidigare sett dem få större tyngd i en regering. Jag kan jämföra med Ann-Christine Nykvist i förra s-regeringen som var konsument- och jordbruksminister och med Birgitta Ohlsson som var EU-minister i statsrådsberedningen. Båda var hårt engagerade i konsumentfrågor och hade ”tyngd” i regeringen. Men detta är starkare. Särskilt mot bakgrund av att regeringsförklaringen lyfte fram konsumentfrågorna på ett flera viktiga punkter. Per Bolund kommer dessutom att ha hand om finansmarknaden, som verkligen berör konsumenterna och som är ett av våra fyra prioriterade områden.

Det blir naturligtvis inte bara Bolund som ska jobba för konsumenterna i nya regeringen. På UD finns Margot Wallström, tidigare konsumentminister, och Isabella Lövin, stark konsumentföreträdare. Där ligger EU-frågorna och det är i EU som huvuddelen av svenska konsumentlagar kommer till. Sedan kommer frågorna, som vanligt, att hamna på många andra ministrar. Men det gäller även andra, inte minst miljö-, energi-, civil-, bostads-, utbildnings- närings-, folkhälso- och andra ministrar. I den förra regeringen rörde det sig om 14 ministrar. Att det finns en folkhälsominister verkar lovande, ordet folkhälsa har knappt hörts senaste åren.

Maten, då? Stefan Löfven talade om en ny livsmedelsstrategi med mer inriktning på svenskt och ekologiskt. Glädjande. Dessutom ska det bli lättare att ställa miljökrav i offentlig upphandling, vilket är bra men har sagts förr. Nu hamnar frågorna efter årsskiftet hos Mikael Damberg på näring. Få se vad det innebär, om de drunknar där eller om det blir ett lyft för konsumenterna, som är beroende av prisvärd, säker och hållbart producerad mat varje dag. Bonderörelsen är knappast glada att inte längre ha en ”egen” minister.

Åter till regeringsförklaringen. Miljöprofilen är tydlig. Man är inte nöjd med att 14 av 16 nationella miljömål inte är uppfyllda (vem är nöjd med det?). Det blir nationella lagar för att få en giftfri vardag, inte minst för barnen. Där har vi mycket att lära av Danmark. Vi kan inte alltid vänta på EU. Vi fick också ett löfte om att framtida frihandelsavtal (läs: med USA) inte ska urholka nationell lagstiftning. Det tolkar vi som att miljö- och konsumentskyddet inte ska försämras. Det är den linje som BEUC och Sveriges Konsumenter benhårt driver. Vi är för frihandel, men konsumenterna ska bli vinnare och inte förlorare. Andra intressanta noteringar är satsningar på stöd till solfångare, satsningar på järnvägsunderhåll. Ordet ”konsument” hördes en enda gång i den halvtimmeslånga regeringsförklaringen – när det gäller den personliga integriteten. Uppenbarligen ska den skyddas mer när företagen samlar allt mer data om oss. Bra. Att ordet inte hördes oftare säger ju förhoppningsvis – och sannolikt – ingenting om totalvärdet av regeringens insatser. Kort sagt så kan vi redan nu konstatera att mycket av det vi skriver i våra 100 krav för en starkare konsumentpolitik finns med eller anas i regeringsförklaringen. Återstår att ser vad som blir verklighet. Inte minst handlar det ju det om hur förslagen behandlas i riksdagen, som fått betydligt större makt än tidigare. Vi kommer att följa frågorna och uppvakta alla som behöver uppvaktas.

Slutligen ett grattis till Alice Bah-Kuncke, dagens ”skräll”. Hon har i flera år varit jurymedlem för Blåslampan. Ingen dålig merit, men kanske inte avgörande för den nya rollen som kulturminister…

Ge oss en stark konsumentminister!

Snart är stunden inne. Stefan Löfvén ska visa korten och avge sin regeringsförklaring. Och presentera sina ministrar. Det är väl så viktigt som regeringsförklaringen. Vid regeringsbildningar brukar konsumentministern vara bland de sista som får en placering bland departementen. I ett fall glömdes den nästan bort (av Göran Persson). Vanligt är att den hamnar som ”undertitel” hos någon, tyvärr inte sällan hos någon med relativt svag ställning inom regeringen. Birgitta Ohlsson hade en betydligt starkare ställning än företrädaren Nyamko Sabuni, men Ohlsson titulerade sig tyvärr sällan konsumentminister och det var inte brett känt att hon hade denna viktiga post. Nu vill vi antingen se en minister med konsumentfrågorna som förstahandsområde, en konsumentminister. Eller att frågorna får stor tyngd i ett starkt departement med närhet till marknadsfrågor, till exempel miljö- eller näringsdepartementet.  Detta skulle ge en tydlig signal om att regeringen verkligen värnar alla Sveriges nio miljoner konsumenter. Viktigt är också att det blir en minister med ett personligt engagemang. Man kan i sammandrag säga att det är tre saker som avgör om det blir en stark och bra konsumentpolitik – alla börjar på P: Placeringen, Personen – och så förstås Pengarna.

Vad gäller den framtida politiken noterar vi S och MP:s starka engagemang för konsumentpolitiken i vår valenkät med de 100 kraven. Av riksdagspartierna brädades de bara av V, men även FP visade stort engagemang i konsumentfrågorna. Alla partier instämde i minst 50 procent av våra krav, så det borde finnas möjlighet till blocköverskridande överenskommelser. Tydligt var att nästan alla partier ville ha tuffare tag mot bluffar, fusk och aggressiva säljmetoder och värnar om en oberoende rådgivning för alla. Allt fler förstår också att en stark konsumentpolitik ytterst är en fråga om rättvisa, demokrati och en hållbar utveckling. Det ska bli spännande att höra regeringsförklaringen och följa regeringens fortsatta arbete för Sveriges nio miljoner konsumenter. Inte minst blir det intressant att följa stödet till konsumenterna i att kunna göra miljöriktiga val. Det måste bli lättare att välja ”rätt”, alltså hållbart. För alla konsumenter, inte bara dem med höga akademiska examen och mycket pengar.

Bluff om bränsleåtgång

Lita inte på biltillverkas löften om bränsleåtgång. Det är den enda rimliga slutsatsen av det nya test som gjorts av vår systerorganisation Altroconsumo, som publiceras av BEUC idag (BEUC är den europeiska konsumentorganisationen). De som drabbats av den nu avslöjande bluffen har fått betala uppemot 5000 kronor per per år för bilbränsle än om tillverkarnas uppgifter stämt. Rena lurendrejeriet. Plus konsekvenserna för miljön och klimatet. Oansvarigt och kortsiktigt av biltillverkarna! Efter labbtest visade det sig att tillverkarna hävdat att bilarna var 18 – 50 procent mer effektiva än de i själva verket var. De två testade modellerna var Fiat Panda 1.2 and Volkswagen Golf 1.6 TDI. Altroconsumo ska nu gå till domstol med en grupptalan för att kunderna ska få igen sina pengar. Här behövs krafttag, både från tillsynsmyndigheter och andra aktörer för att det ska bli slut på sådan här vilseledande information.

Läs mer

Om dyr och billig kyckling

Jag älskar KRAV. Jag tycker det är ett enkelt sätt att låta konsumenterna ta ställning för naturen och djuren och för giftfri mat. Jag ser till min glädjen att efterfrågan på ekologiskt stiger med raketfart. Jag håller helt med Naturskyddsföreningen på DN Debatt i söndags om att eko-booomen är en möjlighet för svenska bönder som de inte får missa. Ibland bär det ändå emot. I helgen köpte jag en KRAV-kyckling. Den kostade 255 kronor. Det är 4-5 gånger mer än vad man får betala för en vanlig kyckling. Jag vet att just kyckling är ovanligt dyrt att producera ekologiskt, jämfört med mjölk, grönsaker och mycket annat (där man ändå kan ifrågasätta om prisskillnaden är rimlig mot konventionellt producerad). Och det är klart att just det faktum att produktionen är så liten gör den dyr. Högre volymer ger ju sänkt pris – det är därför offentlig upphandling är så viktig, som en drivkraft mot en mer hållbar produktion. Men när jag håller den där kycklingen i handen så kan jag ändå inte låta bli att tänka två saker: 1. Varför är det så dyrt att producera just ekologisk kyckling? Är KRAV-kraven rent av FÖR höga. Skulle det kunna gå att sänka någon del av kraven för att få en större andel ekologiskt? Vi äter ju ändå en väldig massa kyckling. Tanke 2: Hur kan den vanliga kycklingen vara så BILLIG? Är det rent av där skon klämmer? Lågpriset har alltid ett högt pris – fast inte i butiken eller vid matbordetKycklinguppfödning idag är en oerhört industriell process och slakten har ganska högt ”spill” just för att allt gå så snabbt och mekaniskt. Det finns all anledning att syna kycklingbranschen mer i sömmarna – både den utländska och den svenska.

Nya Kommissionen inger både hopp och oro

Först: Ett stort grattis till Cecilia Malmström som ny handelskommissionär. En mycket duglig politiker med ett stort hjärta för konsumentfrågor har placerats på en av de tyngsta och mest strategiska posterna i EU. Hon kommer att vara ansvarig för frihandelsförhandlingarna i USA och vi hoppas och tror att hon kommer att slåss för att hindra försämringar för konsumenterna, inte minst när det gäller livsmedel och kemikalier. Decennier av vunna segrar i EU får inte raderas, inte heller den så viktiga försiktighetsprincipen. Malmström markerade också att konsumentfrågorna är viktiga att väga in i en första intervju i SVT-nyheterna igår. I övrigt kan noteras att konsumentfrågorna placeras blir justitiekommissionärens bord, från att tidigare ha klumpats ihop med hälsa. Justitie är en mycket tyngre post, så det har förutsättningar att bli bra. Återstår vad tjeckiskan Vera Jourova vill och kan.

Det är alltid en fråga om det är bäst om konsumentfrågorna ingår i en tung så kallad portfölj med mycket makt eller som en egen, mer lättviktad portfölj. Detsamma gäller ju regeringsbildningen – en egen konsumentminister långt ner i ministrarnas hackordning eller ihop med näring, EU, eller justitie som tillhör de mest inflytelserika. Där har nuvarande konstruktion i Sverige där konsumentpolitiken  finns hos EU-ministern som sitter i statsrådsberedningen varit en god ordning. Sedan hänger som vanligt mycket på bakgrund, förankring och intresse hos personen som får posten.

För att återgå till EU:s nya kommission finns det också flera orosmoln. Ett sådant är att klimatfrågan klumpats ihop med energi, istället för att tidigare varit en egen portfölj (som under den starka kommissionären Connie Hedegaard).  En annan är fokuset på ”better regulation”, som säger att regler ska vara få och effektiva. Bra om det leder till bra lagstiftning med effektiv tillsyn men som lätt blir en förevändning att plocka bort reglering som inte sällan skapats för att förbättra för konsumenterna.

Flera andra kommissionärer blir viktiga – inte minst litauiskan Vytenis Andriukaitis som har hand om hälsa och mat. Konsumentfrågorna kommer in överallt eftersom det faktiskt handlar om EU:s inre marknad. Det finns en kommissionär för konkurrens, finansiell marknad, digital marknad och en egen för just inre marknad. Mycket står på spel – och mycket hänger på att chefen själv – ordförande Jean Claude Juncker begriper att förtroende och säkerhet hos unionens 500 miljoner konsumenter är avgörande för om jätteprojektet med en fungerande inre marknad omfattande 28 länder ska lyckas.

Driv vardagsfrågorna i spurten

Vardagsfrågor om mat, hälsa, banker, energi och rättigheter på nätet har inte precis dominerat valrörelsen. Visserligen har mat och miljö blivit något av en ”bubblare” – främst drivet av Centern och Miljöpartiet, men i övrigt är det fullt fokus på skolan, jobben och vem som ska bli statsminister. Som naturligtvis är centralt, inte tu tal om annat. Men konsumentfrågorna är viktigare än många tänker på och till skillnad från jobben och skolan berör de precis varenda väljare – 7,3 miljoner röstberättigade. Sveriges Konsumenters valenkät ger besked om var partierna står i 100 viktiga frågor och kan tjäna som vägledning för dig som faktiskt tycker det är viktigt vad riksdagen tänker göra åt exempelvis antibiotikaresistens, telefonförsäljning och bristande konsumentundervisning i skolan. Konsumentpolitiken blir aldrig en jättefråga i en valrörelse, främst därför att det rör sig om relativt lite pengar ur statskassan och det mycket är upp till myndigheterna och själva marknadskrafterna att ”lösa” de problem som uppstår. Men politikområdet förtjänar en mer central plats – och en stark minister. Eftersom det handlar väldigt mycket om rättvisa och vilket sorts samhälle vi vill ha. Och politiken vill göra mer än idag, det ser vi tydligt i resultaten. De flesta partier har tröttnat på fiffel och båg och vill göra mer för att skapa förutsättningar för en hållbar konsumtion i Sverige. Så vi går förhoppningsvis mot en starkare konsumentpolitik. Använd gärna vår valenkät som verktyg för att driva på, du också.

Censuera inte köttets ursprung

Kotletten, kycklingfilén och biffen får vi reda på var den kommer ifrån. Men när det gäller korven, färdiglasagnen, caesarsalladen eller den färdiga pannbiffen är det inte alls lika självklart. Detta trots att undersökning efter undersökning visar hur viktigt konsumenterna tycker att det är, 90 procent vill ha klara besked om var djuret är fött, uppfött och slaktat. Att detta bara bara skulle ske på färdigt kött är närmast löjligt, inkonsekvent och att likna vid en sorts censur. Hästköttsskandalen och den ökande antibiotikaresistensen är två tydliga bevis på att det har en viktig funktion att fylla där konsumenterna kan och vill göra skillnad. Men här förvägras vi idag information. Därför startar konsumentorganisationen BEUC – där Sverige just nu har ordförandeskapet – en kampanj i 14 länder – där man försöker få en ändring. Bland annat sprids en så kallad infografic – en liten ”film” för att visa varför ursprungsmärkning även på sammansatta produkter behövs. Att det skulle bli dyrare för konsumenten har framförts som förklaring. Jag tror inte på det. Det är en standardinvändning från industrin och jag är säker på att om man vet kraven rättar man sig efter dem och hittar fungerande system. Kraven på spårbarhet har ändå blivit betydligt hårdare efter hästköttsskandalen, så informationen finns ju. Eller ska finnas. Och vad kan vara viktigare än att hindra en spridning av antibiotikaresistens – ett megahot som väl matchar klimatförändringarna.

Under Almedalsveckan i somras hade jag nöjet att debattera kött och köttkvalitet med kunniga personer som Marit Paulsen och Anna-Maria Corazza Bildt, både återvalda EU-parlamentariker. Den förra höll med om kraven på ursprungsmärkning av sammansatta produkter, den andra menade att det blir för dyrt och krångligt för företagen. Väl att märka – en enig riksdag har tagit ett beslut i riksdagen om att arbeta för denna förändring. Även moderaterna.

Mer om kampanjen kan du läsa här.