Vadå bankerna ”har inte råd”..?

Två gånger de senaste veckorna har jag hört bankerna hänvisa till alltför höga kostnader för att slippa tillmötesgå konsumentkrav. Den ena gången gällde mer detaljerade hållbarhetsredovisningar, och framfördes på en hearing med konsumentminister Per Bolund. Den andra gällde kontanthantering på lokalkontoren och framfördes på en hearing i riksdagen i torsdags. I båda fallen är det svårsmält, märkligt och i grunden oacceptabelt. Vad gäller kontanthantering så kan man dessutom konstatera att en av storbankerna (Handelsbanken) faktiskt behållit kontanter på alla sina kontor, så det låter sig ju göras, trots ojanden från bland annat Bankföreningen.

building-580320_1280Storbankerna gör enorma vinster år i rad och bröt förra året 100-miljardersvallen (före skatt). Vilket provocerat fram en en växande rörelse som kräver tillbaka det som vi skattebetalare fått lägga ut för att rädda samma banker på 90-talet och krisen 2008-2009. Regeringen verkar också provocerad och talar om en särskild bankskatt. Lägger man därtill bankernas ovilja att följa sina egna policier när det gäller att inte investera i företagen som säljer vapen till Saudiarabien (se vår nyhet), så blir bilden en extremt lomhörd bransch som tror sig kunna spela i en egen division.

Vid torsdagens hearing fick Per Bolund frågan vad han tyckte om konkurrensen mellan bankerna. Som statsråd är det ju känsligt att påstå att den är dålig, eftersom det skulle vara att sätta sig över myndigheter och rättsapparat. Men även om det finns ett 15-tal banker i Sverige dominerar de fyra stora (SEB, Handelsbanken, Swedbank och Nordea) totalt och rörligheten hos kunderna är få liten.

När jag får frågan om vad man kan göra som kund så brukar jag – och många andra – säga ”byt bank”. Det är ju bara så man kan få fart på konkurrensen och förmå bankerna att satsa mer på service och miljö. Fler borde absolut byta bank och ha flera banker. Men det är samtidigt lättare sagt än gjort, av tre skäl: Bankbytet upplevs som krångligt, banktjänster levereras ofta i paket (”bundling”) med sparande, lån och försäkringar och för kunderna kan de olika bankerna ofta upplevas som ”samma skit”. Det måste alltså göras lättare att byta bank, men ”byt bank” får inte bli ett mantra från politiken som skäl för att avstå från mer konsumentvänliga lagar och regler.

Konsumentmakt låter vackert men funkar tyvärr sällsynt dåligt i just denna bransch. Därför behövs mer politik. Både för att bankerna ska leverera bättre service, inklusive möjligheter att sätta in och betala med kontanter på bankkontoren. Och för att de ska ta ett reellt och ökat ansvar för hållbar utveckling.

Agera mot skräpmatsreklamen

Skärmavbild 2015-03-16 kl. 10.54.17
”Marknadskommunikation får inte undergräva vikten av en hälsosam livsstil”. Så säger Internationella Handelskammarens regler för reklam. Följs den regeln av läsk-, godis- och snacksindustrin? Nej, knappast. Samma sak med en annan regel: ”Marknadskommunikation får inte utnyttja barns och ungdomars naturliga godtrogenhet eller deras bristande erfarenhet.”

Vi har FN-deklarationer med samma inriktning. Ändå skenar utvecklingen åt fel håll, vilket kommer att leda till för tidig död för massor av människor och urholkade statskassor. Fetmaepidemi är inte bara ett problem i den rika världen. I länder som Mexiko och Indien håller övervikt på att bli ett större problem än undernäring. Orsaken: Västerländsk livsstil med snabbmat, snacks, läsk och alkohol. I Mexiko har situationen blivit så akut att en läskskatt  på 10 procent har införts, trots massiv lobbying från läsktillverkarna.

Att det här fortgår beror på att ohälsosam mat är big business. Socker är billigt och skapar sug efter mer. Reklamkassorna är närmast outtömliga och övertrumfar vida det som satsas på frukt- och gröntkampanjer. Skräpmaten finns också överallt. Chips och lösgodis tar ofta mer plats än frukt i affärerna. Och vart du än kommer i världen, även i regnskogar och krigszoner, säljs och skyltas Coca Cola.

Nära hälften av alla svenskar har i dag fetma eller övervikt. Mellan 2004 och 2013 har andelen personer med fetma ökat från 11 procent till 14 procent, enligt Folkhälsomyndigheten. För barn och unga är det inte lika många (var femte tioåring är överviktig eller fet, var fjärde tjugoåring), men de har ju inte ”hunnit” bli överviktiga. Tydligt är också att hälsoklyftan mellan rika och fattiga växer, fetma blir allt mer en klassfråga.Det understryks också i den rapport som Konsumentföreningen Stockholm släpper idag.

I Sverige kom det 2005 en rapport från Livsmedelsverket och Folkhälsoinstitutet med 70 förslag på åtgärder för förbättrad folkhälsa. Tyvärr verkar rapporten samlat damm sedan dess, vilket är en skandal. Åren går och allt fler barn får matvanor som kan ge dem diabetes, ledbesvär, hjärt- och kärlsjukdomar längre upp i åren.

Igår på internationella konsumentdagen skrev Sveriges Konsumenter en debattartikel igår i Aftonbladet med krav på förbjud mot att rikta reklam för ”skräpmat” till barn och unga – något som ingår i våra ”100 krav för en starkare konsumentpolitik”. Det gör inte hela jobbet men skulle bidra. Idag motverkar reklamen föräldrars arbete att skapa goda matvanor i unga år.

Nu har politikerna bollen. Vad som krävs är samma sak som när det gäller klimatet och antibiotikaresistensen: Politisk samling och politiskt mod. Finns det något som är viktigare än barns hälsa – idag och i framtiden?

Thunderclap_image_3

Frågetecken kring matstrategin

Sveriges har fantastiska förutsättningar att producera mat. Här vill regeringen få mer fart i en färdplan som kallas Livsmedelsstrategin. Startskottet gick igår inför flera hundra matmänniskor på Nalen i Stockholm. Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht startade entusiastiskt med breda visioner om en ökad produktion, om förädlad svensk mat som skulle bli en exportsuccé, om näringen och om vikten av att det blir hållbart (detta gummibegrepp som alla omfamnar men som alla har egna tolkningar av).
10153830_881123238572544_1810085024218520597_n
Efter sin inledning fick han frågan om konsumenternas roll och svarade då ”Kan inte vi kroka arm med konsumentsidan så kan vi inte lyckas med detta.”. Det låter bra. Vi tar det som en generös inbjudan att delta och influera. För det är sant – att utan förtroende från de svenska konsumenterna att varorna är bra, säkra och hållbara kan man titta sig i månen efter en succé för en ny offensiv satsning.

Men vad betyder det i praktiken? Luttrad som jag är vill jag se resultatet innan jag tror att det verkligen blir bra både för konsumenterna, företagen, samhället, djuren och naturen. Särskilt oroväckande är det eftersom en plattform för hela strategiarbetet verkar vara Rolf Annebergs stora utredning om svenskt lantbruks konkurrenskraft. Här gavs flera varningssignaler i form av öppenhet för slappare regler för kemikalier. Och inför följande formulering: ”Det behövs en bättre balans mellan djurskydd och konkurrenskraft”. Sånt brukar aldrig betyda fördel djuren.

Sveriges Konsumenters egen livsmedelsstrategi är för övrigt en utmärkt input och start i arbetet. Varsågod – bara att kopiera!

Äntligen ursprungsmärkning!!

Allt fler vill inte bara veta VAD de köper utan även HUR maten kommit till butiken, alltså matens historia, produktionsmetoder, miljöeffekter etc. Eko-boomen är ett exempel på det. Det stora intresset för matens ursprung är ett annat. Undersökning efter undersökning visar att folk verkligen vill veta var maten kommer ifrån. Inte minst har skandalerna med antibiotikaresistens till följd av dålig djurhållning i till exempel Danmark bidragit till detta.
bratwurst-10427_640
Just ursprungsmärkning av kött är mycket en EU-fråga och vår europeiska organisation BEUC samordnade i våras en kampanj med krav på konsumenternas rätt att få veta var köttdjuren är födda, uppfödda och slaktade. Och det gäller allt kött, även den mängd som ingår i korven, lasagnen och alla de andra färdigrätterna. Egentligen ganska självklart, varför ska det bara gälla biffen och inte korven? Varför ska inte konsumenterna kunna göra ett medvetet val av patén eller den färdiga gulaschen?

Men motståndet har varit intensivt, inte minst från livsmedelsföretagen som menar att det skulle bli mycket ”krångligare” och dyrare för konsumenterna. Den reaktionen kommer i och för sig alltid med ryggmärgsreflexen när nya konsumentskyddande regler föreslås men det är ändå ett självklart krav som skulle göra det lätt att välja rätt. Dyr-argumentet har vi hört förr och i en fungerande konkurrens brukar det visa sig vara ganska lite värt. Man anpassar sig och hittar metoder även för detta. Det ställs ju trots allt allt högre krav på att köttpartierna som skickas runt i och utanför Europa ska vara spårbara, inte minst efter hästköttsskandalen.

Nu har parlamentet skickat ett mycket tydligt krav till EU-kommissionen att de ska ta fram regler just för ursprungsmärkning av sammansatta produkter. Verkligen inte en dag för tidigt. En seger för konsumentrörelsen – så långt. Räkna med fortsatt intensiv kanonad från industrin som vill slippa krav på tydlighet på förpackningarna. Så segern är långt från vunnen helt.

Det försåtliga när-ordet

I takt med att vi köper mer ekologiskt blir ”nära” ett allt mer attraktivt säljargument. Närodlat och närproducerat används om mängder av matvaror där det mycket väl kan vara röra sig om en bluff. Till och med Livsmedelsverket använder det i sina nya kostråd och en annan myndighet – Jordbruksverket – kritiserar dem i sitt remissvar för detta. Svenska Dagbladet ägnar detta ett helt uppslag, där jag också uttalar mig om begreppet närproducerat.

Självklart stämmer ”närproducerat” om jag köper morötter eller kött på en gård med grönsakslandet och kohagen inom synhåll. Men sedan blir det med ens svårare. För vad är egentligen ”nära”? I kilometer, alltså.
Nara
Jag tillbringarna somrarna i östra Skåne. Där finns ett av landets större slakterier med ett enormt upptagningsområde. Köttet därifrån kan knappast kallas närproducerat även om jag bor nära själva anläggningen.

Det är glädjande att allt fler människor inte bara bryr sig om VAD som produceras utan även HUR. Men ”nära” är emotionellt laddat och odefinierat, det rymmer för många människor en aura av miljö och småskalighet, förutom att produkten inte färdats tvärs över landet eller jordklotet. Det är helt enkelt lite för bra. Och därmed lockande att använda. Till och med Centerpartiet försöker rida på dess goda feeling genom att tala om ”närodlad politik”. Det paradoxala är också att avståndet inte på något sätt är någon garanti för att det är mer miljövänligt. Dessutom är transporten vanligen en mycket liten del av den totala miljöbelastningen.

Många vill stödja sin bygd eller sin regions bönder och då ska de ha möjlighet till det, men det ska vara ärliga tag. Möjligen är begreppen lokal och regional ett bättre alternativ, de talar entydigt om geografin, men har även dessa begrepp har problemet med exakt var gränsen ska dras och dessutom var insatsvarorna till slutprodukten egentligen kommer från.

Vad gäller ”Nära” så ser jag bara två vägar – antingen en strikt definition eller kraftig begränsning och kontroll av att det följs. Eller att det inte används längre.

Kunderna mullrar mot bankerna

Bankerna är sena att hoppa på etik- och miljötåget. Det är de flesta eniga om, numera en och annan även inne i bankerna. Konsumenterna också, tycks det. En vecka efter lanseringen av Fair Finance Guide har över 2000 konsumenter aktivt använt sajtens mailfunktion för att klaga på sin bank. Den sajt som vi nu lanserar ihop med Amnesty, Diakonia, Naturskyddsföreningen och Fair Trade Center ger äntligen konsumentmakten en rejäl chans. 2000 är naturligtvis bara toppen på isberget, bara en liten del av alla missnöjda tar sig tiden att söka upp sajten och skicka ett mail. Bankerna får nu (ännu) en anledning att skärpa till sig ordentligt när det gäller vad de gör med våra pengar.

Invigningen av Fair Finance Guide med bland annat ansvarig minister Per Bolund.

Invigningen av Fair Finance Guide med bland annat ansvarig minister Per Bolund.

Även jag har skickat ett mail med klagomål på min bank. Efter ett dygn kom ett svar, av standardtyp, där de uttryckte ”förståelse om jag var besviken på dem”. Men man skrev också att de ”ser detta som en möjlighet för oss att bli bättre.” Låter ju bra. Men fortsättningen oroar: ”Vi tar självklart till oss av denna kritik och ser att vi kan bli bättre på att kommunicera vårt hållbarhetsarbete i våra policies och riktlinjer.”

Jaha. Kommunikationsargumentet, ”vi gör mycket men måste bli bättre att berätta om det”. Min bank är inte ensam om det, men i grunden är det struntprat. Bankerna måste förändra sitt arbete i grunden, byta attityd och införa helt nya styrmedel och incitament. Från det översta styrelserummet ner till golvet på bankkontoren. Att de skyller på dålig kommunikation visar att de trots allt inte fattat vidden av de förändringar de måste göra. Därför blir det också intressant att se Fair Finance Guides fortsatta arbete med fallstudier – alltså vad policysnacket betyder i verkligheten.

Ett hinder i sammanhanget är den påstådda motsatsen mellan avkastning och hållbar utveckling. Det finns gott om lönsamma, miljöriktiga investeringar och det är en farlig myt att man måste ”offra” något för att satsa på miljö och mänskliga rättigheter. Bankerna har en enorm makt och har alldeles för länge styrts av kortsiktiga intressen och brist på ansvar för klimat, miljö, människorättsbrott med mera. En liten ändring penningflöden och villkor för utlåning kan åstadkomma kolossala förändringar till det bättre.

Skärmavbild startsida

Dagen innan vår lansering hade konsument- och finansmarknadsminister Per Bolund kallat till en hearing i ämnet med makthavare i och utanför finansbranschen. Enigheten verkade stor om att tåget nu rullar allt fortare, att mycket mer måste göras – i alla fall bland de initierade företrädare som satt runt bordet. Ser med spänning fram emot vad detta kan betyda i realiteten.

Här behövs inte bara konsumenttryck utan även politik. Bolunds invit var ett tecken på att han ser hållbara investeringar som en central fråga. Nu måste de driva på för att bankerna ska bli mer transparenta och rapportera strukturerad och jämförbar hållbarhetsinformation – både i Sverige och i EU. Regeringen har redan tillsatta en utredning om hur fonders etiska aspekter kan bli mer begripliga för kunderna. Det är bra, men låt mig varna för övertro på att ”mer information” ordnar biffen. Det måste vara lätt att välja rätt” men bankerna kan inte luta sig tillbaka med ursäkten att ”ingen frågar efter det”. Politiken kan också satsa mer på forskning om konsumentbeteende för att främja en hållbar utveckling.

Sammantaget finns det skäl att vara optimist. Men bankerna har en enorm läxa att göra. Och vi konsumenter måste vara aktiva.

Det räcker nu – motto för 2015

Året som gått har präglats av bankerna, ekomaten, kemikalierna, telefonförsäljningen och mycket annat. Konsumenternas sårbarhet har ofta stått i fokus. En tydlig trend har varit: Det räcker nu! 10531467_831205183564350_341348164477919618_o

Det finns en ökad förståelse för att fulsäljet inte bara kan tillåtas fortsätta. En insikt om att konsumenterna faktiskt vill konsumera hållbart och måste få en chans att göra det. En ökande samsyn om att marknaden inte löser allt utan det behövs mer av korrigeringar, tillsyn, straff. Ett erkännande av att konsumenterna ofta är i kraftigt underläge mot banker och andra branscher och att något måste göras. Långsamt börjar allt fler förstå att det behövs en stark konsumentröst. Vi som organisation möts av ett ökat intresse, en ökad efterfrågan.

Mycket återstår. Motkrafterna är många. Från rena bedragare och slentrian till ren motvilja hos vissa av företagen. Liksom politiker som inte förstår att starka och trygga konsumenter är en fråga om rättvisa och demokrati.

2014 listade vi vad som krävs – 50 krav inför EU-valet, 100 krav inför riksdagsvalet. Av de 100 kraven har två av tre en möjlig majoritet i riksdagen, visade vår enkät inför valet i september. Det är mycket glädjande. Nu ska det bara gå från snack till verkstad, det måste bli faktiska riksdagsbeslut. I två fall har det redan skett – mot taxi-problemen och mot automatisk avtalsförlängning. Men vi hör och läser instämmanden i fler av våra krav vid direkta möten och i media – för räntetak på snabblån, provisionsförbud för finansiella rådgivare, skriftlig bekräftelse vid telefonförsäljning.

Jag tror att 2015 kommer att innebära en hel del förbättringar för konsumenterna. Här är vad jag tror att det kommer att handla om nästa år. Bland annat:

Konsumera inte sönder världen! Rovdrift på resurser, slit och släng, överanvändning av antibiotika – mycket fortsätter som vanligt trots att vi ser galenskapen. Men vi ser allt fler motrörelser – manifesterade i ekoboomen, Livsmedelsverkets miljösmarta kostråd och debatt om köttet. Klädbranschen blir långsamt bättre. Nu skriver till och med tidningen Market att eko- och återvinningstrenden är ”het”. Vi driver på med vårt projekt Stilmedveten, genom vår strategi ”Bra mat för alla” och på andra sätt. Den tröga finansbranschen försöker vi mota åt rätt håll med webbplatsen Fair Finance Guide.

Rättvist och inkluderande! Konsumenter har oerhört olika förutsättningar, många är utsatta, många känner sig vilse i valfrihetsdjungeln. Det blir komplext att vara konsument och klyftorna ökar. Här måste vi se till att alla inkluderas, att alla förstår, kan välja, att alla har ett reellt skydd, alla kan få stöd när de råkar illa ut. Till exempel av en professionell, tillgänglig och oberoende rådgivning. Trygga, kunniga och kaxiga konsumenter är bra för alla. Vi ska göra vad vi kan för att denna aspekt ska komma med i valrörelsen i vår.

Stoppa fulsäljet! Gatu- och telefonförsäljning är exempel på hur problemen ökar. Allt fler inser att någon form av begränsning behövs. Det har funnits en övertro och ett alltför stort tålamod med att låta företagen städa själva. Av vår valenkät att döma finns det en ökande insikt att det behövs regleringar för konsumenternas bästa.

Rör inte mitt privatliv! ”Big data” kommer att bli rubrikord 2015, det är viktigt att stå emot de krafter som vill tanka oss på personuppgifter, kartlägga köpmönster och vanor, sälja uppgifterna och stoppa insyn och grundläggande värn om privatlivet. Integritet på nätet blir stort 2015.

Behåll konsumentskyddet – och stärk det! Vi har långsamt jobbat upp ett allt bättre skydd i Europa, men det behöver ändå skärpas och framför allt efterlevas. Frihandelsförhandlingarna med USA – förkortat TTIP – kommer vi att prata mycket om. Avtalet kan innebära fördelar för konsumenterna, men det gäller att få garantier att vårt mödosamt tillkämpade skydd vad gäller mat, kemikalier, integritet m m inte urholkas.

Med allt detta har vi jobbat med 2014 och fortsätter med 2015. Med stolthet och glädje. Det finns ett stort behov av en stark röst, en stark kraft på konsumenternas sida.

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!God jul

Ekologiskt är bra!

Ekologisk mat har varit en eldfängd fråga de senaste veckorna, efter att fyra forskare på Statens Lantbruksuniversitet (SLU) fördömt denna form av odling. Och fått mothugg av andra forskare på SLU, liksom av LRF och miljörörelsen med flera.

För Sveriges Konsumenter är ekologiska livsmedel fundamentala på vägen mot enLivsmedelsstrategi_hel_430hållbar produktion – om än inte allenarådande. Så här säger vi i vår nya livsmedelsstrategi: ”Ekologiska livsmedel visar på många sätt vägen för en hållbar produktion, men all produktion måste uppfylla höga krav på hållbar utveckling. Det innebär ett absolut minimum av kemiska bekämpningsmedel och antibiotika till djur. Det innebär kraftfulla åtgärder för att minska klimatbelastningen, gynna den biologiska mångfalden, minimera läckaget av kväve och fosfor till naturen och ersätta fossil energi med förnybar. Vidare måste arbetsmiljöförhållanden och djurens egenvärde respekteras.”

Rusningen efter ekomat har ökat, även om försäljningen fortfarande tyvärr ligger på nivåer långt under tio procent. Därför är det viktigt att det sker en uppryckning även när det gäller den ”konventionella” maten. Dagens livsmedelsproduktion är i grunden vettlös och ohållbar, den bygger på konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel. Hälften av åkerarealen globalt används till djurfoder. Förutom att köpa KRAV-märkt för att göra en insats för miljön behöver vi väljamat i säsong, slänga mindre mat och äta mindre kött, liksom tänka på hur vi färdas till och från mataffären.

Vår ledstjärna när det gäller livsmedel är att alla konsumenter ska ha tillgång till bra mat. Det innebär mat som är SÄKER, PRISVÄRD och HÅLLBART PRODUCERAD. ”Prisvärd”, inte ”billig” – det är en viktig distinktion. Billig mat innebär ofta att vi skickar ”fakturan” någon annanstans – till miljön, djuren eller framtida generationer. Det gäller inte minst antibiotikaresistens, som jag skrev om i förra bloggen.

Vad gäller hållbar produktion måste politikerna göra mer. Det är dags att leva upp till utfästelserna i vår valenkät där en bred majoritet av riksdagspartierna lovade att uppmuntra produktionen av hälsosam och hållbar mat. Det måste bli mycket enklare att ställa miljö- och djurskyddskrav i offentlig upphandling för att få så sätt få en större volym på den hållbara produktionen. Beslut om detta ska i görligaste mån fattas på EU-nivå eller ännu hellre global nivå för att inte hota svensk, schysst produktion. Skärpta regler måste också överallt kombineras med effektiv kontroll och tuffa sanktioner för att avskräcka från fusk.

Och så måste handeln skärpa sig. I vår handlingsplanfram till 2020 fokuserar vi särskilt på handelns roll att påverka våra konsumtionsmönster. Den kan göra mycket mer åt pris, utbud, exponering och marknadsföring så att hindren mot en mer hållbart producerad mat undanröjs. Håll utkik efter reklamen av julmat. Blir det samma gamla vanliga med billigt kött i massor eller finns det ett mer hållbart ansvarstagande? Snart vet vi. Kom ihåg att väldigt många människor VILL göra en insats genom sina val i butiken. Men hindren är för stora och starka kommersiella krafter drar åt andra håll.

Kött togs också upp när Livsmedelsverket igår presenterade sina nya kostråd. De går allt mer mot att mat ska vara bra både för människan och planeten, vilket är glädjande. 500 gram kött och chark i veckan – mer bör vi inte äta. Här finns en megautmaning – inte minst för att få män att byta livsstil.

Stoppa reklam till barn

Jag tror vi alla är överens om att barn idag äter för mycket fett och socker. Vi är överens om att barn påverkas av skadliga kroppsideal i reklamen. Vi är överens om att barn är extra skyddsvärda, mer sårbara och mindre livserfarna. Vi är också överens om att reklam påverkar barn (varför skulle nån annars lägga pengar på det?). Om vi nu är överens om allt det här – varför ser det då ut som det gör?

På vårt seminarium om ung B2usIKdCIAARAjXkonsumentmakt i tisdags berättade forskaren Carolina Martinez från Lunds universitet om hur reklam till barn idag ser ut, med tävlingar och roliga spel på internet som har ett enda syfte – att sälja mer läsk, hamburgare, kläder etc. Samhället har markerat tydligt att reklam till barn via TV inte är okej, att vi inte får skicka hem reklam till barn. Det är till och med olagligt. På internet blommar reklamen. Barn är mycket attraktiva som målgrupp – som pådrivare för föräldrarnas köp och som konsumenter med egna (månads)pengar. De är också attraktiva av ett tredje skäl – de är framtidens storkonsumenter. Vanor grundläggs tidigt.

Idag fyller FN:s barnkonvention 25 år. Den ska enligt regeringen bli svensk lag. Bravo! Vi måste ha tuffare krav på reklamen, det här sköter sig inte självt. Reklammakarna och reklambeställarna gör inte på långt när tillräckligt. Bland annat måste lagen rikta in sig på internet och inte ”bara” TV. Och vi måste få en mycket vidare debatt om reklamens roll liksom om avsändarnas och kreatörernas ansvar för utveckling som är hållbar. Se gärna också inslaget i TV4 Morgon idag (ca 7.45) om reklam till barn.

Grattis Fair Trade Center

Blåslampan_2014_ (28 av 29)

Igår var en av årets roligaste dagar. För tolfte året delade vi ut konsumentpriset Blåslampan och för femte året skedde det med Råd & Rön i ett mer storstilat format. Vi anordnar ett seminarium på eftermiddagen och delar ut priset inför en större publik med konsumentministern som utdelare. Det har utvecklats till att bli en riktig ”konsumentfest” och det är jag glad och stolt över. I år gick priset till organisationen Fair Trade Center, en liten organisation som envist men framgångsrikt kämpat för bland annat levnadslön till dem tillverkar en stor del av våra vardagsvaror (ska inte förväxlas med Fairtrade Sverige, som sköter märkningen).

De fick priset i hård konkurrens med de andra tre finalisterna – Ethel Forsberg, Mikael Grill Pettersson och WWF och deras rapport ”Du äger”. Seminariet igår hade temat ”Ung konsumentmakt” och var en slags final för vårt stora ungdomsprojekt ”Ingen blåser mig”. Intressant och inspirerande, mycket kan göras ytterligare för att involvera, mobilisera och stötta unga att bli kunnigare och kaxigare konsumenter. Vanor, kunskap och självförtroende grundläggs tidigt och de är ju på många sätt framtiden.

Efter mingel var det dags för prisceremoni i bästa Oscars-stil (”de nominerade är…”), där vi var glada att Per Bolund fortsatte traditionen med ansvarig minister som utdelare. Per Bolund har ju även de viktiga finansmarknadsfrågorna och han utlovade under sitt korta inledningstal att det ”ska märkas” hos konsumenterna att vi har en ny regering. Det blir spännande att se vad det innebär konkret. Vi har tidigare uppvaktat med våra ”100 krav” och vår ”Hjälpreda till nye konsumentministern” och kommer också att få besök av ministern på vårt kontor.