Mediastormen verkar ha blåst över för den här gången. Avslöjandet om grisarnas ”kannibalfoder” har ekat både här och där och för min del inneburit spräckta dagsscheman, en synnerligen tidig morgon (TV4 Morgon) och en möjlighet att slå ett slag för ursprungsmärkning och sätta ljuset på ”priset för lågpriset”.

Vad har det lärt oss? Jo, att mat mycket är en fråga om känslor. Att djuruppfödning inte är nåt gulligt, renstädat och Bregott-idylliskt. Att det i Sverige (men inte i övriga EU) finns en samsyn om det oetiska i att grisar äter grisdelar. Att frågan är komplex och kräver mer utredning: Vad är egentligen den minst dåliga proteinkällan för grisar – animaliskt foder (utan grisdelar) eller soja från Sydamerika?  

I midsommar och därefter kommer vi sannolikt att grilla som vanligt. Stora maffiga stekar med nån liten sallad till. Bra vore om debatten kunde ha det goda med sig att vi på sikt mera funderar på och diskuterar hur vi köper och konsumerar kött. Varken hälsan, klimatet eller djuren mår bra på att vi äter allt mer kött till låga priser. Min förhoppning – och övertygelse – är att vi på lite längre sikt kommer att äta mindre kött från djur som mått bra och ätit ”sunt” foder. Och att vi tills dess kommer att uppleva ett antal ytterligare djurskandaler.