Vi svenskar äter mest godis i världen – 17 kilo per person och år. En tredjedel är plockgodis. 13 procent av barnen idag äter godis varje dag (var tog lördagsgodiset vägen?). Själv har jag slagits av att det paradoxala i att samtidigt som godis alltmer försvinner från butikskassorna breder lösgodiset ut sig längre in i butiken. På en central plats breder meter efter meter ut sig av staplade lådor med lockande smågott i grälla färger. I småbutiker kan godishyllorna dominera stort. Forskaren Helena Sandberg, som deltog på Konsumentverkets konferens ”Unga konsumenter – utsatta och kapabla”, talade om en ”godisifiering”. Allt mer i samhället förknippas med karameller och kolor. Godis marknadsförs som ett ”måste” till bio och TV-tittande. Produkter, även leksaker, får formen av geléhjärtan och laktritskonfekt. Sajten Gratisgodis.se lockar barn till ökad konsumtion av sötsaker.

Är detta ett problem? Ja, klart att det är. Ungefär vart femte barn lider idag av övervikt eller fetma samtidigt som diabetes 2 ökar. Klart att det också beror på att de rör sig för lite men godis spelar definitivt en betydande roll. Den massiva marknadsföringen bidrar – men det är också en prisfråga. Godis är också billigt och stora skyltar med ”4.90 per hekto” har vi alla sett. Godis ger en vinst på 25-35 procent, eftersom det är billiga ingredienser – grissvålar och andra restprodukter plus billigt socker. Och här finns ytterligare en paradox: Du och jag subventionerar detta via skattsedeln. De som odla socker får gårdsstöd via EU:s jordbrukspolitik (CAP), vilket ur folkhälsosynpunkt måste betraktas som hål i huvudet. Inför en sockerskatt, föreslog fetmaläkarna Claude Marcus ochStephan Rössner, i en debattartikel i våras.  En ”söt skatteväxling”, alltså – en punktskatt som på tobak och alkohol. Definitivt ett förslag att ta upp till diskussion.