Elbilen funkar – även i Norrlands inland

Elbilen ”boomar”. Försäljningssiffrorna skjuter i höjden, både för laddhybrider och för ”rena” elbilar. Alla biltillverkare kommer med nya modeller och prognoserna pekar allt brantare uppåt.

Elbilen har sina anhängare och sina kritiker. De senare brukar skjuta in sig på batteritillverkningen. Men om bilen körs på förnyelsebar el under sin livstid skåpar den totalt ändå ut bensin- och dieselbilarna med hästlängder.

Laddning i Junsele, under mitt elbilsäventyr i det inre av Norrland.

Att köra elbil känns bra. Och är roligt.

Jag vet. För jag har en.

På semestern tog jag mig för att testa om det går att köra i Norrlands inland utan en förbrännings-motor som reserv. Det kan framstå som rena självmords-uppdraget. Men det gick. Dock behövs mycket förbättringar, inte minst fler ställen där det går att snabbladda, alltså fylla på batteriet under 30-60 minuter.

Bilens mätare visade på 100 procent och 278 kilometer till ”tom tank” när jag rullade ur garaget i Stockholm. Längs E4:an norrut finns det gott om ställen att snabbladda med 10-15 mils mellanrum. Det kräver lite planering, en lätt fot på gaspedalen och ibland is i magen.

Runt skidparadisen i Jämtland och Härjedalen har utbyggnaden av snabbladdare gått fort. Riktigt så bra är det inte norr om Östersund. Det var med ett lätt pirr i magen jag svängde  av E4:an efter Härnösand och körde upp längs Ångermanälven. I Sollefteå fanns ingen snabbladdning men väl ett ställe med mer långsam mode 3-laddning. Där blev det lite ”tröstladdning”. Sedan tog jag språnget upp i det fagra Ådalen mot Junsele, åtta mil norrut. Där var jag tvunget att hitta plats att sova och plats att ladda. Campingplatsen blev lösningen. De hade aldrig fått frågan men tillhandahöll vänligt ett vanligt uttag för husvagnar och det räckte för att komma upp i 100 procent.

Elbil på dessa breddgrader väcker intresse. Och skepsis. En räckvidd på 25 mil är ett skämt. Finns det dessutom ingen dragkrok är saken avgjord.

Efter Junsele blir det glesare. Men enligt den förträffliga appen Uppladdning.nu finns det både snabbladdning i Lycksele och Storuman dryga 15 mil bort och sedan möjligheter längre inåt och uppåt med samma längd på ”skutten” ända upp till Arjeplog (den som kör in i Norge kommer att dock att hitta betydligt mer snabbladdning, de ligger långt före oss).

Min slutsats är alltså att det går utmärkt att köra med dagens elbilar även utanför storstäder och kuster. Men jag upptäckte också annat:

  • Att köra elbil innebär att omvärdera sin bilkörning. Köra snabbt på motorvägar bränner massor av batterikraft, så det blir inte en jätteförlust i tid att köra 70-90-vägar parallellt. Man behöver ladda färre gånger och dessutom är det betydligt trevligare att slingra sig fram mellan byar, sjöar och skyltar om loppisar och bygdekaféer. Så gjorde jag genom Hälsingland och jag ångrar mig inte. Hamnade av en slump på en gårdsauktion (där jag sånär ropade in ett monterat älghorn från en 14-taggare – ibland förvånas man över sin nycker).
  • Mycket behöver bli bättre. Förutom fler snabbladdare behövs fler kontakter på varje stolpe. Nu finns vanligen bara en. Är den upptagen kan man alltså i värsta fall få vänta i en timme.
  • Förbättras behöver också betalsystemen. Jag var tvungen att ladda ner inte mindre än fyra olika appar ute på blåsiga parkeringsplatser och ansluta dem till mitt kreditkort. Varför går det inte oftare att betala via Swish eller vilket kreditkort som helst? Skärpning.

Men det finns skäl att vara optimist. Utvecklingen går fort nu. Och jag kan rekommendera elbilskörning – av flera skäl. En elbilsmotor är idiotenkel och reagerar direkt. Accelerationen blir som en sportbil. Men en totalt tyst sådan. Man får passa sig för att hålla hastighetsgränserna!

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *