Vi hoppas på en Norman-effekt

Idag är det ju dagen B som i budgetpropp. Även om det mesta redan är känt genom månader av PR-släpp så har ju först idag den samlade bilden. För en som arbetat i decennier med konsumentfrågor är den tudelad. Den som gläder mig är framför allt satsningen på konsumentskydd på finansiella tjänster. Snacka om behov. Extra roligt var det se att regeringen lyfte upp det som en av de viktigaste nyheterna i årets budget. Mig veterligen har ordet ”konsumentskydd” aldrig hållts fram på den här höga nivån och på regeringens första sida, som det som man vill slå sig för bröstet för. En trend, måhända..? Kanske det. Låt oss hoppas det. Här kan man verkligen snacka om behov, med tanke på alla konsumenter som känner sig kuvade, lurade, förvirrade och allmänt förbannade på banker, finansbolag och smarta försäkringsrådgivare med sina komplexa ”produkter”. Bakom satsningen står finansmarknadsminister Peter Norman, en man som talar som en konsumentrepresentant i många lägen, med samma indignation, och som utlovar rader av krafttag mot oligopolfasoner och lomhördhet mot kunderna. Låt oss hoppas att han kan infria förväntningarna, det vore i så fall verkligen på tiden. Mer pengar har han i alla fall fått loss, till konsumenternas bästa. De går främst till Finansinspektionen och Konsumentverket.

Sämre är det på andra området. Liksom det varit de senaste decennierna är konsumentpolitiken ett pytteområde som närmast är ett kortfattat annex till utgiftsområde 18. 197 miljoner använder staten här, ungefär 0,2 promille av hela statsbudgeten. Tydligen är konsumenterna inte värda mer. Upprörande är också att stödet till konsumentorganisationerna är helt oförändrat, inte ens indexuppräknat. Detta till skillnad från myndigheterna som oftast får kompenseras för kostnadsökningar. Var finns regeringens engagemang för civila samhället – i annat än ord? Vidare saknas Norman-liknande satsningar på alla andra konsumentområden – livsmedel, boende, energi, digitala tjänster… Där är det business as usual. Ord om hur ”viktigt” det är, men inga resurser. Låt oss alltså hoppas på en Norman-effekt på hela konsumentpolitiken. Fast ännu större.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *