Många av oss minns kokt höns med ris och currysås. Med välbehag. Men det är en maträtt man inte ser röken av längre. Kyckling som bara föds upp för att bli klubbor och bröst  finns överallt. Men inte de artfränder som värpt ägg ett helt liv. Vart försvinner de? I min barndom tog man vara på dem och gjorde ljuvliga långkok. När jag tog upp frågan på ett kanslimöte idag reagerade en av de yngre medarbetarna mycket frågande på begreppet ”kokhöns”. Uppenbarligen är detta en generationsfråga. Eftersom jag tycker att det måste vara ett miljövidrigt slöseri att vi inte tar vara på alla uttjänta värpare gör jag lite research. Jag ringer upp en god vän som jobbat sitt vuxna liv i fjäderfäbranschen. ”Åh, kokhönsen…”, skrockar han. ”De dog ut med min mormor, ingen vill betala för dem idag.” Efter ytterligare efterforskningar klarnar läget: Värphönsen har blivit mindre med tiden och det finns ingen avsättning för köttet. Förutom på export där köttet från de taniga djuren blir salladsingredienser. Skälen att de inte finns i svenska butiker eller restauranger är att kyckling är så billigt och att långkok inte är dagens melodi. Det finns ingen modern familjefar eller -mor som, när de sladdar in i butiken med vaga idéer på dagens kvällsvard, skulle greppa en kokhöna. Även om det skulle vara synnerligen billig mat.

Skälen är brist på såväl tid som kunskap. Jag kan tycka att det är lite synd. Möjligen skulle någon av alla de TV-kockar som befolkar tablåerna kunna göra en insats. De håller ju på att återinföra kalops och fläsklägg, så varför inte klassikern höns med ris och curry? Finns det månne någon butikskedja som skulle våga språnget? Jag hoppas att denna påskblogg inspirerat många av er att ta den gamla maträtten till heders igen. Kanske någon av er blir initiativtagare till Facebook-gruppen ”Kokhönsens vänner”.