Swedbank Robur har tagit bra betalt för fonder som inte gått bättre än index. Det är inte precis unikt i bankvärlden. Om detta har SvD-journalisten Joel Dahlberg skrivit många gånger, senast igår. Ibland skämtas det om att det är bättre att sätta en apa att kasta pil för att välja placeringar än att anlita överbetalda analytiker att ta hand om våra sparpengar. Själv placerar jag mer och mer i index-fonder, eftersom det skiljer såpass mycket i avgifter. Det märkliga är att det kan fortsätta. En skillnad på bara 1-2 procent fondavgifter gör MASSOR på sikt, mycket mer än vad man tror i och med att pengar tas undan från fortsatt värdetillväxt. Bankdirektörernas ursäkter om detta är krystade och pinsamma. Det finns egentligen ingen bra ursäkt att fortsätta ta bra betalt för nåt som inte ger ett tydligt mervärde. Visst, ingen kan sia om framtiden men det är så konsekvent till konsumenternas nackdel. I en fungerande marknad skulle det naturligtvis inte kunna gå att fortsätta klå kunderna på pengar för i stort sett ingenting. Nu startar en rättslig process om det som kallas ”dolda indexfonder” och i bästa fall kan det bli en rejäl näsbränna men frågan är om det kommer att rätta till själva grundfelet – obalansen i risktagandet. Det som retar mig och alla andra kunder till vansinne är att bankerna och fondförvaltarna sitter med alla trumf. Vi riskerar våra pengar. De riskerar ingenting, utom möjligen att kunderna byter bank eller förvaltare men vi tvekar ofta att göra det, bland annat för att det utlöser reavinster. Rimligt hade ju varit att om förvaltarna hade misslyckats med att ge nåt mervärde för kunderna skulle dessa kompenseras, till exempel genom avdrag på avgiften för att de misslyckats. Vilken förvaltare blir först med det? Jag är tyvärr pessimist – finansvärlden är hopplöst trög, lomhörd och von oben. Men medge att det är en bra idé.