Lång och länge kommer nu en proposition för att minska skadeverkningarna av snabblånen. Idag har Svenska Dagbladet en artikel om den nya lagens förtjänster – men också om dess brister. Tidigare på sommaren har också kritik riktats mot affischkampanjer om snabba lån från Folkia.
Diskussionen om snabblånen har två dimensioner. Det ena handlar om juridik, om en lag som slår hårt mot oseriösa företag som utnyttjar utsatta människor. Det andra handlar om hela inställningen till krediter – och vad reklamen ställer till med. För tjugo-trettio år sedan var lån något nödvändigt ont, som man tog för ett hus, kanske en bil eller båt. Idag marknadsförs lån aktivt som en lösning på problem eller som ett sätt att direkt kunna förverkliga en dröm. Varför vänta..? Simsalabim, här är pengarna. Till det här bidrar även hemelektronikkedjornas, t ex MediaMarkts, tjat om att dela upp betalningarna. Jag menar att detta på sikt undergräver sund ekonomisk planeringstänkande och lockar till dyra ekonomiska impulshandlingar. Visst, den enskilde har ett ansvar. Men det har långivaren också. Och samhället. Som fortsätter att undvika att satsa på grundläggande privatekonomi i skolan. Fy f-n.
Visst borde det finnas konsumentkunskap i skolan, förr fanns hemkunskap med viss ekonomi. Hade en sådan kurs en gång för de elever som inte klarade skolan utan ”skuffades” till denna sysselsättning. Andra elever blev avundsjuka när de fick veta vad vi gjorde. Men har inte föräldrar längre något ansvar? De är ju de som förser barnen med pengar från fickpeng till studiebidrag:
Var och varannat företag erbjuder ju kredit nu för tiden. Jag har lärt mig att passa mig noga för lån. Har ett nu, från CSN. Jag tror att vi måste lära unga att kunna vänta på nåt gott, spara istället för att köpa nu. Läste ett blogginlägg om det i ämnet skolk i skolan. Men det är lika tillämpbart här.