Idag är det exakt 500 dagar sedan utredningen ”Stärkt konsumentskydd vid telefonförsäljning” landade på regeringens bord. Och fortfarande ”bereds den”, som det heter. Trots att där fanns genomtänkta och i grunden självklara förslag för att skydda konsumenterna mot oseriös telefonförsäljning.

Politisk passivitet med andra ord. Efter stenhård lobbying från telefonförsäljningsbolagen, något som verkar vara viktigare än att lösa problemen.

I lördags publicerades en debattartikel i Svenska Dagbladet Näringsliv. Undertecknare var, förutom jag själv, sju förbundsordföranden för organisationer med sammanlagt långt över en miljon medlemmar, bland dem pensionärer, funktionshindrade och invandrare. Kravet var enkelt: Inför utredningens förslag på skriftlig bekräftelse av avtal i telefon. Ge konsumenten en självklar rätt till eftertanke – rimligt när de överraskas av en påträngande säljare mitt i middagsförberedelserna eller i skogen.

Kan det sägas tydligare? Konsumenterna har fått nog. Plågan fortsätter och det märks bara alltför väl ute i medlemsleden. Sveket mot konsumenterna kan inte fortsätta längre. Det unika uppropet i lördags går inte att vifta bort med att det är gnäll utan det kräver ett svar från vart och ett av de politiska partierna.

Det är en gåta att Sverige kan fortsätta att ha en av Europas slappaste lagstiftningar mot detta gissel. Som vi skriver i artikeln fortsätter problemen – varje dag, varje vecka luras nya konsumenter. Krav på skriftlig bekräftelse finns – i olika varianter – bland annat i Norge, Nederländerna, Belgien, Frankrike och Spanien. Krav på förhandsgodkännande för att över huvud taget få ringa upp (”opt-in”), finns i Tyskland, Danmark, Finland (vissa tjänster) samt Österrike. Varför ska Sverige utmärka sig på detta märkliga och tragiska sätt?

Är konsumentperspektivet verkligen så svagt bland våra folkvalda? Jag har svårt att tro det. När vi kollade före valet 2014 vad partierna ställde sig alla partierna utom moderaterna upp på kravet om skriftlig bekräftelse vid telefonförsäljning. Moderaterna svarade ”vet ej”, sa alltså inte definitivt nej. Fyra av riksdagspartierna (de rödgröna plus KD) ville gå ännu längre – och införa förhandsgodkännande från konsumenterna för att kunna ringa upp som telefonförsäljare. Moderaterna och Liberalerna sa inte nej till detta utan ”vet ej”.
Uppenbarligen har något hänt, svårt att säga exakt vad. Det vi vet är att branschorganisationerna mobiliserat kraftfullt genom att använda lobbyfirmor.

Skrämseltaktiken går ut på att skärpt konsumentskydd leder till arbetslöshet. Det påstås bli priset för genomtänkta avtal, att folk förstår vad de gått med på. Andra länder har alldeles uppenbart klarat av den ekvationen och har fungerande näringsliv.

Det här borde inte vara svårt. Nu förväntar vi oss politisk handling, tydlighet från varje parti att man står upp för konsumenterna. Inför nästa val kommer vi mycket nogsamt att notera vilka partier som gjort det i frågan om telefonförsäljning – och vilka som svek