5G. AI. Uppkopplade hem. Mitt i teknikyran över nätets och prylarnas alla möjligheter måste vi stanna upp lite och fundera. Ställa oss några frågor, som:
Vad är rimligt att kräva i tid och kunskaper av en vanlig enkel människa för att hålla allt uppdaterat, fungerande? Och hur mycket ska vi behöva hålla koll på avtalsvillkor, integritetsinställningar och nya affärsmodeller där vi själva är varan?
Vad kommer egentligen att hända med samhället när några megaföretag långt borta vet mer om oss än vår partner – eller ibland vi själva? Och när denna information kan köpas av potentiella arbetsgivare, försäkringsbolag eller politiska partier?
Och: Vad händer med dem som inte har tekniken eller är teknikvana? Blir de ännu mer lämnade utanför när allt boomar och blir mer komplext?
Almedalen 2017. Jan läser avtalsvillkor insvept i avtalsvillkor. Foto: privat.
Igår kom Internetstiftelsens årliga rapport Svenskarna och internet 2019. Jodå, 98 procent har fiber och 95 procent använder internet. Kanon, eller hur? Men en miljon människor, alltså motsvarande Stockholm, använder inte internet dagligen. Bland dem är 225 000 i åldern 46-65 år, alltså en stad av Malmös storlek.
Dessa måste vi prata mer om. De människor för vilka käcka uppmaningar som ”hämta den på webben”, ”ladda ner vår app” eller ”mer att läsa på….” är ett stort hån. De som inte har mobilt bank-ID. De som marginaliseras av internets nyspråk och krav på användarkonto och lösenord av typen Sxgi8c4ET%.
De som hamnar i detta ”digitala utanförskap” är de mest utsatta. Hög ålder, låg inkomst och låg utbildning är höga riskfaktorer, skriver Internetstiftelsen. Mobilt Bank-ID är fantastiskt men livet måste också kunna levas utan en app i en smartmobil och en sexsiffrig kod som öppnar alla dörrar och konton.
Nära hälften av de som besvarat Internetstiftelsens undersökning känner sig övervakade på internet, enligt rapporten. Oron för att stora företag som Google och Facebook ska kränka den personliga integriteten har ökat fem år i rad. Internetstiftelsen pekar på förklaringar som dataläckor och problem med datorföretagen som använt uppgifterna på fel sätt.
Vad göra åt det? Internetstiftelsens svar i Ekot, lyder: ”Installera de uppdateringar som kommer till apparna: det är många gånger säkerhetsrelaterade saker, se till att städa: appar du inte använt på ett halvår kanske du ska ta bort. Se också till att se över dina sekretessinställningar.”
Och här någonstans börjar det bli svårt. För det ställs allt högre krav på oss konsumenter att vi ska HÅLLA KOLL. Men de flesta anser att livet är för kort för att läsa långa och krångliga avtal och att kontrollera och ställa in sekretessinställningar. Själv tycker jag alltid att det senare blir allt krångligare och jag kan förstå att många resignerar. Att läsa villkoren har jag slutat med för länge sedan, även om jag i princip tycker att man alltid ska göra det. Det orimliga i denna avtalsterror har vi på Sveriges Konsumenter påpekat i åratal. Tyvärr händer ingenting, myndigheter tar inte i problemet.
Samhället förändras snabbt, mycket tack vare smart teknik. Men det måste bli mycket större fokus på avigsidorna och problemen. Alla är inte stöpta i samma form, alla har inte samma förutsättningar. Det ska inte behöva vara ett heltidsjobb att vara digital konsument. Det ska inte kräva en civilingenjörsutbildning. Det måste vara rimligt, tillgängligt, möjligt. GDPR var ett steg i rätt riktning. Men vi har lång väg att gå. Dessutom ska vi hålla jämna steg med ett synnerligen rörligt byte.