En liter mjölk kostar dryga tian idag. Så länge tillbaka jag kan minnas har det varit ungefär detsamma. Eller åtminstone några decennier. Samtidigt läser vi om mjölkkris och om gårdar som får slå igen. SVT:s Uppdrag Granskning sände i våras ett sorgligt reportage om mjölkbönder i konkurs där ilskan i första hand riktades mot Arla.
Arla är idag en internationell koncern där svenska bönder är i klar minoritet och som har en mängd varumärken av bland annat matfett och ostar där svensk mjölk inte ingår. Men problemet är mycket större än ett enskilt företag. Inom EU minskar efterfrågan, vi får inte exportera till Ryssland och de nationella begränsningarna (mjölkkvoterna) avskaffades i april. Summa summarum lägre pris till bonden, ända ner mot 2:50 per kilo mjölk.
Till bilden av massiv nedläggning ska också tilläggas att gårdarna blivit större. Antalet kor minskar alltså inte lika snabbt som antalet gårdar. EU:s gigantiska stödmaskineri håller näringen igång och det har nu bestämts om ytterligare hundratals miljoner i stöd.
Och att mjölkproduktion är så mycket mer än själva drickmjölken – ost, yoghurt, kvarg, grädde, smör, glass, soppor, såser…
Många konsumenter är bekymrade och beredda att betala mer för att stödja svenskt lantbruk. Tre av fyra konsumenter vill veta ursprung på mejeriprodukter. Vi märker också att det finns en klar vilja bland konsumenterna att hjälpa till, många inser att ”priset för lågpriset” är högt för dem som bor och jobbar på landsbygden. Kampanjer om ”mjölkkrona” och ”mjölklöfte” har startats för att ta mer betalt. ICA och andra kedjor samarbetar nu med LRF för att ”runda” Arla. Det är en unik situation. Och mycket intressant. Handeln som tidigare nästan bara intresserat sig för pris lyfter allt mer upp andra värden. Man blir glad. Ungefär som när man ser stora demonstrationer för en mer human flyktingpolitik. Ett nytt tidevarv, känns det som…
Det tröttsamma mantra att ”konsumenten säger en sak och gör en annan” stämmer inte längre. Om det någonsin gjort det. Många går på priset, många måste gå på priset, men alla konsumenter är inte likadana och miljön, klimatet, antibiotikaresistens och andra ödesfrågor får fler och fler att förstå hur allt hänger ihop. Eko-boomen, fairtrade-boomen, haussen av köttersättningsprodukter och nu senast mjölkkrisen – alla är det tecken på ett uppvaknande. Det gör skillnad genom att flytta handen en liten bit i butiken. Och den tröga handeln börjar vakna, även om väldigt mycket går i gamla hjulspår och väldigt mycket fortfarande handlar om att vara BILLIGAST.
Centralt är att konsumenterna kan känna sig säkra på att ett prispåslag i handeln verkligen når bonden. Hittills har pålitliga system saknats för detta. Vi måste också bli klara med att det inte räcker med att betala mer för drickmjölken. Det krävs tio liter mjölk till ett kilo ost men ursprung är inte helt enkelt att se på ostpaketet. Vi har ett bättre djurskydd än andra länder, vi använder mycket mindre antibiotika i djuruppfödningen. Det ska vi vara stolta över, det ska vi använda. Vi kan ändå inte konkurrera med låglöneländer. Trots detta finns det krafter som vill dra ner på svenska särkrav om bland annat bete.
Sedan finns det en dimension till. En risk som lurar, någonstans där framme. I svenskmärkningens tidevarv måste vi hålla kolla på att stämningen inte glider över i någon sorts otäck protektionism, att ”bara svenskt duger”. Någon sorts matens främlingsfientlighet. Skälen till att köpa svenskt ska bygga på fakta.