Tycker du att strumporna, mobilen, spisen går sönder misstänkt fort? Varför går de inte att reparera? Varför går de inte att uppgradera eller använda med gamla sladdar och laddare? Det här är saker konsumenter över hela Europa klagar över. ”Planerat åldrande” är ett stort problem – både för våra plånböcker och för miljön. Idag hålls en stor konferens i Bryssel om vad man kan göra åt problemen. Det finns exempel på planerat åldrande där man avsiktligt förkortar livslängden – glödlampan är ett av de första exemplen. Det hade gått att få den att lysa i decennier men ändå tog de ofta slut efter något år.

Det finns mycket konspirationsteorier och myter kring detta, en hel del säkert riktiga. Men problemet är större än då – det lönar sig helt enkelt för bra att producera varor som inte håller så länge som de skulle kunna. Detta är i grunden galenskap. Värst drabbar det dem som har det sämst ställt och som tvingas köpa billiga prylar. Det drabbar miljön och dem som bor där sällsynta mineraler utvinns, och där vårt elektronikskrot hamnar (Afrika, i båda fallen).

Hur komma ur detta? På sikt handlar det om stora systemförändringar, att gå mot en ”cirkulär ekonomi”, där vi köper tjänster och inte prylar. Nya affärsmodeller, som skapar drivkrafter för industri och handel att göra grejer som håller så länge som möjligt. Hyr en mobiltelefon och betala för tjänsten, eller en tvättmaskin och betala per tvätt. Men kortsiktigt finns flera saker att göra: Tvinga företagen att redovisa kostnader per användning under hela livslängden, per tvätt, per utskrift, per dammsugning etc. Och, som vi i europeiska konsumentorganisationen BEUC tycker, utvidga garantitiderna med ytterligare år. Och gör det mycket enklare och billigare att reparera. Allt detta går inte att överlåta på industrin. Det kräver politiska åtgärder.