En textilfabrik rasar i Bangladesh och 400 människor dör. Det är det yttersta priset för att vi på kan shoppa billiga toppar, blusar och jeans som lösgodis i västvärldens gallerior. Inga svenska företag verkar ha köpt från den rasade fabriken, men det här handlar om ett helt system och en djup orättvisa. Klädföretag lägger beställningar där det är som billigast, korruption gör att inte ens lagstadgade rättigheter uppfylls och det arbetarna skulle aldrig ha råd att köpa kläderna de själva tillverkar. Den utmärkta tidningen Fokus har i det nummer som kom ut idag en genomgång av problematiken. Där poängteras att klädföretagen i den rika världen alltmer tävlar i etiskt arbete men att det är både svårt och otillräckligt (bara H&M köper från 1800 fabriker med otaliga underleverantörer). Även om H&M gör en hel del blir budskapet dubbelt när de dels gör ständiga rekordvinster, dels aktivt marknadsför kläder med låga priser och som något man ständigt måste förnya. Ekologiska kläder är fortfarande försvinnande få, det är mycket business as usual. Liksom med mat är klädproduktionen idag i grunden ohållbar, när vi betalar billigt betalar vi egentligen dyrt genom förstörda människor och förstörd miljö. Det tar emot för en konsumentföreträdare att säga det, men ibland är det helt enkelt för billigt. Vi måste oftare fråga oss hur det egentligen kan vara så billigt. Och vi måste omvärdera vår syn på kläder, på kvalitet, på slitstyrka, på värdet av att köpa begagnat och att låna (där händer massor, glädjande nog!). Ovanpå allt detta är det också så att lönelyft till drägliga nivåer för de människor som arbetar i fabrikerna sällan får stora genomslag på prislappen här hemma. Det är helt enkelt en relativt liten del av själva priset.