Utan skor, men fria. Så kände sig människor när jag besökte Estland och Lettland första gången för 25 år sedan. Då, som konsumentjournalist, anlände jag till ett nyligen befriat Baltikum, som fortfarande inte fattat att mardrömmen var över. Butikerna var tomma, människor ville veta allt om hur marknadsekonomin fungerar, ställde frågor som ”Vem hos er är det som bestämmer hur många glödlampor som ska tillverkas?” och så vidare. Det fanns hopp, ”äntligen ska vi få det som ni”.
Nu har jag varit i lettiska huvudstaden Riga igen, på ett kort uppdrag för BEUC för att se hur samarbetet kunde stärkas mellan konsumentorganisationerna i de tre länderna. Det är annorlunda mot då – men samtidigt inte. För er som inte varit i Riga kan jag berätta att det är en förtrollande vacker stad, med mycket säregna Jugend- och Art Noveau-hus. Staden är ”upprustad” men i delar fortfarande sliten.
Åren efter befrielsen satsades allt på att få igång investeringar och företagande, konsumenterna kom tydligt i andra hand. Multisarna flyttade in, lagstiftningen hängde inte med, inte heller myndighetskontrollen. Konsumentrörelsen vaknade men förde en synnerligen tynande tillvaro, ibland till och med motarbetade av regering och myndigheter. Sedan länge finns varorna och tjänsterna där, precis som i övriga EU. Mat, banker och mobiltelefon funkar som här (och är vissa drivna av samma företag som här). Valutan i Lettland är euro sedan i år och ekonomin snurrar på efter jättekris för några år sedan.
Men köpkraften mätt i BNP per person är hälften av Sveriges i alla tre länderna, lägst i just Lettland. Och – säger mina baltiska vänner – Sovjeteran har inte släppt greppet helt. Den märks i byråkratin – och i bristen på konsumentmakt. Det finns en klar brist på lyhördhet från företagen, samhälleligt stöd liksom brist på oberoende konsumenttidningar av Råd & Rön-typ och konsumentorganisationer med reellt inflytande. Lagstiftningen är gemensamt med EU, men har här ovanligt mycket karaktär av pappersprodukt. Konsumenterna känner inte till sina rättigheter och drar sig för att ”bråka”. Detta enligt mina kollegor i de tre länderna. Skälet är enligt deras analys en sorts kvardröjande uppgivenhet mot överheten. Mönstret går tyvärr igen i många av de forna östländerna, exempelvis Polen. Tyvärr. Naturligtvis är detta en grov generalisering, men jag är böjd att tro att det finns en sanning i den, efter långvarigt arbete i europeiska konsumentrörelsen.
EU har satsat mycket på konsumenterna i östra Europa, senast med webbkursen ”Consumer Champion”. Men att ställa om från förtryck och planekonomi till marknadsekonomi som bygger på kunniga och kaxiga konsumenter är lång. Mycket längre än vad vi alla trodde då i yran i början på 90-talet.