Urspårat

Sola i Karlstad har sällan varit mer frånvarande än igår. Jag var där på ett intressant möte med Konsumentverkets insynsråd, som jag gärna berättar om vid ett annat tillfälle. Där diskuterades framtidens stora konsumentproblem. Omedelbart därefter hamnade i vi i nutidens. Det stavas med två bokstäver: SJ.

Redan mot slutet av mötet rynkades pannor runt bordet. SJ-appen visade att tåget till Stockholm 15.26 skulle bli en timme försenat på grund av nedriven kontaktledning. Luttrade resenärer anade att detta bara var början. Tyvärr fick de rätt. Efter en stunds strosande i Karlstads gallerior kom nästa besked: Inställt. Snabb galopp till stationen. Kanske skulle nån ersättningsbuss raskt ta oss hem.

Väl framme släcktes hoppet snabbt. I vänthallen var det trångt och fullt av blickar som dystert fladdrade mellan tomma spår, intetsägande informationstavlor och mobiltelefonen. Däremot fanns inte en människa att fråga, dörrarna till biljettdisken var mycket stängda. Personalen i fiket kunde en hel del om kaffe och bakverk men inget om tågavgångar. Kontakt uppstod mellan främlingar – ”Vet du nåt?”, ”Jag hörde att…”, ”Det brukar…”. En lärare som skulle iväg med sin skolklass vann snabbt allas medömkan. Alla satt i samma båt, senare tåg var också inställda eller hade försetts med nya tider som ingen längre litade på.

Så småningom kom ett SMS till alla som knastertorrt meddelade att ”Din resa ersätts med buss” utan att ange när den skulle gå. Och utan beklagande. Ett antal personer ringde upp den så kallade kundservicen, ibland med sinande mobilbatterier. Efter långt väntande fick de svaret: Bussar ska komma utanför stationen klockan 17.30. Observera ordet ”ska”. Så vi ställde oss där. I regnet. Alla hade inte paraplyer, men vi väntade, tåligt, redo till attack. Galghumorn frodades. En del svor, andra gick in i sig själva som buddhistmunkar.

Efter trekvart kom en buss in. Allmän stormning. Chauffören förklarade dock att detta var Tågkompaniets buss, inte SJ:s, och den gick bara till Kristinehamn. ”När kommer de andra?” frågade en unison kör av resenärer, skrivna i huvudstaden. ”De ringer runt men får inte tag på lediga chaufförer” blev svaret.

Det var droppen, kan man säga. Fyra av oss som varit med på mötet tidigare hyrde en bil. Känslan att vara utelämnad till godtycke och icke-information var för stor. Familjer väntade, bak till barnkalas, inläsning av mötesdokument till nästa dag. Själv skulle jag missa dotterns fagottspel i ungdomssimfoniettan.

När vi sedan ringde från bilen till SJ – och så småningom kom fram – meddelandes det att bussar ”ska” vara beställda och komma 20.00 eller 20.30. Mer visste de inte. Det sköttes någon annanstans ifrån….

Hur det gick med de andra som stod där och trängdes vet jag inte, men vi kom hem 22.30. Vi hade privilegiet att kunna välja ett säkert alternativ. Naturligtvis är detta ingen katastrof och visst får man inte se att olyckor längs banan kan inträffa. Men jag tror att vi var mest upprörda av hur SJ hanterade informationen – eller inte gjorde det. Med en närmast sovjetisk servicekänsla.

Mycket argt har skrivits om SJ och Trafikverket och regeringar som gör för lite, men nu får det faktiskt räcka. En miljövänligt och effektivt trafikslag håller på att köra ner sitt rykte i skiten och få folk att välja flyg och bil. Människor värdesätter sin tid. Och ersättningsnivåerna är skrattretande låga. När jag nyligen bad en mycket initierad tågkännare kort formulera problemet blev svaret: Brist på samordning och illa skötta upphandlingar. Alltså inte i första hand brist på resurser.

Så får det bara inte fortsätta.

Be Sociable, Share!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *